I söndags var det som vanligt hundratusentals svenskar som utövade sin kristendom på dagen då i vanliga fall man besöker sin kyrka. Nu är det andra förhållanden under pandemin, men de flesta församlingar och kyrkor har webbgudstjänster, bönemöten via telefonkonferens eller Skype eller Zoom eller liknande. Och många följer SVT:s och Sveriges Radios gudstjänster eller de kristna TV-kanalerna Kanal 10, Himlen TV7, TBN Nordic etc. Och så är det många, många informella små bönemöten, när vi träffar de få personer vi umgås med och dricker kaffe eller te och pratar. Då brukar det ingå en stund av tack till Gud och bön. Just i söndags var det dessutom utlyst en nationell bönedag för vårt land och Covid19-läget. Människor i alla samfund i vårt land bad för dem som har politiskt och medicinskt ledarskap i den här situationen och alla som själva är drabbade på olika sätt och alla som arbetar i vården eller med att framställa vaccin just nu.

Bönen är lika viktig som allt det ”handfasta” arbetet som görs i övrigt. Och fler människor ber till Gud, än vi förmodligen kan ana. Jag minns häpnadsväckande statistik för många år sen, att i själva verket var det fler människor i vårt land som bad till Gud än som uppgav sig tro på Gud. Det är som om många människor ber ”för säkerhets skull”.

I hundratals och åter hundratals gudstjänster i söndags bad man för läget i vårt land och vår värld. Själv medverkade jag med sång och predikan i Norrköpingsförsamlingen Vidablickskyrkans webbgudstjänst som hade temat ”På knä för Sverige”.

Ett av böneämnena vi har enats om att be för är att många människor ska komma till Jesus Kristus i en personlig tro och överlåtelse. Detta andliga helande är lika viktigt som det medicinska och fysiska och allt det andra med ekonomin och det sociala livet och andra ting i vårt samhälle och vår värld.

Du gör ett samhällsviktigt arbete genom att vara med i bedjarnas skara. Fortsätt med det, eller börja med det! Jesus Kristus säger i Matteusevangeliet 7: ”7 Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. 8 För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas.»

I det stora utbudet av lysande predikningar och underbara gudstjänster som finns på ”nätet” i dag vill jag ändå ge dig tre länkar, som hör ihop med den lilla församlingens gudstjänst i söndags, där jag var med. Först är det länkar till två sångvideos ur gudstjänsten, mina egna sånger med delvis rena bibeltexter och sen är det en länk till hela gudstjänsten på 45 minuter.

Det är många som sysslar med bön nu. Du är väl en av dem?

Bönemedley (tre sånger) :
https://ingvarholmberg.se/sanger/bonemedley-tre-sanger-av-ingvar-holmberg-sangvideo/Herre, vänd åter (Ur Moses bön för 3400 år sen):
https://ingvarholmberg.se/video/herre-vand-ater-sangvideo-av-ingvar-holmberg/Webbgudstjänsten ”På knä för Sverige”: https://ingvarholmberg.se/video/webbgudstjanst-med-ingvar-holmberg-fran-vidablickskyrkan-norrkoping-22-nov-2020/

Här kommer några ganska enkla funderingar om intellekt och intelligens, för det är vad som har rört sig inom mig i dag.

”Intellekt” kan förklaras med: Förstånd, förnuft, tankeförmåga.
En ”intellektuell” är då en som sysslar med kunskap och att förmedla kunskap. Ibland kanske det tyvärr blir ”en som kan många ord och gärna visar det”. I värsta fall kan det bli som han som sa: ”Det här kanske låter enkelt, men vänta tills jag har förklarat lite mer…”

”Intelligent” är den som inte nödvändigtvis har läst så mycket men som har en förmåga att dra slutsatser och se sammanhang.
Den som är intelligent kanske också visar det med att hellre säga svåra saker på ett enkelt sätt än att använda många och svåra ord som kanske egentligen inte behövs…

Detta leder över till nästa begrepp, som kanske är viktigare än både att vara intellektuell och att vara intelligent – att ha ”vishet” – att säga eller göra saker på bästa sätt.
Så här säger Bibeln i Ordspråksboken 4:7 ”Visheten är det viktigaste. Vinn vishet, vinn förstånd med allt du äger.”

