När den frikyrkliga väckelsen växte fram i Sverige på 1800-talet, spreds budskapet om pånyttfödelse, frälsning och sant kristet liv till stor del genom småskrifter och de små broschyrer och flygblad som fick namnet traktater. De spreds genom kolportörer, kringresande och kringvandrande skriftspridare som i slutet av 1800-talet också kunde vara predikanter av Bibelns budskap.

Traktaterna hade ett koncentrerat budskap om frälsning, Guds Ord bibeln, Jesu återkomst, himmel och helvete mm. I Pingströrelsen, som jag är mest bekant med av de kristna rörelserna i vårt land, var det förutom utdelning av ”vanliga” traktater, under flera årtionden en stor spridning av veckotidningen Evangelii Härold där i ett lite större format det kristna budskapet spreds. Det var självklart för många pingstvänner att man skulle sälja eller ge bort ett visst antal ”Häroldar” varje vecka.

Numera är det inte så vanligt att ha traktater i handväskan eller fickan och sprida dem till folk man möter, men några av mina kristna vänner gör detta troget och ihärdigt. Heder åt dem!

För en tid sen fick jag kontakt med en representant för ett stort kristet traktatsällskap som har anammat den moderna tekniken och sysslar med kristna traktater i stor skala och sprider dem både i den tryckta pappersvarianten och via en hemsida. Det är Gospel Tract and Bible Society med hemsidan https://www.gospeltractandbible.org/ . En av deras representanter, Jeff Boese från Kanada, kom till Norrköping och talade med mig om deras arbete. De trycker och sprider gratis 50 miljoner traktater per år i en rad länder och på olika språk. Nu var Jeff i Skandinavien och organiserade översättning till norska, svenska, danska och finska. Och jag har blivit anlitad för att göra översättningsarbetet till svenska. Om du besöker hemsidan, ser du en hel rad språk, och inom kort kommer också svenska att finnas där. Och den här organisationen har en ovanlig ”affärsidé”: Den bekostar produktion av traktaterna och ger bort dem gratis och sänder dem till moderna kolportörer som vill sprida dem. Och materialet i elektronisk form får kopieras, skickas vidare och användas helt gratis för att sprida budskapet.

När jag har börjat bekanta mig med materialet och översätta det, har jag träffats av bibelns kompromisslösa och klara budskap – fullt av nåd och förlåtelse för den som vill ta emot, men också rakt och varnande om konsekvenserna av att inte tro på Jesus. I de små traktaternas värld är det inte läge att släta över, kompromissa och förtiga. Där är det ”raka rör”.

Jag inser att vi antagligen är för flummiga och flata i vårt predikande och vittnande och våra samtal med människor i dag. Visst talar vi om frälsningens och det kristna livets underbara sidor och glädje och frid, men hur klart talar vi om att människan utan Jesus är förlorad och att man måste omvända sig och bli rentvagen av Jesus blod för att inte hamna i helvetet?

Diktaren och biskopen Nils Bolanders dikt och formuleringar kommer till mig som avslutning av dessa funderingar:
”Kristendomen var ett örnevangelium, sprunget ur den högsta klippspetsens näste
på blanka störtflyktsvingar.
Men vi tuktade dess djärva fjädrar, rättade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,
och se – det blev en svart fågel, en pratsam och tam korp.

Kristendomen var ett lejonbudskap, ständigt på jakt efter varmt och levande byte,
ett ungt lejon av Juda.
Men vi klippte dess skarpa, krökta klor, stillade dess törst efter hjärteblod
och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan, snål och vass som den pinande africus,
brännande som ökensanden.
Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll, aster, reseda och fromma rosor,
ett stämningsstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom! Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!
Giv den en doft av vildhonung och samum och säg sedan med Döpare-röst:
Detta är den seger som övervinner världen. Detta är kristendom.”
       (Kristendomen var ett örnevangelium- Ur Psalm och svärd 1936; Nils Bolander 1902-59)

Stränginstrument som gitarrer och min (numera drygt 20 år gamla) ukulele eller de fina stråkinstrumenten viola, violin och cello får sin ton och klang av att strängarnas ljud förstärks av ”trälådan”, resonanslådan. Vi har ju hört talas om ”Stradivarius”, italienaren Antonio Stradivari (1644-1737), som gjorde de finaste stråkinstrumenten – cirka 1100 violiner, violor och celli under sin levnad. År 2011 inbringade en äkta Stradivarius omkring 100 miljoner kronor på en auktion.

