I går var jag med på en mycket stimulerande seminarie- och gemenskapsdag i Pingst Pastor Senior, ett nätverk för pensionerade pingstpastorer och deras respektive. Vi möttes i Södertälje på Pingstkyrkans församlingshem Humlan till måltider, prat, fina föredrag och sång och bön. Var och en tog sig dit för egen maskin och allt övrigt bekostades av samfundet Pingst.

En av föredragshållarna var Monica Winerdal, pensionerad pingstpastor och folkhögskollärare.
Hon ledde en uppskattad föreläsning med inlagt gruppsamtal om att åldras vackert och att upptäcka sin potential och hitta sina områden att finnas och verka i.
Vid sidan av egna insikter och olika citat av flera kända personer delgav hon också en del tankar från boken ”Den fjärde åldern” av Patricia Tudor – Sandahl, välkänd författare och psykoterapeut.
För att ge en glimt av innehållet i seminariet återger jag en av powerpointbilderna Monica gav:
Sju utmaningar för oss åldrande människor ”i fjärde åldern”:
1 Var levande! – Inte göra mig mindre än vad jag är.
2 Lev i verkligheten! – Hur är det i dag? Vad vill jag ändra?
3 Var dig själv! – Stå fast vid det jag tror på.
4 Våga darra! – Lidande och smärta hör till livet.
5 Vårda ditt inre! – Åldras vackert!
6 Öppna dig! – Vad är oöppnat i mitt liv?
7 Våga vara vis! – Ta vara på mina erfarenheter.

Den här dagen mötte jag, samtalade jag med och hörde ganska många i åldern 65-80 som verkligen åldras vackert och lever ett rikt liv och förverkligar sina gåvor:
Daniel som själv har rötter i Polen och som engagerat gav en mycket annorlunda bild av situationen i Polen i dag än som är den ”politiskt korrekta” och vanliga i svenska media
Lilian och Ingemar som sjunger och spelar lika bra som för trettio år sen och som är i full verksamhet i sin kyrkas gudstjänst- och musikliv
Sune som tillsammans med sin fru förutom att fungera i sin kyrkas verksamhet och internationella arbete också fyller en viktig roll i sina barnbarns liv och vardag ett kvarter bort
Sten-Gunnar som talar till oss och säger att hans tre hjärninfarkter och skadorna och svårigheterna som har uppstått efter det nästan är det bästa som har hänt honom och har gett honom många positiva effekter som han tackar Gud för
… och flera andra.

Själv känner jag ett slags inre bekräftelse och stark glädje och mening i att se och leva i det jag har framför mig och kan göra. Jag behöver inte vara upptagen med vad jag inte kan eller inte har eller vad andra kan göra bättre. Mitt liv är så fullt av meningsfulla saker som jag själv tillåter och vill. Och samtidigt har jag min frihet att ta ledigt, att låta saker ta den tid de tar, att hinna tänka tankarna färdigt, att hinna läsa bibelorden i lugn takt och halvhögt för mig själv, att hinna be till Gud utan att stressa.

Är detta kanske en del av att åldras vackert?
Jag nästan tror det….

Alldeles nyss hände något oväntat.
Jag står efter kassan i min vanliga matvaruaffär nära där jag bor och packar alla mina varor i två shoppingvagnar -”dramaten”, ni vet. Den senige och pigge mannen alldeles intill och som också packar varor, säger: ”Tack för din insändare om svordomarna! Den var jättebra!

”Känner du igen mig”, frågar jag. Han ser vagt bekant ut men är ändå okänd för mig, kanske jag har sett honom och växlat några ord på golfbanan.

Vi pratar lite vidare och han berättar att han klippt ut insändaren och kopierat den och skickat till sextio personer – ”som alla svär jättemycket”.
Jag tackar honom för uppmuntran och börjar dra mina shoppingvagnar mot utgången.
”Tack för att du finns!”, säger han högt till min ryggtavla. ”Tack, själv!”, säger jag.

Ja, du okände och sympatiske man, du gav mig uppmuntran i dag – mer än jag kan säga!
Förlåt att jag blev lite handfallen av det du sa och inte ens bad om ditt namn!
Tack för att du finns!

