Nyligen skrev jag ett stycke om ”otro, otrohet och tvivel”. Visserligen skrev jag där ett par rader om trons kraft och det positiva i tron, men det var ändå det negativa som var ämnet för mitt skrivande. I flera dagar nu har jag känt en stor längtan att skriva om tron som en tillgång och positiv kraft och nu vill jag göra slag i saken.

Tro är den medfödda och naturliga livshållningen ända från födelsen. Det lilla nyfödda barnet tror blint på att dess mor ska ta det i famn och ge det vad det behöver. Och det lite större barnet kastar sig med ett skratt i sin fars famn uppifrån trappsteget eller trädgrenen och vet att det finns ett par starka armar som tar emot.

Tron på en högre makt, på Gud, verkar också vara något medfött och gemensamt för alla människor. Från det lilla barnets tro på pappas och mammas förmåga är det bara ett litet steg till att tro på en mäktig och påhittig och underbar Gud som har skapat universum och står bakom alltsammans. Och att be till Gud tillsammans med barn och höra deras böner är en underbar upplevelse för oss vuxna som har fått våra törnar i livet och kanske tappat tron på mycket i tillvaron.

Att bevara och utveckla tron på Gud under livets gång verkar vara något av det viktigaste i livet enligt Bibelns undervisning. När Jesus vandrar omkring med sina närmaste lärjungar och undervisar och formar dem under tre års tid tar han upp det här temat många gånger med ord som ”Ha tro på Gud!”, ”Tro på Gud, tro också på mig!”, ”Allt är möjligt för den som tror”, ”Var är er tro?” och ”Har ni ännu ingen tro?”.

Ordet ”tro” har i vår moderna svenska alltför mycket klangen av osäkerhet i sig. Det är bra att påminna sig om att uttrycket för tro i Bibelns Gamla Testamente ofta är ”förtröstan”, det vill säga att helt lita på – ganska likt babyn hos sin mor eller det lite större barnet som just med lite fjärilar i magen ska hoppa från trädets gren till sin pappas armar.

Bibeln säger i Hebreerbrevet 11 (det s.k. ”trons kapitel”): ” Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. ….Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. ” (v 1, 6)

En av den kristna kyrkans och förkunnelsens viktigaste uppgifter är att stärka, utveckla och uppmuntra tron hos människor både inom och utanför kyrkan. Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet kapitel 10: ” Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord.” (v 17)

Något som är nästan lika viktigt som att bevara och utveckla tron på Gud är att bevara och visa tron på människorna omkring oss. Att uppmuntra andra och visa förtroende för dem kan locka fram oanade resurser och handlingar. Att ibland bli besviken eller sviken är ingen anledning att ständigt misstänka eller misstro andra. Tro och förtroende och förtröstan ska vara vår ”ordinarie” inställning när vi möter andra människor.

Mer och mer inser jag att bönen till Gud och förbönen för människor och vår värld är en viktig uppgift och en stor del av livet. Och i bönen har tron och förtröstan mycket stor betydelse. Den kärve Jakob, Jesu halvbror, skriver ” Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden.  En sådan människa ska inte tänka att hon kan ta emot något från Herren,  splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar. ” (Jakob 1:6-8)

Tro kan vara att frimodigt be Gud hjälpa människor vi känner och inte känner. Ofta verkar bönen oberoende av avstånd.

Tron kan också vara att, snarare än att ständigt ”skicka ut Gud att gå våra ärenden”, själv vara villig att gå ut och utföra Hans ärenden till oss. För tron får inte stanna vid att be den Allsmäktige ”att hoppa upp och göra det vi bestämmer”. Trons vandring är att vi vågar ”hoppa” och finna att den store Gudens armar alltid tar emot oss och att Hans hand alltid leder oss.

På senare tid har jag börjat lösa korsord och tycka det är trevligt. Inte är jag någon särskilt duktig korsordslösare än, eftersom jag inte har hållit på så mycket eller så länge.
I alla fall har jag märkt att vissa ord och begrepp och tankar återkommer så ofta att de liksom är en del av mångas tankevärld.
Ordet ”otro” återkommer ganska ofta i korsorden som något ont och negativt. Oftast är det då i betydelsen ”otrohet” har jag förstått. Det är bra att otroheten mot en make / maka / livspartner fördöms, tycker jag. Men jag har förvånat mig över att det i korsorden alltid står ”otro” och inte ”otrohet”.