Jag har sett hur försiktigt professionella musiker hanterar sina dyrbara instrument och bär dem i kraftiga fodral, hårda på utsidan och vadderade inuti.
Tyvärr har jag inte varit lika försiktig med min reskamrat ukulelen (som kostade ungefär en tusenlapp). Den har ramlat i golvet vid flera tillfällen och fått en spricka som händiga vänner till mig har limmat vid två tillfällen. Den duger åt mig och låter tillräckligt bra för det primitiva sätt att spela som är mitt, när jag kompar mina sånger i ett gathörn eller i någon kyrka. Och skulle den gå sönder kan jag till nöds ha råd att köpa en ny. Men så kan man inte behandla ett dyrbart instrument.

Det är fascinerande att ett träinstrument som har 3-400 år på nacken har en resonanslåda som fortfarande får instrumentet att sjunga på ett sånt sätt, att musiker och kännare nästan är beredda att betala vad som helst för att få ha det och använda det. Och för varje år som går blir instrumentet bara kärare och dyrbarare.

Det slog mig alldeles nyss att du och jag har resonanslådor och instrument som har likhet med det dyrast tänkbara stränginstrument med en ovärderlig resonanslåda som vi ska hålla hel och oskadd.

Det är vår själ, vårt inre, vår äkthet och renhet, ja med ett klassiskt kristet ord – vår helgelse.

Varje vecka möter jag äldre och rent av gamla människor, som har rynkor och ”slitage” rent fysiskt men som har en oskadad ”resonanslåda” och vars ögon och ansikten liksom sjunger av underbar musik. Och ibland märker jag att en och annan person jag möter tycks se och känna något liknande när de möter mig. När det händer, kommer en stor förundran över mig och också en rädsla att få en skada på ”resonanslådan” som förstör ”instrumentet” helt eller delvis.

När jag hör om förkunnare och andliga ledare som efter många års ljuvlig ”musik” till omgivningen skadar eller krossar sin klanglåda genom att ge efter för penningbegär, lusta, stolthet eller njutning och missbruk, då ”gråter Guds änglar i himlen”, som Astrid Lindgren uttrycker det, och då känner jag och många andra sorg och förstämning.
Det är för väl att den store Instrumentmakaren till och med kan reparera resonanslådor med sprickor i, med det är ingen anledning att slarva med instrumentet.

Varje dag är en gåva, en nåd och ett nytt tillfälle att vara rädd om resonanslådan.
Må musiken ur våra liv strömma till Guds och människors glädje!

Jag skriver det här alldeles i slutet av veckan som avslutas med ”Första Advent”.
För oss moderna människor i västvärlden eller den så kallade ”kristna världen” har adventsveckorna blivit en hektisk och jäktig tid inför jul med pyntande och inköp av diverse julklappar och nya jultillbehör och kanske flera inbokade julbord och julluncher och julavslutningar i olika föreningar och aktiviteter och kurser.
Så har det ju inte alltid varit! Läs nedanstående text jag har plockat från Internet!

”När kristendomen och därmed det kristna julfirandet introducerades i Norden för ca 1000 år sedan infördes adventsfasta. Det innebar att man skulle vara återhållsam med mat och dryck och festligheter. Man skulle avstå från köttmat. Bröllop var förbjudna. Fastan var en förberedelse för den stora glädjehögtiden. Man skulle inte ta ut julen i förskott.

