Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg
med funderingar i skilda ämnen.
Dessutom kommer det ofta att vara information om
och länkar till videos och radioprogram
med mig som upphovsman.
T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger
och se mig framföra dem i enkla videos.

Var bor jag? Och var lever jag?

Var vi bor och var vi lever är väl egentligen samma sak?
På sätt och vis, men ändå inte.
De här tankarna kom till mig häromdagen genom bibelordet som citeras längst ner.
Jag har formulerat funderingarna om det här i form av en dikt. Läs den och fundera vidare själv!

Var jag bor och lever
Träffade en granne i dag.
Pensionär som jag
men resligare och rakare
och till synes friskare.
Bor i grannhuset nära mitt
där jag bor sen fem år.
Han har bott i fyrtiofem –
sen husen byggdes.
Gjorde om trean till fyra
och sen till trea igen
allteftersom barnen kom
och lämnade boet sen.

För mig är det tretton bostäder
på de femtio åren som
vuxen med egen familj.

Var jag bor är en sak –
men var lever jag,
var finns mitt hjärta?
Var finns mina drömmar
och min längtan
att göra något för andra –
för Gud?

Var jag bor är en sak –
men var lever jag?
….

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus. Nåd och frid från Gud, vår fader, och Herren Jesus Kristus.” (Paulus brev till efesierna kap 1)

Svordomar ”på ren svenska” – nej tack!

Det svenska språket har blivit vulgärt i det offentliga rummet. Tidigare var det en hederssak för reportrar och programledare liksom framstående idrottsutövare, politiker och ledare i olika sammanhang att inte använda svordomar och grovt språk. Även om man svor privat, så gjorde man inte det offentligt. De flesta människor verkar kunna tala utan att svära, för ganska många gånger har jag upplevt det, till exempel på golfbanan. När jag har gått i sällskap med någon tillfällig medspelare och vi har pratat litet under vandringen, då har svordomarna ofta försvunnit helt när den andre fick klart för sig att jag var pastor.

Alla språk är fantastiska och vackra och rika, och för mig är förstås svenska det allra finaste. Det är en tragedi att numera höra alla dessa svordomar i vissa människors tal – i så gott som varenda mening. Likaså verkar en del som har gått hela vägen i svensk skola ha svårt för inte blanda in engelska eller ”svengelska” stup i ett när de pratar.

Tre färska exempel får illustrera det här, och eftersom det är ordagranna citat, så kommer ett par svordomar att finnas med i en text som jag har skrivit, och det är jag visst inte stolt eller glad över.
Alldeles häromdagen publicerades i media årets vinnare av Augustpriset, ett prestigefullt författarpris. I kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok vann Emma Adbåge med ”Gropen” (Rabén & Sjögren). När hon glad höll sitt tacktal, sa hon bl.a. ”Jag tänker välja ett ord. Så jävla roligt. Det är inte ofta man får svära när man skriver för barn, men nu så.”
Denna prisbelönta författare som säkert beundras bland annat av tusentals barn och ungdomar, säger alltså att man när man är verkligt glad eller berörd, så går det bara att uttrycka det med svordomar.
Jag blir påmind om barnprogram eller barnsång för flera årtionden sen där man myntade ett påhittat ord för att uttrycka starka känslor eller glädje. Jag kommer inte ihåg det så bra men det var något i stil med ”superextrakollofantastiskt”. Hellre såna konstruktioner än att vulgarisera språket!

I dag läste jag i vår lokala tidning om två unga män som ska starta en musikpodd för att ge röst och plats åt mer okända musiker och garageband. Programmet ska heta ”Vem fan är du?”
Ger det ett seriöst intryck? Är det ett bra sätt att marknadsföra kulturliv och sång och musik?

Tredje exemplet:
I Norrköping mitt i stan går jag ofta förbi en restaurang med namnet ”Gu’ va gott”. Jag går förbi, för jag skulle aldrig kunna tänka mig att gynna ett matställe som i sin viktigaste marknadsföring, sitt namn, ”missbrukar Herrens namn”, för det är detta som är de allvarligaste övertrampen i området ”svordomar”. Guds bud till sitt folk genom Mose sammanfattades i ”de tio budorden”. Där sägs det rakt på sak ” Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” (2 Mosebok kap 20).

Man kan le lite åt min puritanska, frikyrkliga uppväxtmiljö där barn blev åthutade för att säga ”sjutton” eller ”himla” för att man var så rädd för att överhuvudtaget närma sig att synda mot budet i Bibeln. Men det jag tror budet i första hand talar om är att profanera Guds namn och göra det till ett kraftuttryck. Att använda ”Gud” och ”Herre” och ”Jesus” som kraftuttryck, det ska vi inte göra. Då ”gråter Guds änglar i himlen” som man uttrycker det i Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga”. Jämfört med detta är varianter av den onde som kraftuttryck kanske något mindre förkastligt.