I Bibelns och det kristna livets språkbruk används ”otro” så gott som alltid om människan i sin relation till Gud, att hon sviker Gud, överger honom. Också otroheten fördöms givetvis i Bibeln, för i Guds plan är kärleken mellan man och kvinna och äktenskapets relation tänkt att vara något livslångt. I flera av bibeltexterna i Gamla Testamentets profetböcker talar Gud genom profeten på ett målande sätt om otron att överge Gud och hans ord och liknar det vid otrohet i en kärleksrelation.

Otro handlar alltså huvudsakligen om människans förhållande till Gud och talar om att vända sig bort från Gud, svika honom. Otro fördöms av Gud därför att det är en viljeakt, ett medvetet val.

Tvivel är något helt annat. Det är mer bristande tro fast man kanske egentligen vill lita och tro.
De flesta människor hyser nog tvivel – på Gud, på andra människor och på sig själva. Oftast är det då inte ett medvetet avståndstagande utan mer en bristande tillit. Det kan bero på att man inte tillräckligt väl känner den man tvivlar på, eller också beror det på att man blivit sviken och besviken av den personen eller andra, så att man blir en tvivlare.

I både otro, otrohet och tvivel är ju tro och trohet utgångspunkten. I äldre tiders kultur föregicks äktenskapet av trolovning (man lovade trohet till varann), och att bryta denna förlovning / trolovning var något mycket allvarligt och ovanligt.

Utan tro är det svårt eller snarare omöjligt att leva. I mitt liv och yrke som pastor och församlingsledare har jag mött otaliga människor som valt trons och trohetens väg både ifråga om  Gud och människor.
En del av dem har livet farit fram hårt med, och man skulle kunna börja misstänka att de skulle lämna trons väg eller trohetens väg i familjelivet. Men de har envist hållit fast vid Gud och gudstron och lika envist kämpat och varit trofasta i relationen till familj och livspartner mitt i all turbulens och de svek man mött. Det är som om tron och troheten är det självklara valet för dem, och tvivlet håller de ifrån sig så mycket det går.

En av vår tids sjukdomar är att ge upp för lätt. Vi kanske också tenderar att se på relationer och kärleksförhållanden som ”slit- och slängvara” som ofta bara håller en tid och bara i särskilt sällsynta fall är livet ut.

Jag tycker också att det borde vara lättare och mer vanligt att i livet hitta svaren och se underbara lösningar. Livet är inte så enkelt att förstå sig på. Men mina förebilder är de som envist håller fast vid tro och trohet och som i möjligaste mån inte ger rum för tvivlet. Och jag vill fortsätta att ta mina ideal från Bibeln och Jesus och apostlarnas undervisning.

Just nu försöker jag gång på gång än en gång upprepa inom mig de andens frukter som apostelns Paulus menar ska vara våra livsideal genom tron på Jesus och genom den helige Andes hjälp och kraft: ”22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, 23 mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. ….25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då också följa Anden. ” (Paulus brev till galaterna kapitel 5)

I en artikel i Aftonbladet 5 maj 2018 berättas att minst 231 500 svenska pensionärer har så låga pensioner att de klassas som fattiga.
Statistiska Centralbyrån berättar om fatttigdom ur olika perspektiv i en artikel i december 2017.
Där berättar man först att i jämförelse med den globala fattigdomsgränsen, så kommer nästan alla svenskar att hamna över den. I stället finns ett uttryck i EU och Sverige som heter ”materiell fattigdom”. Jag citerar: ”Materiell fattigdom mäts av EU, och fokus för detta mått är om man har råd med en viss levnadsstandard. Detta mäts genom att undersöka om personer kan betala oförutsedda utgifter, har råd med en veckas semester per år, har råd med en måltid med kött, kyckling eller fisk eller motsvarande vegetariskt alternativ varannan dag, har tillräcklig uppvärmning av bostaden, har råd med kapitalvaror som tvättmaskin, färg-TV, telefon och bil samt kan amortera på skulder.
En individ eller ett hushåll anses vara i allvarlig materiell fattigdom om man inte har råd med minst fyra av de nio posterna. Indikatorn skiljer mellan individer som inte har råd med en viss vara eller tjänst och de som av andra skäl inte har denna vara eller tjänst, till exempel för att de inte vill eller inte behöver det.
I Sverige är det knappt 1 procent av befolkningen som anses leva i allvarlig materiell fattigdom enligt den här definitionen. Detta kan jämföras med ett genomsnitt på 8 procent i EU. I Bulgarien och Rumänien lever omkring tre av tio personer i allvarlig materiell fattigdom.”

