Dag 12 av Gran Canaria-bloggen

I dag på förmiddagen efter ett kort dopp satt jag en god stund i min strandstol och njöt av allt i synfältet: Den ljusblå himlen, det blågröna havet med vita vågkammar, den bruna sanden på dynerna och miniöknen där borta mot fyren i söder..

Och så alla människor, förstås! Den röda flaggan på stranden var kvar, så det var inte så många som var i vattnet, även om vinden blåste mindre än i går, och badvakterna faktiskt ändrade till gul flagg sen i dag. Men många passade på att gå ner till vattenkanten och fotografera varandra, och av klädseln att döma var en del nere vid vattnet enbart för fotograferingens skull. En ung man fotograferade sin fru eller flickvän ur olika vinklar där hon stod i vattnet i fräsch blus och shorts och lät sitt långa, lösa hår fladdra i vinden. Det blev säkert fina bilder.

Mina närmaste i familjen retas med mig för att jag så ofta ber dem fotografera mig överallt. De kan säga efter fotograferingen: ”Jaha, då har du levt i dag också.”  Fotograferandet är ju också så tacksamt och enkelt i dag med alla bra kameror i mobiltelefonerna. Och resultatet syns direkt, och man kan ta tio bilder i stället för bara en, för det är digitalt och ”kostar inget”. För några årtionden sen var det alltför ofta besvikelser efter den stora upplevelsen på resa, när filmen hade framkallats och papperskopiorna tryckts och det var fel på alltihop. Eller att man hade glömt ta bort linsskyddet, så viktiga bilder helt enkelt inte blev något.

Hittills på den här resan har jag inte tagit just några bilder, men jag är ju bara på andra veckan av sex, och det har varit så mycket annat de här dagarna. Men jag håller ögonen extra öppna och försöker att i bloggens form fånga lite av intrycken.

Allt har sin tid, säger ett välkänt tänkespråk från Bibeln.

Dag 11 av Gran Canaria-bloggen

I dag är det röd flagg på stranden nedanför vårt hotell. Nästan alltid är det gul flagg som förmodligen betyder att man får bada på egen risk men ska ta det försiktigt. Grön flagg minns jag inte att jag har sett…. När det är röd flagg kör en officiell jeep omkring längs stränderna, och människor med ilskna visselpipor ”blåser upp” badarna på land. När jag kom ner för mitt dopp i dag, gick jag bara ut i vattnet en liten bit så pass att jag kunde simma lite och bli ordentligt blöt (och alltså lycklig). Det blåste ganska mycket, så det var inte riktigt njutbart. Jag satt i alla fall en liten stund i min mintgröna strandstol och tittade lite. Jag byter alltid om direkt till torra badbyxor när jag kommer upp på land, även om det är sommar i luften.

Även om jag ibland har tyckt att ”badpoliserna” är lite för kategoriska och översittaraktiga, är det bra att de finns. Bara häromdan berättade två av våra kafégäster att de på stranden vid San Agustin samma dag sett en drunknad person dras upp på stranden. Den dagen var det också röd flagg, och vår kafégäst hade badat alldeles därintill men bara på mycket grunt vatten. Havets krafter ska man ha respekt för.

Annars är det ju vänliga stränder här med skyddande stenpirer, långgrunt och helt utan hajar, ormar, maneter och andra farligheter.

Dag 10 av Gran Canaria-bloggen

I går gick jag ”till kinesen”, det vill säga den närmaste av flera förvånansvärt välsorterade små minivaruhus som finns här och ägs av kineser och betjänas av kinesisk personal. Närmast gatan ser det ut att vara en klädaffär, men längre in i de olika gångarna och avdelningarna finns häpnadsväckande många varor i olika kategorier. Därför var det naturligt att gå till ”kinesen”, när jag letade efter en skärbräda, ett durkslag, en deodorant och en badsvamp. Allt fanns där. Så finns det också flera kinesiska restauranger med billiga bufféer med massor av mat.

Eftersom jag själv har bott i Indien i många år, har jag lätt att känna igen de ganska många indier som finns och driver klädbutiker här i Playa del Ingles. De talar ju också ofta väldigt bra engelska och är lätta att prata med för mig som inte kan mycket spanska.

Och längs den långa och trevliga strandpromenaden finns många afrikanska försäljare som säljer konsthantverk och smycken.