PS Nedan kopierar jag in texten i min insändare och också länken till mitt något längre blogg-inlägg i samma ämne. DS
https://ingvarholmberg.se/blogg/svordomar-pa-ren-svenska-nej-tack/

Norrköpings Tidningar 3/12 2018:
Svordomar ”på ren svenska” – nej tack!
Det svenska språket har blivit vulgärt i det offentliga rummet. Tidigare var det en hederssak för reportrar och programledare liksom framstående idrottsutövare, politiker och ledare i olika sammanhang att inte använda svordomar och grovt språk.

Alla språk är fantastiska och vackra och rika, och för mig är förstås svenska det allra finaste. Det är en tragedi att numera höra alla dessa svordomar i vissa människors tal – i så gott som varenda mening. Likaså verkar en del som har gått hela vägen i svensk skola ha svårt för inte blanda in engelska eller ”svengelska” stup i ett när de pratar.

Två färska exempel får illustrera det här, och eftersom det är ordagranna citat, så kommer ett par svordomar att finnas med i en text som jag har skrivit.
Alldeles häromdagen publicerades i media årets vinnare av Augustpriset, ett prestigefullt författarpris. I kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok vann Emma Adbåge med ”Gropen” (Rabén & Sjögren). När hon glad höll sitt tacktal, sa hon bl.a. ”Jag tänker välja ett ord. Så jävla roligt. Det är inte ofta man får svära när man skriver för barn, men nu så.”
Denna prisbelönta författare som säkert beundras bland annat av tusentals barn och ungdomar, säger alltså att man när man är verkligt glad eller berörd, så går det bara att uttrycka det med svordomar.
Nyligen läste jag också i vår lokala tidning om två unga män som ska starta en musikpodd för att ge röst och plats åt mer okända musiker och garageband. Programmet ska heta ”Vem fan är du?”
Ger det ett seriöst intryck? Är det ett bra sätt att marknadsföra kulturliv och sång och musik?

När man kallar svordomar för att säga något ”på ren svenska”, då blir jag upprörd. Språket är något fantastiskt! Det ska vi älska och vårda, även om vi inte behöver bli sura ”språkpoliser” för det. Språket utvecklas hela tiden, och nya uttryck blir rumsrena och står i Svenska Akademins Ordlista. Men vissa ord kommer aldrig att finnas i min egen ordlista eller ordförråd.

Under den lite vintriga halvan av året promenerar jag ganska ofta till stans centrum de tre, tre och en halv kilometerna. Under den varmare delen av året brukar mina promenader mest vara på golfbanan eller i bär- och svampskogen.

Min ordinarie promenadväg till stan och min favoritkyrka har jag dokumenterat i dikten ”Promenaden” som också finns som video på min hemsida ( https://ingvarholmberg.se/dikter/diktvideos/promenaden-video/ ).
Den promenadvägen hittar mina fötter av sig själva, så tankarna är fria att gå i alla möjliga riktningar.

I går tog jag en delvis annan väg längs minnenas kvarter här i min hemstad Norrköping. Jag är inte så särskilt nostalgisk av mig men trivs utmärkt i min födelsestad och ungdoms stad under några år.
I solskenet i går blev det som vanligt den vanliga nedförsbacken från Vilbergen längs gångbron över Söderleden och via Kaffebacken och Gamla Övägen förbi Albrektsalen och sluttningen med alla krokusarna och nu scillan fram till Mobecksgatan. Där svängde jag vänster mot Gymnastikgatan och genom parken förbi von Leesengatan, där min farbror och faster bodde på tredje våningen, tror jag det var. När vår missionärsfamilj på hemmabesök från Indien var där på middag en gång, hörde grannarna oroligt av sig till min farbror och faster och sa att de såg två magra, ljushåriga pojkar klättra på och balansera på balkongräcket. Jag och min storebror var mer vilda än tama på den tiden, vi bör ha varit sju och nio år.

På Gymnastikgatan går jag sen förbi sandplanen Getängen intill gymnastiksalen Linghallen i anslutning till både realskolan De Geer och gymnasieskolan Högre Allmänna Läroverket där jag hade mina tonår. I gympa, friidrott och fotboll hade jag full koll och bra balans, men mina försök att åka skridskor och prova på ishockey i mina begagnade och alltför stora skridskor var underhållande för andra men inte för mig. Vintersporter sysslade vi inte med i min annars sportfyllda barndom i södra Indien.

