De flesta av oss i vårt land har saker vi brukar göra på sommaren, under semestern eller skollovet eller, för oss pensionärer ”utan semester”, under den tid vi disponerar.

För min del handlar det här i närområdet oftast om golf, bad i sjöar och lite bärplockning och svampplockning i skogen längre fram. Och en eller två veckor brukar vi kunna åka till Öland eller Västkusten och bada i havet.

Och varje år just vid den här tiden åker vi ”på Nyhem”, dvs till Pingströrelsens stora sommarkonferens alldeles utanför Mullsjö. Där är det gudstjänster och samlingar för både barn, tonåringar och vuxna från tidig morgon till sen kväll. De flesta campar på området eller i närheten i husvagnar, husbilar, tält och stugor. Olika butiker och restauranger och kiosker på området servar med mat och fika och livsmedel. Och i backen mellan tallarna sker många återseenden och möten och samtal. Den här konferensen började med en ungdomshelg i lördags och håller på över midsommarhelgens söndag. Under midsommarveckan och midsommarhelgen är det dessutom liknande kristna konferenser i frikyrkan ”på Torp” i Örebrotrakten och Gullbrannagården i Halland och lite senare på sommaren ”Hönökonferensen” och ”Lapplandsveckan” mm.
Numera brukar min fru och jag nöja oss med två, tre dar på Nyhem, men åka dit vill vi varje år.

Vad ska du göra i sommar? Jag återkommer till frågan.
För oss som har möjlighet är det en stor del av valfriheten och vår höga standard att kunna lämna vardagen för några dagar eller kanske veckor och kanske åka någonstans och uppleva något nytt och spännande. Och de som har pressande jobb och vardag behöver ju minst tre eller fyra veckor i sträck av ledighet och annat för att riktigt hinna återhämta sig inför arbetet sen.

I dag i vår kyrka stod en av våra pastorer och talade med rörelse i rösten om alla dem i vår stad som inte har råd eller möjlighet till roliga resor, läger eller utflykter. Massor av barn och ungdomar har en familjesituation och livssituation där de inte har möjlighet till denna stora lyx, som så många av oss tar för givet. Dessa människor behöver vår kärlek och förbön och förståelse.
Kanske ska vi inte självklart ”bubbla” till alla vi möter om våra resor och sommarplaner.

Livskvalitet handlar dessutom inte om hur mycket pengar man kan göra av med på semester och liknande. Livskvalitet handlar mer om att se möjligheterna varje dag att njuta av det vi har omkring oss. Att ta med en fikakorg till någon park i stan eller till en badplats som går att nå med cykeln eller stadsbussen kan ge sköna upplevelser.

Det ganska nya ordet ”hemester” som en variant på semester, det ordet är charmigt och säger mycket.

Låt oss se varandra med respekt och vänskap! Låt oss i första hand se på det vi har i, inte på det vi saknar.
Trevlig sommar – hemma eller borta!

I dag är det Pingstafton. Här i Norrköping är det en varm sommardag som inbjuder till badutflykt i någon insjö. På nationaldagen för två dagar sen badade jag i vår närmaste sjö Ensjön och mätte upp 23 grader i vattnet. I dag har det blivit utflykt till Skirensjön 7-8 km från Östra Ryd och bad i 25-gradigt vatten i flödande sol.

Tänkte skriva några tankar om Pingsten. Det kan ju passa bra, eftersom jag föddes i en pingstvänsfamilj och själv har varit med i Pingstkyrkan sen 14-årsåldern och dopet i Norrköpings Pingstkyrka på Hantverkaregatan (numera Skomakaregatan). Dessutom har egentligen hela mitt arbetsliv som pastor och predikant funnits i Pingstkyrkan på olika ställen i vårt land från Lund i söder till Örnsköldsvik i norr (och tillfälliga gudstjänstinsatser ända uppe i Kalix och ända nere i Trelleborg).