De allra flesta i affärerna och i serviceyrkena är förstås spanjorer, men väldigt få spanjorer bor här i ”Playa”. De jobbar här men bor i San Fernando, orten på andra sidan motorvägen. Där finns också alla de ”riktiga” affärerna och livsmedelshallarna och mer spanska restauranger och kaféer och hantverkare och firmor. När vi bodde här hela vintern för sju år sen, så lärde vi oss hitta skapligt i San Fernando och hade ofta ärenden dit, men än så länge har jag haft fullt upp med mitt ansvar i Turistkyrkan och lite besök på sjukhuset. Snart blir det nog av att förnya bekantskapen med detta mer genuint spanska samhälle.

På gatorna här och på stränderna hör jag mest tyska, finska, norska, svenska, spanska och lite engelska.

Och här har vi ju det bästa och jämnaste klimatet i hela världen, förmodligen. De nykomna från Sverige rapporterar mest om regn och slask eller ishalka från olika delar av vårt land nu. Här är gott att vara!

Dag 9 av Gran Canaria-bloggen

Jag promenerar gärna.  Mera sällan vandrar jag, fast vandra är härligt. Under mina år i Vetlanda ordnade vi ibland gemensamma vandringar, t.ex. längs Höglandsleden, som är väl markerad och med rastplatser och kartor och information. Då bestämde vi att för att det ska kallas vandring ska det vara minst tio kilometer, och så ska man ha matsäck med sig.

Här i Playa del Ingles har jag förut varit van att promenera till och från Turistkyrkans kafé och gudstjänster. Nu finns det en ”tjänstecykel” som jag använder varje dag – mycket bekvämt och bra. Jag både promenerar och cyklar ganska långsamt, så nu känner jag det mest som att jag har ”cykelpromenader”.

Trafiktempot här är ganska högt och hetsigt med mycket fordon på ganska smala gator, och jäktade förare är snabba med att tuta otåligt, om jag inte cyklar åt sidan tillräckligt fort. Men jag njuter av att cykla utan att stressa. Annars ser man här på ön massor av fortåkande cyklister på sportcyklar och i häftiga cykeldressar med fickor för vattenflaskor och annat placerade så långt bak på ryggen, att man undrar hur de kommer åt grejorna. Många elitlag och landslag inom cykelsporten tränar och tävlar på Gran Canaria med dess många asfalterade bergsvägar, och ganska ofta är det svårt för bussar, lastbilar och även mindre fordon att komma förbi dessa cyklande grupper som i rasande fart och med blodigt allvar kämpar uppför och nerför krökarna och backarna. När jag arbetade i Turistkyrkan förra gången för några år sen, minns jag att vi fick lägga om rutten radikalt på en bussutflykt för cyklisternas skull.

På min lugna cykelpromenad längs gatorna här njuter jag av solen och luften och värmen. Varubilarna står lite överallt för att fylla på lagren i de olika affärerna, och både de lokala bussarna och turistbussarna trängs på gatorna. Och överallt står och går turister. Många har stora resväskor och väntar på transporten tillbaka till flygplatsen för hemresan.

I dag på förmiddagen fick jag också hämta hem min fru Gittan från sjukhuset, så nu börjar egentligen hennes vistelse här på riktigt. På eftermiddagen var vi och solade vid poolen och drack kaffe där.  Ja, jag var nere vid havet och tog ett snabbt dopp, förstås. Varje dag ska det ju vara havsbad – och ett blogginlägg.

Vi hörs i morgon.

Dag 8 av Gran Canaria-bloggen

Ännu en strålande vacker och varm dag med minst 23 grader i skuggan och förmodligen rätt mycket mer där solen kom åt. När jag gick hemåt från kafé Oasen vid 22-tiden efter önskesångskväll i kyrkan med 200 deltagare, så var det 16 grader i luften.

Bland önskesångerna i kväll var det flera melodiska och inte så ofta sjungna sånger. En dam från Finland som gick med bland försångarna, önskade Runebergspsalmen ”Jag lyfter ögat mot himmelen”, och en norsk deltagare önskade ”Det er makt i de foldede (= knäppta) hender”, en sång som jag bara har hört här i Turistkyrkan. Vi sjöng också ”Tryggare kan ingen vara” och många, många andra sånger. Varje sångkväll får sin egen unika karaktär, även om många sånger önskas många gånger under en säsong.

Det var fullsatt i kaféet på eftersitsen då man kunde köpa korv med tillbehör eller semla bland annat. Trevliga samtal fick jag vid ett bord med fyra norrmän som berättade om många semestrar i Sverige, och sen vid ett annat bord med smålänningar från Jönköpingstrakten, där samtalet bland annat var om julmarknaden i deras kyrka där den ena damens hembakade sexliters ostkakor gick åt som smör i solsken och försäljningen gick till att bekosta ungdomsarbetet i församlingen.