Ja, nu har jag visst tagit i ordentligt! Men när man kallar svordomar för att säga något ”på ren svenska”, då blir jag upprörd. Språket är något fantastiskt! Det ska vi älska och vårda, även om vi inte behöver bli sura ”språkpoliser” för det. Språket utvecklas hela tiden, och nya uttryck blir rumsrena och står i Svenska Akademins Ordlista. Men vissa ord kommer aldrig att finnas i min egen ordlista eller ordförråd.

Släng ”slit och släng”!

 

Nyss läste jag i tidningen Dagen att årets julklapp blir ”återvunna kläder”. Detta gläder naturligtvis secondhandhandeln och miljökämparna. När jag tittar närmare på nätet ser jag att man talar om nya kläder av återvunna textilier, och då är miljövinsten inte så stor (cirka 10%), men detta är givetvis ändå värt en del. Största miljövinsten är att överta eller köpa begagnat, och det var det jag trodde när jag såg tidningstexten.

I vilket fall som helst behöver vi göra oss av med ”slit och släng”-kulturen. Att använda kläder länge är miljövänligt. Här är jag, egentligen omedvetet, sedan länge en stor miljövän, för jag älskar mina gamla plagg och skor som är välanvända och ingångna. Min fru använder ibland ordet ”sjaviga” om mina kläder, och jag är inte riktigt säker på vad det betyder, men jag tror inte hon uppskattar vidden av min ”miljömedvetenhet” när det gäller kläder.

Vi har haft det bra i min familj, men under nästan alla våra femtio år som gifta, så har vi inte haft så gott om pengar. Att köpa nya, dyra kläder har vi fått vara försiktiga med. Därför har jag med glädje tagit emot klädesplagg eller skor av någon vänlig församlingsmedlem i kyrkan eller god vän. När jag var ung predikant på ett ställe var det en änka i församlingen som gav mig en tunn, ljus rock efter hennes avlidne man. Den använde jag mycket och med glädje. Att jag internt till min fru ibland talade om den som ”likrocken” var mest ett skämt och betydde inte att jag inte uppskattade gåvan.

Under några år på 1970- och 1980-talen bodde vi i Örnsköldsvik. En av mina vänner där (S) har under årens lopp vi har känt varann faktiskt tre gånger gett mig jackor som jag har varit väldigt glad för och använt mycket. Ja, den senaste, gröna härliga och varma jackan fick jag för bara några månader sen och har alldeles nyss börjat använda. Efter vad han säger, hade han köpt jackorna till sig själv men efter ett tag känt att de var för stora för honom, och så har han gett dem till mig. Nu, tredje gången, börjar jag faktiskt ifrågasätta hans självbild när det gäller fysisk storlek, annars är han ett praktexemplar och en kraftkarl på flera sätt. Hur det än ligger till med de här sakerna så har jag med tacksamhet tagit emot och använt dessa begagnade och härliga jackor. Särskilt nummer två, en rutig, värmande och ganska lång yllejacka i rött och grönt, har jag använt i många år och mycket.
(Jag ser för min inre syn hur mina bekanta som läser detta nickar instämmande och igenkännande eller kanske suckar lättade över att jag börjat använda den gröna jackan).

Den senaste tiden har TV-program och artiklar också börjat granska det stora matslöseriet i Sverige, och det är verkligen bra. Vi svenskar har börjat stirra oss blinda på ”bäst-före-datum” och slänger massor i onödan utan att ens använda oss av sunt förnuft och smak och lukt för att avgöra om varor är användbara.

”Slit och släng” är illa nog när det gäller prylar, men när det också börjar gälla gemenskap, vänskap och relationer är det ännu värre. Låt oss vårda relationerna och vänskaperna vi har! Ibland behöver kanske de också repareras, helas. I samma utgåva av tidningen Dagen (21 november 2018) skriver psykologen Alf B Svensson mycket bra och tänkvärt om relationer med rubriken ”Kärlek är som att satsa på aktier”. Bl.a. skriver han: ”När det går ner på börsen ska vi ha is i magen och sitta still i båten….När känslorna svalnar ska vi också sitta still i båten, ha is i magen och inte rusa iväg och byta partner. 40 % av alla som gifter sig första gången skiljer sig. Nästan 60% av alla som gifter sig en andra gång skiljer sig, och gifter man sig en tredje gång spricker nästan 70% av äktenskapen.”
(Läs gärna hela artikeln på sid 11!)