”Pingst” kommer av grekiskans ”pentecost” som betyder ”den femtionde” – alltså 50:e dagen efter påsken. På påskdagen uppstod Jesus från döden efter sin försonande gärning på korset.
Påsken och pingsten i den kristna kyrkan sammanfaller också med två av de tre judiska högtider, då alla judar som kunde, skulle vallfärda till Jerusalem och templet för att offra och fira högtid tillsammans. De tre högtiderna var påsken, veckofesten (pingsten) och lövhyddohögtiden.
Därför var fromma judar från olika delar av Medelhavsområdet i Jerusalem, när Gud sände den helige Andes kraft över den unga kyrkan i enlighet med Jesu undervisning och löfte i t.ex. Apostlagärningarna kapitel 1:1-8 och kapitel 2:1-17.

Andeuppfyllelsen eller andedopet är alltså den kristna människans utrustning och verktyg för livet och tjänsten. De andliga gåvorna är ”gudomliga talanger” för att hjälpa andra människor och för att delta i byggandet av Guds Rike. (Läs t.ex. 1 Korintierbrevet kap. 12:4-13 och Romarbrevet kap. 12:6-21!)

Tron på och upplevelsen av Andens kraft i det kristna livet och de överraskande och överbevisande undren med helande, befrielse från onda makter, tungomålstalande och profetia och liknande var i själva verket det som gav kristendomen dess starka genomslag för evangeliet, glädjebudskapet om Jesus och frälsningen.

Efter några hundra år blev kyrkan mer institutionell och mindre livskraftig och karismatisk (= fylld av ”charismata”, de andliga gåvorna och kraften). Här och var i kyrkohistorien flammade pingstens låga upp igen under århundradenas gång.
I början av 1900-talet börjar ”pingstväckelsen” bryta fram i USA och Europa. Andedop och tungotal och profetia och helande blir ”den nya rörelsen” som väcker bestörtning, oro och till och med avsky i många kyrkor. I Sverige börjar pingströrelsen med Lewi Pethrus och andra 1907. Det bildas ”fria, bibliska församlingar” som verkar både i Sverige och i andra länder genom missionärer. De svenska pingstmissionärer som kom till Brasilien redan 1910 blev början till en mångmiljonrörelse som i dag har 22,5 miljoner medlemmar och bara är ett av flera pingstsamfund. Liknande utveckling blev det i Centralafrika i länderna Kongo, Burundi och Rwanda efter de svenska pingstmissionärernas ankomst dit från 1921 och framåt.

På 1960- och 1970-talet började också ”pingsten” beröra de stora protestantiska kyrkorna och den katolska kyrkan, men i dessa s.k. ”karismatiska väckelser” fortsatte man att fungera som förnyelsedelar av de gamla kyrkorna – med tungotal, sång i anden, profetia och helande mm.

De snabbast växande kyrkorna i världen i dag på de olika kontinenterna har oftast det som en gemensam nämnare att de är öppna för ”pingsten” och är öppna för Guds ingripande mitt i alla våra mänskliga begränsningar.
Om du ska vara en kristen, var då en ”Pingstkristen”, vilken kyrka du än är en del av!

Och som pensionerad pingstpastor och besökare och medverkande i många Pingstkyrkor i Sverige vill jag ödmjukt bekänna och deklarera: ”Det behövs mer ”pingst” i alla våra kyrkor, också i Pingstkyrkorna”.

Glad Pingst!

Det här skriver jag den sista dagen i maj, det som kanske är min favoritmånad, även om jag trivs med alla månader och årstider.

Citatet är från Alice Tegnérs barnvisa ”Majas visa” eller ”När Lillan kom till jorden”. Den har jag hört sjungas och själv sjungit ända sen jag var ett litet barn. Jag chansar på att citera den ur minnet:
”1 När Lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol,
sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol.
2 Sjön glittrade som silver, och körsbärsträdet stod i blom,
och svalan, kvick och munter, just hit med våren kom.
3 Gullvivans plym sågs vaja. Bofinken slog så glada slag.
Då blev jag döpt till Maja, för Lillan, det var jag.
4 Och därför säger mamma, så är jag nästan alltid glad.
Jag tycker hela livet är som en solskensdag.”
Ja, häromdan hörde jag på golfbanan göken gala upprepade gånger och jag såg ett rejält stånd gullvivor, även om de var nästan överblommade nu.