Jag sneddar över gården till min gamla gymnasieskola och går nerför den branta Dalsgatan som vi kallade ”Lärkabacken” (Läroverksbacken). När jag korsar S:t Persgatan för att gå längs Holmens Bruks område där numera kongress- och konsertsalen och andra lokaler finns i de gamla industribyggnadernas skal, ser jag till höger min barndoms och ungdoms Pingstkyrka som numera rymmer nya insatslägenheter i huskroppen med sin, ovanliga tårtbitsliknande form. Där fanns jag otaliga gånger under mina tonår och fick andlig och musikalisk fostran och umgicks med kompisar och tittade på och längtade efter flickor.

Vid Gamla Torget går jag förbi ”Tvål-Jockes” hus. Min ungdoms skrönor påstod att i tvålaffären där lyfte man på telefonluren och svarade: ”Två – två – två, Tvålaffären”.

Sen vid Strömmen (egentligen ”Motala Ström”) går jag nerför trapporna längs vattnet och dammanläggningen den nya gångvägen vid brusande fors ner till Strömparken och den nya laxtrappan och förbi den gamla röda tegelbyggnaden där ”Yfa” låg, Yllefabriken. Där är ju bara ytterväggarna kvar och om bara ett par veckor börjar inflyttning i nya och fina lägenheter.

Så går jag längs Strömparken där magnoliorna kommer att blomma och dofta om ett par, tre veckor, förbi de gamla pilarna som står alldeles ljusgröna nu med nya, små blad. Strömmen rinner fram, bred och mäktig här vid Saltängsbron och Drottninggatan med gula spårvagnar och gulröda bussar och Carl Johans Park där kaktusplanteringen med årets motiv kommer att dra åskådare om ett par månader.

Och mittemot parken ligger kvarteret Renströmmen, där i min ungdom Standard Hotel låg och där jag och min fru för 51 år sen hade vår bröllopsnatt efter vigsel i Pingstkyrkan och bröllopsfest på Riks-City i stadsdelen Haga på norr. Numera är min gamla Pingstkyrka lägenheter, vår bröllopsnatts hotell inrymmer nya Pingstkyrkan, och festlokalen Riks-City är Träffpunkt på äldreboendet Norralundsgatan. Mycket har ändrats i min ungdoms Norrköping, men minnena finns kvar och staden lever och blomstrar. Och jag stiger in min kyrka och kommer att tänka på att på denna promenad längs minnenas kvarter korsade jag inte ett enda trafikljus. Den vägen tar jag nog fler gånger, men du ska slippa läsa om det….

En frisk fläkt i media och i kristen debatt på senare år har varit Elisabet Sandlund, medlem i Svenska Kyrkan och under några år chefredaktör för tidningen Dagen och fortfarande aktiv där som ledarskribent och debattskribent.
Hon var under ganska många år ateist och helt utanför den kristna sfären men gjorde en helomvändning och har blivit en av vårt lands viktigaste kristna opinionsbildare.
Ett uttryck som förknippas mycket med henne och som hon nog har myntat är ”påkristning”.
Detta handlar alltså om en motsatt trend och utveckling än avkristningen som har varit välkänt och vanligt begrepp i många år i vårt land. ”Påkristning” betecknar ett växande intresse för och ökning av kristenheten i ett land, region eller globalt – i motsats till avkristningen.

Jag smakar gärna på och använder ordet påkristning, och det ger mig hopp om att många och kanske rentav massor av människor i olika åldrar i vårt land ska dras till personen Jesus Kristus och till den kristna tron och Nya Testamentets budskap. I frikyrkans och pingströrelsens sammanhang har man ofta talat om ”väckelse” som en folkrörelse tillbaka till ett personligt kristet liv. Påkristning motsvarar till stor del det som vi menar med väckelse.

Det finns ett annat ord som i och för sig har rötter i Bibeln och i det kristna tänkandet – ett ord som jag aldrig har tyckt om och som nästan alltid har använts på ett felaktigt sätt i våra kristna församlingar, mest i frikyrkan. Det är ordet ”avfälling”, Bibelns benämning på någon som bestämt och radikalt lämnar det kristna livet och den kristna tron och i stället blir en motståndare till kristet liv och etik och moral.

