När jag skriver det här är det den 1 mars. Mars är här i Mellansverige den tid då vintern brukar övergå i vår. Det är goda nyheter för de flesta av oss.
I går satt vi som styrde över vår tid mitt på dagen framför TV-n och såg och hörde vårt fantastiska damlandslag i skidor vinna VM-guld i skidstafetten i en rafflande slutstrid då självaste skiddrottningen Terese Johaug fick ge sig för vår Stina Nilsson på upploppet. Sverige besegrar Norge och alla andra i ett av de viktigaste skidloppen – det är goda nyheter för oss.

Vi behöver goda nyheter mitt i allt elände omkring som förmedlas till oss med den elektroniska hastigheten av moderna kommunikationer. Nyheter är nuförtiden till stor del rapporter om krig, ondska och katastrofer.

I en TV-serie jag följer sa den originella huvudpersonen: ”Jag ska just starta en tidning med bara goda nyheter.”
Vi vet att det är en omöjlighet men vi förstår känslan.

För ett litet tag sen skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Ett fungerande samhälle”. På ett infall skickade jag också artikeln till insändarredaktionen på vår lokala tidning. Redaktören gjorde tålmodigt och proffsigt en nedbantning av artikeln till tillåtna mått för en insändare och tog in den i tidningen efter ett par dar. I artikeln uttrycker jag min tacksamhet för allt det underbara i vårt land och samhälle, allt som fungerar och menar att vi visst ska påtala och försöka förändra saker som behövs särskilt för att värna de minsta och behövande, men vi ska inte glömma det positiva.
Jag har fått många positiva kommentarer om insändaren både från vänner och okända. Till min förvåning kom också två svar i tidningen med instämmande och en ”Dagens ros” i samma anda.

Det här visar att många människor längtar efter hjälp att se och betona det positiva omkring oss. Vi behöver goda nyheter.

Många av oss tiger alltför mycket när allt är som det ska. Vi är alltför mycket anhängare av uttrycken ”Inga nyheter är detsamma som goda nyheter” och ”Hälsan tiger still”.

Alla har vi hört anekdoten om hustrun som säger till sin man: ”Du säger aldrig att du älskar mig nu för tiden.” Och mannen svarar: ”Jag har ju sagt det, och blir det någon ändring, så säger jag till!”

I kristendomen kallas det goda budskapet om Jesus Kristus för ”evangelium” vilket betyder ”Goda nyheter”. I antikens värld fanns det också en förståelse om att en budbärare, som sprang ut med ett ”evangelium” om en seger för de egna trupperna eller födelsen av en prins eller tronarvinge, skulle sprida budskapet överallt och fick inte ge upp förrän budskapet nått fram till den viktiga adressaten.

Guds kärlek till oss och budskapet om Jesus och det nya livet i honom är verkligen goda nyheter.
Låt oss som tror på dessa goda nyheter sprida dem överallt, för goda nyheter behövs.

Våren är på väg och livet bryter fram. Tillfälliga snöväder och temperatursänkningar stoppar inte snödropparna och allt det andra som håller på att visa sig.

I förra veckan inföll Alla Hjärtans Dag. Den 14 februari är Valentins dag, och i många hundra år har den dagen firats i romantikens och vänskapens tecken. I hundratals år har det varit vanligt att sända någon hemlig gåva eller hälsning till någon man tycker om. Särskilt i engelskspråkiga länder har den här traditionen varit stark med vackra kort som – ofta anonymt – skickats till någon. Hos oss i Sverige handlar det förutom kort ofta om blommor eller hjärtformad konfekt.

Jag brukar ge min fru en bukett blommor, numera oftast tulpaner som hon tycker mycket om. Vi hade en kaffegäst den eftermiddagen så jag hade fått tipset att köpa semlor. Då tog jag en med rosa marsipanhjärta på till min fru den dagen.