Även efter 1500-talet, när vi övergick från katolicismen till protestantismen och fastan som en följd därav försvann, har advent varit en tid av stillhet. Allt bullrande och stimmande arbete borde undvikas. Det var inte heller någon lämplig tid att påbörja viktiga saker. Det fanns en folklig föreställning om att ordet advent, antagligen på grund av den språkliga likheten, hade ett samband med väntan.” (Citat från sajten ”Juligen” juligen.se)

De senaste dagarna har jag på hemväg från solresa vistats i lugn väntan på flygplatserna i Las Palmas (Gran Canaria) och på Arlanda. Jag har haft gott om tid på mig och (som vanligt) haft min nästan ständiga inre dialog med Gud, där det till stor del handlar om att hylla och tacka och tillbe Honom, den store Skaparen, Guden och Frälsaren.
Jag blir mer och mer övertygad om att det är i dessa stunder av tillbedjan och lovsång till Gud som vi är allra mest ”produktiva” och nyttiga som människor. Samtidigt som jag gläder mig över att jag själv får ha detta privilegierade liv, sörjer jag över att kanske nästan ingen av alla jag ser omkring mig har upptäckt denna fantastiska och ständigt pågående gemenskap med den gode Guden.

Nu är det adventstid ännu en gång. Låt oss bestämma oss för att ta lite extra stunder i tystnad eller inre stillhet, kanske vid ett tänt ljus, och hylla den store Konungen!
Han kom i enkelhet för att ge oss sin gudomliga rikedom. Och det största i den rikedomen är Hans egen närvaro med oss och i oss.

Glad Advent!

Just nu är min fru och jag på bad- och solsemester i Playa del Inglés på Gran Canaria som ju är en del av Spanien och EU, även om Kanarieöarna ligger i Atlanten utanför Afrika. Denna ”Engelsmännens strand” som staden heter är i högsta grad nordbornas och skandinavernas strand, där man överallt allt hör svenska, norska och finska talas omkring sig på stränderna, gatorna och i de talrika restaurangerna.

Här finns ”vår kyrka i utlandet”, Skandinaviska Turistkyrkan med gudstjänster två gånger i veckan i Templo Ecumenico, vacker kyrka i glas och betong, byggd på 1970-talet som katolsk kyrka men också avsedd för ekumeniskt bruk. Och övriga tider håller Skandinaviska Turistkyrkan till i den nya lokalen Oasen nära köpcentret Yumbo. Där är det kafé på dagarna och kafémöten två kvällar i veckan och populär lunch med ärtsoppa och våfflor på torsdagar och organiserade utflykter tre dagar i veckan.
På grannorten San Augustin finns omtyckta SKUT:s verksamhet, dvs Svenska Kyrkan i Utlandet, ett inarbetat begrepp överallt i världen sen många år.
Men just nu vill jag skriva några rader om ”vår kyrka i utlandet”, där huvudsakligen svenskar och norrmän från alla möjliga kyrkosamfund inklusive lutherska kyrkan umgås och trängs vänskapligt och arbetar ihärdigt och frivilligt och ger imponerande gåvor till det som verkligen får betecknas som ”vår kyrka i utlandet”.
Vilka är dessa kyrkomedlemmar som gör ett så stort intryck på mig de här dagarna? Jo, det är nästan uteslutande pensionärer, som antingen bor här under hela eller delar av vinterhalvåret eller som i alla fall kommer hit ett par, tre gånger om året och som har gjort Turistkyrkan till sin kyrka. Och mitt intryck är att alla dessa också har ”sin kyrka” i Sverige eller Norge och även där finns med som aktiva och ”bärande” medlemmar.
Inför den säsong som började i oktober 2019 blev det av olika skäl nödvändigt att lämna kafélokalen intill Templo Ecumenico och skaffa en annan lokal. Då drog några eldsjälar igång en insamling för att skaffa ny lokal, och de lyckades att mitt i den skandinaviska  sommaren få in en miljon svenska kronor av de kringspridda ”församlingsborna” och övriga intresserade runt omkring i Sverige och Norge och kanske också på andra håll. Och så inskaffades den nya lokalen och sattes i ordning i expresstempo inför säsongsöppningen i mitten på okttober. Vilket engagemang och vilket generöst givande och vilka praktiska insatser!
Och i de två kafékvällar jag har besökt de senaste dagarna har cirka 150 personer varit där, många fler än som rymdes i de gamla lokalerna.

