I går hade vi här hemma besök i ett par timmar av min svåger Jan-Erik som till yrket är lärare i bl.a. svenska  och mycket intresserad av litteratur.
Vid kaffestunden i soffan pratade vi poesi och läste också dikter för varandra.

Dikter har de senast årtiondena i huvudsak varit orimmade, medan äldre dikt alltid var på rim, på vers.
I min barndom och ungdom hade många, särskilt flickor, poesiböcker där kamrater och släktingar skrev små verser och bidrag. Jag har skrivit egna dikter sen tidig ungdom men aldrig haft poesibok på det sättet. Det var väl mest ”för tjejer”…

Poesin är kanske den första och tidigaste formen av litteratur, även om prosan i dag är dominerande på ett överväldigande sätt.
Jan-Erik sa i går att han trodde den rimmade poesin alltid kommer att finnas kvar, för rimmet gör dikten så stark. Jag blir glad över den tanken och tänker också på att estradpoesin och rapen och så kallad ”Poetry Slam” – poesitävlingar inför publik – är populära företeelser bland unga människor.

När jag skriver dikt är det huvudsakligen orimmat, men jag har skrivit massor av sånger som ju är rimmade dikter.

I dag på förmiddagen i min vanliga stund av bibelläsning och bön blev några ord av Jesus i Lukasevangeliet en tändande gnista till att formulera början på en dikt som sen efter en stund blev färdig. Jag har satt musik till den också i dag, men det var först en dikt. Jesus sa om Johannes Döparen : ”Jag säger er: Bland dem som fötts av kvinnor finns ingen större än Johannes. Men den minste i Guds rike är större än han.” (Lukas 7:28)
Här kommer dikten från i dag. Kanske kommer fler tankar om poesi vid ett annat tillfälle.

Den minste i Guds Rike
Den minste i Guds Rike
är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike
kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike
är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike –
det är ju du och jag.

En liten bön kan bringa hjälp till den i bitter nöd.
Ett litet äkta korn av tro ger någon livets bröd.
En utsträckt hand i Jesu namn ger helande och kraft.
På Herrens väg finns mod och kraft mer än vi nånsin haft.

Ett litet ord, en tafatt gest kan trösta den i sorg.
En enkel förbön blir för någon både sköld och borg.
En kram, en varm blick kan förlösa någon frusen själ.
En enkel vardagsgåva får en annan mänska att må väl.

Mångmilavandringen består av många små, små steg.
Och hjältedåden görs av den som tror sig vara feg.
Att vara liten, det är bra, då finns det plats för Gud.
Små ord från oss kan kanske eka av Hans starka Skaparbud.

Den minste i Guds Rike
är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike
kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike
är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike –
det är ju du och jag.

Jag är så tacksam att jag finns i ett fungerande samhälle. Ja, jag menar Sverige och jag menar min stad Norrköping och mitt landskap Östergötland.
”Men, hallå!”, säger någon. ”Titta på det där… och det där….! Det fungerar ju inte alls!”

Också jag ser ett och annat som jag blir frustrerad över.
Men i det stora hela har vi ju ett fantastiskt väl fungerande samhälle. Och just nu efter många veckors ovisshet så har vi också en regering. Och i både regering och riksdag och i kommunerna är det just nu en blandning av politiskt inflytande med kompromisser och realpolitik där representanter från olika partier får samarbeta och jämka med varann. Vi har en rödgrön regering som genomför en till vissa delar borgerlig politik.

Och ekonomin fungerar. De som inte har jobb eller kan arbeta har akassa eller sjukersättning eller andra stödåtgärder. Vi pensionärer har livets nödtorft och ibland mycket mer än det. Sjukvård och social omsorg är till stora delar fantastisk och tillgänglig för alla oberoende av ekonomisk eller social status.
Samhällsservice med röjning av vägar, cykelbanor och gångbanor efter snöväder fungerar otroligt bra, i alla fall jämfört med vad jag har sett i Ryssland, Ukraina och Kazakstan.

Strax före jul behövde jag ett nytt pass för en utlandsresa på nyåret. Det tog bara en vecka att beställa passet och få det till en mycket liten kostnad. I hur många länder som helst är det en jättedyr och mycket osäker och långdragen process att överhuvudtaget få tag i identitetshandlingar i allmänhet och utrikespass i synnerhet.

