Alla inlägg av ingvarh

Toner & Tankar 1 sept 2020 med Ingvar Holmberg

Ingvar Holmberg spelar musik och berättar om sju dagars vandring med ett stort kors i kyrkornas korsvandringsstafett från Haparanda till Smygehuk. Vandringen genom Östergötland från Norrköping till Tranås i Småland beskrivs. Kapitel 12 i Sebastian Staksets bok ”Endast ljuset kan besegra mörkret”. Kapitlets titel är ”Mina nya vapen”.
För att lyssna, klicka på länken nedan och tryck på ”play”-knappen!
https://archive.org/details/toner-tankar-200901

Sju dagars vandring med stort kors – Östergötland augusti 2020

Ingvar Holmberg berättar personligt om de sju dagarna på vandring 20-26/8 2020.
Vandringen var en del av kyrkornas gemensamma korsvandringsstafett från Haparanda till Smygehuk i 124 etapper från början av juni till början av oktober 2020.
Glimtar från Östergötland och möten med människor och natur från Norrköping – Västra Husby – Gistad – Linghem och Linköping – Vikingstad – Mjölby – Boxholm och Sommen – till Tranås. Speltid 45 min.
För att spela videon, klicka på länken och ”play”-knappen nedan!

Mitt sjudagars äventyr – vandringen med ett stort träkors

Den här sommaren har bjudit på många promenader, vandringar och utflykter med bad i omgivningarna runt Norrköping. Dessutom har min fru och jag haft en vecka på Öland och en vecka i Skåne.

Och så har jag häromdan kommit hem från sommarens stora äventyr – vandringen med ett stort träkors genom Östergötland under sju dagar, från Norrköping till Tranås i Småland, en sammanlagd vandring på omkring 13 mil.

Ganska tidigt under de sju dagarna insåg jag, att jag varit överdrivit optimistisk om min egen förmåga att under flera dagar gå så långt och dessutom bära en packad ryggsäck och ukulele och videokamera i fodral och samtidigt delar av vägen bära och rulla ett tre meter högt och omkring tio kilo tungt träkors med hjul längst ner. Jag hade till och med i förväg varit lite nöjd med att jag under tre av de sju dagarna skulle gå ensam, eftersom ingen hade anmält sig att vandra med de dagarna. Min fantasi hade målat upp tre lugna pilgrimsdagar utan ansvar för något annat än mig själv och att föra fram korset och ha de små andakterna med sång och bön i slutet av varje etapp. (Gud och änglarna hade nog lite svårt att hålla sig för skratt, när de tittade åt mitt håll…)

Nu ordnade Gud fram medhjälpare och tog hand om praktiska detaljer, så att till exempel maratonlöpande Siw, spänstig och stark 60-åring, ”råkade” bestämma sig för att vara med via ett telefonsamtal på morgonen strax innan jag snörde på mig skorna den första dagen för att gå iväg. Och det blev så att hon var med mig alla sju dagarna och drog och bar korset betydligt längre sträcka av vägen än jag gjorde. Min gode vän Christer, en praktisk man, hade gjort korset åt mig och bekostat materialet, eftersom det i planeringsskedet var ganska många luckor i stafetten från Haparanda och ner hit till Norrköping, så jag behövde ordna ett eget kors. Den första dagen visade det sig att hjulet på mitt kors slamrade högljutt mot asfalten och vägen. Men min praktiske och kloke värd Roland i Västra Husby den första natten erbjöd sig prompt att sätta på nytt hjul och tog på morgonen nästa dag fram två gamla barnvagnshjul, skruvade och sågade och borrade och ordnade på en stund nya ”ljudlösa däck” till korset. Och dag efter dag och sträcka efter sträcka omgavs jag av och mötte jag vänliga, hjälpsamma och gästvänliga pastorer och lekmän från olika kristna rörelser och församlingar. Det jag märkte hos dem, som var gemensamt, var levande kristen tro och glädje och kärlek till Jesus Kristus och korset och evangeliet – det glada budskapet – och kärleken till medmänniskor.

Fjärde sträckan på söndagen den 23 augusti illustrerade det här allra bäst: Vi var sju personer som innan vi vandrade iväg först hade en liten andakt vid S:t Larskyrkan och fontänen på förmiddagen under ledning av min värd och kontaktperson i Linköping, frälsningsofficeren Marie Willermark. Vi fyra kvinnor och tre män med engagemang i Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen bar alla korset en del av sträckan. Och framme i Hembygdsgården i Vikingstad nära Equmeniakyrkan där möttes vi av unge prästen Martin och unge missionspastorn Gustav och styrelseordförande för hembygdsföreningen och senare lite andra besökare också. Mat och prat och skratt och kaffe och sång och bön blev det denna vackra sommarkväll bland gamla trähus och äppelträd med mycket frukt samt blommande rabatter….