Och hos nästan alla lyser den kristna tron och positiva livssynen igenom i de olika samtalsämnena. Jag är varm om hjärtat när jag går tillbaka till kyrkan och där låser upp min fastkedjade ”tjänstecykel” och fortsätter på den sista biten hem.

Dag 7 av Gran Canaria-bloggen

Måndag är den enda helt lediga dagen i Skandinaviska Turistkyrkan. Då har visserligen kaféet öppet, men då är det en finskspråkig turistkyrka som hyr lokalerna. I dag blev det inte helledigt för mig, för jag gick på ekumeniskt sammanträde på förmiddagen och träffade representanter för så gott som alla församlingarna som samsas (och trängs) i den eftertraktade kyrkan Templo Ecumenico. Det var värdefullt för mig att bli lite bekant med dem, bland annat svenska prästen Charlotte som ansvarar för Svenska Kyrkan i San Agustin, grannorten norr om Playa del Ingles och praktiskt taget sammanvuxen med ”Playa”.  Hon har nyligen börjat på sitt femårskontrakt i denna uppskattade åretruntverksamhet.  I januari är ju alltid den ekumeniska böneveckan överallt i världen, och här är det ekumenisk bönegudstjänst den 24 januari då det blir läsning av texter och böner på spanska, engelska, tyska, holländska, finska, svenska, italienska och kanske något språk ytterligare. Jag kommer säkert att skriva mer om det då.

I dag var jag på stranden en god stund och njöt mer än vanligt. Det var soligt och ganska vindstilla och mycket folk både i det härligt salta vattnet och på land. Alldeles bredvid mig byggde en atletisk pappa energiskt i sanden sida vid sida med sin lilla dotter. De byggde en stadsmur med torn här och där.

I dag har jag fått beskedet att jag kanske får hämta hem min fru Gittan från sjukhuset i morgon. Sen får hon väl vila sig i form här med sol och värme och god mat. Sjukhuset hade många goda sidor, men maten utan det minsta korn av salt och kryddor höll på att göra en viss person galen. Lyckligtvis var det någon som smugglade in lite salt och peppar och en och annan söt, god kringla och varmt kaffe. Den mentala hälsan måste väl också räknas in…..

Dag 6 av Gran Canaria-bloggen

Så har det varit söndag, och söndagen i Skandinaviska Turistkyrkan i Playa del Ingles har en ovanlig uppläggning vad gäller gudstjänsttid och kyrkkaffe, när det är nästan enbart pensionärer i församlingen. Eftersom söndagen är den allra mest eftertraktade för de olika församlingarna att ha gudstjänst på, så måste de olika tyska, svenska, engelska, finska (och kanske ännu fler) församlingarna anpassa gudstjänsterna vad gäller längd och tider. Den katolska värdförsamlingen har ju företräde. Och gudstjänsterna koncentreras till 45 minuter, och sen kommer nästa församling och ställer i ordning för sin gudstjänst. Och nu har Skandinaviska Turistkyrkan sin gudstjänst klockan 20, och kyrkkaffet tio minuters promenad bort i Oasen startar alltså vid 21-tiden. Det är ju nästan nattverksamhet, men det går faktiskt bra. Och det var strykande åtgång på kaffet och semlorna och toast och annat. Vid tiotiden promenerade jag hemåt i den ljumma kvällen ledande cykeln och tillsammans med en som var med för första gången och behövde lite vägvisning. Det är ju rena njutningen att kunna gå i den kortärmade t-shirten med Turistkyrkans logga vid den tiden på dygnet i januari månad.  Mitt sällskap på promenaden var överväldigad av det varma mottagandet på kaféet och av alla som hälsade henne välkommen och var intresserade av henne. Jag gick sista biten på hemvägen ensam och mycket glad och stolt över den brokiga skara från många olika platser i Skandinavien som tillsammans bildar en välkomnande församling.

Gud har kvällsöppet på Gran Canaria.

Dag 5 av Gran Canaria-bloggen

Först ber jag så mycket om ursäkt att jag sent i går kväll efter att ha skrivit gårdagens blogginlägg  råkade lägga det i fel ”låda”, när jag publicerade / ”postade” det! Jag trodde det var lättläst och tillgängligt för alla, tills jag på kaféet i kväll fick frågan varför bloggen saknades. Som väl var kunde jag på stående fot i telefonen rätta till det med  ett par knapptryckningar. Även på en hemsida finns det olika ”fack”, och när jag klickade på att det var klart, såg jag inte att inlägget inte kom till”bloggen” utan till ”okategoriserat”. Ni som bara tittade på bloggen såg alltså inte inlägget, med de som öppnade hemsidans startsida och hade lite ”bredare” vy, såg inlägget bland ”senaste inläggen”. Felet var mitt! Ursäkta!

