Förra veckan hade jag semesterledigt helt och hållet – både från min blogg och hemsidan för övrigt.
En del har det att göra med att jag tillsammans med min fru var på Öland hela veckan, men ganska många gånger har jag ju skött veckans blogginlägg på resa.
Men nu hade jag riktig semester, även om det sägs att vi pensionärer inte har semester. Och vi 70-plussare ska ju egentligen hålla oss hemma och i karantän….

På norra Öland hade vi i alla fall en härlig vecka trots det mycket växlande vädret. Vi bodde i vår billigt hyrda stuga med grästak hos goda vänner sen många år. Att fina dagar sitta utanför stugan och äta frukost mitt i grönskan är en fin upplevelse, när man bor i lägenhet några trappor upp.

Vattentemperaturen är ett ganska viktigt samtalsämne för mig (som har egen badtermometer med mig), och de två första dagarna njöt jag häpet av 25 grader i det klara vattnet vid Tingskullens badplats. Sen den tredje dagen var det nere på 18, och en dag var det bara 17.

Jag har haft med mig videokameran och förtjust filmat cikoria, vallmo, rosor, solvända, blåeld och väderkvarn och stora ekar och mycket annat.

Och jag har njutit av gemenskap med kristna vänner i Pingstkyrkan Filadelfia i Södvik med aktiva och entusiastiska medlemmar i trädgårdsgudstjänst, bönemöte inomhus och hamnmöte som genomfördes trots ihärdiga regnskurar hela eftermiddagen innan. Men så sken det upp alldeles i sista minuten, och den trosfriska lilla församlingen kunde genomföra sommarens första sånggudstjänst med ganska många åhörare (utan att överskrida 50-personersgränsen).

Att äta goda öländska kroppkakor med lingonsylt och grädde i solskenet vid ett bord för två utanför en kroppkaksbod, det är också en njutning, liksom att äta pizza i kvällningen utanför vår värdinnas sjöbod hon ärvt från sin mor.

Annars har jag njutit mycket av hemester den här sommaren, men det smakade bra med semester borta förra veckan.

Hoppas du, käre läsare, har möjlighet att njuta av sommaren!

Om den förtjusande svenska sommarens skönhet har jag alldeles nyss skrivit en dikt på vers – alltså en sångtext, som jag också har komponerat musik till. Och med mitt midi-keybord kopplat till datorn och med lite filmklipp från den här veckans promenader och tagna med min enkla lilla videokamera så har det blivit en riktigt ”somrig” och njutbar sångvideo.
Ja, det är fantastiskt hur modern teknik hjälper oss att uttrycka oss själva! Vårt ansvar är ju vad vi ”släpper ifrån oss” av våra känslor och tankar.
Här på hemsidan finns sångvideon också, men nedan får du texten i dikten/ visan. Om du vill ha noter, så kan jag skicka dem till dig. I kontaktfliken finns uppgifter.

Alla trädgårdar är mina
Alla trädgårdar är mina
men inte arbetet i dem.
Alla parkerna så fina
går jag i som i mitt hem.
Jag vandrar genom sommarns rum,
förtjust och hänförd, ibland helt stum.
Alla trädgårdar är mina
men inte arbetet i dem.

Tittar in där över grinden
på buskar och en blomrabatt.
Dofter kommer genom vinden,
jasmin och rosor dag och natt.
Nån blomma tar jag med mig sen,
och tankfullt luktar jag på den.
Tittar in där över grinden
på buskar och en blomrabatt.

Alla träd är mina vänner,
de unga och de gamla, grå.
Pilen som jag riktigt känner
och ger en kram när jag ska gå.
Cypressens barr uti min hand
ger doft från min barndoms Indialand.
Alla träd är mina vänner,
de unga och de gamla, grå.

Lägenhet på sjätte etagen,
bekvämt och smidigt bor jag där.
Bilen har jag i garagen,
ifall min resa längre bär.
Som en kung på min balkong
nynnar jag en sommarsång.
Lägenhet på sjätte etagen,
bekvämt och smidigt bor jag där.