Under ett par sträckor har några barn vandrat och skuttat med under några kilometer (och förmodligen gjort en av sin barndoms upplevelser de kommer att minnas långt upp i åren).

Och jag, den 73-årige och lite överoptimistiske, har fått se Guds hjälp och välsignelse och antagligen varit till lite nytta med att samordna de sju dagarnas vandring och sjunga och spela ukulele och berätta om korsvandringen från Haparanda till Smygehuk…
Men det är Jesu kors, Jesu kärlek och överflödande liv som har varit den egentliga drivkraften och samlingspunkten.

”Var hälsad kors, det enda hoppet” (Inskription på August Strindbergs träkors vid hans grav)

Bära korset och bäras av korset

Den här veckan och halva nästa är mina tankar i hög grad fyllda av korsvandringen som jag deltar i – en kyrkornas stafettvandring med ett stort kors längs vägarna från Haparanda i norr till Smygehuk längst i söder. Jag har ansvar för att genomföra stafetten under sju dagar genom Östergötland 20-26 augusti och hjälper också till med en liten sträcka inom min hemstad Norrköping vid ankomsten från Krokek den 19/8. Det här är sannerligen ingen enmansshow utan ett lagarbete i högsta grad. Under etappen Krokek – Norrköping är det 15-16 personer från olika kyrkor som deltar i vandringen och antagligen flera som hjälps åt att bära korset. Under ”mina” sju dagar är jag ensam med korset bara under tre dagar och har en eller flera vandringskamrater under fyra av dagarna. Och egentligen har jag inget emot att gå ensam tre av dagarna, även om jag anar att det kommer att kännas tungt och obekvämt med korset av och till då. Att vandra ensam med Gud och tankarna och bönen och lovsången som finns inom mig så gott som alltid, det är ju ingen börda – tvärtom!

De senaste dagarna har jag påmints om en sångtext jag skrev för nästan femtio år sen. Sången blev inspelad på en gammal svartvit video, som jag som av en händelse fick i digitalt format för några dagar sen (musikalen ”Vi är lärjungar” finns på hemsidan här. Lyssna gärna!). Sången ”Hos Jesus” har bl.a. texten: ”Att lämna allt och bara följa Honom är enda vägen till livets verklighet. Om du bär korset och dör från allt ditt eget, du finner livet, ett liv i evighet.”

Det är bra för mig under några dagar att ha ansvar för ett tre meter högt kors som ska bäras och dras längs vägarna. Vi är så vana vid att våra små smyckeskors tar så liten plats att vi kan glömma bort dem. Och vi moderna kristna väljer ofta att placera vår kristendom och andliga tjänst i de bekväma ”askar” och tider som passar vårt liv och alla våra andra intressen.
Men Jesus och hans kors tar plats och tar tid och rättar sig nog egentligen inte efter vår bekvämlighet, även om vi tror det. I alla fall jag kommer att behöva gå med ett stort kors några dar.

Människor engagerar sig när de hör om korsvandringen och vill hjälpa till. En god vän har både bekostat och tillverkat korset till min vandring. En annan vän som jobbar med reklam har gratis skapat en flott affisch och skickat till mig. Den ska jag bära på ryggsäcken, och där finns texten ”Kyrkornas korsvandringsstafett – Haparanda – Smygehuk. Fråga gärna mig!”. Och när min kristne skräddare från Mellanöstern skulle göra i ordning en dyna åt mig att ha på axeln under korset, så tog han inte betalt för det!

Jag tror att många av oss känner påtagligt, att korset egentligen bär oss!
Korset och evangeliet och Jesus kärleksgärning är det som bär oss i livet och till och med efter döden. Jag bad min PR-kunnige vän att om möjligt använda det s.k. ”uppståndelsekorset” på affischen. Där finns ju Den Uppståndne Frälsaren, Han som bär allt.
Och detta är vad vi vill säga i Sverige längs vägarna det här året mitt under all oro och alla förändringar under detta Covid-19-år: Jesus och hans kors och evangeliet och den kristna kyrkan, det är det som bär oss i båda goda och svåra tider.
Korset bär oss. Därför bär vi korset.