Medan jag har skrivit det här har jag fått lust att åtminstone titta lite i klädavdelningarna på någon secondhandaffär. Jag kanske hittar årets julklapp till mig själv.
PS Såg du mig ”mannekänga” i mina favoritjackor högst upp? DS

 

Gåvan av mitt liv – 71 år hittills

Mitt långa liv hittills ter sig mer och mer som en ofattbar gåva: I över 71 år har mitt liv och min livstråd hållits intakt…

Den tidiga barndomen i Norrköping, Kina och Indien. Den svåra hjärnhinneinflammationen i första klass på internatskolan i Kodaikanal med vård på missionssjukhuset i Tiruppattur, då mamma och pappa i Mysore inte visste något förrän jag var frisk igen. De busiga pojkåren med sport och läsning och avancerade busstreck. Hemkomsten till Sverige och tonåren i Norrköping. Inlemmandet i pingstkyrkan genom dop och ungdomsarbete och sång och musik och massor av gudstjänster. Kamrater, flickvänner och hormoner och dålig kunskap om livet, kärlek och sex men Guds beskydd under de åren. Kärleken till Gittan i artonårsåldern och mötet med henne som blev min livskamrat i vått och torrt, henne som jag lärde mig kärlekens sanna ABC med… och relationens ABC där vi fortfarande inte är fullärda…. Gifta i över femtio år nu… det är över 2600 veckor och en bra bit över 18000 dagar… och nätter….och många, många kärleksmöten…. och fnurror på tråden…. och lugna, trygga perioder ….och ”vulkanutbrott” och pyrande missnöje och tråkiga känslor….och trygg kärlek igen….

Två underbara, begåvade och speciella barn…och ett barnbarn….

Och den ofattbara nåden och storheten i att på något sätt ändå vara utvald av Gud och använd som ett redskap, som förkunnare och Guds tjänare – i Sverige på olika platser, i Indien, i Sovjetunionen och OSS-länderna, Kazakstan och alla de andra länderna och platserna med tillfälliga besök och upplevelser och möjlighet att tjäna Gud.

Och sångerna, alla sångerna jag har fått skriva… och alla jag sjungit tillsammans med, särskilt barnen…

Och de där särskilda tillfällena då något stort utlöstes….A-C, L, U.. och S.. i Örnsköldsvik, Bajkal i Almaty, Solveig i Strängnäs…..Samarbetet med David Wilkerson i Stockholm, tolkningen på ”apati-budskapet” som sen spreds i massor på video och sen på internet…. att sångrösten finns kvar och musicerandet och minnet av sångtexterna…..

Och dikterna och texterna under årens lopp…..

Jag minns också fortfarande pingstväckelsen och predikanterna och församlingarna och de ekumeniska kontakterna och personligheterna och sångerna sen slutet av 1960-talet och ända tills nu. Och de gamla sångerna och en del av de nyare sångerna, alltihop finns inom mig fortfarande.

Och bibelorden och sanningarna och erfarenheterna och upplevelserna, alltsammans finns som en levande, vibrerande, tjock ”navelsträng” genom flera årtionden och fortfarande i stånd att ge liv och överföra näring och tillväxt. Allt finns där nu. Nuet rår jag om. Morgondagen vet jag inget om. En trafikolycka, ett sjukdomsfall eller trauma, en hjärnblödning eller hjärtattack eller smygande eller galopperande demens, vad som helst kan när som helst klippa av den där tjocka, vibrerande navelsträngen, sammanvävd av biologi och psykologi och människa och naturliga talanger, gudomligt inflytande och andliga gåvor.

Jag är en enda människa, en unik människa. Det finns andra som kan mer och är mer, men bara jag är jag.

Just nu svävar jag mellan hav och himmel och jord som en albatross. Jag är en skicklig flygare på mitt sätt och med stort vingspann och stor aktionsradie. Jag är en albatross. Tack, Gud för mitt liv!

Tankar från personlig retreat

Under två veckor ( med två tvådagarspauser tillsammans med min fru och familj) är jag ensam på personlig retreat i ett hus vid en havsvik i Östergötland. Varje år försöker jag hitta några dagar för detta och i år blir det ganska många dagar. Här kommer lite tankar om och från retreaten:

torsdag 8 november
Också i morse i dagsljus låg dimman tät, och jag såg vattnet men inget mer än så.
Jag åt min frukost på den tjusiga, inglasade och välmöblerade verandan med utsikt över tallarna häromkring och över vattnet. Så lyfte dimman och jag såg de trädbeklädda öarna ute i vattnet. En vacker vit svan simmade nära land här i viken nedanför huset. Hon hade sällskap av två lika stora fåglar men med spräcklig fjäderdräkt. Det var väl hennes nästan vuxna ungar. Två stycken kvar som klarat sig – av hur många? Knölsvanen lägger 4-10 ägg har jag läst. Djuren får mer än oss människor stå ut med att förlora någon eller flera av ”ungarna”. Vi människor har ju krångligare hjärnor och psyke än svanar och drabbas förstås hårdare av förlusten av ett barn.
Ändå är det nog viktigt att fortsätta leva och vårda det vi har kvar och uppskatta det.