Alla trädgårdar är mina
men inte arbetet i dem.
Alla parkerna så fina
går jag i som i mitt hem.
Jag vandrar genom sommarns rum,
förtjust och hänförd, ibland helt stum.
Alla trädgårdar är mina
men inte arbetet i dem.

(Skrivet, komponerat, filmat och arrangerat, inspelat och producerat 24-25/6 2020
av Ingvar Holmberg)

Många av oss, inte minst vi 70-plussare, väntar och längtar otåligt efter mer normala förhållanden för umgänge, aktiviteter och kontakt med andra.
Och vi som älskar kyrkan och församlingens gemenskap saknar de regelbundna samlingarna tillsammans med varandra och med pastorer och församlingsledare.
Både stora och små kyrkor har under Coronasmittans tid lärt sig bemästra modern teknik och har gudstjänst eller kortare andakt på nätet för församlingsmedlemmarna och andra intresserade. Det är alltså inte någon brist på Guds ords predikan eller på andlig sång.
Men det är brist på oaser, där ”pilgrimer” på resa kan sitta tillsammans och utbyta tankar och erfarenheter.

Jag märker att både jag själv och andra omkring mig har utvecklat olika sätt att hitta de där ”oaserna”. Det blir allt vanligare att jag här i höghusområdets grönområden ser små grupper av människor på bänkar eller egna stolar sitta på lite avstånd från varandra och prata och äta och umgås.

Och själv har jag hittat en förtjusande oas den senaste veckan genom att söka lite i mö-tesannonsering och program i tidningen och på internet. Vidablickskyrkan här i Norrköping har inte bara webbgudstjänster utan erbjuder friluftsgudstjänst med dop och nattvard, bönesamlingar och grillkvällar och varm gemenskap. Och allt detta ordnas med hållande av distansen och användande av handsprit och handskar hos dem som förrättar riterna och med bra följsamhet för Folkhälsomyndighetens råd och föreskrifter.

Det är verkligen föredömligt!
Med glädje har jag besökt några samlingar de senaste dagarna och känt mig välkommen.

Säkert finns det liknande oaser runt omkring både här i Norrköping och Östergötland och lite överallt i Sverige. Vi får leta oss fram till dem.

Det sägs att vissa djur kan känna ”doften” av vatten på långt avstånd och på så sätt kan de överleva i en tid av torka. Låt oss inte vara så avtrubbade i vår andliga känslighet att vi bara ger upp och blir utmattade i onödan!

Ett mycket stort antal människor i vårt land besöker i vanliga fall kyrkan varje vecka. Det är faktiskt en folkrörelse helt jämförbar med besökare på diverse sportevenemang.
Nu har i all hast i samband med Corona-pandemin så gott som alla kyrkor ställt om till webbgudstjänster som finns tillgängliga alla timmar på dygnet för den som vill höra predikningar och kristen sång.

Och flera av mina kristna vänner följer i dag fler gudstjänster och hör fler predikningar än de nånsin gjort förut, till och med under årtiondena på 40- till 70-talen då många församlingar hade fyra, fem gudstjänster i veckan i stället för som nu oftast bara en eller två.

De som är online, dvs har möjlighet och kunskap att vara uppkopplad på internet eller ”nätet”, kan uppleva eller konsumera massor av ”andlighet”, och de som inte har lärt sig den moderna tekniken får kanske nöja sig med SVT:s eller Sveriges Radios ofta utmärkta gudstjänster. Många har ju också Kanal 10 eller andra kristna TV-kanaler som sänder enbart kristna program.

Är risken snarast nu att vi är för lite ”offline”, dvs då vi lägger undan telefoner och surfplattor och lämnar TV-tittandet till förmån för gemenskap i verkligheten?
Även om vi ska hålla distans till andra rent fysiskt och inte tränga ihop oss, så kan vi ju samlas på samma ställe och se varandra i ögonen och sjunga och be tillsammans. Just nu i den ljuvliga svenska sommaren kan vi ju mötas utomhus, och vi kan var och ha med sin kaffekorg. Folkhälsomyndigheten och experterna lär oss ju att det är mindre risk att bli smittad utomhus än inomhus.