Rätt många kanske kan stämma in i det jag tycker och känner: Vi har det bra och lever gott men har inte mycket pengar ”i plånboken” eller på kontot.
Tacksamhet och förnöjsamhet och förmåga att njuta av det man har är viktigt för oss. Jag kallar mig inte fattig, även om jag aldrig har haft just några reserver. Och när man inte har råd med lyx jämt njuter man desto mer av de lyxiga tillfällena i livet.

Det finns en fattigdom jag inte kan leva utan!
Det finns en fattigdom jag inte kan leva utan! Det är vad Bibeln kallar att vara ”fattig i anden”, och Jesus talar om det i sitt berömda tal Bergspredikan (Matteus evangelium kapitel 5). ”Saliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket.” (v 3).
Att vara fattig i anden är inte detsamma som att vara andefattig. Det handlar om att inse sin fattigdom utan Gud och Guds gåva och Guds ingripande. Det är att se att ingen egen merit eller ansträngning från vår sida imponerar på Gud. Ingen av våra gärningar kan öppna himmelen för oss. Det kan bara Jesu gärning göra, och den har gjort det för alla människor, alla som inser sin fattigdom inför Gud.

Det här är svårt att svälja för oss. Ska vi anse oss fattiga inför Gud? Ska inte Gud acceptera oss som vi är och ta emot vår tro, våra uppfattningar om religion och frälsning?
Han tar med glädje emot oss som vi är, men han förbehåller sig rätten att själv bestämma vad tro är och vägen till frälsning är.
Och Jesus läser gamla ord ur profetian som en programförklaring för sin kallelse: ”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet ” (Lukas 4:18)

Vi kan vända oss till Honom med Fanny Crosbys ord i psalm 211 översatta av E Nyström:
”Blott på din förtjänst jag kommer och din nåd begär.
Intet i mig själv jag äger, fräls mig som jag är!
Jesus, Jesus, låt mig bönhörd bli,
och då andra du välsignar, gå ej mig förbi!”

Jag brukar gå på bönemöten i Pingstkyrkan i Norrköping. Det är en av huvudanledningarna till att jag på äldre dar vill bo i min födelsestad och hemstad Norrköping. Dessutom är det med bönemöten som med mycket annat i livet – inte särskilt lockande för den som aldrig är med men ”spännande livsluft” för den som är med.
Den här veckan upplevde vi på ett påtagligt sätt att likaväl som världspolitiken berör eller borde beröra bönemötet, så berör bönemötet också världspolitiken.
De senaste veckorna har media rapporterat om att det är fred mellan Etiopien och Eritrea, grannländerna på Afrikas horn.
Etiopiens nye premiärminister Abiy Ahmed har spelat en viktig roll i fredsförhandlingarna – och han är personlig kristen, ja, pingstvän, rapporteras det.

I Pingstkyrkan i Norrköping finns en ganska stor och aktiv församlingsgrupp av eritreaner, som förutom att ta entusiastisk del av församlingens övriga arbete också har gudstjänster på tigrinya, ett av språken i både Etiopien och Eritrea.
I den här veckans bönemöte berättade bl.a. Ermias och Habtom detaljer i vad konflikten har inneburit och vad freden innebär och gav också en del av sin personliga livsberättelse.
Flera hundratusen människor har mist livet i gränsområdet mellan länderna, en sträcka på omkring 100 mil. I gränsområdet har det alltid funnits många familjer och släkter med både etiopiska och eritreanska familjemedlemmar, och myndigheternas hårda utvisande av eritreaner i Etiopien till Eritrea och vice versa har varit ett svårt lidande för söndrade familjer. Nu finns det flygförbindelser igen och telekommunikation och handel och utbyte. De kristna i Eritrea får en mer skyddad ställning.

Bön och bönesvar är oftast inte som att trycka på en knapp. Ibland tar det lång tid, och ibland tycker vi att vi kanske aldrig ser svaret. Men ibland är bönesvaret som att trycka på en knapp, och ibland ser man bönesvaret till och med i världspolitiken. Gudfruktiga och rättfärdiga ledare som får politisk makt kan många gånger uträtta oerhört mycket i det godas tjänst. Så var det för flera tusen år sen med den unge hebréen Josef i Egypten, och så är det idag med etiopiske ”Dr Abiy” som han brukar kallas.