Den drivande kraften är väl delvis att det är skönt att ha en kyrka och verksamhet att gå till också här under vinterhalvåret. Men den bärande motivationen är att man genom Turistkyrkans verksamhet når och attraherar väldigt många skandinaver som sällan eller aldrig går i kyrkan hemma. Här är de avslappnade och kanske mer öppna för något nytt och också lite mer anonyma. En stor del av besökarna och deltagarna på utflykter, i kafét och i gudstjänsterna fyllda med sång och musik och välkända andliga önskesånger är just vanliga ”Svenssons” och ”Ola Nordmann”. Kyrkan är helt och hållet utåtriktad och öppen. Jag är stolt över ”vår kyrka i utlandet”, även om jag själv bara har funnits med som medverkande i liten utsträckning. Men – en eloge till alla mina fantastiska vänner här!

Den blixtsnabba förmedlingen av fakta, nyheter och katastrofer i vår tid gör att det är det största och värsta och häftigaste som talar högst och gör sig mest gällande. Vi hör om de stora siffrorna i inkomster, befolkningsmängd och antalet drabbade i katastrofer.
Det lilla antalet och den lilla människan kommer så lätt bort.

För en tid sen läste jag på nytt i Matteusevangeliets elfte kapitel i Bibeln Jesu ord om sin föregångare Johannes Döparen. Johannes hade vid det tillfället efter en kort tids offentlig verksamhet då han var på allas läppar, fängslats och sen strax efter avrättats av kung Herodes.
Jesus talar om Johannes som den störste av kvinna född. Men så säger han i nästa andetag det häpnadsväckande: ”Men den minste i himmelriket är större än han”.

Orden drabbade mig så starkt. Den minsta lilla ”vanliga” kristna människa har något och är något större än det största i Gamla Testamentets historia och persongalleri.
De här tankarna födde en sång med text och musik. Här kommer texten, och den är ju det viktigaste:
”Den minste i Guds Rike är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike – det är ju du och jag.

En liten bön kan bringa hjälp till den i bitter nöd.
Ett litet äkta korn av tro ger någon livets bröd.
En utsträckt hand i Jesu namn ger helande och kraft.
På Herrens väg finns mod och kraft mer än vi nånsin haft.

Ett litet ord, en tafatt gest kan trösta den i sorg.
En enkel förbön blir för någon både sköld och borg.
En kram, en varm blick kan förlösa någon frusen själ.
En enkel vardagsgåva får en annan mänska att må väl.

Mångmilavandringen består av många små, små steg.
Och hjältedåden görs av den som tror sig vara feg.
Att vara liten, det är bra, då finns det plats för Gud.
Små ord från oss kan kanske eka av Hans starka Skaparbud.

Den minste i Guds Rike är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike – det är ju du och jag.”

Låt oss inte förringa vad du och jag eller några få kan få betyda eller uträtta!
Ge inte upp! Gör det du kan göra!

Lyssna gärna på sången i en enkel inspelning med mig! Här kommer länken!

https://ingvarholmberg.se/sanger/den-minste-i-guds-rike-sangvideo-med-ingvar-holmberg/

I dag den femte november är jag imponerad av två ting i Sverige år 2019:
Tågnätverket och folkrörelsens Sverige.
De senaste veckorna har jag rest till mina cafémöten på olika platser med hjälp av tåget – och anslutande bussar. Det är skönt att slippa köra själv, och i flera fall blir det en billigare resekostnad för församlingen som har anlitat mig, än om jag tagit bilen.
I dag skulle jag till den lilla orten Klevshult vid E4-an ganska nära Värnamo.
Det hade faktiskt gått att ta sig med tåget ända fram till Klevshult, men eftersom jag ändå måste byta tåg i Värnamo passade jag på att ordna skjuts med min kusin I…  som ändå skulle köra bil från Värnamo för att medverka i samlingen tillsammans med mig. Så till Klevshult blev det snabbtåg till Alvesta och sen Krösatåg (det småländska lokaltåget) till Värnamo. Hem blev det tre halvtimmesresor – Värnamo till Vaggeryd, Vaggeryd till Nässjö, Nässjö till Tranås och sista biten på en dryg timme med Östgötatrafiken till Norrköping.
Och alla tågen går och kommer i tid och det är enkelt att ta sig mellan de olika perrongerna. Vilket bra nätverk! Och biljetten kan man ha i telefonen och visa upp – eller skriva ut på papper hemma från datorn eller i automaten på stationen.