Ofta har vi i kyrkan satt etiketten ”avfälling” på människor som råkade ut för ett misslyckande, ett syndafall och som av olika anledningar kom bort från den kristna församlingsgemenskapen. Denna separation ökades ofta på och gjordes värre av dömande eller obetänksamma kristna som stämplade svagheten och vilsenheten som ett avfall.

Det har ju ofta visat sig när man samtalar med människor som kom bort från församlingsgemenskapen för trettio, fyrtio år sen eller ännu mer och som av lyckliga omständigheter får en förnyad kontakt med kristna människor i dag, att de egentligen aldrig under alla dessa år vände sig bort från Gud. De fortsatte att hylla de kristna värderingarna och den kristna tron och fortsatte att be till Gud, kanske i hemlighet. Ändå blev deras andliga liv sporadiskt och kanske förkrympt av brist på god kristen gemenskap.

Jag skulle vilja sätta en ny benämning på alla dessa människor – vad sägs om ”påläggskalvar”?
En påläggskalv är ju en ofta ung, lovande person i ett företag som man låter komma in i allt mer betydelsefulla uppgifter och som är tänkt att utvecklas till en ledare och en synnerligen användbar person i företaget och branschen.

Gud har positiva tankar om alla människor. Han ser möjligheterna i första hand och inte bristerna. Han ser nog varje människa som en påläggskalv där det finns stora och viktiga uppgifter framför.

Jag skulle så gärna önska att vi i vårt uppsökande av alla de vilsna fåren i den store Herdens hjord såg denna mycket stora grupp människor i våra större och mindre samhällen – som just ”påläggskalvar” och såg på dem och bemötte dem ur den utgångspunkten.

Om du som har kallats ”avfälling” och kanske frestats att själv kalla dig så, läser det här, skulle jag önska att du började se dig själv som en påläggskalv i Guds ögon och Guds ”familjeföretag”. De bästa åren ligger framför dig! Lämna bitterheten och besvikelsen åt sidan och upptäck att de kristna kyrkorna och församlingarna i dag med stor glädje välkomnar dig tillbaka.

Välkommen hem!

För några dagar sen gjorde jag på nytt som massor med gånger tidigare resan mellan Norrköping och Vetlanda. Den här gången skrev jag vid framkomsten ned mina intryck och ordnade dem så att du kanske kan ha glädje av att läsa detta som jag kallar ”Vägbeskrivning”.

Vägbeskrivning
I det tidiga, ännu svaga morgonljuset
kör jag genom regnet
söderut från stan på motorvägen.

På åkrarna längs vägen
är de rådjursliknande cementklumparna
och de cementklumpsliknande rådjuren
svåra att skilja från varandra.
Men i dag är det visst bara cementklumpar, tror jag.

Resan mellan Norrköping och Vetlanda,
som jag gjort så många gånger,
blir i dag lite som en pilgrimsfärd.

Vid Norsholm korsar jag
Göta Kanal – Sveriges blå band –
där nere under bron,
överflödande full med vatten
ända upp till de nyreparerade bankarna,
men chokladbrun,
som smygreklam för
Cloettafabriken inte så långt härifrån.

Två grävlingar ligger överkörda på motorvägen
med någon kilometers mellanrum.
Hade de just vaknat från vintersömnen?
Men hur kom de in på vägbanan
genom de olika stängslen?
En del har starkare tänder och klor
än vad som är nyttigt
för både omgivningen
och dem själva.

Det är Gertruddagen
den sjuttonde mars,
annonserar radiovärden.
Jag tänker på min faster Gertrud
som har stort 99-årskalas
senare i dag
i staden jag nyss har lämnat.
Hon har det bra på äldreboendet,
men varför tar de bort de
gamla, fina namnen som
Vrinnevihus och Solhöjd
och kallar ställena
Pimpstensgatan 3 och Rösgången 31?

När det efter trekvart
vid Mjölby tar av mot Vetlanda
svänger bilen av automatiskt.

Det har regnat hela tiden
men nu och då gnisslar
vindrutetorkarna mot rutan,
så jag stänger av dem.