Vi är lärjungar – musikal av Ingvar Holmberg (video)

Ingvar Holmberg presenterar sin musikal ”Vi är lärjungar” i en 47 år gammal videoinspelning med Prim-kören från Pingstkyrkan i Norrköping under ledning av Rune Bagler.
Rune Bagler var Pingstkyrkans primus motor i musiklivet under många år, och Primkören var en kör som fungerade i många år och var välkänd både i Norrköping och runtom i Sverige.
Inspelningen är från Pingstkyrkan i Eskilstuna hösten 1973 eller våren 1974 och gjordes under en sångarresa dit.
För att spela videon, klicka på länken nedan och ”play”-knappen!

Ryggsäck och bagage

Om precis en vecka börjar jag ett för mig ovanligt äventyr – att vandra genom Östergötland fram till Tranås under sju dagar. Visserligen kommer jag inte att tälta utan övernatta på säng eller madrass i olika församlingshem, kyrkor eller hos snälla människor, men allt det jag ska ha, ska jag bära med mig i min nyinköpta ryggsäck eller hängande på mig. Dessutom ska jag bära ett tre meter högt och nio kilo tungt kors med mig. Det är ett hjul längst ner att rulla korset på, och dessutom kommer jag under fyra av dagarna förmodligen inte ensam bära korset, för de dagarna har jag sällskap av andra.

Och jag vill klart tala om att jag inte är tvingad eller ens ombedd att göra detta, utan jag har högst frivilligt anmält mig att delta i kyrkornas korsvandringsstafett från Haparanda i norr till Ystad och Smygehuk i söder. Etapperna är upplagda så att sträckorna är upp till 25 km men inte mer.

Min längsta sträcka blir 21 km, och jag är övertygad om att det kommer att bli jobbigt mer än en gång, men det är bagaget och ryggsäcken som just nu är det jag tänker mest på. Min pappa Agne, som var missionär i Kina och Indien större delen av sitt vuxna liv, var en mästare i att packa en väska och också klara sig med mycket lite bagage. Men jag kan fara iväg med bilen på en weekendresa med ett osannolikt antal större och mindre kollin.

Nu ska jag klara mig i sju dagar med min norska ryggsäck som enligt uppgift ska rymma 42 liter. Vad behöver man och vad behöver man inte, fast man tycker man behöver så mycket?

Jag får göra listor och provpacka och pröva mig fram. Det är alldeles säkert nyttigt att under en veckas tid vara tvungen att klara sig med det allra nödvändigaste, när man för det mesta har överflödet och den yttersta bekvämligheten omkring sig. Ja, inte om jag jämför mig med en välbeställd Medelsvensson, men om jag jämför mig med majoriteten av mina medmänniskor på jorden, då lever jag i yttersta överflöd.

Vi använder ofta orden ”ryggsäck” och ”bagage” för att beteckna det som tynger oss och bekymrar i vårt liv. För många är det tidigare misslyckande och sorger som förmörkar nuet eller kanske alla krav och förväntningar och orimliga åtaganden som liksom aldrig får plats i vårt liv eller den tid vi disponerar. Och andra kan i stället känna en monotoni och stor meningslöshet där alltför lite fyller livet…

Det finns i den kristna kyrkan en fin tradition med pilgrimsvandringar. I Vadstena finns ett Pilgrimscenter som organiserar pilgrimsvandringar och hjälper människor som vill smaka på några dagars pilgrimsliv. De har publicerat något som brukar kallas pilgrimens ”nyckelord”. Eftersom de orden är sju till antalet, och jag är på vandring med korset i sju dar, så har jag bestämt mig för att göra min vandring till en pilgrimsvandring. På den kommer jag själv och de som går med mig för varje dag gå och fundera på ett av nyckelorden och kanske i samtal med andra bearbeta och formulera vad det ordet kan betyda för oss i dag. De sju orden är: Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande.

Kanske vi alla behöver ta till oss dessa sju nyckelord och förverkliga dem i vårt liv i Jesu efterföljd. Bättre bagage och ryggsäck kan en människa nog inte ha.

Storkar, våtmarker och livsmiljö

 

 

 

Foto: Qarin Holmberg

En vecka i slutet av juli i år var jag på Skånesemester tillsammans med de två viktigaste kvinnorna i mitt liv sen många år – min fru och min dotter.