I dag finns på grund av krig, politiska orättvisor, naturkatastrofer och andra orsaker miljontals människor på flykt och som asylsökande i olika länder, också i Sverige. Många finns nära oss, en del kan vi med rätta känna oss osäkra på, men det allra största flertalet är orättvist drabbade, hederliga människor som försöker först och främst överleva och sen också leva och finna ett liv och en framtid. Många av dem har ärligt konverterat till kristendomen från islam för att de sett ljuset i Jesu ansikte och lära. De har mött sann medmänsklighet och kärlek och tolerans i kristna människor och kyrkor.
Tyvärr behandlas många hårt och orättvist av Migrationsverkets utredare som själva varken är genuina kristna eller genuint muslimska troende men som tror sig kunna avgöra andra människors genuina tro. Så skickas alltför många ut ur vårt land till nästan säker förföljelse i ”hemländer” som man ibland inte ens har varit i, i alla fall inte på många år.
Då skäms man som kristen – och går till bönemötet igen. Där träffar man sina vänner från Sverige, Eritrea, Finland, Chile och Sri Lanka och andra delar av världen.

I Skandinaviska Turistkyrkan på Gran Canaria sjöng vi ofta och önskade ofta den norska sången ”Det är makt i de foldede hender” – Det är makt i de knäppta händerna.

Vår tid och vårt samhälle talar mycket om både kropp och själ.
Det allra mesta i budskap och reklam talar förstås allra mest till kroppen – att vårda kroppen och tillfredsställa kroppen. Vackra kroppar i vackra frisyrer och vackra kläder skapar idealbilder som få når upp till men de flesta ser som åtråvärt och det som ger lycka.
Själen med känslorna och också intellektet kommer liksom på efterkälken och ska bli tillfredsställd av bara farten om bara kroppen får allt den vill ha.
Och kärleken, vart tar den vägen? Den förkroppsligas också till största delen, så att kärlek i språkbruket handlar så mycket om sex att vi nöjer oss att ”älska med” och ställer frågan till vår partner ”Ska vi älska?”.

I rättvisans namn, så talas det för all del mycket om själen också, till exempel i uttrycken ”livskvalitet” och ”egentid” och ”kvalitetstid”.
Men mycket som serveras för själen är för ganska ytlig konsumtion. Vi upplever genom andra i stor utsträckning: Det är andra som tävlar i dans eller musik eller matlagning eller överlevnad på en ö.
Och så ser vi filmer och serier med andras upplevelser och lycka och olycka.

Men ande, vad är det? Räcker inte kropp och själ?

Bibeln och alltså också den kristna tron talar om människan som ”ande, själ och kropp”. Ordningsföljden är gjord med ett slags rangordning, även om både ande, själ och kropp behöver sin vård och sin näring och stimulans och övning. För anden i människan är det viktigaste jaget, den del som är skapad i likhet med Gud och för att umgås med Gud, Skaparen och Herren.
Själen med känslor, vilja, talanger, drömmar och värderingar är också unik för varje människa. Och kroppen är bostaden för personligheten och verktyget för att förverkliga drömmar och planer.

Om inte Gud finns i ens världsåskådning, finns inte heller det andliga. Då är människan bara kropp och själ. Då är frågorna om varför och varifrån och varthän meningslösa, och livet är bara biologiska och kemiska reaktioner och processer.

Under många år besökte jag Sovjetunionen, ett samhälle där man hade avskaffat det andliga, Gud och alltså också den mänskliga anden. När jag i slutet på 1970-talet började resa i olika delar av Sovjetunionen och umgås med många kristna människor men också många sekulära medborgare som bekände sig som ateister, blev jag ofta förvånad av olika typer av reaktioner.
Ofta blev jag också imponerad av människors kulturella intresse och kunnande vad gällde läsning av böcker och tidningar, lyssnande på klassisk musik, stora intresse för konst, teater, opera och balett. Ofta använde man uttrycket ”andlig” – på ryska ”dukhovny” för upplevelserna. Min slutsats blev att i ett samhälle där det andliga och Gud praktiskt taget förbjöds, så tänjde man så mycket man kunde på utrymmet för själen.
Och så mötte jag i olika församlingar och kyrkor det andliga livet, bönen och tron och den innerliga andliga sången. Det var mycket lärorikt.

Den stora olyckan i människans historia är att med ondskan och synden som kom in i världen och människan, så skadades det andliga i människan. Kontakten och gemenskapen med Gud blev inte längre självklar och enkel. Bibeln kallar det för att vi var ”döda i våra synder och överträdelser”. Genom Jesus och hans frivilliga offer för vår synd kan vi bli ”födda på nytt” och andligt levande. På nytt är den andliga kontakten med Gud naturlig och enkel.

