Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Gran Canaria-blogg

OBS! Under sex veckor 6/1 – 19/2 2020
blir det ett experiment med en daglig blogg när jag är i Playa del Inglés på Gran Canaria i Skandinaviska Turistkyrkans tjänst. Följ gärna min blogg med intryck och reflektioner  om möten med människor, natur, kultur och maträtter!

I kyrkan Templo Ecumenico, en av mina två arbetsplatser i Playa del Inglés

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg
med funderingar i skilda ämnen.
Dessutom kommer det ofta att vara information om
och länkar till videos och radioprogram
med mig som upphovsman.
T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger
och se mig framföra dem i enkla videos.

Paella och folkmusik

Dag 20 av Gran Canaria-bloggen

Nära vårt hotell och busstationen ”Tropical” ligger det fina hotellet Tropical med sin fina trädgårdsoas med rinnande vatten och yppig växtlighet. Därinne nära den stora poolen finns en stor uterestaurang. Varje söndag från klockan tolv och ett par timmar framåt är det folkfest med paella och folkmusik. Kocken lagar paella i en jättestor panna som kanske är en och en halv meter i diameter. Under tiden paellan blir färdig är det kanarisk folkmusik framförd av entusiastiska sångare och musikanter i folkdräkter och med diverse instrument som sjunger, spelar och dansar. Och det är företrädesvis äldre människor som uppträder. Turister i mängder tar plats vid borden och köper ”paella-biljetter” för 6.50 euro per portion samt beställer dricka och lyssnar, tittar, pratar och umgås tills den jättelika paellan är klar. Då köar man med biljetten i hand och får en rejäl portion på tallriken. Vi delade bord med ett tyskt par i vår egen ålder och fick ett livfullt och trevligt samtal på ömsom tyska, ömsom engelska och ömsom ryska, eftersom det visade sig att både den andre mannen och jag kunde tala ryska. Han hade växt upp i Östtyskland och läst ryska i skolan och sen flytt över muren till Västeuropa på 1960- eller 1970-talet. Han var maskiningenjör inom järnvägen och hade massor med spännande upplevelser och hade varit lite överallt i världen. Men ljudnivån omkring var hög och anspänningen att konversera huvudsakligen på tyska, ett språk som jag ytterst sällan använder, gjorde att det sen var en befrielse att tillsammans med min fru vandra ut genom den vackra trädgården. Att få prata bara svenska och gå hem till hotellet och sen gå ner till stranden och havet i den relativa tystnaden, var härligt. Att vara en timme på stranden med bad och lyssnande till vågorna och lite diffusa röster omkring en, det är vilsamt.

Det tyska paret brukar vara här fyra veckor varje år. Och varje söndag är de på paellafesten på Hotel Tropical. De betonade att det var viktigt för dem att se att maten var fräsch och nyligen tillagad, så detta var deras söndagsrutin.

Jag gick på kvällen till min”söndagsrutin”, som är gudstjänst. Drygt 100 personer kom till gudstjänsten, där jag spelade piano och sjöng och höll min niominuterspredikan om att ”Jesus skapar tro”, som är dagens tema i kyrkoårets texter. Och sen var det fullt hus på kyrkkaffet på Oasen. Jag mumsade på äppelkaka och vaniljsås till kaffet, och mina norska bordsgrannar njöt i fulla drag av svensk kanelbulle.

Inte bara solsken och badstränder

Dag 19 av Gran Canaria-bloggen

På lördagar och söndagar hör man lite spanska på badstranden, för då är det ju lediga dagar för en del av dem som servar oss turister eller jobbar med annat. I dag var ännu en fin dag med sol på stranden.

I kväll i kafé Oasen var temat ”Inte bara solsken och badstränder”. Då var det det nordirländska pastorsparet Julie och Gavin Boyd från den engelskspråkiga åretruntkyrkan i Templo Ecumenico som var våra gäster. Gavin berättade om hur han och Julie i sitt arbete har letts i kontakt med en del av dem som kommit på sned och blivit uteliggare på grund av missbruk och andra svårigheter. Det är förvånansvärt många som lever i stor misär här på Gran Canaria. I anslutningen till berättelsen sjöng och spelade paret flera sånger till gitarr och den irländska trumman ”bodhran” (uttalas bå-rann), som till utseendet liknar en stor tamburin. Vi gick hem från samlingen med påminnelsen om hur viktigt det är att se vår medmänniska och att vara en ”barmhärtig samarit” i stil med evangelieberättelsen, som de flesta känner till.