Klevshult är ett litet samhälle i Vaggeryds kommun och i samhället bor 308 personer enligt statistik för 2018. Samhället har skola, förskola och bibliotek, en idrottsförening och omkring 100 arbetstillfällen. Så finns det två kyrkor bara något hundratal meter från varann (Pingstkyrka och Allianskyrka), och de båda kyrkorna står just i begrepp att förenas till en församling.
Ja, så kom jag strax före klockan tio till en samling i den stora folkrörelse i Sverige som kallas frikyrkan. Varje tisdag mellan tio och halv tolv träffas man i Pingstkyrkan till kafémöte med program och fika. Och varje tisdag samlas någonstans kring 70-80 pensionärer till detta. Studieförbundet Bilda är med som samarbetspartner och hjälper till med vissa kostnader, men det är kyrkans volontärer som driver detta fantastiska projekt. Nu i dag var programmet sång och musik, läsning av dikter och prosa, lite kåserande och en kort andakt.
Vilka kulturprogram för övrigt i vårt land kan visa upp en sådan besöksfrekvens?
Jag minns för många år sen i Örnsköldsvik hur en berömd jazztrio från någonstans spelade sin högklassiga konsert för ett tiotal lyssnare.
Ungefär samtidigt var vi i de stora frikyrkorna i samma stad lite missnöjda om vi hade mindre än femtio personer på ett arrangemang mitt i veckan.

Jag har inte tagit reda på än vad det kan vara för framgångsrecept man följer vecka efter vecka, år ut och år in i Pingstkyrkan i Klevshult, men jag är imponerad och glad. Och tacksam för responsen efteråt…
Och nu sitter jag på ett fullsatt tåg på Östgötapendeln och lämnar just Linghems station och är om några minuter framme i Norrköping strax före klockan 17.

När man läser tidningar och lyssnar på folks klagomål kan man tro att kommunikationerna med tåget aldrig fungerar och att folkrörelse och frikyrka snart är ett minne blott… Men jag är imponerad både av tågnätverket och av folkrörelsen.

För ett halvt sekel sen startade jag en ungdomskör i Pingstkyrkan i Gävle, där jag hade min första ”lärlingsplats” som förkunnare.

Nu i helgen som gick var jag och min fru tillbaka där på 50-årsjubileum av starten. Ungdomskören Trofén blev sen under 30-35 år en ganska stor och känd ungdomskör som gjorde otaliga resor till olika kyrkor och också många evangelisationsresor – ”missionsveckor” – på somrarna till semesterorter där man sjöng och berättade om Jesus för semesterfirande människor. Jag hade alltså en mycket liten roll i allt detta men var i alla fall den som startade kören från början. Ett hundratal numera mogna människor från hela landet återförenades i en stor konferenskör med musikergrupp under två intensiva dagar. I söndagens festgudstjänst hade jag den stora glädjen att som körledare stå framför denna stora grupp och anföra två av min egna sånger.

I två omgångar under sammanlagt sex år var jag en i församlingens pastorsteam i Gävle, men jag åkte därifrån för över fyrtio år sen. Förvånande många av dem jag umgicks med lever fortfarande, och förvånande många av ungdomarna jag ledde för många år sen har blivit lika sina föräldrar så som jag mindes dem. Därför fick jag litet gratishjälp att komma ihåg namnen på en del av de många som så bekant kom fram och pratade med mig.

Ganska många av deltagarna i jubileet har liten eller nästan ingen kontakt med kyrka eller kristet sångengagemang längre, kom jag att förstå. Och ganska många hade förstås, liksom jag själv, blivit litet ”tilltufsade” av livets olika törnar med sjukdom, brustna relationer och personliga kriser av olika slag. Men vilken gemenskap vi upplevde genom att sjunga och spela tillsammans! Och några av sångerna har funnits kvar i repertoaren praktiskt taget hela tiden kören fanns. Den sång som röstades fram som den populäraste av alla oss deltagare var den gamla ”Einar Ekberg-sången” Bönernas bro i ett lyckat och fräscht arrangemang som ledaren efter mig – Håkan Leandersson, lärarkandidat från Falun – gjorde alldeles i början av 1970-talet. Och det lät tydligen väldigt bra om kören nu också efter alla dessa år, och det svängde loss ordentligt i ett par riviga gospelsånger, där jag själv mest sjöng med här och var och mimade resten.