Bibelns och den kristna kyrkans och kristna ledares uppgift är att stärka detta nya, pånyttfödda liv. En människa är då mer hel i sitt väsen, fortfarande en vanlig och riktig människa med ande, själ och kropp. Gud som har skapat oss ser med glädje på hela människan, där kropp och själ ska vårdas och skötas och utvecklas, men hela tiden med Gud och Guds ära och Guds Rike i blickpunkten.

Till detta behövs hela livet och evigheten också. Detta är min verklighet. Är det din verklighet?

I natt kom regnet över Norrköping, och det var verkligen välbehövligt.
Häromdan pratade jag i telefon med en av mina goda vänner på norra Öland. Jag hälsade och sa: ”Har ni lika bra väder hos er som här?” ”Ja, du”, sa han. ”Bästa vädret här, det vore om det regnade två dygn i sträck”.
Och i stora delar av vårt land är just nu det bästa vädret just regn.

Samtidigt finns några pojkar instängda i en grotta i Thailand. Och just nu är deras största fiende ett nytt regn som skulle minska och ta ifrån dem det lilla livsutrymme de just nu har.

Om vädret finns alltid synpunkter. Ofta har människor synpunkter om hur det borde vara för att vara riktigt bra. Det tycks aldrig vara riktigt rätt. Jag för min del tackar Gud för det här välbehövliga regnet som kom som en välsignelse från ovan. Visserligen har jag också tackat Gud för det soliga vädret vi har haft och njutit av det med mycket golf och några bad i sjöar och hav.

Vi moderna människor har i allt för hög grad tappat bort lugnet och förtröstan. Om det är varmt och torrt några dagar fruktar vi direkt att växthuseffekten redan har förändrat klimatet. Förra året var det mycket väsen om grundvattennivåerna och det dåliga läget i vattenmagasinen. Sen kom det i höstas och vintras massor med nederbörd, och allt blev normalt igen, men det hördes inte så mycket om det, bevars.
Tidigare generationer som var mer än vi beroende av väder och vind hade en lugn förtröstan och tog emot det väder som var och gjorde på något sätt det bästa av det. Så behöver vi nog lära oss att leva i dag också.

Men naturens krafter inger hälsosam respekt och borde göra oss ödmjuka inför livet och inför Gud. Långa torkperioder i Afrika och ofta återkommande översvämningar under monsunregnen i Asien och orkanerna i Västindien och delar av USA och en och annan tsunamivåg lämnar människan maktlös många gånger.

Just nu och just här är regn bästa vädret. Och i natt och i dag på morgonen och förmiddagen hade vi detta bästa väder. När jag var ute i några ärenden iförd regnjacka och keps var det med många tacksamhetens böneord till vår store och gode Gud som gav oss regnet.
Jag kommer att titta efter blåbär och skogshallon snart och efter svamp så småningom. Lite röda vinbär och goda körsbär har jag redan fått plocka och anrätta. Sommaren är underbar och livet är härligt.

Sommaren 1997 då vi bodde kvar i Lund i Skåne upplevde jag en härlig badsommar. Då skrev jag dikten ”Badbok” och den delar jag med mig här nedan.

Glad fortsatt sommar!

Badbok
Det var den sommaren
jag skrev badbok.
Sjutton olika badplatser vid havet
från Skanör till Seskarön vid Haparanda.
 
Jag skrev badbok,
och havet skrev dagbok
i min lyckliga kropp och själ.
 
Det silkesmjuka vattnet
och den vita sanden vid Skanör
glömmer jag inte
 
eller det friska, klara vattnet
vid ön i Trosa skärgård
med naturliga trappsteg
upp på klippan igen.
 
Men lekfullare än havet
var Kalix älv i flödande solsken,
ville dra iväg mig på upptäcksfärd,
släppte mig högst motvilligt
ur sitt famntag.
 
Två veckor senare
rev översvämningen broar
och dränkte vägar
inte långt därifrån.
 
Det var den sommaren.

Den här veckan gick jag igenom en hörselundersökning hos en professionell audionom – en person som arbetar för att på olika sätt hjälpa människor till bättre hörande.
Som väntat visade den tekniska undersökningen genom ett överskådligt diagram på papper att de ”vanliga” hörselnedsättningar som ibland finns hos 70-åriga män också hade kommit till mig. Det innebar att hörseln är skaplig för ljud i det lägre registret men är mer nedsatt i det högre.