Och häromdan promenerade jag med min kära fru och livskamrat vid Rhododendrondalen och promenadvägarna längs Strömmen, där vi förlovade oss 27 maj för 52 år sen. Vi gifte oss i mars året därpå när jag hade fått jobb och lägenhet i Gävle ett par månader innan. Och 28 maj för 50 år sen föddes vårt första barn, vår ljushårige Magnus. (Vi fick behålla honom bara i 42 år, då han sjönk ner på gatan och fick hjärtstopp som inte kunde hävas, men vi tackar livet och Gud för tiden vi fick ha honom.)

I söndags var det Mors Dag, och då fick jag fira det med de två kvinnorna i mitt liv som står mig närmast i dag – min fru och min dotter. Bonus den dagen var att också träffa dottersonen och få sitta tillsammans på restaurang i Stockholm och njuta av mongolisk buffé.

De här senaste majdagarna har jag sammanställt en diktvideo (6 minuter lång) med tre försommardikter av mig och en kavalkad av blommor, buskar och träd och vyer på video och foton. Den är värd att titta på och lyssna till. Här kommer direktlänken:
https://youtu.be/r_23vviz2pM

I går på Kristi Himmelsfärdsdag gick vi på Matteus kyrkas friluftsgudstjänst i ”Lejongropen” i Folkparken med fika efteråt, då vi åt medhavd matsäck, och de som inte hade med sig något, de fick de också.

Och i dag har vi varit på utflykt till vackra Mem längst in i Slätbaken, där Göta Kanal börjar. Vi hade strålande sol, och innan lunchen på restaurangen där hann jag ta årets premiärdopp i det 14-gradiga vattnet. Den turistande barnfamiljen från Jönköping såg intresserat på och intygade glatt gradantalet på min medhavda termometer.

Ja, du förstår att jag älskar maj månad!
I morgon är det juni. Det är också en månad som jag älskar….

Ja, inte alla bedjarna, förstås, men de fem bedjande männen från Etiopien har rest igen.

Förra veckan hade vi på nytt i Norrköping med omnejd besök av en grupp rätt så unga män från Etiopien under benämningen ”Mission back”, dvs ungefär ”Mission i retur”.

Deras ledare Gisachew berättade i gudstjänsten i Pingstkyrkan i söndags att deras grupp besöker Sverige av tacksamhet till de svenska missionärerna som med stora svårigheter kom till Etiopien med Bibelns budskap för omkring 150 år sen – 1866 genom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS.

Det kristna budskapet har sedan dess slagit igenom på ett häpnadsväckande sätt. Av landets 105 miljoner invånare är 22 miljoner personliga kristna, enligt Gisachew. Bara i det samfund han och gruppen representerar finns 8 miljoner medlemmar. Sen något år tillbaka har Etiopien dessutom en premiärminister som är en aktiv kristen, (pingstvän, sägs det).

Gruppen har kommit någon vecka varje år de senaste åren. De har kommit för att tacka och uppmuntra Sveriges kristna och för att bl.a. på ungdomsgårdar och gator berätta om Jesus Kristus i samarbete med lokala kyrkor.
Men det som kanske gör starkast intryck är deras böner och bönemöten. För dessa kristna är först och främst bedjare. I Etiopien praktiserar man ofta att be på ”böneberg”, och under förra veckan var det bönemöten och intensiva bönerop på Ramunderberget i Söderköping och uppe på skidbacken nära Hageby i Norrköping.

Nu har bedjarna rest vidare till Köpenhamn för en liknande vecka och sen tillbaka till Etiopien och vardagen för att hjälpa gatubarn och utslagna i sitt eget hemland.

Men finns det inte tillräckligt många bedjare i Sverige?
Skam till sägandes måste vi nog säga: ”Absolut inte!”
Varje väckelserörelse och kristen rörelse i Sverige har fötts genom bön och av bedjare och burits framåt av Guds kraft ackompanjerad av de flesta kristnas brinnande och ofta ljudliga böner.