Vid Smålandsgränsen strax innan Sommen
– både sjö och samhälle –
försöker vintern halvhjärtat
komma igen
med snö på marken
i tunt lager bredvid vägen,
men snart är det snöfritt igen.

Granskogens sågtandsrand
står mörk mot den grå himlen,
ibland i Östergötland
och ofta, ofta i Småland.

Vänliga dalsänkan och kyrkbyn Säby
kommer som en idyll
med kyrkan med alla småtornen
och de hemtrevliga, gula
trähusen bredvid,
skola och kanske prästgård…

Vid Vrangsjö kan jag inte låta bli att
titta efter storgranen
som brukade resa sig högt över
grangrannarna,
men jag vet ju att den
väl är borta sen flera år.

Vid nya vägen förbi Anebyinfarten
åker jag på lite längre avstånd
än förut
förbi kyrkan jag aldrig
kommer ihåg namnet på,
näpen och skolfrökenprydlig
i vit klänning.

I Skullaryd med sin älgpark
ligger isen kvar på hela sjön.

Strax innan Eksjö
passerar jag
avtagsvägen mot Östergötland
över Rydsnäs och Kisa,
vacker och norrlandsliknande
på sina ställen.
Den var exakt lika lång
men lite långsammare
än vägen över Mjölby,
och en gång om året
brukade vi ta den,
för skönhetens skull.

Jag ler för mig själv när jag
åker förbi trästaden Eksjö
och tänker på min gamle vän
företagaren och konstvännen
i Vetlanda som med ett
spjuveraktigt uttryck ibland sa:
”När vi vill visa våra vänner Vetlanda,
tar vi dem till Eksjö.”

Ja, ja, Vetlanda är inte så dumt.
Vi har ju i alla fall Lena Ph och
Skivor från Vetlanda
och Åsanisse och Sapa.

Vid Ingarps trä inte långt från Ekenässjön
luktar det sågspån ända in i bilen.
Massor av timmer ligger och väntar
liksom stora travar av färdigsågade
plankor och bräder.

Den långa genomfarten genom
Ekenässjön, det välordnade
och trevliga samhället,
ett Gnosjö i miniatyr.
Jag blir nästan chockad över
att äldrecentret Ekebo
fortfarande får heta så efter
nybyggnaden och flytten.

Så är jag framme i Vetlanda
efter två timmar och en kvart.
Här bodde jag i sexton år,
längsta sammanhängande tiden någonstans
i mitt kringflackande, drygt sjuttioåriga liv.
Mina rötter är i Norrköping,
men mycket av hjärtat är kvar
i Vetlanda, känner jag.

Efter kaffepaus på snabbmatskedjan
med skylten ”Alltid öppet”
fortsätter jag till
missionshuset i skogen.
Där väntar gudstjänsten
och många kära återseenden.

Och efteråt har regnet blåst bort
och vädret klarnat.

Vi tittade på Skavlan på TV för några dagar sen, och jag fascinerades av den brittiske läkaren som har sina egna personliga metoder att hjälpa folk till ett friskare liv. Han talade också om solljusets betydelse för välbefinnandet och sömnen.

Jag har som många gånger förut vävt in informationen i en dikt och en egen upplevelse. Du kan själv välja att bara ta in fakta eller ta ”hela paketet” och liksom jag fascineras av ljuset som finns omkring oss – tillgängligt och gratis.

Solbelyst
På promenaden till och från stan
i det vackra vädret
denna senvinterdag
är jag solbelyst.

Solbelyst av tjugotusen lux
enligt vad den brittiske läkaren
sa i TV-programmet.

Inomhus är det sjuhundra lux
och när man sover i mörkret är det noll.
En mulen dag utomhus är det i alla fall tiotusen lux
och nyttigt för hälsan och nattsömnen
det också.

Solbelyst i dag av tjugotusen lux,
och då räknar jag inte
Guds solsken inom mig –
hundratusen lux av godhet och välvilja,
med det andliga namnet ”nåd”.
Jag är verkligen solbelyst.

På promenaden till och från stan
i det vackra vädret
denna senvinterdag
är jag solbelyst
och jag vilar och vandrar i Gud,
och tankarna och intrycken
vänder jag riktning på
och sänder till Gud
i tacksamhet och böner.