Det är tyst här och en känsla av att vara vid världens ände. Den idylliska viken några meter bort har förbindelse med världshaven. En roddbåt ligger förtöjd vid bryggan, och jag har fått instruktioner från min värd om var nyckeln och årorna finns att hämta. Det enda ljud jag har hört utom dem jag skapar själv är en och annan stor fluga som har hamnat innanför fönstren och ännu inte tystnat inför vintern.
Här är det rymd och frihet och svindlande perspektiv i allt. Det bekväma, vackra huset med vackra och robusta möbler och prydnader och ljuspunkter, utsikten åt olika håll och omgivningarna, allt leder till tacksamhet och lovsång.

Den första retreaten jag var med om för många år sen nu var ett par dagar vid Vättern på en vacker plats och tillsammans med andra pastorer och med retreatledare och några fasta tider och inslag under dagarna. Den gången var retreatens tysta timmar för mig själv oerhört skapande och produktiva med tankar och texter som tycktes komma till mig med så stor lätthet.

Sen dess finns en fara inför varje retreat att det hos mig finns ett felaktigt nyttoperspektiv – att det varje gång ska flöda kreativa tankar som leder till dikter och texter att dela med mig till andra.
Men ”nyttoperspektivet” är ju inget syfte för retreaten, möjligtvis en positiv bieffekt. Det är ju att komma bort från nyttoperspektivet som är det viktiga. En del afrikaner lär sitta stilla och invänta sin själ. Retreaten är reträtten från hjulspåren, de fasta rutinerna, planerna och verksamheten.
Också en pensionär med gott om tid och fritid kan hamna i ett hektiskt veckoschema med tider att passa.

Retreaten är för mig att vända tillbaka till Guds närvaro och gemenskap och finna att han inte är sur på mig för att jag har försummat honom och handlat fel ibland, även om det inte har varit med flit.
Det verkar som om Gud alltid välkomnar mig med öppna armar och med ömhet och glädje. Nuet verkar vara det viktigaste för Gud, inte sårade förebråelser om vad som har varit fel. Jag påminns ofta om vad M i Vetlanda för många år sen sa apropå sin hund hon hade hemma.
”När jag än kommer hem välkomnar hunden mig överväldigande och med glädje, även när jag kanske har försummat den och kommer senare än jag skulle.”
Vi människor förgiftar ofta nuet för oss själva och varandra med våra sårade känslor bakåt eller framåt.
Nu vill jag vara här – med mig själv och med Gud. Gud äger all tid, bakåt och framåt. Nuet tillhör mig, och det räcker för tillfället.

Nu döljer dimman sikten igen över vattnet och förbindelsen med världshaven. Bergknallarna omkring mig med urberg och enar och ljung och blåbärsris talar fortfarande om det myllrande livet utanför huset. Någonstans på vattnet härutanför simmar svanmamman med sina två ”tonåringar”.
Här inne i ett bekvämt hus är jag. Och Guds kärlek, nåd och glädje omsluter mig – utan förbehåll.

… eftermiddag strax efter fyra…
När jag nyss satt på verandan med en kaffekopp i handen och kurade skymning och tittade ut över den lilla viken nedanför huset, såg jag svanmamman igen med de två ”tonåringarna” stilla simma rakt över viken igen. Och nu var pappan med också. Svanarna lär ju hålla ihop hela livet med samma partner. Ett föredöme för oss människor, även om det inte alltid är möjligt…..

fredag 9 november

En ny dag utan ”måsten”.
Steg upp först vid halv nio, eftersom jag hade svårt att somna i natt – utan särskild orsak, det bara var så med tankar som snurrade. Bland annat arrangerade jag i huvudet några sånger som är tänkbara att sjunga och spela tillsammans med violinisten och sångaren Håkan om en dryg vecka i vår kyrka.

Också i dag är den stilla havsviken här utanför insvept i moln och dimma, fast sikten är bättre än i går morse. Känslan av att vara ensam i hela världen för att jag vill det just nu, den förstärks.

Efter frukosten sitter jag i den bekväma rottingsoffan i uterummet med utsikten mot vattnet och sjunger lite till mitt röda dragspel. Musiken flödar inte precis, eftersom jag är betydligt mindre flyhänt på dragspel än på piano, och efter ett par lovsånger ställer jag ifrån mig dragspelet för att skona mina öron – och Guds också, även om jag tror att han hör hjärtats och själens intentioner högre än de fysiska ljuden eller oljuden från oss.