Häromdan träffades vi ett 10-tal 70-plussare på gräsmattan utanför vårt höghus och hade samling med lite prat och sång och bön och en fikastund. Visserligen fick vi jäkta lite för att hinna med alla momenten eftersom regndropparna började komma allt tätare. Men vilken glädje det var att mötas!

För kristen gemenskap och andlighet är inget man håller på med ensam framför en liten eller stor skärm, när det inte är nödvändigt. Det är mötet med Gud tillsammans som vi behöver.
Därför ska vi vara rädda om och uppsöka alla tillfällen vi kan och möta åtminstone några och vara ”offline” för att tillsammans ”koppla upp oss” till kontakten med det himmelska och gudomliga. Och jag tror att detta är kännetecknet för levande och krismedvetna kyrkor i dag, att man har stor uppfinningsrikedom i att skapa och inspirera till skapandet av mötesplatser i den fysiska verkligheten. När jag läser om gudstjänster arrangerade i trädgårdar och parker, om grillkvällar på kyrkans parkeringsplats, då blir jag glad.

Det kan ju mycket väl hända att vi inte kan mötas fler än 50 personer under lång tid framöver. Då kan vi inte sätta allt på ”paus” och nöja oss med de många gudstjänsterna och andliga programmen vi kan ta del av i soffan hemma med kaffekoppen i hand. Och här har vi alla ett ansvar – både församlingsledare och vi gräsrötter.

Om jag får välja mellan ”online” och ”offline”, då väljer jag ”offline”.

Den här sommaren sker ju många av mina utflykter till fots, och jag har blivit något av en vandrare. Det hänger delvis samman med att jag mycket odramatiskt i höstas bestämde mig för att sluta spela golf, fast golfen har gett mig både motion och massor av glädje och naturupplevelser i många år nu. Och jag slutade spela när jag tyckte golfen var rolig och gick bra.

Lite hängde mitt beslut ihop med att jag under något år nu har fått mer och mer längtan efter att förenkla mitt liv på olika sätt. Och en del var att i stället för golfen börja vara ute och gå och röra på mig på annat sätt. Om en del andra saker kanske jag pratar eller skriver någon annan gång, när jag själv har kommit lite längre i att leva livet enklare.

Men jag blev väldigt glad över en mening i ett brev från vännen Håkan, som jag har fått kontakt med igen efter rätt många år. Jag har bott på många ställen och besökt många andra platser en hel del, och därför blir det naturligt att närmare kontakt också med mycket trevliga och intressanta människor oftast bara blir någon gång ibland.
Jag fick ett kort svar med ett par kommentarer på ett följebrev jag skrev nyligen i samband med en personlig video jag lagt ut på min hemsida och YouTube – ”Liv & hopp trots Covid-19”. Där finns rätt mycket videoklipp från naturen och en del personliga reflektioner.
Håkan skriver: ”Du visar att i det enkla bor det vackra!”

Detta är precis det jag skulle vilja förmedla genom mitt liv på olika sätt!
Det enkla är ofta det vackra, ja, det vackraste och bästa.
Vi vill gärna krångla till saker och ting. Så sa ju också en talare en gång: ”Ja, det här verkar enkelt, men vänta bara tills jag har förklarat det hela!”

En av mina huvuduppgifter i livet har varit att förklara Bibelns budskap för olika kategorier av lyssnare. Att förklara är ju motsatsen till att fördunkla eller krångla till. Bästa beröm jag har kunnat få efter att ha predikat en stund eller sjungit en av mina sånger är faktiskt att höra att det var enkelt att förstå. En av mina stora förebilder i andlig sång och musik är Göte Strandsjö, genuin skåning från Skanör (1916-2001). Han var sångpedagog och professor vid Musikhögskolan i Malmö och var också en from kristen och en av Pingströrelsens sång- och musikledare under många år. Många av hans sånger är så enkla men ändå så djupa och slitstarka, precis som hans eget framträdande när han själv sjöng eller spelade och talade. En pärla är hans sång ”Som när ett barn kommer hem om kvällen” (Segertoner 517):
”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn,
så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma.
Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig.
Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.”