På vägen ner till stan
möter jag min syriske frisör,
en god kristen man.
Han är på väg att öppna sin salong
för dagen.
Vi växlar några ord.
När han hör att jag ska till bönen
i min kyrka, säger han:
”Bästa livet!”

Bättre kan det inte sägas.
Bästa livet –
solbelyst.

I och med Askonsdagen som var i den här veckan (6 mars) börjar kyrkoårets fastetid i sex veckor (40 dagar) innan påsken.

Detta har varit något påtagligt och brett praktiserat i kyrkan i långa tider och är det än i dag i rätt många sammanhang. Fastan har av hävd inneburit att man avstår från mat helt och hållet eller delvis. Askonsdagen och Långfredagen har i Katolska Kyrkan varit påbjudna fastedagar. Vad gäller matfasta praktiseras fasta ibland så att man bara äter ett mål den dagen eller avstår från kött.

I Bibeln finns exempel på långa fasteperioder i veckotal, upp till 40 dagar utan mat helt och hållet. Profeten Daniel och Jesus är exempel på detta.

Den muslimska fastan ”ramadan” är att varken äta eller dricka under dagtid vid fastan. Däremot äter man och dricker desto mer under mörkrets timmar, så i muslimska länder går det snarast åt mer mat under fastemånaden än på övriga tider.

Den kristna fastan är starkt förknippad med bön och har inte som utgångspunkt stark karaktär och vilja att späka sig utan snarare stark längtan efter Gud och djup insikt om att andlighet inte är att spänna andliga muskler utan mera att öppna sig för Guds nåd och kärlek.

Den högintressante pastorn, författaren och retreatledaren Peter Halldorf säger i en färsk intervju i Hemmets Vän bland annat att ”Fastan gör hjärtat lite varmare”. Han pekar också på fastan som något som befriar och inte är som ett till ”måste”, ett tyngande ok.

Här kommer några av mina egna tankar om fasta:

Fastan är något naturligt för en kristen. När Jesus talar om fastan säger han inte ”Om ni fastar…”. Han säger ”När ni fastar…”

Mina trossyskon i Indien och de ryskspråkiga länderna som jag har varit mycket tillsammans har som regel en fastedag i veckan och dessutom överenskomna veckolånga fastor ett par gånger om året.

När man fastar en eller flera dagar känner man en märklig lätthet och befrielse. Det är naturligt, för man släpper ju flera saker för att få mer tid och kraft till att syssla med bönen och tankarna på Gud. Man får mer tid, eftersom att skaffa mat och laga den och äta och diska och plocka undan tar ganska mycket tid och kraft. Och även om man har ansvar för att serva de andra i familjen med matbestyr, så blir det ändå en befrielse för en själv.

Fasta är besläktat med timeout. Man tar en paus och kliver tillbaka litet för att sedan komma igen.

Fasta för moderna jäktade människor kanske behöver handla om annat än mat eller i alla fall andra saker vid sidan av mat. Fasta kan vara att pausa från eller minska ner rejält på ljudintryck och synintryck – ständig musik, massor av TV eller internet. Det kan vara att under någon eller några dagar lägga ifrån sig telefonen som suttit fastklistrad i handen och ett tag banta ner på det ständiga umgänget med dem vi alltid träffar.

Med fastan inom olika områden säger vi till det som ständigt upptar oss och tynger oss ”Stopp ett tag! Nu räcker det! Nu ska jag ägna mig åt Gud och det andliga lite rejält ett tag.”

Många jag känner i kyrkan säger: ”Jag kan inte fasta.” Det kanske är sant av medicinska eller andra skäl. Annars går det kanske att pröva lite, känna sig för. Man blir inte automatiskt vare sig en bättre kristen eller en bättre människa för det, men det kan vara skönt att lätta på tvånget, smaka friheten…..

Det finns en diet som kallas ”5-2”. En hörnsten i den är att man äter normalt (men hälsosamt) fem dagar i veckan och fastar två dagar i veckan. De fastedagarna äter man ett litet mål.

Jag tycker idén är mycket tilltalande. Det är inte ”allt eller ingenting”, men det är att regelbundet ”ta lite ledigt” och hoppa över lite.