Efter mina ordinarie kapitel i bibelläsningen, läser jag högt för mig själv och för tallarna och havsviken de fyra kapitlen i Paulus brev till kolosserna. Där beskrivs grundläggande fakta tillsammans med svindlande höjder och djup i den kristna tron och det kristna livet. Underbart att läsa och att lyssna på!

Mellan Halloween och Alla Helgons Dag

I onsdags var det Halloween här i Sverige. Jag hade för säkerhets skull köpt lite smågodis, om några barn skulle ringa på och ropa ”Bus eller godis?” det här året. Men det blev inte så det här året heller här på femte våningen i höghuset.

Halloween är monster- och spökhelgen som är jättestor i USA men inte riktigt har slagit igenom lika mycket i Sverige, även om handeln låtsas det och skulle vilja det.
I Sverige är Halloween så gott som alltid samma vecka som Alla Helgons Dag med gravsmyckning och tända ljus och tankar på de nära som dött. Och i många kyrkor läser man upp namnen på de medlemmar som dött eller ”flyttat hem” sen förra årets Alla Helgonahelg.

Fortfarande är jag inte förtjust i Halloween, men jag har blivit mer tolerant med åren och förfasar mig inte så mycket över  hela spektaklet, eftersom jag också märker att Alla Helgons Dag egentligen inte hotas eller slutar finnas i människor medvetande på grund av Halloween. Det var jag mer orolig för tidigare.

Om det finns en dragning till det andliga och det oförklarliga och till det övernaturliga, så finns det kanske också en möjlighet att de goda andliga krafterna och bönesvaren och den helige Andes kraft kan hitta in i människors tillvaro. Guds rena kraft och mirakler har ju, trots allt, den största dragningskraften för var och en som ärligt söker det andliga.

Jag ser gärna på film och serier och njuter både av spänning och skönhet och fascinerande berättelser av olika slag. Ofta ser jag andliga och kristna tillämpningar och budskap där de kanske inte avsiktligt finns och absolut inte är huvudsaken.

Nyligen såg jag en serie på betalkanalen Netflix. Den heter ”Good Witch” vilket betyder ”Den goda häxan” – en motsägelse i sig själv. I själva verket är det ett familjedrama där huvudpersonerna är mor och dotter i en familj där i generationer kvinnorna har ett rykte om sig att ha magiska krafter. Den här charmiga mamman och hennes tonårsdotter är i själva verket sinnebilden för goda människor som osjälviskt vill hjälpa människor. Utgivaren av serien är Hallmark, ett närmast kristet amerikanskt TV-bolag, som står för traditionell etik och moral och vars hjältar ofta är varma kristna.

När jag har sett serien om de ”goda häxorna” har jag i själva verket ofta kommit att tänka på bön och bönesvar och Guds ledning och den Helige Andes ingripande.
Jag är inte alls säker på att du skulle dra samma slutsatser eller kunna se den här serien med behållning, eftersom det finns antydningar om att de olika ”bönesvaren” är magi, låt vara inte svart magi utan magi som inriktar sig på att göra det bra för människor.

Min enda slutsats i det jag skriver är att det mitt i vår materialistiska tid och sekularisering finns plats för det andliga, för bönesvaren, för sanna kristna som fyllda av Guds goda kraft finns mitt ibland människor och bidrar till att de kommer rätt och mår bättre.

Ju äldre jag blir, desto mer ser jag bönen för andra och för min stad och mitt land och mina medmänniskor som den största insats jag kan göra. Mitt predikande och författande och sångskrivande klingar av mer och mer och kanske också bleknar mer och mer i mina egna tankar.

Mer och mer längtar jag efter att genom bönen till Gud och goda ord till människor göra tillvaron bättre för andra och för min omgivning. Kanske verkar det som magi, men det är Kristi kors och Jesu namn och den Helige Andes vind som blåser genom människor.

Smältdegeln

En degel är en eldfast behållare som bland annat används inom kemi och metallhantering. Den är tillverkad av till exempel järn eller speciellt porslin och används för att smälta eller transportera ämnen vid hög temperatur, till exempel vid kemiska försök eller vid gjutning av metaller.” (Wikipedia)

I dag använder vi oftast ordet ”smältdegel” i bildlig bemärkelse för en plats där olika saker, seder och kulturer smälter samman. Och i praktiken handlar det om att vi alla påverkas av varann och påverkar varann. I politiken och det offentliga samtalet talas det en hel del numera om ”det svenska” och vad som är bra i Sverige.