Heder åt eldsjälarna som arrangerade återträffen! Jag tror att vi alla, inklusive församlingsmedlemmarna som deltog i gudstjänsten, fick glädje och nytta av arrangemanget. När man sjunger tillsammans frigörs endorfiner i kroppen som gör nytta i oss. Jag tror också att mycket av ”andliga endorfiner” och välgörande leenden och kramar och små samtal gjorde stor nytta i oss alla.

Sångaren och trubaduren Perla Bjurenstedt formulerar det så bra i en av sina visor som finns i Pingströrelsens psalmbok Segertoner nr 514:
”Jag har nu beslutat mig att sjunga i en kör
utav Jesu lärjungar från jordens alla hörn.
Vi är så många människor som gått från död till liv.
Där ska sången aldrig tystna, jag är evigt fri.”

                                                                                                    (Ingvar Holmberg 191028)

I dag talar vi mycket om energitjuvar i vårt samhälle och våra hushåll.
I de här raderna vill jag fundera lite kring de här tankarna i en mer överförd betydelse.
Är jag en energitjuv eller en energikälla?

På nytt vill jag knyta an till den mycket intensiva och mycket givande resa till Kazakstan jag fick göra nu i oktober 2019.
För mig var det så underbart roligt och givande att möta alla gamla vänner på flera orter. Att få uppleva deras glädje över återseendet efter fem år, att få möta deras värme, generositet och gästvänlighet var faktiskt överväldigande och förde också mig in i en mycket positiv sinnesstämning som tydligen andra kände också. Bland annat träffade jag nu åtta män som fanns på ett behandlingshem för missbrukare och var nya på ”den kristna vägen”. Vi träffades ett par, tre gånger och de tog mig till sitt hjärta och tydde sig till mig på ett rörande sätt. Jag fylldes faktiskt av en sån välvilja till dem blandat med den stora tacksamheten till Gud för det lyckliga och på många sätt privilegierade liv jag får leva, att jag inte kunde annat än ge den välviljan och kärleken och glädjen vidare till dem.
Jag fick höra av deras ledare att de sagt till honom att de upplevde sån ”energi och glädje” från mig. Tydligen var jag en energikälla för dem utan att jag speciellt tänkte på det.

Den senaste tiden har det bara stått klart för mig hur lyckligt lottad jag är på så många sätt, och jag försöker leva varje dag i nuet och i tacksamhet för allt jag har. Och detta leder till att jag i alla fall önskar att människor jag träffar ska möta varma känslor och vänlighet och kanske just denna ”energi”.

Ofta möter jag människor som till mig liksom ”spiller över” denna energi, vänlighet, glädje och värme. Jag ska erkänna att jag också träffar människor ibland som är verkliga ”energitjuvar” och som bara ser sina egna behov och ståndpunkter och väntar sig att alla omkring dem ska föra över sitt intresse och sin energi till dem.
Detta gör att jag blivit mer uppmärksam på hur jag lever varje dag. Är jag en energikälla eller en energitjuv?
Som kristen är jag ju medveten om att glädje, frid, godhet och andlig energi är något man själv tar emot från den stora Källan, Gud själv. Bara så kan vi ge detta positiva vidare till andra, detta som vi egentligen inte skapar själva utan bara har tagit emot.

Låt oss på de sätt vi kan undvika att vara energitjuvar och i stället vara energikällor för andra!