Tyvärr är bönen inte huvudsaken längre i den kristna hemmen och de kristna kyrkorna. Visst finns bönen i varje gudstjänst och förhoppningsvis i varje kristet hem, men alltför ofta är det numera en liten del, en kanske pliktskyldig ritual och del av det kristna livet.

”Bedjarna har rest igen..” är en sorglig rubrik. Den borde vara ”Bedjarna har rest sig igen!”

Bön ska man i första hand hålla på med – inte prata om. Jag är medveten om det och försöker praktisera det i mitt eget liv. När jag flyttade tillbaka till min hemstad Norrköping för sex år sen var det med ambitionen att först och främst vara en bedjare och en stödjare av det kristna arbetet i Norrlöping, bl.a. genom Pingstkyrkan. Om jag lever upp till det får andra bedöma – och framför allt Gud. I alla fall längtar jag efter dagen då ryktet på stan och medias rapporter säger: ”Bedjarna har rest sig igen!”

Avslutar med den bön jag skrev för några månader sen:

Ord som är äkta
Herre, förbarma dig över mig!
I femtio år har jag funnits bland dina barn, bedjarna.
Jag har hört så många böner
och själv bett så många.

Själv skulle jag ju vara en ledare, en herde,
fast jag visste mindre än dem jag ledde
om smärta, sorg, sjukdom, besvikelser och umbäranden.
Och du ledde mig, lärde mig.
Du satte mig mitt i strömmen av böner
i olika tonlägen och stilar.

En del var kanske mest för människors öron,
men mycket rörde vid mitt hjärta
och säkerligen vid din mantelflik.

Tack för de femtio årens böneskola!
Nu är jag inte så mycket ledare längre,
men meningen är att jag ska vara en av de där bedjarna,
som jag mötte som tjugoårig predikantlärling.

Herre, förbarma dig över mig!
Låt mig ha de riktiga böneorden,
ord som är äkta!
Skala bort övertonerna, maneren
och fjäskandet för människors poängsättning!
Jag vill ha blicken på dig,
röra vid din mantelflik.

Hjälp mig, Herre,
till ord som är äkta!

Amen

Nu är den bästa tiden på året för mig, som inte lider av de allergier som är ett gissel för så många.
I nyheterna i TV i kväll hörde jag också att omkring tio procent av våra hundar också lider av allergier under pollensäsongen.

I går och i dag har jag gått i ett härligt välbefinnande:
Det handlar om glädjen att hålla sångstund för gamla människor på ett äldreboende, att efter det få en härlig strömmingslunch hemma med gott potatismos och andra tillbehör.

Att sen få gå i skön temperatur på golfbanan med golfkompisen, få njuta över ganska många lyckade slag (och stöna över en del obegripliga missar).

På ett ”hål”, som man kallar de olika banorna, slog jag först två bollar efter varann i diket framför mig. Jag hade lite tidigare spanat in massor av fina gullvivor en bit bort, så jag hoppade över spelet på ”hålet” och gick bort och plockade en bukett gullvivor i stället. Med lite vatten och fuktat papper höll de sig bra liggande i min tomma smörgåsburk tills jag kom hem en dryg timma senare.

På ett ställe på banan är det så här års massor av styvmorsvioler och mandelblom på det magra jordlagret på urberget. Jag övertalade min medspelare att fotografera mig liggande bland blommorna. Såna enkla nöjen får jag oerhörd tillfredsställelse av.

I dag har jag cyklat ner på stan fram och tillbaka till den vanliga bönesamlingen i kyrkan. På tillbakavägen plockade jag min ukulele ur fodralet och stod en halvtimme vid Hörsalsparken och spårvagnshållplatserna vid Drottninggatan. Det blev premiär för året med lite blandade Jesussånger för människor i olika åldrar som passerade eller väntade på spårvagnen. Ett par välkända önskesånger kunde jag också sjunga på uppmaning. Och att få växla några ord med både bekanta och okända, det är ju så härligt.

På eftermiddagen tog min fru och jag vår runda och promenerade runt vårt område och njöt av syrenerna som just håller på att slå ut ordentligt. Och häggarna med sina tusentals blomklasar känner man ibland doften av innan man ens får syn på dem.