I går gjorde jag en liten dagsutflykt i Östergötland med länstrafikens bussar och tåg. Jag hade ett färdbevis med några dygnsbiljetter kvar sen jag för drygt ett år sen reste till Skänninge mer regelbundet, och jag ville passa på att använda någon resa på det medan det fortfarande fungerar.
Jag planerade resan i Östgötatrafikens app i min telefon och reste sen bekvämt på ”samma biljett”och med ytterst lite väntan mellan etapperna till Mantorp och Linköping med tåg och i Linköping och Norrköping med buss. Det blev hembesök med lunch och gemenskap i Mantorp, stadsbuss genom Linköping och en trevlig shoppingstund i orientaliska matbutiken Salam i Skäggetorps centrum och sen tåg och buss hem från Linköping till Norrköping och mitt hem i Vilbergen.

I Jemen riskerar flera miljoner just nu att svälta ihjäl. I Venezuela har det nyligen varit presidentval och i stora delar av omvärlden tvivlar man på att det har varit ett demokratiskt val. Många länder saknar nästan helt och hållet rättigheter och skydd för den enskilde medborgaren.
I många länder finns nästan inget av den infrastruktur och ordning och trygghet som vi svenskar tar helt för givet.

Låt oss fortsätta att protestera mot och agera mot missbruk och felaktigheter i vårt eget samhälle och land! Låt oss ständigt försöka förbättra villkoren för de utsatta i vår närhet!
Men låt oss också se allt det underbara som fungerar och vara tacksamma för det!

Jag är så tacksam att jag finns i ett fungerande samhälle. Ja, jag menar Sverige och jag menar min stad Norrköping och mitt landskap Östergötland.
Och jag tackar Gud, och jag är tacksam till alla som bidrar till detta fungerande samhälle.

Alla människor både agerar och reagerar.
Ändå är vi olika på så sätt att vi förmodligen som personer mer lutar åt det ena eller andra förhållningssättet.

Jag är nog en utpräglat agerande, ja, utagerande människa. Det påverkar också mitt sätt att reagera, så att jag ofta spontant kläcker ur mig något. Det kanske inte alltid är så balanserat och övervägt.

Om jag skriver aktion och reaktion blir det kanske ännu tydligare med de olika grundläggande förhållningssätten. Särskilt om reaktionen mest uttrycker sig i kritik.
Vi brukar tala om konstruktiv kritik, och det är väl en bedömning eller ”recension” som lyfter fram både positiva och negativa sidor. Om kritik enbart är negativ, att säga eller skriva om det man tycker är är dåligt eller felaktigt, så tycker den man kritiserar – kanske med rätta – att det är svårt att ta till sig kritiken. ”Fanns det verkligen inget positivt att tala om i förslaget, idén, projektet eller verket?”

Jag läste eller hörde en gång att ett negativt uttalande ”tynger ner” så mycket att det behövs tolv positiva uttalande för att balansera upp det. Hur vetenskapligt eller riktigt detta förhållande är kan jag inte bedöma, men jag tror det ligger mycket i det. För mig är det mycket lättare att ta emot kritiska och ifrågasättande synpunkter om de har föregåtts av någon eller några positiva kommentarer först, men jag kanske är ovanligt omogen…

Den som agerar ofta och mycket är väl ofta också kreativ, skapande eller har lätt för att kläcka idéer och hitta på projekt och aktiviteter.
Där behövs det naturligtvis att omgivningen i form av familj eller kollegor eller vänner reagerar. Och ju närmare man står ”idékläckaren”, desto mer ärlig kan man naturligtvis vara i sin reaktion, sina kommentarer.

Ändå tror jag det är viktigt med konstruktiv kritik och balanserade ”recensioner” – principen att säga tolv positiva saker för att väga upp en besk ”sågning” av något.
Lika väl som att barn behöver mer kärlek än kritik i sin uppväxt, behöver alla människor mer uppmuntran än ”nedmuntran” från omgivningen.

Ett ganska nytt begrepp i ledarskapsteori och företagstänkande är att vara ”proaktiv” snarare än ”reaktiv”. Reaktiv står då mer för att inte ha initiativet utan mest behöva rätta sig efter vad andra gör och vad som händer. Risken är då att det blir många ”brandkårs-utryckningar”. Att vara proaktiv är då att i förväg förutse invändningar och problem och ha en lösning på dem redan. Det är säkert bra att vara ”proaktiv” om man klarar det.

Jag läste just på internet i en artikel på engelska en annan sak som kanske hör ihop med att agera och reagera: Författaren vill göra en nyansskillnad på ”reaktion” och ”respons” (de engelska orden är verben ”react” och ”respond”). Då skulle ”reaktion” vara mer den spontana, instinktiva reaktionen som beror på olika (ofta negativa) erfarenheter vi har sen tidigare. ”Respons” skulle då stå för ett svar eller uttalande, då vi stannat upp lite och vägt vår reaktion och ger ett lite försiktigare svar.

Även om nyansskillnaden låter lite krystad, så är själva tanken kanske inte så dum.
Det är kanske lite som att när man blir arg eller upprörd eller ledsen ”räkna till tio” innan man reagerar.