Visheten i sin tur börjar ofta med ”vördnad för Gud” eller med det gamla ordet ”gudsfruktan”.
Ordspråksboken 9:10 ”Att vörda Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd.”

Visheten och vördnaden för Gud är avslutningsvis nära förknippat med ”kärleken” – kärleken från Gud, som väcker vår kärlek till Gud och sen fortsätter med att i oss skapa kärlek till våra medmänniskor. Och den kärleken innebär att vi ser värdet i andra människor och ser deras goda egenskaper.

Kolosserbrevet 3: 12 «Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. 13 Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. 14 Och över allt detta ska ni klä er i kärleken, bandet som förenar till fullkomlig enhet.»

Mina funderingar om intellekt och förstånd kan alltså sammanfattas så här:
”Jag tackar Gud för ett visst mått av intellekt och förståelse av orden och deras betydelse och nyanser, och på så sätt är jag väl en aning intellektuell. Men det är viktigare för mig att ha intelligens nog att förstå och för andra förklara saker enkelt och ännu viktigare att under livets gång utveckla vishet. För att utvecklas i vishet behöver jag vörda Gud och älska honom och få del av hans kärlek till och omtanke om och respekt för människorna omkring mig.”

Under sökandet fram till den här krönikan stötte jag på två värdefulla artiklar på internet. Läs gärna dem! Länkarna kommer längst ned.

Anna Emdenborgs förklaring om intellektuell kontra intelligent:
https://sv.quora.com/Vilka-%C3%A4r-skillnaderna-mellan-en-intellektuell-person-och-en-intelligent-person
Fredrik Olssons krönika: https://hejaolika.se/artikel/intellekt-vs-intelligens/

Natten som gick satt jag framför TV-n hela natten och följde SVT:s valvaka för USA:s presidentval.
Jag hade bestämt mig för att hålla ut åtminstone till sextiden i morse, för då hade jag tänkt ta promenaden med shoppingvagnen ner till vår närmaste ICA och veckohandla under den tidiga timman avsedd för oss 70-plussare och Corona-pandemins riskgrupp.
Sen lade jag mig visserligen i sängen och sov till tolvtiden, så jag vände lite på det här dygnet.

Det som förorsakar rubriken ovan är den sittande presidenten Donald Trumps kaxiga uttalande att påstå sig ha vunnit valet, fast det är flera dagar kvar innan alla röster är räknade. Och så gav han (förmodligen taget helt ur luften) det häpnadsväckande uttalandet att han visste att det var fusk på gång med rösträkningen för att ”stjäla segern” från honom.
Att säga detta utan att ens bemöda sig om att lägga fram minsta bevis eller fakta i saken var ju ett slag i ansiktet på alla hårt arbetande valfunktionärer (många av dem är väl volontärer) som gör sitt bästa för att valet just ska spegla vad det amerikanska folket har valt.

Var finns hedern? Hur kan en, som vill vara världens ledande statsman, så totalt strunta i vanlig hederlighet och respekt för andra människor?

Jag har hela mitt liv varit stolt över att i vårt land och vår kultur har ärlighet och hederlighet varit ett ideal för alla människor, också dem som inte har bekänt den kristna tron och de kristna idealen.
När vi var barn hörde vi visan och sjöng den ”Gubben Noak, Gubben Noak var en hedersman”.
Och man hörde ibland ordet ”hedersknyffel” som fortfarande finns i våra ordböcker och betyder «hedersman, präktig person, gentleman, riddare, ärlig person”.

Var finns hedersknyfflarna (av båda könen) i dag?
Tack och lov så finns det en sann hederskultur kvar i vårt land! Som väl är kan vi i de flesta fall lita på våra politiker och myndighetspersoner och ledare att de har just heder och respekt för andra människor.

Sen finns det ju en s.k. ”hederskultur” i vissa grupper där det handlar om att skydda den egna gruppens anseende till varje pris. Där kommer den enskilda lilla människan i kläm ända till den helt ofattbara ytterligheten att man kan begå ”hedersmord” på en nära släkting för att skydda gruppens anseende. Sånt går inte att kalla ”heder”, och sånt ska inte få finnas i ett land där alla ska ha rätt att leva och mötas med respekt.