Vid garaget nästan hemma vid hyreshuset igen står hägg och syren tillsammans, och jag gick försiktigt fram mellan ogräs och låga nässlor. ”Mellan hägg och syren” är ju uttrycket vi har efter den förståndige och naturälskande skomakaren som vid den här tiden hängde upp en skylt på sin stängda verkstadsdörr: ”Stängt mellan hägg och syren”. Jag skriver i min dikt ”Man borde inte vara inomhus” :”Skomakaren som höll stängt mellan hägg och syren, var en klok man.
Men den semestern kan ibland bli väl kort – några dagar eller nästan bara en kafferast.”

Gissa om jag njöt av att rent fysiskt befinna mig mellan hägg och syren!

Ibland används efternamnet Ågren för ångest och oro.
Ofta kanske det används i samband med ångern och ångesten dagen efter ruset och fyllan.
Det finns kanske också ett samband med tre bröder Ågren som levde studentliv i sus och dus i Lund i början av 1900-talet. Ågren och ånger innehåller ju samma bokstäver. I SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) finns ordet ”ågren” med som ett vardagligt uttryck för ångest.

I går hade jag det svåra förtroendeuppdraget att vara officiant (= tjänstgörande pastor) på begravningsgudstjänsten efter min vackra, begåvade 30-åriga brorsdotter som efter åratal av psykisk ohälsa och djup ångest medvetet och beslutsamt avslutade sitt liv. Men det var ju ångesten, den obegripliga och gastkramande ångesten som egentligen tog hennes liv – till den punkt där hon själv inte såg någon annan utväg för att slippa ångesten.

Vi fick en sorglig men ljus och vacker gudstjänst där ett hundratal personer i slutet av samlingen gick fram till den vackert draperade kistan med ett underbart foto på den ljusblonda och vackra unga kvinnan med vackra, sorgsna ögon. De lade och ställde massor av handbuketter vid kistan.
Jag hade fått tillåtelse att läsa ur hennes brev till sina föräldrar: ”Och vet ni vad? Jag är glad över detta beslut. Tro inget annat! Nu får jag träffa farmor och farfar, mormor och morfar, Zoya, Tisha, Mira, Lea & Lexi (namnen på katter och hundar hon levt nära). Jag väntar på er och tar emot er med öppna armar när vi ses igen. Med kärlek Ulrika”.

Själv har jag upplevt sorger och besvikelser – men faktiskt aldrig denna intensiva ångest. Som pastor under många år har jag förstås fått möta många människors djupa ångest i samtal och förbönsstunder, men i mitt personliga liv har jag själv varit så lyckligt lottad på det stora hela.

I mina tonår älskade jag Pär Lagerkvists texter och kunde lite citat utantill, men den ångest som finns i hans debutbok från 1916 har liksom varit utanför min egen erfarenhet:
”Ångest, ångest är min arvedel,
mitt strupes sår, mitt hjärtas skri i världen…”
”Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.”

Jag sörjer över att så många människor, också många unga, har så djup ångest. Hur kan de få hjälp?
Evangeliet, de goda nyheterna i Bibeln, talar om en Gud som i Jesus Kristus också har sörjt och gråtit och upplevt djup ångest. Men han har gått igenom ångesten och döden och ondskan och burit den för att lyfta av oss den. Han vill ge oss frid och inre vila och trygghet. Många, många har upplevt detta här i livet, och jag har mött dem på många ställen och under många år.
En del blir tydligen inte fria från ångesten förrän efter det här livet. Det får jag motvilligt acceptera, men jag vill fortsätta att visa på Jesus och den kristna tron som en hjälp och ofta en underbar utväg.

Även om ångest ”bara är förnamnet”, finns det hjälp att få – nu och för evigt.