Trivsam trängsel i café Oasen

Dag 18 av Gran Canaria-bloggen

I dag har det varit en solig och varm dag, och det märks direkt på antalet människor på stranden. Jag förstår nu, att det inte verkar spela så stor roll att vattnet i havet håller jämna 21 grader här nere på vår närmaste strand. Det är luftvärmen och att solen är framme som gör att massor av folk vistas på stränderna och också är i vattnet. Min Gittan och jag var ett par timmar på stranden i eftermiddags, och jag låg på en strandmatta och till och med slumrade en stund. Härligt!

I vårt kafé Oasen har det varit välbesökt nu i tre dar: I torsdags på lunchen med musikcafeet mellan tolv och tre var det cirka 65 som åt lunch och minst 15 som fikade annat. Och på ärtsoppan med våffla på torsdagen var det 79 gäster. I kväll hade vi café mellan 18 och 21 som vanligt. I kväll var tydligen bibelföredraget om ”Går  Bibelns profetior att lita på?” väldigt lockande, för 112 personer kom och lyssnade med stort intresse på Turistkyrkans nestor Arne Johansson som under en timme trollband oss med intressanta tankar och fakta. Som flera påpekade under kvällen är det ju sällan som frågorna om Jesu återkomst och den yttersta tiden tas upp i predikningar och undervisning i våra kyrkor.

Och även om nästan ingen rörde sig ur fläcken under själva programmet, så var det mycket livfulla samtal och möten och mycket kaffe och te och smörgåsar och kaffebröd som inmundigades under den övriga tiden av kvällen.

Vägvisning

Dag 17 av Gran Canaria-bloggen

Lite överallt här ser man hur människor pratar med varandra i färd med att fråga om vägen eller förklara vägen eller ge tips om restauranger eller affärer eller badstränder. Ibland kan det vara någon ortsbo eller affärsinnehavare man frågar. Lika ofta kan det vara två turister som pratas vid på något för dem egentligen främmande språk men där man i alla fall förstår varann. För någon vecka sen letade jag efter en affär som jag hade hört hade cykelpumpar. Jag hade letat mig till området och frågade en man som förmodligen var indier i en affär om detta. Han log pillemarigt och sa: ”För en euro ska jag visa dig.” Så gick han några steg och pekade på en affär där det stod något om cyklar, fast den inte var öppen just då. ”De öppnar nog lite senare”, sa han. Det gjorde de också och jag lyckades köpa en liten, behändig cykelpump där senare på eftermiddagen. Det där med euron var säkert bara ett skämt, för jag har inte sett någon faktura från den hjälpsamma mannen. När jag härom dan vid caféet letade efter buss och busshållplats tillbaka till trakten kring hotellet, var det ett par tyska damer som bekräftade att det gick flera bussar till ”Tropical”. Man ser ofta folk med huvudena ihop över en karta och peka på den. Flera av våra cafegäster som kommit till oss har påpekat att de haft lite svårigheter med att hitta oss på det nya stället. Det har varit så inkört i många år att kaféet har varit granne med kyrkan. Det har funnits skyltar med adressen och kartbilder till nya stället, men det har ändå varit knepigt för en del att hitta. Man ser lättnadens leende när de sen kom rätt. Min kollega Anders har i flera omgångar cyklat runt på stan och tagit ner förlegade affischer och satt upp nya, och nu är det nog riktig information överallt. I dag berättade jag om min favoritstrand Amadores strax bortom Puerto Rico för ett par som har varit här i två månader varje vinter i flera år men aldrig hade varit vid denna sagostrand med lugnt vatten, där vattentemperaturen ofta är ett par grader högre än på andra håll.

Det är ju en glädje att kunna visa vägen! Jag har uselt lokalsinne i mig själv, även om jag hittar och klarar mig nog så bra när jag har lärt mig.

Hela vitsen med Turistkyrkan är ju för övrigt att vara vägvisare – vägvisare till en välkomnande miljö där det finns fikabröd och kaffe och svenska tidningar och inbjudan till aktiviteter som våra utflykter och kafeprogram. Och samlingarna i kyrkan är på samma sätt vägvisning till positiv tro och bön och kontakt med Jesus Kristus som är själva ”Vägen, Sanningen och Livet”.

