Alla inlägg av ingvarh

Äntligen vardag!

”Äntligen fredag!” Så brukar det heta nuförtiden.
För ganska många människor är vardagsveckan en transportsträcka till den lediga helgen, då man har stora förväntningar på fest och glädje. Jag unnar verkligen alla, som är mitt uppe i jobb och stress och tider att passa, att få ett par dagar i slutet av veckan då man liksom kan leva upp.
Som ganska ledig pensionär sen några år har jag ju förmånen att ha ganska gott om tid och kan välja själv om jag vill ha mycket att göra ibland.

I dag har jag flera gånger tänkt ”Äntligen vardag!”
I några dagar nu har vi här hemma förberett och styrt med en födelsedag i familjen och ganska många gäster här hemma häromdagen. Det var roligt och trevligt och tydligen uppskattat av dem som var här men väldigt intensivt under några dagar.
I dag var första dagen som kändes som en vanlig dag, en så kallad ”grå vardag”. Jag är så tacksam för den!

Förresten har jag i ett par dar tänkt på grått och grå färg. Jag inser att jag har underskattat grått som färg. Det gråa gör sig ju väldigt bra som bakgrund till andra färger. Den grå bordduken är perfekt till färgglada servetter och blombuketter.
Och vem kan utan förutfattade meningar titta på den svarta och grå kråkan utan att fascineras av de vackra färgerna på denna knepiga och duktiga fågel?
En grå himmel över trädtopparna är en rofylld miljö att vila ögonen på.

Själv har jag svårt att uppskatta den moderna förkärleken för svart ihop med svart ihop med svart i fråga om klädval. Jag älskar de klara färgerna både i naturen och bland människor.

Men det gråa gör mig på gott humör och lockar fram färgstarka tankar och ord inom mig.
Det gråa gör mig mottaglig för tillvarons överraskande och sköna färger.

Fredagsmys i all ära…
I dag är det grå vardag, äntligen vardag!

Toner & Tankar 11 dec 2018 med Ingvar Holmberg

Ingvar Holmberg spelar sånger och pratar bl.a. om Pingstkyrkan i Vetlanda och dess närradio Radio Esplanaden, som avslutas i och med december 2018.
Birgitta Holmberg avslutar högläsningen av Jonas Helgessons bok ”Det är i alla fall tur att vi inte är döda” med kapitlen ”En annan utsiktsplats” och ”Vi är bäst”.
För att lyssna, klicka på länken nedan och tryck sen på ”play”-knappen!
https://archive.org/details/TonerTankar181211

Var jag bor och lever

Träffade en granne i dag.
Pensionär som jag
men resligare och rakare
och till synes friskare.
Bor i grannhuset nära mitt
där jag bor sen fem år.

Han har bott i fyrtiofem –
sen husen byggdes.
Gjorde om trean till fyra
och sen till trea igen
allteftersom barnen kom
och lämnade boet sen.

För mig är det tretton bostäder
på de femtio åren som
vuxen med egen familj.

Var jag bor är en sak –
men var lever jag,
var finns mitt hjärta?
Var finns mina drömmar
och min längtan
att göra något för andra –
för Gud?

Var jag bor är en sak –
men var lever jag?
….

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus. Nåd och frid från Gud, vår fader, och Herren Jesus Kristus.” (Paulus brev till efesierna kap 1)

Var bor jag? Och var lever jag?

Var vi bor och var vi lever är väl egentligen samma sak?
På sätt och vis, men ändå inte.
De här tankarna kom till mig häromdagen genom bibelordet som citeras längst ner.
Jag har formulerat funderingarna om det här i form av en dikt. Läs den och fundera vidare själv!

Var jag bor och lever
Träffade en granne i dag.
Pensionär som jag
men resligare och rakare
och till synes friskare.
Bor i grannhuset nära mitt
där jag bor sen fem år.
Han har bott i fyrtiofem –
sen husen byggdes.
Gjorde om trean till fyra
och sen till trea igen
allteftersom barnen kom
och lämnade boet sen.

För mig är det tretton bostäder
på de femtio åren som
vuxen med egen familj.

Var jag bor är en sak –
men var lever jag,
var finns mitt hjärta?
Var finns mina drömmar
och min längtan
att göra något för andra –
för Gud?