Denna veckas blogginlägg på resande fot får bli ytterligare några reseintryck från min tvåveckors Kazakstanresa.
Efter den välplanerade och fullmatade (och alltför matfyllda) veckan i centrala Kazakstan i gruvstäderna Satpayev och Zhezkazgan fick jag en natt av resa med två ganska korta flygningar och ett sextimmars uppehåll i huvudstaden Astana (numera Nur-Sultan efter presidentens förnamn).
Jag hann umgås ett par, tre timmar med en pastorsfamilj där innan flygningen vidare till Almaty i gryningstimmarna. Där mötte en annan av de goda pastorsvännerna – Andrey – mig med en hyrd taxi och så kördes vi två av en glad taxichaufför 25-26 mil österut till Zharkent för det mycket rimliga priset av 350-400 kronor.
Zharkent ligger i gränslandet till Kina och uigurernas provins Xinjiang. Också i Zharkent är en stor del av befolkningen uigurer, detta hårt bevakade och förföljda muslimska folk i Kina. I den lilla församlingen vi besökte är ganska många uigurer och sjunger om och till Jesus med stor entusiasm. Vi bodde tillsammans på varsin knölig soffa i ett rum i den enkla kyrkan, och eventuella nattliga toalettbesök var i mörkret 50 meter bort i en bod på tomten och med ett hål i trägolvet.

Men vilken kärlek och glädje och enkel gemenskap och riklig gästfrihet vi mötte! Vi hann äta asiatisk plov (ungefär risotto) och uigurisk laggman, som är handrullad spagettiliknande pasta med kött och sås och kryddor och te med mjölk i stora skålar och andra godsaker och het bastu hos en av familjerna, där frun Oksana sköter korna och trädgården på dagarna och lagar god mat. Och i församlingen är hon ett slags ordförande och en av ledarna, eftersom pastor Andrey bara är där ett par, tre dagar i månaden.
Och mannen i huset, den vänlige och ganska lågmälde Radik, kommer i sina oljiga arbetskläder som förman på lastbilsverkstad och uthyrningsfirma av maskiner. Han tittar in några minuter ett par gånger under vårt besök där, dricker en jätteskål med te med mjölk och ber oss hålla tillgodo med maten och bastubadet. Sen försvinner han till jobbet igen. Men strax före klockan sju kommer han nytvättad och väldoftande och glad till gudstjänsten i det lilla kapellet, tar en gitarr och spelar lite melodier och komp till den dånande lovsången.

Och i dag kom jag efter fyra timmars bilresa över stäpp med betande hästar, kor och får och med snötäckta höga berg i fjärran (vid Kinagränsen) och bergsväg och fin autostrada sista biten till den sista anhalten på min resa innan hemfärden med flyg från Almaty – till Taldykorgan. Här är vår kontakt den välorganiserade koreainspirerade församlingen ”Livets källa” med kvinnliga pastorn Alla Kan (visst låter det roligt i svenska öron?). Här har man systematisk undervisning och alphakurs och återkommande ”Encounter-helger” och seminarier i ”Helande för själen”. Och så driver man behandlingshem för missbrukare med stöd från svensk församling.

Och i dag har jag suttit både med lite knäsvaga, famlande människor som nyss lämnat knarkmissbrukets helvete bakom sig och med trygge Yuri Kim med koreansk härkomst. Han var missbrukare och i fängelse i många år. Under de åren kom han bort från sin fru och sina barn. Han kom så småningom ut som kristen och knarkfri och upprättad och trodde han var skild från sin fru.
Han blev aktiv i församlingen här, började jobba med missbrukare och gav bort ett hus med tomt nära kyrkan som gåva till församlingen och som ett behandlingshem. Han hade tänkt söka sig ny hustru men blev liksom manad inom sig av Gud att inte bryta ”det Gud hade förenat”. Så småningom fick hans fru veta om hans nya liv, flyttade lite tveksamt hit till stan. Så småningom återförenades de och också övriga familjen. Trygg och lugn och utan åthävor berättar Yuri om detta fantastiska som hänt med honom och hans familj under alla dessa år.

Jag avslutar med min vän Sergeys ord om sin vän den greko-katolske prästen, som från vackra Lviv i västra Ukraina självmant flyttade under sju år till Satpayevtrakten på den karga stäppen där också flera av de ökända fånglägren för kristna låg. Den unge prästens motivation till valet av plats var: ”Här har de kristna gett sitt blod för sin tro. Här måste vi fortsätta att arbeta. Annars tar islam och muslimerna helt gratis över det som våra kristna bröder och systrar betalade för med sitt blod”. Denne präst var initiativtagare till en årlig manifestationsmarsch på 33 km till det enda fånglägret under hela Sovjettiden där man inte bara med vapenmakt slog ner fångarnas rättmätiga demonstrationer för människovärdigt boende, tillräckligt med mat och en vilodag i veckan. Det lägret mosade man ner med både människor och usla byggnader till stoft med ett kompani av stridsvagnar. Många av lägerfångarna var där för sin kristna tros skull.