Och på mindre än en timme var det klart – med allmänt samtal, teknisk undersökning, förklaring av olika hjälpmedel och val av det som förmodligen kommer att passa mig. Nu har jag en ny tid efter semestrarna för att hämta och prova ut och få instruktioner om mina hörapparater. Sen blir det en månads praktisk test innan uppföljningen.
Allt detta bekostas inom Landstingets regelverk som för övrig sjukvård och läkarbesök, så mina moderna och diskreta hörapparater kostar mig som klient bara en bråkdel av den egentliga kostnaden. Vilket fantastiskt land vi lever i – på de flesta sätt!

Vilken gåva det är att kunna höra överhuvudtaget! Olika människor har säkert olika måttstock och krav vad gäller att uppleva ljud. En del kan lägga förmögenheter på ljudanläggningar för musik och film och tala sig varma eller hesa för olika detaljer och nyanser. Och med jämna mellanrum köper de nyare och dyrare utrustning.

Men att höra på ett mer grundläggande sätt är bara det fantastiskt.
Och än hör jag tillräckligt. Och i slutet av sommaren kommer jag att höra bättre och kanske till och med uppfatta de ljud som jag har missat de senaste åren eller den senaste tiden. Det blir trevligt – både för mig och omgivningen.

För ett tag sen skrev jag dikten ”Än hör jag tillräckligt”. Jag ger den vidare här och hoppas den kan sätta igång lite tankar och också orsaka tacksamhet för det vi, trots allt, hör.

Än hör jag tillräckligt
(Skrivet 170812)

Mina sjuttioåriga öron
missar ibland
pipen från timern vid ugnen,
om jag inte är tillräckligt nära,
och vissa ljud
hör jag inte alls längre.
Om jag fortfarande
kan höra syrsorna
vet jag inte,
vi har inga såna i lägenheten
eller i närheten av vårt
åttavåningshus.
Vid TV-n drar jag gärna
upp volymen rejält,
(är det bara jag som tycker
att nyhetsuppläsarna
bara mumlar nuförtiden?)

Men än hör jag tillräckligt.
Ofta drar jag ner
eller stänger av
eller stänger dörren om mig.

Inom mig ljuder sångerna
och musiken
från otaliga sånger
från min barndom och framåt.
Och melodislingor och fraser
från mina egna sånger,
de finns där, dem hör jag.
Mycket kan jag sjunga
ur minnet och hjärtat.
Och ibland gör jag det.
I maj i år i solskenet
vid affärscentret –
femti minuter i sträck
med ukulelen i händerna.
Sång på sång sjöng jag
utan upprepningar.

Än hör jag tillräckligt.

Den här gångna veckan har min fru och jag varit ”på Nyhem”, det vill säga Pingströrelsens stora sommarkonferens utanför Mullsjö i Västergötland men också nära ”Smålands Jerusalem” Jönköping. För över femtio år sen började vi resa dit och lyssna till många kända förkunnare och sångare i jättetältet med flera tusen sittplatser. Och det som betydde praktiskt taget lika mycket var att gå bland tallarna på konferensområdet och prata med vänner och bekanta.
Jättetältet har numera blivit en stor, praktisk möteshall och serviceanläggningar, kaféer och toaletter och campingmöjligheter har under åren moderniserats, men mötena med människor består. Det underbara och samtidigt lite skrämmande är att jag fortfarande möter många av dem jag träffade här för 40 eller 50 år sen. Vi känner igen varann även om det ibland tar några ögonblick att i minnet koppla ihop ansiktet och namnet och platsen. Och om det ”slirar” ibland är det väl förståeligt. Min fru och jag har varit pastorspar eller missionärspar på sju olika orter och i tio olika församlingar. Dessutom har jag rest runt ensam eller med utländska gäster på massor av platser i olika gudstjänster och andra sammanhang. Det finns alltså oändligt många minnesbilder – och tyvärr också många minnesluckor – av människor och händelser.

Hjärnan är ett märkligt ting, detta jättearkiv där så mycket finns i ”rummen” och ”på hyllorna”. Ofta är det svårt att få tag i, och sen är det plötsligt bara där.
I min ålder kan man lätt få för sig att skriva sina memoarer, sin livshistoria, ibland kortfattat och ibland onödigt detaljerat. En del av dessa författare som också är mina vänner eller bekanta har ett fenomenalt och detaljerat minne och klarar nog av denna uppgift tämligen väl. Själv bestämde jag mig för ganska länge sen att ”min väg” är att låta mina sånger och dikter och andra alster vara fragment och ”fjärilar” som återger ögonblick, upplevelser och eventuella insikter i mitt liv. Det räcker för mig.