Det som tilltalar mig så mycket med Alla Hjärtans Dag är att det då är betoning på att ge ett kärleksbevis, inte så mycket på att få uppskattning. Visserligen är vi människor experter på att förvrida saker och ting, så det är säkerligen en och annan som på Alla Hjärtans Dag mest väntar på att själv få kort eller blommor eller godis utan en tanke på att själv ge någon annan människa detta. Jag läste just att i Finland kallas dagen Vändagen, ett fint uttryck!

Just vänskap är ju den del av romantik och kärlek och även erotisk kärlek som är så viktig och aldrig får saknas. En del av vår tids egotrippade kultur vill få oss att framför allt se och kräva vår egen tillfredsställelse och njutning och lycka, tyvärr ofta på bekostnad av vår partner och våra medmänniskor.

Jag älskar de många varma berättelserna om kärlek i böcker eller på film där en av huvudpersonerna i sin bekantskapskrets har en trofast vän som alltid ställer upp och osjälviskt hjälper och stöttar. Så småningom är det just denna bästa vän som kärleken väcks till och får sin lyckliga fullbordan i. Jag har läst och hört ibland att man ska gifta sig med sin bästa vän, och visst ligger det mycket i det.

I alla fall är det viktigt att i romantiken och relationen vårda och hålla fast vid vänskapen.

I den kristna tron och Bibelns undervisning är det ”Alla Hjärtans Dag” varje dag. Där finns god och tydlig undervisning både om den erotiska kärleken och den allmänmänskliga kärleken och vänskapen. Och Bibelns starkaste budskap om kärlek är ”agape” – den gudomliga kärleken som i första hand är inriktad på att ge, att utge sig själv för den man älskar. Den kärleken skulle jag vilja fanns mycket av i mitt liv, både i min egen relation och familj och i alla andra vänskapsrelationer. Jag tror alla kan komma snett och fastna i själviskhetens och begärets gungfly, men omvändelsen och bönen och gudstron hjälper oss att komma rätt i vår relation till andra.

Det sägs mycket i dag att ”all kärlek är bra kärlek”. Jag är själv inte säker på det men tror i alla fall att all äkta kärlek har mycket vänskap i sig – och omtänksamhet. Leve Alla Hjärtans Dag!

I går hade vi här hemma besök i ett par timmar av min svåger Jan-Erik som till yrket är lärare i bl.a. svenska  och mycket intresserad av litteratur.
Vid kaffestunden i soffan pratade vi poesi och läste också dikter för varandra.

Dikter har de senast årtiondena i huvudsak varit orimmade, medan äldre dikt alltid var på rim, på vers.
I min barndom och ungdom hade många, särskilt flickor, poesiböcker där kamrater och släktingar skrev små verser och bidrag. Jag har skrivit egna dikter sen tidig ungdom men aldrig haft poesibok på det sättet. Det var väl mest ”för tjejer”…

Poesin är kanske den första och tidigaste formen av litteratur, även om prosan i dag är dominerande på ett överväldigande sätt.
Jan-Erik sa i går att han trodde den rimmade poesin alltid kommer att finnas kvar, för rimmet gör dikten så stark. Jag blir glad över den tanken och tänker också på att estradpoesin och rapen och så kallad ”Poetry Slam” – poesitävlingar inför publik – är populära företeelser bland unga människor.

När jag skriver dikt är det huvudsakligen orimmat, men jag har skrivit massor av sånger som ju är rimmade dikter.

I dag på förmiddagen i min vanliga stund av bibelläsning och bön blev några ord av Jesus i Lukasevangeliet en tändande gnista till att formulera början på en dikt som sen efter en stund blev färdig. Jag har satt musik till den också i dag, men det var först en dikt. Jesus sa om Johannes Döparen : ”Jag säger er: Bland dem som fötts av kvinnor finns ingen större än Johannes. Men den minste i Guds rike är större än han.” (Lukas 7:28)
Här kommer dikten från i dag. Kanske kommer fler tankar om poesi vid ett annat tillfälle.

Den minste i Guds Rike
Den minste i Guds Rike
är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike
kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike
är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike –
det är ju du och jag.