Var jag bor är en sak –
men var lever jag?
….

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus. Nåd och frid från Gud, vår fader, och Herren Jesus Kristus.” (Paulus brev till efesierna kap 1)

Svordomar ”på ren svenska” – nej tack!

Det svenska språket har blivit vulgärt i det offentliga rummet. Tidigare var det en hederssak för reportrar och programledare liksom framstående idrottsutövare, politiker och ledare i olika sammanhang att inte använda svordomar och grovt språk. Även om man svor privat, så gjorde man inte det offentligt. De flesta människor verkar kunna tala utan att svära, för ganska många gånger har jag upplevt det, till exempel på golfbanan. När jag har gått i sällskap med någon tillfällig medspelare och vi har pratat litet under vandringen, då har svordomarna ofta försvunnit helt när den andre fick klart för sig att jag var pastor.

Alla språk är fantastiska och vackra och rika, och för mig är förstås svenska det allra finaste. Det är en tragedi att numera höra alla dessa svordomar i vissa människors tal – i så gott som varenda mening. Likaså verkar en del som har gått hela vägen i svensk skola ha svårt för inte blanda in engelska eller ”svengelska” stup i ett när de pratar.

Tre färska exempel får illustrera det här, och eftersom det är ordagranna citat, så kommer ett par svordomar att finnas med i en text som jag har skrivit, och det är jag visst inte stolt eller glad över.
Alldeles häromdagen publicerades i media årets vinnare av Augustpriset, ett prestigefullt författarpris. I kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok vann Emma Adbåge med ”Gropen” (Rabén & Sjögren). När hon glad höll sitt tacktal, sa hon bl.a. ”Jag tänker välja ett ord. Så jävla roligt. Det är inte ofta man får svära när man skriver för barn, men nu så.”
Denna prisbelönta författare som säkert beundras bland annat av tusentals barn och ungdomar, säger alltså att man när man är verkligt glad eller berörd, så går det bara att uttrycka det med svordomar.
Jag blir påmind om barnprogram eller barnsång för flera årtionden sen där man myntade ett påhittat ord för att uttrycka starka känslor eller glädje. Jag kommer inte ihåg det så bra men det var något i stil med ”superextrakollofantastiskt”. Hellre såna konstruktioner än att vulgarisera språket!

I dag läste jag i vår lokala tidning om två unga män som ska starta en musikpodd för att ge röst och plats åt mer okända musiker och garageband. Programmet ska heta ”Vem fan är du?”
Ger det ett seriöst intryck? Är det ett bra sätt att marknadsföra kulturliv och sång och musik?

Tredje exemplet:
I Norrköping mitt i stan går jag ofta förbi en restaurang med namnet ”Gu’ va gott”. Jag går förbi, för jag skulle aldrig kunna tänka mig att gynna ett matställe som i sin viktigaste marknadsföring, sitt namn, ”missbrukar Herrens namn”, för det är detta som är de allvarligaste övertrampen i området ”svordomar”. Guds bud till sitt folk genom Mose sammanfattades i ”de tio budorden”. Där sägs det rakt på sak ” Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” (2 Mosebok kap 20).

Man kan le lite åt min puritanska, frikyrkliga uppväxtmiljö där barn blev åthutade för att säga ”sjutton” eller ”himla” för att man var så rädd för att överhuvudtaget närma sig att synda mot budet i Bibeln. Men det jag tror budet i första hand talar om är att profanera Guds namn och göra det till ett kraftuttryck. Att använda ”Gud” och ”Herre” och ”Jesus” som kraftuttryck, det ska vi inte göra. Då ”gråter Guds änglar i himlen” som man uttrycker det i Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga”. Jämfört med detta är varianter av den onde som kraftuttryck kanske något mindre förkastligt.

Ja, nu har jag visst tagit i ordentligt! Men när man kallar svordomar för att säga något ”på ren svenska”, då blir jag upprörd. Språket är något fantastiskt! Det ska vi älska och vårda, även om vi inte behöver bli sura ”språkpoliser” för det. Språket utvecklas hela tiden, och nya uttryck blir rumsrena och står i Svenska Akademins Ordlista. Men vissa ord kommer aldrig att finnas i min egen ordlista eller ordförråd.