Tillbaka till dagarna den här veckan. Vilken överraskande glädje att möta människor i trettioårsåldern eller tio år äldre som kommer fram och säger: ”Hej, min pastor som döpte mig som tonåring!” eller något liknande. Ofta känner jag personerna mycket väl efter att under ganska lång tid ha träffat dem så gott som varje vecka i barnkören eller kyrkans gudstjänster. Man att det var jag som döpte dem eller var med när de gjorde någon särskild och viktig erfarenhet, det kommer jag inte ihåg. Det är en del av deras historia och livsberättelse men har redan slutat finnas i min egen.
Och de förargliga minnesluckorna! När människor kommer fram och hälsar och har varit nästan närmaste grannar med mig på någon plats, och jag praktiskt taget inte har en aning om det, då är det pinsamt. Då talar jag inte om dem som kommer fram och säger: ”Känner du igen mig? Du bodde hos oss en natt för tretti år sen. Vi åt middag tillsammans.” Där känner jag mig inte särskilt misslyckad för att jag inte minns.
Jag mötte också den sympatiske pensionerade missionären och läraren som hälsade vänligt på mig och sa: ”Vi känner väl varandra. Vad är det nu du heter igen?” Och så förnyade vi bekantskapen (lika mycket för mig som för honom) och pratade en stund.

Minnesbilder och minnesluckor – det är en del av livet. Och bitar av mitt liv, som jag har tappat, dem har någon annan kvar som ett gott minne och god erfarenhet. Vilken tröst, när man ibland undrar om det blev något av det man gjorde! Vi har lätt för att döma ut andra och oss själva också, men vi har ju inte alla fakta, inte alltid ens dem vi borde ha i minnet.

Det bästa med ”minnenas promenad” bland tallarna på Nyhem, vet du vad det var? Jo, att möta gamla och nya vänner och bekanta och känna värmen och samhörigheten nu. Det är nu vi lever.

I skarven mellan maj och juni i år fick 4,8 miljoner svenskar hem broschyren i brevlådan med den för många lite skrämmande titeln ”Om krisen eller kriget kommer”.
Och den här veckan är det biopremiär på den svenska katastroffilmen ”Den blomstertid nu kommer”, producerad av ett filmteam med bas i min hemstad Norrköping och som presenterades och recenserades i SVT:s Kulturnyheterna just i dag, fredagen den 15 juni 2018. I den filmen drabbas både Stockholm och landsbygden av storskaliga katastrofer och man får följa enskilda människors livsöden i de omvälvande händelserna.
Broschyren ”Om kriget kommer” publicerades senast år 1961 under det kalla kriget. Första gången den kom var i början av 1940-talet under pågående världskrig.
Det är ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap” som har ansvarat för dessa broschyrer (inte spelfilmen!) och i sin information om broschyren skriver man: ”Med anledning av det försämrade säkerhetspolitiska läget och den återupptagna planeringen för att hela samhället ska kunna agera vid höjd beredskap och ytterst krig vill regeringen att informationen om hur befolkningen kan förbereda sig ska bli bättre, både på nationell och lokal nivå”
Och man tar upp beredskap ur ett brett perspektiv, inte bara krig utan också klimatförändringar, terrorattacker, pandemier och informationspåverkan.
Om du vill få tag i en elektronisk version av broschyren så har du en länk här: https://www.dinsakerhet.se/siteassets/dinsakerhet.se/broschyren-om-krisen-eller-kriget-kommer/om-krisen-eller-kriget-kommer_a5_uppslag_msb1186.pdf

Redan har pastorer och själavårdare i många samtal märkt att broschyren och informationen om beredskap har väckt mycket oro och frågor om framtiden hos många människor.
Säkert kommer sommarens svenska katastroffilm att ytterligare bidra till oron och frågorna.
Jag tror faktiskt att det här är ett hälsotecken och inte en fara. Ur kristet perspektiv är kanske den stora faran att de flesta svenskar är alltför trygga och tänker alltför lite på döden och evigheten, även om ensamhet och ångest plågar många – både ungdomar och äldre.
Om kristna förkunnare för några årtionden sen talade för mycket om att vara redo inför Jesu återkomst och världskatastrofer och döden, så talar vi förkunnare i dag alltför lite om det.
Någon vis person har sagt: ”Den gamle måste dö och den unge kan dö.” Detta är verkligheten.
Kristen tro och kristen frälsning är glädje och gemenskap och mening med livet, men det är fortfarande också det enda säkra hoppet och framtiden med tanke på krisen eller kriget eller katastrofen eller de personliga erfarenheterna av sjukdom, olycka och död och förlust.
Om ett par veckor kommer jag tillsammans med några kristna grannar i vår stadsdel i sång- och musikstunder och samtal med människor dela ut evangelisationstidningen ”Hopp” och på så sätt sprida en rad upplyftande livsberättelser om mötet med Jesus som förvandlar livet och ger hopp för framtiden. Vi skäms ju inte för att vi är kristna utan är i stället stolta över det.
Och våra egna, kanske inte alltid så värst dramatiska, erfarenheter och livsberättelser behövs till människorna omkring. Framför allt behövs vägledningen till Jesus och till Hans Ord och löften.
Om krisen kommer och när krisen kommer är det bra att redan ha ett förråd – inte i första hand av konserver och ficklampa och batterier utan av Livets Bröd och Världens Ljus.