Jag tackar Gud av hela mitt hjärta för min uppväxt bland goda, hederliga och hedervärda människor och att jag hela mitt liv har varit omgiven av Bibelns goda etik och lära.

”Ge alla vad ni är skyldiga dem: skatt åt den som ska ha skatt, tull åt den som ska ha tull, respekt åt den som ska ha respekt och heder åt den som ska ha heder.” (Romarbrevet 13:7)
”För övrigt, syskon: allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant.” (Filipperbrevet 4:8)

Var finns hedern? Må den finnas där du och jag är!

Inför den kommande Allhelgonahelgen har jag funderat mycket om himlen och läst en lång rad bibelställen om himlen.
”Den förlorade sonen” är en målande och rörande liknelse i Lukasevangeliets 15:e kapitel. När den yngre sonen har slösat bort allt och lever i misär, bestämmer han sig för att vända hem till sin far och säga: ”Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son”. ”Himlen” i judiskt språkbruk är ofta en omskrivning för Gud, för många judar undvek att uttala Guds namn av rädsla för att missbruka det.

Men de senaste dagarna har jag slagits av tanken, att vi moderna kristna kanske i stor utsträckning ”syndar mot himlen”. Men hur då? Jo, genom att i praktiken räkna bort himlen från våra liv i vår planering och våra prioriteringar. Visst bekänner vi oss i teorin till att himlen och evigheten finns, men det visar sig inte i vårt tal och våra handlingar, så att människor i vår bekantskapskrets eller ens våra närmaste får intrycket att vi tänker på himlen överhuvudtaget.

För det första århundradets kristna var himlen och evigheten verkligare och viktigare än livet på jorden. De riskerade villigt förföljelse och döden för att inte gå miste om himlen och det eviga livet – allt i enlighet med Jesus och apostlarnas undervisning.

Jesus sa: ”Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.” (Matteusev. 5:11-12)
”Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. För där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.” (Lukasev. 12:33-34)
”Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och över fiendens hela välde. Ingenting ska någonsin skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är skrivna i himlen.” (Lukasev. 10:19-20)

Och aposteln Paulus skriver: ”Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.” (Filipperbrevet 3:13-14)
”Om ni nu har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden.» (Kolosserbrevet 3:1-2)

Varje världsåskådning, som inte skådar himlen och det eviga. håller inte att leva efter. Och tusentals kända och okända kristna i alla tider har visat med sina liv och gärningar att de kunde vara vända mot himlen och på samma gång göra stora och avgörande insatser för behövande människor i den här världen och verka för fred och rättvisa och en bättre värld. De väntade ivrigt Jesus återkomst, men de väntade inte i from passivitet.

Hur handskas vi med himlen? Det är en brännande fråga inför den här Allhelgonahelgen.
De kristna har alltid sjungit om himlen, men numera är det mindre av sånt. Kanske inte alla de gamla sångerna passar i dag, men en del av dem lever ännu, och det måste väl gå att skapa nya sånger, sånger om himlen som sätter själen och längtan i rörelse hos vår tids människor.
Någonstans läste jag i en saga om vildgässen som flyger över tamgässen. Tamgässen ropar: ”Ständigt fyllda hoar!” Och vildgässen svarar: ”Mot ett bättre land!”

”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” (Filipperbrevet 3:20-21)

Tidigt i morse funderade jag kring tårar – mina egna och andras.
Veckans blogginlägg blir följande rader från i dag.

Inte alla tårarna
Ta gärna bort
tårarna av smärta,
bitterhet och sorg
och frustration över
min egen bristfällighet
och maktlöshet!

Tack för löftet
att torka alla tårar
från mina ögon!

Men inte alla tårarna!
Det är ju först nu
på äldre dar
jag börjar känna
tårarnas sötma –
inte bara sältan
och bitterheten.

Kanske min själ har mognat,
som en frukt blivit
full av saft.
I alla fall kommer tårarna
lättare och utan skam.

Cynikerna får säga vad de vill,
muttra om ålderstecken
eller fysiska faktorer,
jag är tacksam för tårarna
av glädje
gripenhet
medkänsla
överväldigande Gudsnärvaro.

Himlen ska bli underbar
utan de bittra tårarna,
men jag hoppas få känna
tårarnas sötma
i evigheten.