Manipulation och tvång vill jag inte syssla med! Det finns det nog av i vår värld. Vägvisning vill jag gärna vara förknippad med! Och det passar bra i Playa del Ingles, där jag varje dag ser människor ge vänlig och välmenande vägvisning till främlingar.

Vår geniale svenske skald Hjalmar Gullbergs dikt ”Människors möte” passar här:

Människors möte

Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog.

Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så.

(Hjalmar Gullberg 1898-1961)

Vi turades om att bada

 

Dag 16 av Gran Canaria-bloggen

I en kafekväll på Oasen för några dagar sen frågade Anders Ekstedt mig om jag inte hade skrivit någon dikt på Gran Canaria eller om den här ön. Det hade jag ju inte och valde i stället att läsa en dikt om att vara omsluten av havet, men den är från en strand i Indien och för många år sen. När jag i dag satt på stranden efter en liten simtur, formades början till en dikt av det jag såg och upplevde. Därför får denna dagens blogginlägg bli i formen av några verser, en diktbagatell. Håll till godo, och läs den gärna högt, för då är den bäst – eller i alla fall bättre!

Vi turades om att bada

Vi turades om att bada i Atlanten en eftermiddag,
tre främmande för varandra, och en av de tre var jag.
Det var lite mulet och kulet, men vattnet som silke var.
Massor av meter av sand det mellan oss faktiskt var.

Först var det en gråhårig man, så smärt och med spänstiga ben.
Han var på väg upp ur vattnet där han varit så helt allen.
Och badbyxorna tog han av sig och torkade sig ett tag
och bytte till mera kläder och sprang sig sen varm ett slag.

Och då var det min tur att ta mig mitt härliga, dagliga dopp.
Jag är som en säl i vattnet, jag menar med spolformad kropp.
Att simma en stund i havet – en njutning av ovanligt slag,
och alldeles extra behagligt en sen januaridag!

Sen satt jag en stund – torr och ombytt och varm i min mintgröna stol,
och mumsade på en god klementin och märkte en glimt av sol.
Då vandrade prompt en kvinna ut i vattnet, förväntansfullt glad,
och simmade fram och tillbaka en stund i vårt välregisserade bad.

På stranden där gick en och annan och hade båd’ jacka och jeans.
Men vi tre i denna tablå var liksom ändå en fantasins
huvudpersoner som ägde Atlanten och nu denna strand,
som förstått och oss hängett åt havet, åt detta, vår lyckas land.

Och sen bröts förtrollningen plötsligt, när solen nu lyste klart.
Och en efter en kom till stranden och rätt många syntes snart
gå ut i vattnet. Snart det var en sån där helt vanlig scen
med rätt mycket folk som njuter av glittret och solens sken.

Men jag tog min blåa väska och stolen och fruktskal i hand
och gick hemåt nöjd i sanden och allt längre upp på land.
För en liten stund så var det vi främlingar tre i tablå,
som rådde om hela Atlanten, det kan ingen ju ändra på.

(Ingvar Holmberg 200122)

Nybakade bullar och fullt hus

Dag 15 av Gran Canaria-bloggen

I dag har det varit en mulen dag här i Playa del Ingles och till och med lite regnstänk för dem som kom till allsångskvällen vandrande från San Agustin. Det var skönt i vattnet på eftermiddagen och ganska små, mjuka vågor mot stranden.

På tisdagsmorgnarna är det utlyst bönesamling i caféet en halvtimme innan serveringen öppnar för dagen klockan tio. I dag var vi cirka femton personer som sjöng ett par lovsånger, lyssnade till ett par uppmuntrande bibelord och tackade Gud för olika saker och bad för en del konkreta böneämnen och för Turistkyrkans arbete den här dagen och veckan. Och vi bad förstås för de drygt fyrtio personer som var med Anders på Kulturturen med buss hela dagen.

I dag var det fler islänningar än vanligt som kom och drack kaffe och åt nybakade bullar och frallor och pratade livfullt med varann under någon timme. Vi har fem nordiska flaggor vid ingången till caféet, och det är en glädje att kunna möta alla dessa trevliga islänningar med deras flagga.