”Våra smärtor tog han på sig, ….Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” (Jesaja kap 53)

PS Min sorgedikt till musik ”Elegi för min brorsdotter” finns som video. Klicka på länken! https://youtu.be/dXUpq-2lc2w

Dessutom – föreslagna länkar till viktiga reportage om psykisk ohälsa:

https://www.svtplay.se/video/19930502/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-19-vem-kan-radda-sanne

https://www.svtplay.se/video/21812202/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-20-psykrevolten

https://liljeholmen.nu/kortakurser/category/deltagare-berattar/psykisk-ohalsa-bland-ungdomar-deltagare-berattar/

I tisdags på 30 april var jag ute på ”min” golfbana Bråvikens GK i varmt och gott och nästan vindstilla väder (något som vi medelgolfare gillar). Vi började vår runda vid elva, en bra bit in på dagen. Men något verkligen lyste med sin frånvaro! De kanske 20 eller fler höga, vita flaggstängerna lyste i det vackra vädret, men efter vad vi kunde se, så hade inte en enda av dem någon flagga hissad på Valborgsmässoafton, som också är kungens födelsedag och allmän flaggdag. Visserligen var inte heller någon av klubbens egna flaggor hissade, men det kändes ändå väldigt futtigt och fattigt. Jag nämnde det till två trevliga unga banarbetare och bad dem ringa till kansliet om detta. De såg visserligen ut som frågetecken men var ändå vänliga. För säkerhets skull ringde jag också till den trevliga unga damen på kansliet, som jag har fått hjälp av flera gånger. Hon lovade framföra det till de andra.

Så gick vi i drygt tre timmar till på golfbanan och njöt, men någon flagga på någon av de höga flaggstängerna såg vi inte till.

Jag växte upp som utlandssvensk som elev på svenska internatskolan i södra Indien. Vi sjöng psalmer och fosterländska sånger och Alice Tegnér-visor så det stod härliga till. Sången om svenska flaggan ”Flamma stolt mot dunkla skyar” klingade från oss uppställda barn på Svenska Flaggans Dag och i andra sammanhang.

I barndomen bodde jag cirka två år i Kina och tio år i Indien, och som vuxen har jag kanske vistats sammanlagt minst två år i Kazakstan och många månader i de andra delarna av Sovjetväldet och ytterligare ett par år i Indien.
Å, vad jag älskar Sverige och mycket av det som finns i vårt land! Det har inget med rasism eller extremhöger att göra, för många av mina närmaste vänner kommer från andra kulturer.
För mig är svenska flaggan allas egendom och allas stolthet. Vi bor i ett land där så mycket fint finns, även om allt inte är perfekt.

Jag vill inte ”hänga ut” kansliet på Bråvikens Golfklubb, för där trivs jag mycket bra. Men de kan gott hänga upp lite svenska flaggor på några av alla sina fina, höga flaggstänger.

De här veckan har jag i sällskap med min fru varit på Skåneresa på cafémöten i fyra olika kyrkor och träffat vänner och bekanta på alla platserna.

I tre av samlingarna har jag läst min ganska nyskrivna bön ”Om jag blir dement”. Den har tydligen berört många och blivit kommenterad i samtalen efteråt. I något fall har den också upprört någon, som tyckte att man talade för lättvindigt om detta svåra och känsliga som drabbar så många och berör ännu fler.

Det är en stor förmån att på en sån här resa träffa många vänner man inte träffat på länge och prata lite och hinna få lite färska informationer och intryck. Framför allt är det fantastiskt att möta människors vänskap och leende ögon och värme och känna att vänskapen finns kvar i dag. I något fall är det faktiskt människor som jag tidvis hade en mycket ansträngd relation till under en tid, men nu är allt negativt som bortblåst, och vi möts igen som verkliga vänner i sann, äkta glädje.

Att minnas är fantastiskt men att minnas alltför väl är ibland en belastning.
Jag lever i stor utsträckning i nuet och framtiden. Mitt minne är väldigt klart i många frågor, men en del saker är jag glad över att kunna glömma eller i alla fall omvandla, så minnena inte blir kristallklara och kanske smärtsamma upplevelser.

En och annan i min närhet visar ibland prov på ”elefantminne” för något jag sagt eller berättat någon gång. Det är inte på något sätt en sammanfattning av vad jag är eller min historia eller vem jag är i dag. Att få höra något sådant återberättat skapar bara en besk eftersmak inom mig. Är detta verkligen denna persons bild av mig? Hur många år ska nuet finnas innan det räknas för mer än något mindre lyckat ögonblick för länge sen?