I tisdags vandrade jag med min ryggsäck de fem kilometerna till Ensjön och den lilla badplatsen vid Öbonäs. Några hundra meter innan sjön fick jag vid vägkanten syn på flera stånd med doftande kaprifol. Jag plockade en blomma och gick och luktade på under resten av vandringen, också på tillbakavägen. Och framme vid badplatsen där vid åtta på morgonen var jag ensam. Jag tog på mig badbyxor, gick i och simmade lite i tjugogradigt vatten (jag mäter temperaturen med barnslig förtjusning med medhavd termometer). Så tog jag på mig torra byxor och drack kaffe med ostmacka av mitt eget mörka bröd. Efter en stund i solskenet och fågelsången gick jag hem i en dryg timme igen och luktade på min kaprifol.

Vilka påkostade resor eller utflykter ger större välbehag än dessa tre timmar härom morgonen?
I det enkla bor det vackra.

Du behöver inte tro på följande som jag berättar, men jag känner att jag behöver berätta det för mitt samvetes skull och för att uppfylla rollen som ett av miljoner vittnen om Guds stora makt och omsorg om oss små människor mitt i en värld av gigantiska problem och katastrofer och nöd.
I dag sitter det ett litet mirakel i mitt öra……..

Jag berättar det med mina dagboksanteckningar för den 27 maj 2020:
”Jag har fått ett stort bönesvar alldeles nyss vid tiotiden!!!
Min högra hörapparat var plötsligt borta när jag i går eftermiddag gick ut med usb-minnet med veckans radioprogram och med ukulelen över axeln. Jag gick ut via ”förrådsutgången” och pratade först med Lisbeth, Helen och Eivor som satt vid bordet på gräsmattan och pratade och drack kaffe. Sen när jag kom till mitten av Kaffebacken upptäckte jag att jag bara hade den ena apparaten. Jag tänkte först gå tillbaka och i alla fall titta längs vägen utomhus, men så fortsatte jag. Jag gick och uträttade mina ärenden: först med programmet till studion, sen till Strömmen nedanför glasskafét där jag sjöng ett par sånger till ukulele (på prov). Så gick jag vid köpcentret Domino först till fixarfirman utanför Clas Ohlson och fick mitt klockarmband lagat smidigt och billigt. Sen sjöng jag några sånger vid Hörsalsparken och gick hem sen.

Jag letade främst i arbetsrummet och på skrivbordet. Det händer att en apparat åker av när man byter T-shirt etc. Jag tittade på golvet och under bäddsoffan. Gittan letade också. Jag tittade flera gånger på bordet bland papperen. I dag efter bibelläsning och bön tog jag bort kuddarna i soffan, drog fram soffan och tittade bakom och under och på övriga ställen.
Just som jag skulle leta upp numret till audionomen och fråga om förfaringssätt för mig nu, så flyttade jag på papperen på skrivbordet – och där låg plötsligt båda apparaterna!!!!!!! Halleluja!!

Jag är övertygad om att min gode Herre och Frälsare har lagt dit den. Om han från hovmannens dop kunde flytta Filippus från vägen mellan Jerusalem och Gaza och till Ashdod (Apostlagärningarna kap 8), så kunde han flytta min förlorade hörapparat till mitt skrivbord!!!!! Halleluja!”
…
I hela mitt liv har jag trott på undren i Bibeln och hört berättelser och vittnesbörd om Guds hjälp och mirakler i människors liv. Och själv har jag upplevt dessa under några gånger i livet, oftast med många års mellanrum. Det har exempelvis varit tecken på att det var meningen att vår unga familj skulle göra missionsinsats i Indien igen (1974), några tusen kronor som helt oväntad gåva vid en jobbig bilreparation (1980-talets början), en dråplig och lärorik krock med en älg i så låg fart att både jag och älgen var mer eller mindre oskadda, och jag trots plåtskador och demolerad backspegel kunde fortsätta från Smålandsskogen till Lund för ett gudstjänstbesök (2008) och flera andra tillfällen.