Lördag är en lite lugnare dag i Turistkyrkan. Då är det inget kafé på dagen utan enbart kafémöte på kvällen. Programmet i kväll var ”nyfiken på”, och min kollega Anders ställde frågor till mig om olika delar av mitt liv, och jag sjöng ett par av mina sånger och läste en egen dikt. Både i går kväll och i kväll har det i kaféet funnits hembakade semlor förutom smörgåsar och annat kaffebröd.

Jag hade  i dag tänkt vara en längre stund på stranden, men när molnen kom och skymde solen helt vid elvatiden, så gick jag upp till hotellet och lägenheten igen. Men det var skönt i vattnet – stabilt på 21 grader, njutbart för oss härdade nordbor, även om de två senaste somrarna har varit ovanligt ”lättbadade” och varma i Östergötland i alla fall.

I samband med besöket på sjukhuset hos min fru Gittan var jag inne på stora matvaruaffären Mercadona alldeles vid sjukhuset. De vanliga kvarteren kring vårt hotell och vägen till Turistkyrkan är det mest hotell och restauranger och mindre servicebutiker. I dem är det ganska dyrt, så det var trevligt att gå lite i en stor livsmedelshall. Apelsinerna och mandarinerna är jättegoda och rätt billiga, men potatis tycker jag verkar dyr. Ändå är ju ”skrynkliga potatisar” – papas arrugadas – med sås en av de vanligaste delikatessrätterna här.  Det får bli mer om maträtter i ett annat inlägg.

Vi hörs i morgon. Nu lägger jag ”brevet i rätt postlåda”.

Dag 4 av Gran Canaria-bloggen

På förmiddagen och kvällen har jag varit upptagen med Skandinaviska Turistkyrkans café och prat med nya människor och med ”stammisarna” som kommer varje dag mer eller mindre och har caféverksamheten och samlingarna i kyrkan som sin fasta punkt. Idag pratade jag med två nyanlända som hade sökt sitt boende alldeles intill Oasen, som vårt café kallas. Frun gick med hjälpmedel och de såg Turistkyrkan som sin viktigaste fasta punkt på semestern och valde boende efter det. Ett annat par kom i går och öppnade varsin liten ryggsäck och lämnade över välkomna gåvor till husmor – svenska ärtor och svenskt kaffe. Sen betalade de själva för sitt fika i kassan och såg hur nöjda ut som helst. Det var den allra bästa illustration av bibelordet ”Det är saligare att ge än att ta”. Ordet volontär får en djup och varm klang när man ser dessa svenska och norska pensionärer städa, jobba i köket, bära bord och stolar, snickra och fixa och skänka grejor.  Ändå betalar de allt de äter och dricker i cafét. Och det finns mer att säga i det här ämnet…..

I går kväll lades min fru in på sjukhuset och behövde vård på flera sätt. I eftermiddags satt jag hos henne och fick höra att hon ”knappt hade haft en lugn stund” för all personal och alla behandlingar hon fått. Hon började nästan tro att hon var enda patienten på avdelningen. När jag var där kom en rätt ung, skäggig man in, klädd i skjorta, tröja och byxor  utan några som helst attribut av arbetskläder eller namnskylt. Jag hälsade och sa att jag var patientens man. Min fru teaterviskade att det var hjärtläkaren. ”Men du har ju varken läkarrock eller stetoskop,” sa jag. ”Jag tycker det blir så varmt”, sa han och flinade.

Ja, vi är imponerade av sjukhuset och sjukvården här. Dessutom var jag tidigare i dag med om något rörande på caféet. Plötsligt kom sköterskan in från svenska kliniken intill och sökte upp mig och frågade hur det gått för min fru i går på sjukhuset. Hon var genuint intresserad! Jag tackade henne rörd för hennes intresse, men hon tyckte det var självklart. Vilket fint bemötande från både svensk och spansk medicinsk personal här!

Och i mitt eftermiddagsdopp i havet i den ganska starka vinden, var det nästan bara jag och en trevlig finländare från Turkku (Åbo) som nöjt vältrade oss i vattnet och pratade lite med varann på engelska. Det var som Hjalmar Gullberg skriver ”Byta ett ord eller två…. Alla människors möte borde vara så.”