Släng ”slit och släng”!

 

Nyss läste jag i tidningen Dagen att årets julklapp blir ”återvunna kläder”. Detta gläder naturligtvis secondhandhandeln och miljökämparna. När jag tittar närmare på nätet ser jag att man talar om nya kläder av återvunna textilier, och då är miljövinsten inte så stor (cirka 10%), men detta är givetvis ändå värt en del. Största miljövinsten är att överta eller köpa begagnat, och det var det jag trodde när jag såg tidningstexten.

I vilket fall som helst behöver vi göra oss av med ”slit och släng”-kulturen. Att använda kläder länge är miljövänligt. Här är jag, egentligen omedvetet, sedan länge en stor miljövän, för jag älskar mina gamla plagg och skor som är välanvända och ingångna. Min fru använder ibland ordet ”sjaviga” om mina kläder, och jag är inte riktigt säker på vad det betyder, men jag tror inte hon uppskattar vidden av min ”miljömedvetenhet” när det gäller kläder.

Vi har haft det bra i min familj, men under nästan alla våra femtio år som gifta, så har vi inte haft så gott om pengar. Att köpa nya, dyra kläder har vi fått vara försiktiga med. Därför har jag med glädje tagit emot klädesplagg eller skor av någon vänlig församlingsmedlem i kyrkan eller god vän. När jag var ung predikant på ett ställe var det en änka i församlingen som gav mig en tunn, ljus rock efter hennes avlidne man. Den använde jag mycket och med glädje. Att jag internt till min fru ibland talade om den som ”likrocken” var mest ett skämt och betydde inte att jag inte uppskattade gåvan.

Under några år på 1970- och 1980-talen bodde vi i Örnsköldsvik. En av mina vänner där (S) har under årens lopp vi har känt varann faktiskt tre gånger gett mig jackor som jag har varit väldigt glad för och använt mycket. Ja, den senaste, gröna härliga och varma jackan fick jag för bara några månader sen och har alldeles nyss börjat använda. Efter vad han säger, hade han köpt jackorna till sig själv men efter ett tag känt att de var för stora för honom, och så har han gett dem till mig. Nu, tredje gången, börjar jag faktiskt ifrågasätta hans självbild när det gäller fysisk storlek, annars är han ett praktexemplar och en kraftkarl på flera sätt. Hur det än ligger till med de här sakerna så har jag med tacksamhet tagit emot och använt dessa begagnade och härliga jackor. Särskilt nummer två, en rutig, värmande och ganska lång yllejacka i rött och grönt, har jag använt i många år och mycket.
(Jag ser för min inre syn hur mina bekanta som läser detta nickar instämmande och igenkännande eller kanske suckar lättade över att jag börjat använda den gröna jackan).

Den senaste tiden har TV-program och artiklar också börjat granska det stora matslöseriet i Sverige, och det är verkligen bra. Vi svenskar har börjat stirra oss blinda på ”bäst-före-datum” och slänger massor i onödan utan att ens använda oss av sunt förnuft och smak och lukt för att avgöra om varor är användbara.

”Slit och släng” är illa nog när det gäller prylar, men när det också börjar gälla gemenskap, vänskap och relationer är det ännu värre. Låt oss vårda relationerna och vänskaperna vi har! Ibland behöver kanske de också repareras, helas. I samma utgåva av tidningen Dagen (21 november 2018) skriver psykologen Alf B Svensson mycket bra och tänkvärt om relationer med rubriken ”Kärlek är som att satsa på aktier”. Bl.a. skriver han: ”När det går ner på börsen ska vi ha is i magen och sitta still i båten….När känslorna svalnar ska vi också sitta still i båten, ha is i magen och inte rusa iväg och byta partner. 40 % av alla som gifter sig första gången skiljer sig. Nästan 60% av alla som gifter sig en andra gång skiljer sig, och gifter man sig en tredje gång spricker nästan 70% av äktenskapen.”
(Läs gärna hela artikeln på sid 11!)

Medan jag har skrivit det här har jag fått lust att åtminstone titta lite i klädavdelningarna på någon secondhandaffär. Jag kanske hittar årets julklapp till mig själv.
PS Såg du mig ”mannekänga” i mina favoritjackor högst upp? DS