Ibland måste man riskera människors minskade respekt och förtroende för att inte förlora det som är viktigast av allt – Guds tillit och förtroende. Därför berättar jag detta. Jag tror också att vi behöver berätta mer för varandra om Guds ingripande i våra liv i stort och i smått.
Och nu sitter ett mirakel i mitt högra öra – det är i alla fall jag övertygad om.

Hela mitt vuxna liv har jag varit kristen förkunnare – pastor. Mitt yrke har ofta kallats predikant i min egen frikyrkovärld. Min ungdoms förebilder bland äldre pingstpredikanter var ofta självlärda men fängslande talare, och de pratade inte bara utan var ofta kloka och praktiska både inom administration och snickeri och bygge och också goda lyssnare.
Själv är jag ingen praktisk människa men ändå lite av mångsysslare, även om det oftast har handlat om ord, texter och sång och musik. Ord och ordens valör har alltid intresserat mig, liksom ord och musik i kombination.

I dag har jag i min personliga bibelläsning och bönestund bland annat läst avslutningen av boken Predikaren i Gamla Testamentet. Man kan ju tro att Predikaren också var en av oss predikanter, men det var ju kung Salomo, den visaste bland människor och författare av tusentals ordspråk. Och den bibelbokens namn på hebreiska, grekiska och latin är snarare ”Samlaren” (på vishet – och som samlar folket till undervisning).
I alla fall stannade mina tankar i dag upp vid några av raderna i slutkapitlet i boken:

Kapitel 12: 9 «För övrigt var Predikaren en vis man som ständigt undervisade folket. Han övervägde, utforskade och författade många ordspråk. 10 Predikaren sökte finna de rätta orden och skriva sanningens ord rakt och rätt.»
Att ”söka finna de rätta orden och skriva (och säga) sanningens ord rakt och rätt” verkar vara en bra livsuppgift. Och det är förmodligen nyttigt att nu och då ställa sig frågan ”Är jag bara en pratkvarn?”

Inte en pratkvarn
Jag vill inte vara en pratkvarn –
med en sammanhängande ström av ord utan sammanhang och mening.
Hellre vara en ”matkvarn” –
en köttkvarn som gör det sega till ätbart och njutbart i bra förening.
Jag ville vara en mjölkvarn –
och finfördela hårda sädeskorn till mjöl för kakor, bröd och bullar,
eller en kaffekvarn –
så den svarta drycken får fart på tankarna, så allting rullar.
Varför inte en väderkvarn –
som omvandlar vind och ande till kraft och praktisk nytta,
numera kanske vindkraftverk –
som driver hem och hytta,
… men inte bara en pratkvarn,
pratpratpratpratpratkvarn….

Det är något inneboende i de flesta människor att vi älskar berättelserna.
När vi var små hade vi förhoppningsvis föräldrar, äldre syskon eller andra släktingar som läste sagor för oss eller berättade historier och händelser ur sina egna eller andras liv.
Och många av oss började läsa själva och få smak för läsandet när vi blev lite större.
I flera årtionden nu har film och TV och video kompletterat eller ersatt läsandet och berättandet. Och bildens berättelse levandegör visserligen det hela men begränsar också den egna fantasins bildskapande, som kommer igång, när vi läser eller lyssnar till en berättelse.

Jag erkänner villigt att jag älskar filmer och serier och kan ibland sjunka in i den världen många timmar i streck. Ändå finns det berättelser jag älskar men inte skulle vilja se på film, för det skulle för mig begränsa och styra de egna bilderna inom mig.

Hur bortskämda vi än har blivit av alla bilder och filmer och av de moderna kamerornas helt otroliga förmåga att krypa nära dramat, till exempel i naturen och djurvärlden, så tröttnar vi nog ändå aldrig på att höra de äkta berättelserna, det självupplevda. Att höra en person berätta ärligt om sig själv och betydelsefulla upplevelser, det berör oss.