I tidningen Dagen den 26 oktober 2018 finns flera reportage om svenskhet från olika perspektiv och reflektioner från dem som flyttat till Sverige nyligen eller för många år sen.
Jag läser att 20% av vår befolkning i dag har bakgrund i ett annat land.

Livet och det vi upplever under livets gång är en verklig smältdegel. Vår syn på saker och ting modifieras och ändras av upplevelser och samspelet med andra människor. För en tid sen blev jag både förvånad – och lite irriterad – när en man jag var vän med för 30 år sen i Ukraina i brevkorrespondens citerade eller ”mindes” någon åsikt jag uttryckt på den tiden och tog för givet att jag tyckte exakt lika nu. Dessutom tror jag att jag aldrig då sa exakt det han tyckte sig minnas.

Äktenskap och parrelation och familj är också en viktig smältdegel. Ofta tycker vi att makar som levt 40 eller 50 år tillsammans är lika och oerhört samspelta. Förmodligen var det inte så från början, men vi tar intryck av varann på många sätt, även om vars och ens unika personlighet inte behöver gå förlorad för den skull.

Den kristna församlingen och gemenskapen är eller kan vara en smältdegel. Dagenartikeln jag läste rapporterade från ett besök i New Life-församlingen i Stockholm (Evangeliska Frikyrkan). Bland de 800 medlemmarna finns 52 nationaliteter representerade. En av dessa medlemmar är Sheila Jeriot från Kenya som bott 23 år i Sverige. Hon säger något viktigt som belyser smältdegelns effekt: ”I Sverige känner jag mig kenyansk, men när jag besöker Kenya känner jag mig väldigt svensk.”

Jag är mycket tacksam för livets och erfarenheternas och det långa äktenskapets smältdeglar. Mycket har förändrats i mig och med mig på de sextio åren sen jag var den blonde, magre, blixtsnabbe och aktive svenske missionärspojken i södra Indien med svenska, indiska, engelska och amerikanska kamrater och bekanta. En hel del av den pojken finns nog kvar hos mig, men jag är glad över att det finns mycket annat också som är jag i dag.

Den viktigaste smältdegeln i mitt liv är relationen med Gud, med Jesus Kristus och Guds Ord. Denna sanna smältdegel kan allra bäst smälta bort det orena slagget i ett människoliv och få fram ädel metall. Det är inte klart än men en dag kommer det att hända – den fullkomliga sammansmältningen med Gud och det nya samhälle som kallas Guds Rike i fullkomning.

Låt mig avsluta med några rader ur Ingmar Johanssons underbara sång ”Alltid på väg”:

Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination
bortom det man kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration
till att möta år som jag nu har framför mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.”

Stugmöte

För ett par dagar sen blev jag ombedd att i en kommande samling för ledare av smågrupper i vår kyrka hålla ett inledande tal med lite bibelord och inspiration. Jag tackade med glädje ja till förtroendet och har börjat fundera på vad jag ska säga.

I vår kyrka och församling finns det en hel rad olika grupper med lite skiftande innehåll som sorteras in under smågrupperna: en handarbetsgrupp som skickar sina alster till behövande i andra länder, en finsk och en eritreansk församlingsgrupp med egna samlingar förutom att de deltar i församlingens gudstjänster och verksamhet. Det finns också praktiska servicegrupper som sköter städning av kyrkan och kyrkkaffe och mötesvärdskap under gudstjänster.

Men de flesta smågrupperna är vad vi skulle kunna kalla bönegrupper som träffas till sång och bön och bibelläsning och lite fika och är hemma hos varann en eller flera gånger i månaden.

Jag smakar på ordet ”stugmöte” och tycker om det. Över hela världen i kyrkor och församlingar i olika samfund har de kristna träffats i hemmen och haft gudstjänst och gemenskap. Under sjuttio år av kommunistiskt styre i Sovjetunionen hade många kyrkor som inte fick ha kyrkobyggnader sina huvudsakliga mötesplatser i hemmen eller i vissa fall i skogen när riktigt många skulle samlas. Under mina besök i olika delar av Sovjetunionen alldeles i slutet av 1970-talet och på 1980-talet var jag med på många sådana samlingar, ibland med 50 personer eller mer i en vanlig lägenhet. Annars handlar väl stugmöte mer om upp till 10-15 personer som har en mer informell samling.

I södra Indien där jag hade min uppväxt och också arbetade som förkunnare ett par år var jag ofta med på den typen av stugmöten.