Kanske är det samma sak
som med havet…
Det ska inte finnas mer,
inte det kaotiska
och ödeläggande,
tsunamihavet som vi inte rår på,

men vatten i massor
blir det allt i himlen –
porlande, stilla
och glatt och äventyrligt
och överväldigande.

De tårarna
och vattnen
är jag på väg till.

I går på promenad hem från stan mötte jag oväntat den kanske viktigaste frågan i livet.

Jag hade varit på nätverksträff i min kyrka med pastorer från Östergötlands Pingstkyrkor. På vägen hem hade jag tagit fram ukulelen ur det behändiga fodralet över axeln och sjungit lite ”Jesussånger” vid spårvagnshållplatsen mitt i centrum. Och nu var jag på väg hem och tog mig över gatan med spårvagnsspåren, när jag mötte en helt okänd man i min egen ålder med pigga ögon som sa: ”Har du tid att prata lite?” Och jag stannade och undrade vad han ville. Då sa han: ”Tror du på Jesus?”
”Ja”, sa jag, ”jag pratar med honom varje dag. Är du också en kristen?” Ja”, sa han och tittade närmare på mig. ”Jag känner igen dig.” ”Ja, jag heter Ingvar Holmberg och ibland står jag på stan och sjunger till ukulele.”
Vi växlade ett par meningar till. Sen sa jag ”Gud välsigne dig!” och gick över gatan igen för att fortsätta hemåt.

Jag vet inte vem den där mannen är, vad han heter och var han bor eller var hans kristna gemenskap finns. Men jag fylldes plötsligt av tacksamhet över en äldre man som går på Norrköpings gator och ställer denna viktiga fråga till okända människor.

För det är inte vanligt att inom trettio sekunder av ett samtal med en okänd möta den kanske viktigaste frågan. Vi som finns i kyrkans värld och i och för sig är hemma i andliga frågor, brukar inte gå så rakt på sak, men det borde vi göra. För tron på Jesus och att bekänna sig till Honom är ju själva definitionen på att vara en kristen. Att tala om Gud som en högre makt eller tala om värdet av andlighet eller kristna värderingar eller kyrkans kulturarv är lite enklare och kan verka tillräckligt andligt. Men aposteln Johannes formulerar på äldre dar det kristna livets centrum bland annat med orden ”Den som har Sonen (Jesus) har livet, den som inte har Guds Son har inte livet”. (1 Johannes brev 5:12)

Nu i en långdragen Corona-pandemi som efter drygt sju månader inte tycks klinga av utan snarare förvärras igen, så har många människor massor med frågor om livet och döden och meningen med alltsammans och hur man ska hitta balans och trygghet. När allt det man litade på skulle vara tillräckligt plötsligt rasar samman, då behöver de möta denna, den viktiga frågan ”Tror du på Jesus?”. I samtalet efter den frågan kanske mycket kan klarna och få sitt svar och början på en lösning.

Okände kristne vän, som jag mötte i går, tack för att du ställer den viktiga frågan i Norrköping i dag! Nu mer än nånsin behövs frågan ”Tror du på Jesus?”

De senaste dagarna har de två Nobelpris för 2020 tillkännagetts, som kanske allra mest intresserar den breda allmänheten – fredspriset och litteraturpriset.
I dag, när jag skriver det här, har fredspristagaren presenterats – inte en person utan en organisation, nämligen FN:s livsmedelsprogram (WFP) – det vill säga programmet för matbistånd och bekämpandet av hunger världen över.

Enligt prismotiveringen får WFP (World Food Programme) fredspriset för att ha bekämpat hunger, för dess insatser för att förbättra förutsättningarna för fred i konfliktområden samt för att ha varit en drivande kraft i jobbet med att försöka förhindra att hunger används som ett vapen i krig och konflikter.
Ja, vad fint att en så behjärtansvärd sak uppmärksammas! Vi gläds verkligen och gratulerar!

I går meddelade Svenska Akademin att den amerikanska poeten Louis Glück får årets Nobelpris i litteratur. Svenska Akademien belönar henne ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.
Jag hörde på SVT:s Kulturnyheterna att man anser henne vara både lättillgänglig vid läsningen men också med djupare, svårare lager.
För mig var hon helt okänd, även om jag ända sen ungdomen har läst dikter och också skrivit dikter.
Jag lyckades hitta några dikter och en hel rad citat på Internet, och eftersom jag bara i hastigheten hittade citaten på engelska, citerar jag ett par utdrag nedan och gör min egen tolkning / översättning. På så sätt får du, min läsare, ändå en glimt av hur hon skriver, och så får vi väl lära känna henne mer efter hand.