I Åhus med alla dess vita badstränder och klart men kyligt vatten hade vi vårt logi.
En dag på resa ensam i bilen i ett ärende såg jag en fantastisk syn: På fältet vid vägen stod tre vackra storkar och ganska högt uppe i luften rakt ovanför dem kretsade ytterligare fem stora fåglar.
Jag drog slutsatsen att det var ett storkhägn i närheten och körde senare dit ett par gånger tillsammans med min dotter. Vi körde in där i byn Viby några kilometer från Åhus, och i anslutning till en stor potatisbondes gård låg ett storkcenter med skylt och information.
Där läste vi att storkprojektet nu var avslutat, men under åren det pågick hade man gjort i ordning våtmarker och livsmiljö för storkarna. Det har resulterat i att flera frilevande storkpar finns kvar i de stora, vagnshjulsliknande bona på lagårdstaken, och vi fick glädjen att se dessa majestätiska fåglar, som var borta från Skåne och saknade i så många år.

Livsmiljön håller dem kvar i närheten och får dem att leva och trivas.

I morse i min egen andaktsstund i soffan kom tanken så starkt till mig, att det är så här den kristna kyrkan och gemenskapen ska fungera i varje tid – inte minst nu, när Coronapandemin helt plötsligt har ställt hela samhället och hela livet inför nya och prövande villkor. Häromdan läste jag ordet ”coronaförlamning” i ett brev från en vän. Ordet beskriver verkligen det som så många företag och också en del kristna kyrkor mer eller mindre har drabbats av.

Men många privatpersoner, företag och kyrkor och församlingsgemenskaper har mitt i den stora krisen närmast blommat upp och skapat ”våtmarker” och livsmiljöer som är gynnsamma för livet på olika sätt, både i vardagen och i det andliga.

Det här är en inspiration och utmaning för oss alla som individer och kyrkor att inte stirra oss blinda på vad vi inte kan göra utan se vad vi kan göra och göra nu.

Storkarna i Viby ger mig hopp om livet och hopp för livet.

Om rötter och kontakt med källan

De senaste dagarna har jag tänkt på och läst om träd och växter och deras rötter.

I många år har jag varit fascinerad av stora träd och ibland låtit fotografera mig framför eller vid sidan av dem – ofta stående på den kraftiga roten av exempelvis en ek.

I likhet med det döda men fascinerande isberget har ett träd och en planta betydligt mer ”under ytan än över ytan”. Det är bara en del av isberget som syns, det övriga och den större delen syns inte men är lika verkligt och mycket farligt.

Ett träd har rötter som åt alla sidor åtminstone sträcker sig lika långt eller längre än trädet är högt och i de flesta fall mycket längre. Det mesta av biomassan är under jord.
Hur djupt trädet eller plantan sträcker ner rötterna beror på hur långt ner vattnet finns. I vårt vattenrika land behöver ju inte rötterna gå så djupt för den skull, men eken skjuter roten nedåt mycket längre än granen och står därför stadigare i stormarna som kommer ibland.

Jag läste om akaciaträdet i torra Zuez. Det har rötter ända till 30 meter ner i marken. Och mesquitoträdet i Arizona kan skicka roten ner till över 50 meter under markytan.

Man gjorde ett experiment med en rågplanta som sattes i en jordlåda. På fyra månader hade den ”utvecklat rötter med en längd på sammanlagt 623 kilometer. Rötternas yta var 639 kvadratmeter, vilket var 130 gånger mer än ytan av de delar som växte ovan mark.” (Ur Illustrerad Vetenskap).

Apropå att det som inte syns ofta ska vara mer än det som syns, vill jag påstå att det kristna livet och gemenskapen med Gud ska vara på det sättet – det som andra människor ser och vet får inte vara allt eller det mesta som finns. Det mesta är det som är ”vårt fördolda liv i Gud”.
Då klarar vi av ”ökentider” och prövningar, för vi har våra rötter vid vattnet, den levande källan, Gud själv.
Psalm 1 i Psaltaren uttrycker det här på en fint sätt: ”
1 Salig är den som inte följer de gudlösas råd, som inte går in på syndares väg och sitter bland föraktare, 2 utan har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord både dag och natt. 3 Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv inte vissnar. Och allt han gör, det lyckas väl.»

I Johannes evangelium kap 4 samtalar Jesus med en kvinna vid en brunn och säger: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” (v 13-14)

De senaste månaderna har hela världen levt med pandemin som hotar mycket av vårt liv och vår trygghet. Nästan alla har vi sett behovet av ” djupa rötter” och ”kontakt med källan”.

Själv har jag detta i Gud, den Treenige Guden. Frälsaren Jesus Kristus har sonat min synd och gett mig barnaskap hos Fadern. Den Helige Ande är Hjälparen som gör Jesus närvarande och verklig i mitt liv.