För en del människor är tydligen nuet aldrig tillräckligt.

Att glömma är inte bara negativt. Ibland behöver vi glömma. För en stund sen läste jag Guds tröstande ord till sitt älskade folk i Jesaja: ”Var inte blyg, för du ska inte bli förödmjukad. Nej, du ska glömma din ungdoms skam, och din änketids förakt ska du inte minnas mer, ….Israels Helige är din återlösare, han som kallas hela jordens Gud.” (ur kap 54).

Varje dag möter jag under en stund den gode Guden i Hans Ord och i bönen. Han förebrår mig aldrig mina misslyckade ord och handlingar. Det verkar nästan som om han har glömt dem. Han möter mig med oändlig välvilja och nåd – varje dag, varje gång.

Kopierar in min bön ”Om jag blir dement”, så får du själv bedöma om du ska bli berörd eller upprörd… eller kanske inget alls.

Om jag blir dement
Herre, du vet hur jag fasar för detta!
Lite disträ eller glömsk är OK,
men inte detta!

Jag vet att livet är skört
och att en olycka,
en stroke eller hjärtinfarkt
eller galopperande cancer
kan klippa av livstråden snabbt
eller helt oväntat.

Jag är beredd på det, Herre,
men inte på demensens långsamma
utplånande av tankens flykt, minnena,
kontakten med omgivningen,
ja, själva personligheten.

Låt mig dö levande, om möjligt!

Men om jag blir dement,
så ber jag dig, Herre,
låt mig bli det så skonsamt som möjligt –
för omgivningen!

Låt mig slippa bli elak
och oregerlig!
Lite clown har jag nästan alltid varit.
Låt min demens om möjligt roa andra!

Låt mig helst få slippa,
men om jag blir dement,
hör denna min bön!
Amen

Nu är det påskveckan eller som den också kallas ibland ”Stilla veckan”.
Av flera skäl har jag den här veckan nästan glömt ”posta” mitt blogginlägg. Det har berott på flera saker – förkylning i kroppen, lite extra ansvar i min kyrka med städning och värdskap, förberedelser inför nästa veckas cafémötesturné mm.
I natt kom jag på att det det är sämsta veckan på året att hoppa över eller glömma skriva det som ligger på mitt hjärta!
Evangeliet om Guds kärlek genom Jesus Kristus och hans liv och gärning kallas ibland för ”den stora berättelsen”, ”the greatest story ever told” och liknande. Själva kärnan och höjdpunkten i den berättelsen är påskens händelser med Jesu sista måltid med lärjungarna, kampen i Getsemane trädgård, Judas förräderi och Jesu lidande med plågsamma förhör och neslig behandling och korsfästelsen på Golgata och hans död och sedan begravning i en klippgrav genom en rik och gudfruktig mans försorg. Och så är det den stora vändningen med uppståndelsen på Påskdagen och hur Jesus visar sig för många av sina lärjungar.
I dag när jag sitter och skriver detta är det påskafton, lördagen innan Jesu uppståndelse på söndagen.
I Sovjettidens kristna församlingar bland baptisterna och pingstvännerna har jag firat påsk ett par gånger. Där följde kyrkan noggrant med i de olika dagarnas händelser.
På Skärtorsdagen var det fotatvagning och nattvard under djupt allvar, på Långfredagen var allt i sång, musik och tal om korset, långsamt och mest i moll. Och på påskafton var de kristna familjerna hemma i stillhet utan fest och glam, för då firade man att Jesus var i graven. Och så på påsknatten och påskdagen då var stämningen förbytt i ljus och blommor och lovsång. Många gånger ropade mötesledaren ”Khristos vaskres” – Kristus är uppstånden, och församlingen reste sig och svarade ”Vo istinu vaskres” – I sanning uppstånden!