Lite sorglig och pessimistisk förefaller hon vara men samtidigt träffande och med glimten i ögat:
“From the beginning of time, in childhood, I thought that pain meant I was not loved. It meant I loved.”
Ingvars tolkning: ”Från tidens början, alltså i min barndom, trodde jag att smärtan betydde att jag inte var älskad. Det betydde ju att jag älskade.”

“Intense love always leads to mourning.”
IH:s tolkning: ”Intensiv kärlek leder alltid till sorg.”

“Why love what you will lose?
There is nothing else to love.”
IH: ”Varför älska vad man kommer att förlora?
Det finns inget annat att älska.”

Nästa, längre citat kommer bara på svenska – en besk skildring av hur svårt det är med relationer:
IH:s tolkning:
”Som jag såg det –
under hela min mors liv
höll min far henne nere,
som blytyngder fästa vid hennes vrister.

Hon var livlig till naturen;
hon ville resa,
gå på teatern, gå på museum.

Vad han ville
var att ligga på soffan
med tidningen över ansiktet,
så att döden, när den kom,
inte skulle verka som någon större förändring.”

Mitt avslutande citat blir ett av bara en handfull av positiva eller hoppfulla bland drygt 150 samlade citat som olika läsare har delat med sig av. Det känns lite sorgligt, när nu årets litteraturpristagare så tydligt kan formulera sig så klart och målande. Men det här avslutande citatet är bra (tycker jag, som är en oförbätterlig optimist och med min enkla, trygga tro på Gud):

“This, this is the meaning of
”a fortunate life”: it means
to exist in the present.”
IH:s tolkning:
”Detta, detta är innebörden av
’ett lyckosamt liv’: det betyder
att finnas i nuet.”

Den här veckan har jag försiktigt tagit ett par steg över tröskeln till Facebookvärlden.
I många år har ganska många av mina vänner sagt: ”Du borde gå med i Facebook!”
Och jag har sagt: ”Det är inget för mig. Jag vill inte tvingas gå med i en ”klubb” för att kunna ta emot brev och bilder från mina vänner. Jag håller mig till e-posten.”

Och i rätt många år nu har jag byggt upp den här hemsidan till en liten värld, där man kan titta in i många olika ”rum” med dikter, sånger, videos, radioprogram, högläsning av dikter och prosa, blogginlägg mm.
Mycket av mitt ganska kreativa arbete under många år finns här på hemsidan med länkar till YouTube för diktvideos, reportage och sångvideos mm och till audio-sajten Internet Archive – www.archive.org – för alla mina radioprogram och liknande. De senaste månaderna har jag också startat en podcast med samtal med kända och okända människor. Den heter ”Bitar ur livet” och kan nås via en länk på min hemsida eller via Podspace, Google eller Spotify.

Men för några dagar sen, efter samtal med och peppning av min pastorskollega och vän Lisbeth Stigemyr från Nyköping, så steg jag som sagt över tröskeln till Facebook.
Och nu är jag överväldigad och fascinerad över hur snabbt och lätt jag återknöt kontakten med många vänner i olika delar av Sverige och även andra länder och enkelt kan få inblickar i deras liv och tillvaro, till och med efter massor av år utan kontakt! Genom min tjänst som pastor och missionär med boende i många städer och besök på massor av platser, så finns det väldigt många som jag hade mycket kontakt med under en viss period men inte numera. Vänskapen och intresset finns kvar, men det geografiska avståndet gör att kontakten har blivit bruten.
På några dagar nu har många personer jag är vän eller väl bekant med dykt upp i mitt liv igen med några vänliga rader eller en ”Gilla”-markering. Tack för det, alla ni som hört av er!
Och tack, Facebook, för enkel kontaktmöjlighet med så många på så vitt skilda ställen och från olika epoker i mitt 73-åriga liv!
Jag är ny vän på Facebook, och jag är ny vän med Facebook.