Låt oss inte glömma att fasta är som bäst när man kombinerar den med att närma sig Gud. Bibeln säger: ”Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.”   (Romarbrevet 14:17)

I dag har det varit Askonsdagen – början på fastan inför påsken.
Om sex veckor är det påsk.
I går var det Fettisdagen då man åt semla – från början för att äta rejält inför fastans magra regim.
På senare år säljer konditorier och affärer i Sverige semlor från juldagen och framåt.

Det här året har det varit färre semlor än det brukar vara för mig, men fortfarande älskar jag semlor.
I går på riktiga semmeldagen köpte jag två fina lyxsemlor på konditori och festade på tillsammans med min fru.

I Pingströrelsen finns inte så mycket traditioner och följande av kyrkoårets texter. Men en Askonsdag i Vetlanda under min pastorstid där upplevde jag en mycket stark askonsdagsgudstjänst i Vetlanda kyrka (Svenska Kyrkan). Vi hade ekumeniskt i församlingarna en stark gudstjänst med stor uppslutning då vi bekände våra synder och använde konkreta handlingar för att synliggöra boten, förlåtelsen och upprättelsen och nattvardsfirandet efteråt. Jag skrev om det i diktform och ger det vidare till dig.

Askonsdag
I fädernas kyrka
tillsammans från olika traditioner
i sång, bön och eftertanke,
bekännelse av synd
i skrift på papper
(jag, min fegis, skriver på ryska
så ingen ska läsa utom Gud).
Där står det om min likgiltighet
inför den andliga nöden
och om kärlekslösheten.

Tillsammans kastar vi
bekännelserna i kitteln
och går ut i snö i vinterkvällen.
Så bränner vi papperen
och Gud bränner och glömmer synderna.

Med ett kors av aska på pannan
går vi in till ljuset, till värmen,
förlåtna till nattvardsbordet.
Och jag får hålla fatet med oblaten –
Kristi kropp för dig utgiven –
och jag får med lyfta händer
uttala välsignelsens ord
över oss alla,
korsmärkt i pannan
med aska.

Nyförlåten och bärare av välsignelse –
toner i höga kyrkvalv,
nåd upp till himlen.
Det enda jag vet, det är att nåden räcker….

28 februari 2001 i Vetlanda)

När jag skriver det här är det den 1 mars. Mars är här i Mellansverige den tid då vintern brukar övergå i vår. Det är goda nyheter för de flesta av oss.
I går satt vi som styrde över vår tid mitt på dagen framför TV-n och såg och hörde vårt fantastiska damlandslag i skidor vinna VM-guld i skidstafetten i en rafflande slutstrid då självaste skiddrottningen Terese Johaug fick ge sig för vår Stina Nilsson på upploppet. Sverige besegrar Norge och alla andra i ett av de viktigaste skidloppen – det är goda nyheter för oss.

Vi behöver goda nyheter mitt i allt elände omkring som förmedlas till oss med den elektroniska hastigheten av moderna kommunikationer. Nyheter är nuförtiden till stor del rapporter om krig, ondska och katastrofer.

I en TV-serie jag följer sa den originella huvudpersonen: ”Jag ska just starta en tidning med bara goda nyheter.”
Vi vet att det är en omöjlighet men vi förstår känslan.

För ett litet tag sen skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Ett fungerande samhälle”. På ett infall skickade jag också artikeln till insändarredaktionen på vår lokala tidning. Redaktören gjorde tålmodigt och proffsigt en nedbantning av artikeln till tillåtna mått för en insändare och tog in den i tidningen efter ett par dar. I artikeln uttrycker jag min tacksamhet för allt det underbara i vårt land och samhälle, allt som fungerar och menar att vi visst ska påtala och försöka förändra saker som behövs särskilt för att värna de minsta och behövande, men vi ska inte glömma det positiva.
Jag har fått många positiva kommentarer om insändaren både från vänner och okända. Till min förvåning kom också två svar i tidningen med instämmande och en ”Dagens ros” i samma anda.

Det här visar att många människor längtar efter hjälp att se och betona det positiva omkring oss. Vi behöver goda nyheter.