En liten bön kan bringa hjälp till den i bitter nöd.
Ett litet äkta korn av tro ger någon livets bröd.
En utsträckt hand i Jesu namn ger helande och kraft.
På Herrens väg finns mod och kraft mer än vi nånsin haft.

Ett litet ord, en tafatt gest kan trösta den i sorg.
En enkel förbön blir för någon både sköld och borg.
En kram, en varm blick kan förlösa någon frusen själ.
En enkel vardagsgåva får en annan mänska att må väl.

Mångmilavandringen består av många små, små steg.
Och hjältedåden görs av den som tror sig vara feg.
Att vara liten, det är bra, då finns det plats för Gud.
Små ord från oss kan kanske eka av Hans starka Skaparbud.

Den minste i Guds Rike
är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike
kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike
är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike –
det är ju du och jag.

Jag är så tacksam att jag finns i ett fungerande samhälle. Ja, jag menar Sverige och jag menar min stad Norrköping och mitt landskap Östergötland.
”Men, hallå!”, säger någon. ”Titta på det där… och det där….! Det fungerar ju inte alls!”

Också jag ser ett och annat som jag blir frustrerad över.
Men i det stora hela har vi ju ett fantastiskt väl fungerande samhälle. Och just nu efter många veckors ovisshet så har vi också en regering. Och i både regering och riksdag och i kommunerna är det just nu en blandning av politiskt inflytande med kompromisser och realpolitik där representanter från olika partier får samarbeta och jämka med varann. Vi har en rödgrön regering som genomför en till vissa delar borgerlig politik.

Och ekonomin fungerar. De som inte har jobb eller kan arbeta har akassa eller sjukersättning eller andra stödåtgärder. Vi pensionärer har livets nödtorft och ibland mycket mer än det. Sjukvård och social omsorg är till stora delar fantastisk och tillgänglig för alla oberoende av ekonomisk eller social status.
Samhällsservice med röjning av vägar, cykelbanor och gångbanor efter snöväder fungerar otroligt bra, i alla fall jämfört med vad jag har sett i Ryssland, Ukraina och Kazakstan.

Strax före jul behövde jag ett nytt pass för en utlandsresa på nyåret. Det tog bara en vecka att beställa passet och få det till en mycket liten kostnad. I hur många länder som helst är det en jättedyr och mycket osäker och långdragen process att överhuvudtaget få tag i identitetshandlingar i allmänhet och utrikespass i synnerhet.

I går gjorde jag en liten dagsutflykt i Östergötland med länstrafikens bussar och tåg. Jag hade ett färdbevis med några dygnsbiljetter kvar sen jag för drygt ett år sen reste till Skänninge mer regelbundet, och jag ville passa på att använda någon resa på det medan det fortfarande fungerar.
Jag planerade resan i Östgötatrafikens app i min telefon och reste sen bekvämt på ”samma biljett”och med ytterst lite väntan mellan etapperna till Mantorp och Linköping med tåg och i Linköping och Norrköping med buss. Det blev hembesök med lunch och gemenskap i Mantorp, stadsbuss genom Linköping och en trevlig shoppingstund i orientaliska matbutiken Salam i Skäggetorps centrum och sen tåg och buss hem från Linköping till Norrköping och mitt hem i Vilbergen.

I Jemen riskerar flera miljoner just nu att svälta ihjäl. I Venezuela har det nyligen varit presidentval och i stora delar av omvärlden tvivlar man på att det har varit ett demokratiskt val. Många länder saknar nästan helt och hållet rättigheter och skydd för den enskilde medborgaren.
I många länder finns nästan inget av den infrastruktur och ordning och trygghet som vi svenskar tar helt för givet.

Låt oss fortsätta att protestera mot och agera mot missbruk och felaktigheter i vårt eget samhälle och land! Låt oss ständigt försöka förbättra villkoren för de utsatta i vår närhet!
Men låt oss också se allt det underbara som fungerar och vara tacksamma för det!