Berättelsen ska ges vidare! När de religiösa ledarna i den första tiden efter Jesu Himmelsfärd och Pingsten förbjöd Jesu lärjungar att tala om hans uppståndelse och predika i hans namn, svarade de: ”Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört”.
Jag har stått vid dörren i vår kyrka den här veckan som mötesvärd i torsdagens ”Getsemanestund” med bibelläsning, sång och nattvard. En man som aldrig hade varit i vår kyrka kom och satt med allvarlig och tyst i hela gudstjänsten. Jag förklarade för honom lite om de olika gudstjänsterna under påsken, och han tackade för informationen. Så stod jag vid dörren igen på Långfredagen, när han kom tillbaka. Vi pratade lite mer då.
Jag kände en sån djup tillfredsställelse över att ”Den Stora Berättelsen” än i dag får gå vidare till nya människor. Sen måste man personligen ta ställning för Jesus och ta emot hans frälsningserbjudande, men för att kunna göra det, måste man ju höra budskapet.

Ja, den här veckan vore den allra sämsta veckan av alla att glömma eller hoppa över att berätta….

I morgon är det Påskdagen. Då står jag vid ingången i kyrkan igen. ”Kristus är Uppstånden! Ja, Han är sannerligen Uppstånden!”

I går var jag med på en mycket stimulerande seminarie- och gemenskapsdag i Pingst Pastor Senior, ett nätverk för pensionerade pingstpastorer och deras respektive. Vi möttes i Södertälje på Pingstkyrkans församlingshem Humlan till måltider, prat, fina föredrag och sång och bön. Var och en tog sig dit för egen maskin och allt övrigt bekostades av samfundet Pingst.

En av föredragshållarna var Monica Winerdal, pensionerad pingstpastor och folkhögskollärare.
Hon ledde en uppskattad föreläsning med inlagt gruppsamtal om att åldras vackert och att upptäcka sin potential och hitta sina områden att finnas och verka i.
Vid sidan av egna insikter och olika citat av flera kända personer delgav hon också en del tankar från boken ”Den fjärde åldern” av Patricia Tudor – Sandahl, välkänd författare och psykoterapeut.
För att ge en glimt av innehållet i seminariet återger jag en av powerpointbilderna Monica gav:
Sju utmaningar för oss åldrande människor ”i fjärde åldern”:
1 Var levande! – Inte göra mig mindre än vad jag är.
2 Lev i verkligheten! – Hur är det i dag? Vad vill jag ändra?
3 Var dig själv! – Stå fast vid det jag tror på.
4 Våga darra! – Lidande och smärta hör till livet.
5 Vårda ditt inre! – Åldras vackert!
6 Öppna dig! – Vad är oöppnat i mitt liv?
7 Våga vara vis! – Ta vara på mina erfarenheter.

Den här dagen mötte jag, samtalade jag med och hörde ganska många i åldern 65-80 som verkligen åldras vackert och lever ett rikt liv och förverkligar sina gåvor:
Daniel som själv har rötter i Polen och som engagerat gav en mycket annorlunda bild av situationen i Polen i dag än som är den ”politiskt korrekta” och vanliga i svenska media
Lilian och Ingemar som sjunger och spelar lika bra som för trettio år sen och som är i full verksamhet i sin kyrkas gudstjänst- och musikliv
Sune som tillsammans med sin fru förutom att fungera i sin kyrkas verksamhet och internationella arbete också fyller en viktig roll i sina barnbarns liv och vardag ett kvarter bort
Sten-Gunnar som talar till oss och säger att hans tre hjärninfarkter och skadorna och svårigheterna som har uppstått efter det nästan är det bästa som har hänt honom och har gett honom många positiva effekter som han tackar Gud för
… och flera andra.

Själv känner jag ett slags inre bekräftelse och stark glädje och mening i att se och leva i det jag har framför mig och kan göra. Jag behöver inte vara upptagen med vad jag inte kan eller inte har eller vad andra kan göra bättre. Mitt liv är så fullt av meningsfulla saker som jag själv tillåter och vill. Och samtidigt har jag min frihet att ta ledigt, att låta saker ta den tid de tar, att hinna tänka tankarna färdigt, att hinna läsa bibelorden i lugn takt och halvhögt för mig själv, att hinna be till Gud utan att stressa.

Är detta kanske en del av att åldras vackert?
Jag nästan tror det….