Ganska många stora och starkt växande kyrkor har smågrupperna som det allra viktigaste i församlingsuppbyggnaden, där veckans två viktigaste samlingar är ”cellgruppen” / bönegruppen i hemmen och den stora söndagsgudstjänsten i kyrkan. Detta är de två ”vingarna” som bär församlingen uppåt och framåt. Och i dessa församlingar förväntas och uppmanas alla medlemmar att varje vecka besöka både hemgruppen och kyrkans söndagsgudstjänst. En förebild för många pastorer och församlingar är den ofattbart stora megakyrka som den sydkoreanske pastorn Yonggi Cho byggde upp från grunden på den här principen. Antalet församlingsmedlemmar i Seoul har varit 800 000 eller mer, men trots detta otroliga antal människor har kontakten med och stödet till alla tydligen kunnat fungera genom smågruppsorganisationen.

Jag tror i och för sig inte att såna nästan militäriskt organiserade och styrda församlingar är någon bra modell för demokratiska och individualistiska Sverige där vi är vana att bestämma själva över våra liv och slår bakut eller drar oss undan om någon försöker styra våra liv, hur välment det än kan vara. Men jag tror på vikten av att vara med i både den stora gudstjänsten och i den informella gruppen i hemmet. Kanske finns det inget land i världen med, procentuellt sett,  så många ensamma människor som Sverige. 2014 kom en samlad statistik över hushållen i Sverige som visade att omkring fyra av tio (37,7%) hushåll var ensamstående utan barn. Till en del är ensamboende och eget hushåll ett medvetet val och ett uttryck för välstånd och oberoende, men i siffrorna ryms alldeles säkert mycket ofrivillig ensamhet och längtan efter gemenskap.

Under en dyster tid av Sveriges andliga historia med den lutherska statskyrkan fanns det en rädsla för de fria andliga samlingarna utan att en präst var närvarande. Så fick vi det s.k. ”Konventikelplakatet” 1726, som förbjöd stugmöten med kristet innehåll om inte en präst var närvarande. Det gick naturligtvis inte i längden att hindra människors längtan efter andligt liv och förnyelse, och bl.a. metodismen och baptismen bröt fram också i vårt land. Det första baptistiska dopet skedde 1848. Tio år senare 1858 avskaffades konventikelplakatet.

Psykiskt och andligt välbefinnande har vi goda chanser att hitta i de kristna smågrupperna i hemmen, i stugmötena. Välkommen med, du också!

Ordbehandling

Ända sen jag var mycket ung på 1950- och 1960-talen har jag varit intresserad av ord och deras betydelse. Eftersom jag var en riktig bokslukare som barn fick jag snabbt ett stort ordförråd, och dessutom blev jag genom min uppväxt i Indien också van att förstå och uttrycka mig på engelska, även om internatskolan jag gick på var svensk, ja, mycket svensk.

Redan som mycket ung började jag skriva dikter och så småningom också sånger. Att hitta och använda rätt ord och beskrivningar har varit ganska lätt för mig.

Ordbehandling – det har förstås nästan blivit som ett eget begrepp, en del av datorernas värld i och med att fler och fler fick egna datorer på 1980- och 1990-talen. Nu har vi självklart i vår dator eller surfplatta eller moderna telefon så kallade ordbehandlingsprogram med automatisk avstavning och stavningskontroll.

Alldeles nyligen löstes det låsta läget på Svenska Akademin på så sätt att man lyckades tillsätta två nya medlemmar, så att man i fortsättningen kan fungera. En av dessa två är en hög jurist och alltså inte författare. När man förklarade och motiverade valet talades det om att också i juridiken är ord och ordens valör något mycket viktigt, och därför låg det nära till hands för en jurist att finnas som en del av den grupp som förutom att dela ut Nobelpriset i litteratur också ger ut Svenska Akademins Ordlista och Ordbok, det som till stor del bildar en norm för vad som är språkligt rätt på svenska.

Själv tror jag, fast jag sen många år mest skriver på datorn eller surfplattan, att det också är viktigt att kunna skriva för hand och ha en handstil. Ibland är det en njutning att skriva med penna på papper eller i en skrivbok.

Det är bra att kunna använda orden både när vi talar och när vi skriver. Ett torftigt eller svordomsfyllt språk från kända personer i TV eller radio gör ett beklämmande intryck. Och samtidigt är det nog viktigt att vi som har ganska lätt för ordbehandling inte blir självgoda snobbar utan alltid försöker förstå vad människor menar och också försöka tyda allt till det bästa.  Alla har vi sagt saker som var ogenomtänkta och blev klumpiga eller plumpa, fast vi inte menade det. Vill vi bli behandlade med barmhärtighet, så ska vi också möta andra och deras uttalande med barmhärtighet.