Många av oss tiger alltför mycket när allt är som det ska. Vi är alltför mycket anhängare av uttrycken ”Inga nyheter är detsamma som goda nyheter” och ”Hälsan tiger still”.

Alla har vi hört anekdoten om hustrun som säger till sin man: ”Du säger aldrig att du älskar mig nu för tiden.” Och mannen svarar: ”Jag har ju sagt det, och blir det någon ändring, så säger jag till!”

I kristendomen kallas det goda budskapet om Jesus Kristus för ”evangelium” vilket betyder ”Goda nyheter”. I antikens värld fanns det också en förståelse om att en budbärare, som sprang ut med ett ”evangelium” om en seger för de egna trupperna eller födelsen av en prins eller tronarvinge, skulle sprida budskapet överallt och fick inte ge upp förrän budskapet nått fram till den viktiga adressaten.

Guds kärlek till oss och budskapet om Jesus och det nya livet i honom är verkligen goda nyheter.
Låt oss som tror på dessa goda nyheter sprida dem överallt, för goda nyheter behövs.

Våren är på väg och livet bryter fram. Tillfälliga snöväder och temperatursänkningar stoppar inte snödropparna och allt det andra som håller på att visa sig.

I förra veckan inföll Alla Hjärtans Dag. Den 14 februari är Valentins dag, och i många hundra år har den dagen firats i romantikens och vänskapens tecken. I hundratals år har det varit vanligt att sända någon hemlig gåva eller hälsning till någon man tycker om. Särskilt i engelskspråkiga länder har den här traditionen varit stark med vackra kort som – ofta anonymt – skickats till någon. Hos oss i Sverige handlar det förutom kort ofta om blommor eller hjärtformad konfekt.

Jag brukar ge min fru en bukett blommor, numera oftast tulpaner som hon tycker mycket om. Vi hade en kaffegäst den eftermiddagen så jag hade fått tipset att köpa semlor. Då tog jag en med rosa marsipanhjärta på till min fru den dagen.

Det som tilltalar mig så mycket med Alla Hjärtans Dag är att det då är betoning på att ge ett kärleksbevis, inte så mycket på att få uppskattning. Visserligen är vi människor experter på att förvrida saker och ting, så det är säkerligen en och annan som på Alla Hjärtans Dag mest väntar på att själv få kort eller blommor eller godis utan en tanke på att själv ge någon annan människa detta. Jag läste just att i Finland kallas dagen Vändagen, ett fint uttryck!

Just vänskap är ju den del av romantik och kärlek och även erotisk kärlek som är så viktig och aldrig får saknas. En del av vår tids egotrippade kultur vill få oss att framför allt se och kräva vår egen tillfredsställelse och njutning och lycka, tyvärr ofta på bekostnad av vår partner och våra medmänniskor.

Jag älskar de många varma berättelserna om kärlek i böcker eller på film där en av huvudpersonerna i sin bekantskapskrets har en trofast vän som alltid ställer upp och osjälviskt hjälper och stöttar. Så småningom är det just denna bästa vän som kärleken väcks till och får sin lyckliga fullbordan i. Jag har läst och hört ibland att man ska gifta sig med sin bästa vän, och visst ligger det mycket i det.

I alla fall är det viktigt att i romantiken och relationen vårda och hålla fast vid vänskapen.

I den kristna tron och Bibelns undervisning är det ”Alla Hjärtans Dag” varje dag. Där finns god och tydlig undervisning både om den erotiska kärleken och den allmänmänskliga kärleken och vänskapen. Och Bibelns starkaste budskap om kärlek är ”agape” – den gudomliga kärleken som i första hand är inriktad på att ge, att utge sig själv för den man älskar. Den kärleken skulle jag vilja fanns mycket av i mitt liv, både i min egen relation och familj och i alla andra vänskapsrelationer. Jag tror alla kan komma snett och fastna i själviskhetens och begärets gungfly, men omvändelsen och bönen och gudstron hjälper oss att komma rätt i vår relation till andra.

Det sägs mycket i dag att ”all kärlek är bra kärlek”. Jag är själv inte säker på det men tror i alla fall att all äkta kärlek har mycket vänskap i sig – och omtänksamhet. Leve Alla Hjärtans Dag!