I kväll ledde jag allsångskvällen i kyrkan från pianot, och vår lilla kompgrupp med piano, trumpet och gitarr var i kväll utökad med ett dragspel och en fiol. 201 gladsjungande människor var med i kyrkan, och 87 kom till eftersitsen i caféet med korv och fika. När jag närmade  mig hotell Corona Roja med den röda kronan på taket vid halv elva var det 18 grader på den stora tavlan med datum, tid och temperatur. Godnatt, världen! Nu ska jag strax sova.

Besök på ”Skansen” och stranden

Dag 14 av Gran Canaria-bloggen

Nu har det gått två veckor sen vi kom hit till ön sent på kvällen. Det känns faktiskt nästan bara som en inkörningstid, även om jag har  fått lite färg på armarna och benen och i ansiktet och inte ser ut som om jag kom direkt från ”blekansiktesland”. Så vackert och mörkt solbränd som en del är blir jag aldrig och har heller inte något intresse av. Snarare märker jag att jag mer och mer får vara försiktig med att ha näsan för mycket i solen. De senaste dagarna har jag varit ganska noga med att ha min blåa keps på mig, fast jag normalt inte är någon keps- eller hattmänniska.

I dag har jag varit ledig hela långa dagen och kunnat ta saker och ting i lugn takt utan att jäkta: sovmorgon, sen frukost, ett par timmar mitt på dan med Gittan på köpcentret Yumbo, där vi tittat lite, handlat lite och ätit en god lunch på Skansen, som faktiskt en av restaurangerna heter. Många av butiksägarna här kan ju en hel del svenska. Mitt helhetsintryck är att försäljarna är ivriga och aktiva men inte onödigt påstridiga eller efterhängsna i affärerna. Ja, undantaget är väl ett par av kvinnorna från Afrika på Strandpromenaden. Dem svarar jag inte alls på tilltal, sen jag såg hur de praktiskt taget tvingade på någon ett armband och sen nästan vägrade ta av det. Men de flesta är hjälpsamma på ett bra sätt, fast man ska inte glömma att pruta.

I dag var det mulet större delen av dagen. När jag på eftermiddagen gick ner till stranden för det dagliga doppet och var i lite längre i 21-gradiga vattnet i dag, var det nästan ingen på solbäddarna på stranden. Däremot hade personalen som hyr ut stolarna gjort sig ett snillrikt tält och vindskydd av några uppsatta parasoller i en ring uppstagat av ett par omkullvälta solbäddar. Där hade de nog suttit skyddade från vinden en hel del i dag, även om det inte blåste särskilt mycket, utan vattnet var nästan lugnt.

När jag gick förbi hotellets pool på nervägen och uppvägen såg jag inga solande, fast det alltid brukar vara några som tar chansen. För oss som är här två eller fler veckor finns det ju fler chanser till sol.

Söndag med Qigong, aftonsång, nattvardsgång och ljum kväll lång

Dag 13 av Gran Canaria-bloggen

Nu är det sen kväll när jag skriver, eftersom jag ville få med hela dagen den här gången. På söndagarna blir det ganska sent innan jag är hemma. Vår kvällsgudstjänst i Templo Ecumenico börjar först klockan åtta på kvällen. Jag svarade för mötesledning och sång och musik, och min kollega Anders höll kort predikan och ledde nattvardsfirande direkt efter det. Alltså kom kyrkkaffet på Oasen inte i gång förrän en bra stund efter nio. Där satt vi ganska många  i min egen ålder  (70+ ) runt  kaffeborden med en semla eller bulle framför oss och gjorde oss ingen brådska. Här finns det mycket levnadslust och ork, fast håret är grått och ansiktet har en och annan rynka.

Som det ganska ofta händer, hälsas jag glatt av någon eller några som känner igen mig väl, fast jag inte känner igen dem. I kväll var det ett par som mindes mig som deras ungdomskörsledare i Pingstkyrkan i Gävle för nästan femtio år sen, då de läste på seminarium i Gävle. De tog inte illa upp för att jag inte hade koll på dem, och vi pratade glatt en stund och hade gemensamma bekanta i Malmköping i Södermanland där de nu bor.