I vår tid och kultur frodas egoismen. Att satsa på sig själv, hitta ”egentid” och självförverkligande styr mycket av budskapen vi möter.
Samtidigt växer summorna som svenskarna ger till välgörenhet år efter år. Häromdagen hörde jag någon siffra om ett årligt givande som överskred nio miljarder kronor, men just nu kan jag inte verifiera uppgifterna trots lite efterforskande. Det blir ju i genomsnitt en tusenlapp per person och år, och det är ju på ett sätt inte dåligt. Men jag såg också just statistik på att vi år 2016 smällde i oss godis för i genomsnitt 2109 kr per person, och då blir kanske inte givandesiffran lika imponerande. Och om man lägger till 57 liter sockrad läsk per person och år (också statistik från 2016) och de alltför goda chipsen…..

Nåja, det är i alla fall bra att svenskarna ger ganska generöst till hjälpverksamhet och har en förmåga att öppna hjärtat och engagera sig för andra, när det gäller.

Låt oss återvända till mitt tilltänkta ämne – vad är centrum i livet?

I min barndom i Indien på 1950-talet fick jag reda på ett intressant pojkstreck av ett par andra missionärssöner (för en gångs skull var jag inte inblandad). På en 78-varvare, en ganska tjock och tung vinylskiva för grammofon, gjorde pojkarna ett nytt hål, bara lite ifrån hålet i centrum. Sen satte de på skivan, och genast kom brottstycken av toner blandat med skrapande och andra oljud. Det var sannerligen ingen harmonisk musik. Jag har många gånger som vuxen tänkt på det här i överförd bemärkelse. Det som skulle vara harmoni och ljuv musik blev alldeles fel när inte rätt sak var i centrum.

Den kristna etiken som tidigare har präglat all fostran och samvaro i vårt land och vår världsdel har präglats mycket av osjälviskheten som ideal. ”Tänk på andra! Avstå från saker och ting till andras fördel! Var inte självisk!”
På sätt och vis finns väl de här idealen kvar, men jag tror att de nästan drunknar i alla de andra budskapen: ”Skäm bort dig själv! Du är värd det! Tänk på din egen utveckling och frihet! Förverkliga dig själv!”

Vår kultur är i högsta grad egocentrisk, självisk med jaget i centrum, och dessutom hedonistisk, dvs extremt njutningsinriktad. Det som är skönt och bra för mig, det måste ju vara rätt – så uppmuntras vi att tänka.
Och samtidigt kommer den andra följden och slutsatsen: Så fort något otrevligt händer är det de andras fel, och vi blir kränkta och irriterade och anmäler saker och ting till media eller någon annan instans. Vi blir extremt inriktade på våra rättigheter och slutar se livet och varje dag som en rad underbara möjligheter. (Det här skrev jag nyligen om i ett annat prosastycke om ”Erkänsla – ett gammalt och viktigt ord”)

Men vi ska inte rusa ut i livet och bara tänka på oss själva! Fortfarande finns det anledning att påminna varann om att ”ta det försiktigt!”, ”tänk dig för!”, ”ta ansvar för dina handlingar!”.
Jesus Kristus är fortfarande vårt föredöme och vår oöverträffade lärare i de här viktiga frågorna. Han sa: ”Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ?” (Matteusevangeliets 16:e kapitel v 25-26).
Paulus skriver i Filipperbrevets andra kapitel v4-5: ”Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var: ”

Det är inte fult eller fel att avstå från något för att andra ska må bra, att i viss mån offra sig för att hjälpa sina barn eller rädda sin familj eller relation.
Under hela mitt liv har jag umgåtts med människor som har haft Jesu anda och kärlek inom sig och som sett på andra människors behov före sina egna. Bland dessa människor har jag också hittat de allra mest levnadsglada och lyckliga och dem som varit mest tillfreds med livet och också med sig själva.

Var finns vårt centrum i vårt liv? Var finns ”livets musik”?