Jag är så tacksam att jag finns i ett fungerande samhälle. Ja, jag menar Sverige och jag menar min stad Norrköping och mitt landskap Östergötland.
Och jag tackar Gud, och jag är tacksam till alla som bidrar till detta fungerande samhälle.

Alla människor både agerar och reagerar.
Ändå är vi olika på så sätt att vi förmodligen som personer mer lutar åt det ena eller andra förhållningssättet.

Jag är nog en utpräglat agerande, ja, utagerande människa. Det påverkar också mitt sätt att reagera, så att jag ofta spontant kläcker ur mig något. Det kanske inte alltid är så balanserat och övervägt.

Om jag skriver aktion och reaktion blir det kanske ännu tydligare med de olika grundläggande förhållningssätten. Särskilt om reaktionen mest uttrycker sig i kritik.
Vi brukar tala om konstruktiv kritik, och det är väl en bedömning eller ”recension” som lyfter fram både positiva och negativa sidor. Om kritik enbart är negativ, att säga eller skriva om det man tycker är är dåligt eller felaktigt, så tycker den man kritiserar – kanske med rätta – att det är svårt att ta till sig kritiken. ”Fanns det verkligen inget positivt att tala om i förslaget, idén, projektet eller verket?”

Jag läste eller hörde en gång att ett negativt uttalande ”tynger ner” så mycket att det behövs tolv positiva uttalande för att balansera upp det. Hur vetenskapligt eller riktigt detta förhållande är kan jag inte bedöma, men jag tror det ligger mycket i det. För mig är det mycket lättare att ta emot kritiska och ifrågasättande synpunkter om de har föregåtts av någon eller några positiva kommentarer först, men jag kanske är ovanligt omogen…

Den som agerar ofta och mycket är väl ofta också kreativ, skapande eller har lätt för att kläcka idéer och hitta på projekt och aktiviteter.
Där behövs det naturligtvis att omgivningen i form av familj eller kollegor eller vänner reagerar. Och ju närmare man står ”idékläckaren”, desto mer ärlig kan man naturligtvis vara i sin reaktion, sina kommentarer.

Ändå tror jag det är viktigt med konstruktiv kritik och balanserade ”recensioner” – principen att säga tolv positiva saker för att väga upp en besk ”sågning” av något.
Lika väl som att barn behöver mer kärlek än kritik i sin uppväxt, behöver alla människor mer uppmuntran än ”nedmuntran” från omgivningen.

Ett ganska nytt begrepp i ledarskapsteori och företagstänkande är att vara ”proaktiv” snarare än ”reaktiv”. Reaktiv står då mer för att inte ha initiativet utan mest behöva rätta sig efter vad andra gör och vad som händer. Risken är då att det blir många ”brandkårs-utryckningar”. Att vara proaktiv är då att i förväg förutse invändningar och problem och ha en lösning på dem redan. Det är säkert bra att vara ”proaktiv” om man klarar det.

Jag läste just på internet i en artikel på engelska en annan sak som kanske hör ihop med att agera och reagera: Författaren vill göra en nyansskillnad på ”reaktion” och ”respons” (de engelska orden är verben ”react” och ”respond”). Då skulle ”reaktion” vara mer den spontana, instinktiva reaktionen som beror på olika (ofta negativa) erfarenheter vi har sen tidigare. ”Respons” skulle då stå för ett svar eller uttalande, då vi stannat upp lite och vägt vår reaktion och ger ett lite försiktigare svar.

Även om nyansskillnaden låter lite krystad, så är själva tanken kanske inte så dum.
Det är kanske lite som att när man blir arg eller upprörd eller ledsen ”räkna till tio” innan man reagerar.

Nu, käre läsare, får du reagera. Hoppas du förstår vad jag ville säga!
Jag, för min del, får väl fortsätta att vara kreativ och utagerande – och i det ibland eller ofta göra ett och annat fel. Bättre det än att inte göra något alls, tycker jag själv. Och så behöver jag själv träna mig i att ”räkna till tio” innan jag reagerar, bedömer eller kritiserar andras uttalande, handlingar eller verk.