Under många år har jag samlat intervjuer och samtal med människor på ljudinspelningar, i första hand för att använda som delar av mina program i närradion. De senaste veckorna har jag börjat göra de här samtalen tillgängliga på ett lätt sätt genom modern teknik och så kallad podcast eller ”podd”. Det är att i datorn eller surfplattan eller telefonen lyssna via internet, och det är väldigt enkelt och behändigt. Min podd heter ”Bitar ur livet – Ingvar Holmbergs podd”, och den kommer upp i sökmotorn på internet om man skriver in det i sökfältet. Denna podd syns tydligt här på min hemsida också, och genom att klicka på ikonen / bilden kommer man till de olika avsnitten. Och direktlänken till podden kommer här: https://pod.space/bitarurlivetingvarholmbergspodd
Lyssna gärna på berättelserna! Än så länge finns ett drygt tiotal, men det fylls på med ett par nya varje vecka, åtminstone den närmaste tiden.

Våra egna berättelser är fascinerande. Ändå vill jag framhålla den stora Berättelsen, den om Guds kärlek genom att Jesus kom till jorden och blev vår Frälsare. Det är den viktigaste berättelsen av alla, och i min podd så är det den Berättelsen som vävs in i de olika berättelserna och ger dem ”krydda” och spännande inslag. Det får mig att tänka på det kortaste inlägget i min podd – samtalet med pastor Bertil Olingdal. Han säger många intressanta saker, men det mest träffande är kanske: ”Jag har bara en predikan, men jag delar förstås upp den i små bitar.” Han syftar förstås på Jesus Kristus, huvudinnehållet i Bibelns budskap.

Låt oss ta del av berättelserna och låt oss ge vidare vår egen berättelse! Det som är äkta behövs alltid.

Vi har översvämmats av nyheter och fakta om Covid-19, orsakad av Coronaviruset som blev känt i Wuhanprovinsen i Kina i december 2019. I februari 2020 fanns det smittade personer på alla kontinenter utom Antarktis. Per den 8 maj var det officiella dödstalet i hela världen 264 000 och över 3000 i Sverige.

Men vad har jag lärt mig – och du? Hur har de senaste månadernas fysiska distans, karantänen för många, osäkerheten om arbete, ekonomi, företag, ekonomiska krascher, egen eller närståendes insjuknande och kamp för livet och återkommande hälsa, hur har allt detta påverkat oss?
Här ska jag lämna spekulationer om vad jag tror eller tror mig se och förstå hos andra. Jag ska berätta om vad jag tycker jag har lärt mig själv:

Jag har blivit mer tacksam för det jag har! Att jag är frisk och får min pension varje månad precis som förut, att jag har mitt bekväma boende och allt jag behöver, att jag har min allra närmaste person – min fru – att dela vardagen och livet med, när kontakt med andra människor blivit begränsad. Att jag här i Sverige inte är instängd i lägenheten utan kan gå ut och promenera, ta små utflykter och uppleva våra fantastiska omgivningar och naturen och vårens förändringar dag för dag.

Jag värderar min kristna tro och övertygelse och gemenskapen med Gud i bön och bibelläsning och tillbedjan och lovsång – ännu mer än förut. Detta ger mig trygghet och glädje och hopp om livet och framtiden.

Så förändras jag i synen på hur mycket som behövs, eller snarare hur mycket som egentligen inte behövs! Vårt samhälle har i oss skapat en förväntan på ständig ekonomisk tillväxt och utveckling. Vi tycker oss ”behöva” fler och fler saker och upplevelser. Nu blir det grundläggande, det basala, viktigare. Lycka består mindre i att ha mer och mera i att behöva mindre.

Jag ser tydligare att jag ska ge ifrån mig i skrift eller tal eller handlingar det jag kan stå för länge. Inte populariteten utan äktheten måste vara ledstjärnan för mitt liv.

Jag har lärt mig att vårda de relationer och kontaktvägar jag har: Ringa eller skriva andra lite mera, vara vänlig och tålmodig och kärleksfull i kontakterna, svara på brev och se andras behov.