På dan i dag kunde äntligen min kära Gittan följa med mig och sitta på stranden en god stund. Vi solade och åt glass och tittade på folk. När jag simmade en stund i havet såg jag en spänstig och smal man med svarthåriga ben och armar stå i strandkanten och med ansiktet riktat mot havet vara helt koncentrerad på graciösa och ovanliga rörelser med händer, armar och ben – något slags Qigong eller ”snigelkarate” som någon vanvördigt har uttryckt det. Jag iakttog honom där jag simmade i vattnet, och det var en fascinerande syn. Så gick jag upp ur vattnet och bort dit där vi hade våra saker. En medelålders, gråhårig kvinna med rätt spänstig kropp och som var bar  på överkroppen ställde sig bredvid honom och började göra efter hans rörelser. Han upptäckte henne och tog sig genast an sin nya ”lärjunge” och gav henne instruktioner och olika rörelser att träna på. Det var antagligen många fler än jag som följde skådespelet där vid strandlinjen.

I kväll när jag delvis gick, delvis cyklade hem från kyrkkaffet vid halv elva, var det 17 grader på den stora elektroniska tavlan vid Kasbah köpcentrum. Och på sen eftermiddag, när jag var ute på gatan stod det 28 grader på en liknande tavla. Jag klagar inte.

Jag är med på bild – jag lever!

Dag 12 av Gran Canaria-bloggen

I dag på förmiddagen efter ett kort dopp satt jag en god stund i min strandstol och njöt av allt i synfältet: Den ljusblå himlen, det blågröna havet med vita vågkammar, den bruna sanden på dynerna och miniöknen där borta mot fyren i söder..

Och så alla människor, förstås! Den röda flaggan på stranden var kvar, så det var inte så många som var i vattnet, även om vinden blåste mindre än i går, och badvakterna faktiskt ändrade till gul flagg sen i dag. Men många passade på att gå ner till vattenkanten och fotografera varandra, och av klädseln att döma var en del nere vid vattnet enbart för fotograferingens skull. En ung man fotograferade sin fru eller flickvän ur olika vinklar där hon stod i vattnet i fräsch blus och shorts och lät sitt långa, lösa hår fladdra i vinden. Det blev säkert fina bilder.

Mina närmaste i familjen retas med mig för att jag så ofta ber dem fotografera mig överallt. De kan säga efter fotograferingen: ”Jaha, då har du levt i dag också.”  Fotograferandet är ju också så tacksamt och enkelt i dag med alla bra kameror i mobiltelefonerna. Och resultatet syns direkt, och man kan ta tio bilder i stället för bara en, för det är digitalt och ”kostar inget”. För några årtionden sen var det alltför ofta besvikelser efter den stora upplevelsen på resa, när filmen hade framkallats och papperskopiorna tryckts och det var fel på alltihop. Eller att man hade glömt ta bort linsskyddet, så viktiga bilder helt enkelt inte blev något.

Hittills på den här resan har jag inte tagit just några bilder, men jag är ju bara på andra veckan av sex, och det har varit så mycket annat de här dagarna. Men jag håller ögonen extra öppna och försöker att i bloggens form fånga lite av intrycken.

Allt har sin tid, säger ett välkänt tänkespråk från Bibeln.

Röd flagg på stranden

Dag 11 av Gran Canaria-bloggen

I dag är det röd flagg på stranden nedanför vårt hotell. Nästan alltid är det gul flagg som förmodligen betyder att man får bada på egen risk men ska ta det försiktigt. Grön flagg minns jag inte att jag har sett…. När det är röd flagg kör en officiell jeep omkring längs stränderna, och människor med ilskna visselpipor ”blåser upp” badarna på land. När jag kom ner för mitt dopp i dag, gick jag bara ut i vattnet en liten bit så pass att jag kunde simma lite och bli ordentligt blöt (och alltså lycklig). Det blåste ganska mycket, så det var inte riktigt njutbart. Jag satt i alla fall en liten stund i min mintgröna strandstol och tittade lite. Jag byter alltid om direkt till torra badbyxor när jag kommer upp på land, även om det är sommar i luften.

Även om jag ibland har tyckt att ”badpoliserna” är lite för kategoriska och översittaraktiga, är det bra att de finns. Bara häromdan berättade två av våra kafégäster att de på stranden vid San Agustin samma dag sett en drunknad person dras upp på stranden. Den dagen var det också röd flagg, och vår kafégäst hade badat alldeles därintill men bara på mycket grunt vatten. Havets krafter ska man ha respekt för.

Annars är det ju vänliga stränder här med skyddande stenpirer, långgrunt och helt utan hajar, ormar, maneter och andra farligheter.