Intrycken är många… Jag får mycket att tänka på… Jag har mött så mycket kärlek…
Jag är tacksam.

Ingvar Holmberg i Taldykorgan, Kazakstan, 11 oktober 2019

Just nu är jag på två veckors resa i Kazakstan, där jag tidigare varit nästan fler gånger än jag håller räkningen på, men nu var det fem år sen senaste resan.
Besöken där och kontakten med kristna ledare och kyrkor har varit ett del av mitt arbete mer eller mindre regelbundet sen 1990 och fram till pensionen för fem år sen.
Jag talar en ganska flytande ryska – visserligen med rätt många fel och med tydlig utländsk brytning – och nu möter jag en översvallande kärlek som är generande men mycket rörande. Föräldrar som fått barn sen jag var här sist är ivriga få barnet fotograferat med mig – lite ovanlig upplevelse, minst sagt, och nya medlemmar i församlingarna som ser mig för första gången men hört talas om mig kramar mig eller pussar på kind.
Det här beror på att på de här tre ställena Almaty, Satpayev och Zhezkazgan där jag varit hittills nu, så har jag funnits med nästan sen församlingarna startade i början av 1990-talet, och under årens lopp har lite besök av svenska grupper och lite ekonomiskt stöd kommit i ganska blygsam skala. Men det är själva gemenskapen och kontakten som dessa ryskspråkiga församlingar värdesätter högst. Och denna värme och otvungna och oreserverade vänlighet och gemenskap drar in mig i en sannskyldig ”rysk björnkram”, även om det är mycket asiatisk gästvänlighet inblandad i den kramen, för de ryskspråkiga som har fötts och växt upp i Kazakstan, är på många sätt ”kazaker” fast de är etniska ryssar.

Så dras jag med i fikastunderna och måltiderna som avlöser varandra, och de lokala pastorerna är uppfinningsrika med att få min medverkan i ganska många samlingar. När jag var ett dygn i Almaty efter resa hela natten från Sverige medverkade jag i en samling på ”De äldres dag” och på ett möte på kvällen på kvällssamling med sång och predikan på behandlingshemmet för missbrukare med både farm och bilverkstad och tegeltillverkning – och vid båda tillfällena var det förstås mat och dryck inblandat.
I onsdags middag kom jag hit till gruvstäderna Zhezkazgan och Satpayev mitt i landet på stäppen. I onsdags kväll var jag med på bönegruppsmöte i ett hem i ena stan och i går var det träff i kyrkan med titt på bygge och nyheter i församlingen och sen bönemöte på kvällen med predikan av mig. I dag har det varit en mindre pastorssamling på förmiddagen och i kväll ren och ”renande” avkoppling med bastubad i tre timmar tillsammans med fem, sex andra män och samtal och fika förstås. I morgon, lördag är det ”De äldres dag” på förmiddagen och kazakiskt möte på kvällen och så två gudstjänster på söndag. På måndag kväll talar jag i en ledarsamling. På tisdag kväll reser jag vidare till två andra städer och församlingar som också är ”min familj”.
Det vill naturligtvis till att ha något att säga och sen säga det på ryska i alla dessa samlingar, och ändå känns det inte jobbigt, konstigt nog. Jag är ”hemma” och det är på något sätt min ”familj” som öppnar sin famn för mig och som jag talar till ur mitt hjärta. Och så sjunger jag lite till min ukulele, vilket väcker omåttligt intresse och bejublat mottagande.

Vilken förmån att vara så långt borta och samtidigt vara hemma, vara hos sin familj! Vi som är kristna är otroligt bortskämda med detta, att vi har våra egna, våra systrar och bröder överallt i världen.
Bibeln uttrycker det: ”Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.” /Efesierbrevet 2:19/

Hoppas du har och är tacksam för och rädd om detta nätverk – kyrkan, Kristi församling, Guds familj!