Så finns det, enligt min mening, en stor skillnad i det skrivna och det talade. När man talar eller berättar eller predikar tror jag personligen att man inte ska läsa innantill alltför mycket. En del präster och pastorer begränsar sig till att ”läsa sin predikan”. Det tycker jag är synd, för visserligen kanske det innehållsmässiga blir mer korrekt, men kontakten med åhörarna och hela engagemanget blir lidande. De flesta av oss behöver säkert anteckningar och stolpar när vi talar inför andra, men talare som nästan helt är oberoende av sina anteckningar men ändå följer ”sitt manus”, de gör stort intryck på mig.

Nu vill jag vända på alltsammans. Ordbehandling betyder ju oftast att vi behandlar orden. Men det finns ett annat Ord, Guds Ord, bibelordet. För mig som predikant och förkunnare eller som engagerad lekman är det bra att kunna lite ordbehandling, men ännu viktigare är det att jag behandlas av Ordet. Läs nedan min dikt från 1995 som tar upp det perspektivet!

Ordbehandling
Sitta vid datorn
arbeta med ord
forma tankar
meningar
koncept
att förmedla till andra.

En grundförutsättning:
att Ordet har behandlat mig,
trängt in i mitt liv,
format min tanke,
min mening,
mitt koncept.

Om Ordet är äkta,
omanipulerat,
kan min ordbehandling
beröra och röra,
betyda något,
kanske förändra.

Omvänd ordbehandling
– det enda raka.

Världsnyhet i svampskogen

I dag var jag i svampskogen i norra Östergötland med ren, klar luft och solsken. Jag njöt av den svenska allemansrätten och gick på fjädrande mark i skogen och plockade trattkantareller, taggsvamp och några kantareller. När min fru och jag och vår vän I som varit pingstmissionär i Afrika träffades vid bilen för att äta matsäck, bubblade I över av lycka om att via telefonen fått höra att Nobels fredspris gått till Dennis Mukwege, doktorn på Panzisjukhuset i Kongo, för hans oförtröttliga kamp emot det sexuella våldet i Kongo. I ansvarade för många år sen för internatet på den skola där Dennis gick som ung pojke, en skola startad av svenska pingstmissionen. Hon har träffat honom flera gånger som vuxen och i hans nuvarande arbete. Han delar ju Nobelpriset med Nadia Murad, kurd som själv drabbats av IS och deras våld och våldtäkter som ett vapen i terrorn.

Dessa personer har i många år och under dödshot levt nära det trauma tusentals kvinnor gått igenom och går igenom i två olika delar av världen.

Doktor Mukwege kallas ”pappa” av massor av de kvinnor som han personligen har opererat och reparerat i underlivet. Den lille pojken från enkel familj, pingstvänner i Centralafrika, har gjort en klassresa och en livsresa och är nu en av de mest firade hjältarna i vår värld.

Vi åt våra äggsmörgåsar och drack vårt kaffe där i vår idyll i vårt skyddade hörn av världen, och sen tog vi bilen till nästa ställe i skogarna ett par kilometer bort och fortsatte promenaden i skogen och plockandet av svamp. Och vårt sökande av svamp var ju inte för att få mat till livets nödtorft och överleva utan helt enkelt som guldkant på tillvaron.

Och vi gjorde det i tacksamhet och små utrop nu och då om hur bra vi har det. Och tacksamheten riktades självklart också till Gud som gett oss så mycket gott.

I går hade jag kafémöte i Pingstkyrkan i Motala. Mina sånger och mina ord och allsångerna vi sjöng hade som röd tråd och tema ”Tacksamhet”. Bl.a. läste jag min dikt ”Bubblande livsglädje” där de avslutande orden är:
Skulle inte jag –
även om jag tillhör moder Jords
mest otacksamma och missnöjda livsform –
skulle inte jag
ha bubblande livsglädje
och tacksamhet? ”

Vilken dag jag har haft i dag i vacker natur och höstväder och härliga höstfärger!
Och lugnt och skönt var det i skogen nu tre dagar innan älgjakten gör att det kommer att smälla och låta lite här och var i markerna. Men jag unnar älgjägarna deras lycka.
Avslutar med min svampdikt från Smålandsskogarna för tjugo år sen:

Liten svamplära
Kantarellen – läcker i smak och doft,
en glad, gul vitamininjektion i ögonen.
En stor ring sådana på marken
får hjärtat att klappa snabbare.

Taggsvampen – fullgod tröst
i sökandet efter kantareller.
Svamparnas punkare
med hår och nitar under hatten.

Trattkantarellen – liten men naggande god.
Skogens brunhättade kameleont
som älskar kurragömma.
Stammen kan lysa gul i kvällssolen
som en minitall.
Får du se en, så stå still,
och plötsligt syns tio och hundra.
Skratta, om du vill,
men jag tror fullt och fast
att de kan flytta på sig.
I alla fall gick jag tio meter bort,
och när jag kom tillbaka
var de borta – retstickorna.
Jag älskar dem.