Som det står i den gamla psalmen 45 i psalmboken (läs eller sjung det gärna för dig själv!):
1 Jesus för världen givit sitt liv: Öppnade ögon, Herre mig giv!
Mig att förlossa offrar Han sig, då Han på korset dör ock för mig.

2 O, vilken kärlek, underbar, sann! Aldrig har någon älskat som Han.
Frälst genom Honom, lycklig och fri, vill jag Hans egen evigt nu bli.

3 Tag mig då, Herre, upp till Ditt barn, lös mig från alla frestarens garn!
Lär mig att leva, leva för Dig, glad i Din kärlek, offrande mig!      (Lina Sandell)

Trädgårdar

Jag har haft en lite komplicerad relation till trädgårdar under nästan alla år jag har varit vuxen ända sen 1973, då vi med två små barn bodde i en fin, nybyggd lägenhet på markplanet i utkanten av Eskilstuna.

Trädgården följer ju (tyvärr, har jag oftast tyckt) med det egna huset eller radhuset eller lägenheten på marken. Att vi ändå har bott i hus med tomt på flera olika ställen och under så många år beror mest på bostadens utrymmen och friheten för både barn och vuxna och känslan av att inte störa grannarna för mycket, om man pratar högt eller sjunger eller spelar piano. Att trädgårdarna och utemiljön blev försummade berodde inte på elakhet från min sida utan mer på ointresse och lättja och kanske också på alla de andra intressena jag hellre har ägnat mig åt. Det har gärna varit i naturen i och för sig men lite längre bort från huset….

Jag minns en gång i Ö-vik (Örnsköldsvik) på slutet av 1970-talet då släktingarna från Norrköping kom i bil den långa vägen och hälsade på i vårt första egna hus – en gul trävilla – och direkt började rensa ogräs i trädgården innan de gick in i huset.

Sen blev det två hus i Strängnäs – först radhus, sen ett nybyggt hus – en gul trävilla – på en gammal tomt.
Och efter det kom ett par, tre år i Jönköping – också med gul trävilla nära Ljungarums kyrka och inte långt från köpcentret A6.
Sen tog vi vårt förnuft till fånga vid flyttningen till Lund 1992 och bosatte oss i insatslägenhet ett par våningar ovan marken. Under den tiden skrev jag dikten ”Maskrosglädje” som kommer här:

Maskrosglädje”
Tjugo års
halvhjärtat trädgårdsinnehav
(i andras ögon
helhjärtad vanvård).

Fem förvildade trädgårdar
på mitt samvete.
Skönt att den villan är över!

Nu bor jag i lägenhet
i trygg förskansning
på tredje plan
(utmärkt plan).

Ohämmat
gläds jag på nytt
över tusentals
glada solar därute –
större och mer lysande
än tussilago.

Inte lika välkomna
men lika mycket bud om våren,
om obändig livskraft
och livets seger.

Efters sex år i Lund blev det sexton år i Vetlanda – med trädgårdar igen – först i hyrt hus och sen eget hus (också det en gul trävilla). Där var det Ölandstokarna och maskrosorna och mossan som trivdes och växte bäst. Jag älskar den ljusblå förgätmigejen och fick av vänner på landet en rejäl tuva med förgätmigej att plantera i vår trädgård, men de dog en alltför tidig död….

Nu är vi sen sju år i hemstaden Norrköping efter pensionen och bor i hyreslägenhet på sjätte etagen (5 tr upp).
Och nu efter alla dessa år och vid 73 års ålder har jag stiftat fred med alla trädgårdarna i mitt eget förflutna och med alla trädgårdar i världen – jag är gärna i dem och beundrar dem gärna, men där ”sätter jag gränsen”.

Jag avslutar dessa rader med första (och sista) versen i min nyskrivna dikt och sång ”Alla trädgårdar är mina”. Jag ger dig längst ned länkarna till både hela texten och till en sångvideo som är rätt så trevlig.

Samtidigt önskar jag alla trädgårdsälskare och trädgårdsarbetare allt gott och mycket nöje och glädje!

«Alla trädgårdar är mina men inte arbetet i dem.
Alla parkerna så fina går jag i som i mitt hem.
Jag vandrar genom sommarns rum, förtjust och hänförd, ibland helt stum.
Alla trädgårdar är mina men inte arbetet i dem.”

https://ingvarholmberg.se/blogg/alla-tradgardar-ar-mina-en-nyskriven-sommarvisa/

https://ingvarholmberg.se/video/alla-tradgardar-ar-mina-sommarvisa-och-sangvideo/