Kanske har jag lärt mig mer, men nu sätter jag punkt för denna gång.

”Första maj med blogg och webb och podd.
Jag frågar mig: ’När är toppen nådd?
När tar Coronakarantänen slut?
Då går vi raskt till omvärlden ut,
kanske som kesande kalvar på ’släpp’.’
Till dess vi försöker att ej hänga läpp.”

Med denna tillfällighetsvers som början på bloggskrivandet sitter jag i mitt arbetsrum och fönster mot omvärlden denna gråa och småregniga Första Maj i år.
Det är sannerligen en ovanlig Valborgsmässo- och Förstamajhelg i Sverige i år!

Coronapandemin med Covid19 förändrar nästan allt. De stora folkfesterna och samlingarna och våreldarna och välsjungande körer (och en del ej så välsjungande men i alla fall välmenande) blir det inget av.
En smårolig nyhet i TV häromdan var att de styrande i kommunen ordnat med ett ton hönsgödsel utspritt i den centrala park i Lund, där studenterna alltid brukar samlas till jättepicknick på Valborgsmässoafton. Kommunledningen hade tydligen rätt så bra bedömning av studenters vilja att helt rätta sig efter direktiv uppifrån.

Och i dag är det Första Maj, arbetarrörelsens stora dag, då socialdemokrater och vänsteranhängare brukar marschera eller i alla fall gå i demonstrationståg med viktiga slogans och paroller. Och brassbanden, eller som vi sa i min ungdom på 1960-talet – blåsorkestrarna – har sin stora glansdag.

I pingstförsamlingarna under mina tonår i Norrköping fanns det en uppsjö av blåsorkestrar, till och med i de små församlingarna på landsbygden, och jag var med i Pingstkyrkans blås-orkester här i stan under några år. På Första Maj var pingstkyrkorna då uppkäftiga nog, eller ”osolidariska” tyckte säkert många, att anordna ungdomskonferenser och på eftermiddagen ha demonstrationståg för Jesus med blåsorkester och många frejdiga plakat om att tro på Jesus. Sen avslutades ungdomsdagen på kvällen med stort sång- och musikmöte med blåsorkester, strängmusik (kör med liten orkester, bl.a. gitarrer) och sångsolister. Då sjöng vi alltid ”Att vara ung, ja det är stort. Att vara frälst dock större är. Att vara både ung och frälst, det störst av allt i livet är.” (Nr 581 i vår äldre Segertoner och med text av John Hedlund)

Och nu omkring sextio år senare firar jag första maj i lägenheten och på mitt arbetsrum med ”blogg och webb och podd”. Och inte bara mitt fönster framför mig är fönstret mot omvärlden utan också dataskärmen framför mig och tangentbordet där jag skriver med två pekfingrar men når ut långt genom teknikens hjälp.
Under karantänveckorna har jag haft mycket tid och producerat flera gudstjänstvideos och andra program som genom YouTube och min hemsida finns tillgängliga för många. Och på närradion har jag mitt eget 60-minutersprogram tre gånger varje vecka i Norrköpings- och Linköpingsområdet.
Den här senaste veckan har jag startat en podcast, en podd eller poddradio. Det är att via internet lyssna på ljudfiler med mest pratprogram. Min podd heter ”Bitar ur livet” och är färska eller tidigare samtal med kända och okända personer och som jag har använt som inslag i mina radioprogram. Nu finns de separat att lyssna på genom min podd. Titta gärna efter den här på hemsidan!
Jag har fått mycket respons och många svar efter webbgudstjänsterna och nu de senaste dagarna om podden. Det beror väl delvis på att jag de senaste veckorna har varit mycket flitig att skicka epost till massor av vänner och bekanta. Och jag försöker också svara på alla brev jag får.
Här vill jag travestera norska komikern Vesenlunds ”Fleksnes” i Radioten. Han hade genom kortvågsradio vänner över hela världen, ingen i Norge.
Jag har vänner över hela världen, till och med i Norge.