Nu, käre läsare, får du reagera. Hoppas du förstår vad jag ville säga!
Jag, för min del, får väl fortsätta att vara kreativ och utagerande – och i det ibland eller ofta göra ett och annat fel. Bättre det än att inte göra något alls, tycker jag själv. Och så behöver jag själv träna mig i att ”räkna till tio” innan jag reagerar, bedömer eller kritiserar andras uttalande, handlingar eller verk.

Vad tänker du på när du hör ordet ”återställare”?

Kanske det vanligaste är drinken man tar ”dagen efter”. Så här förklarar Wikipedia ordet: ”En återställare är en alkoholhaltig drink som man dricker för att lindra baksmälla. Det är omtvistat om återställaren har verklig medicinsk effekt, eller om den mest är ett tecken på alkoholism.”

Jag fascineras av begreppet ”återställd” och ”återställelse” i vidare mening. Vi talar om det i samband med sjukdom och tillfrisknande. Att bli helt återställd är ofta inte vår verklighet, utan vi blir något eller avsevärt bättre. De gånger man blir helt återställd och precis i samma skick som före skadan, olyckan eller sjukdomen, då skattar vi oss lyckliga.
Vi lever i en ofullkomlig värld med defekter och ”trasigheter”, och det får varje människa uppleva mer eller mindre under livets gång. Det är naturligt att vi känner oss nästan osårbara när vi är unga och friska, men allteftersom åren går får vi erfarenhet av krämpor, sjukdomar och defekter också i vår egen kropp och själ. Vi kanske får använda de ord som en härlig man i min kyrka använder, då man frågar honom hur det är: ”Det är mycket som är bra.” Det är en fras som är ärlig och samtidigt uttrycker en positiv inställning.

I den kristna tron och Bibelns berättelser finns det många uppmuntrande exempel på fullkomlig återställelse och återupprättelse. Gud som har skapat universum och också naturlagarna är också undrens Gud, som ofta griper in i svaga, bristfälliga människors liv och gör dem återställda.

Jesus var under sin verksamhet på jorden så mycket upptagen med att bota och befria människor, att många såg honom som Läkaren som rådde på de mest omöjliga fall. Ofta står det just i evangelieberättelserna ”genast var han / hon återställd”. I den kristna kyrkans uppdrag ligger också att be för de sjuka och på så sätt bringa helande. I nästan varje kyrka förekommer det någon gång eller ofta att präster och pastorer och lekmän ber för människor om helande, ibland genom handpåläggning och ibland genom att smörja en droppe olja på den sjukes panna (en bild på den helige Andes närvaro).

Det finns hela tiden exempel på bönesvar och helande i olika grad som svar på bön. Jag är övertygad om att ju mer vi ber och handlar inom det här området, desto mer bönesvar och helanden får vi se. Ofta är bönesvaret och helandet bara delvis, och ibland ser vi ingen påtaglig förbättring alls. Kanske får vi nöja oss med att i den här ofullkomliga och skadade världen blir inte allt återställt alltid. När ondskan och djävulen en gång är borta för alltid finns ingen sjukdom och nöd eller död, men vi är inte där än.

Ändå är jag inte nöjd. Jag tror det är Guds vilja att det ska ske mer direkt och omedelbart helande och att människor blir helt återställda. Jesus Kristus var den underbare Återställaren, Läkaren och Herren här på jorden och i evighet. Han har gett sina egna efterföljare uppdraget att bringa läkedom och återställelse överallt på jorden. För detta vill jag längta, hoppas, tro och be och handla så länge jag lever. Var med, du också, i den gudomliga återställelsens och återupprättelsens tjänst!

Jag har alltid haft god aptit.
Som barn var jag blixtrande snabb och aktiv och ständigt igång med lekar och sport och ofta också med bus av olika slag. Min barndom tillbringade jag i södra Indien och i ständig kontakt med både västerländsk matkultur och den underbara indiska maten. Både på svenska skolan och hemma i familjen på loven var kockar och köksanställda förstås indier som något sånär kunde laga västerländsk mat men som var bättre på den kryddstarka indiska maten och de intensivt söta och ofta fettdrypande efterrätterna och sötsakerna. Och jag var ständigt hungrig och tyckte om allting. Svenska skolan hade också anlitat Mrs. Gomperts som lärare i engelsk konversation (och engelsk kultur), och av henne fick vi bekanta oss med scones och te och något som hette watercress. (När jag nu cirka sextio år senare kollar på internet vad det är, får jag reda på att det på svenska heter vattenkrasse eller allra helst källfräne.)

När vi fick vår veckopeng av husföräldrarna sprang vi ofta ner i basaren och gick in på någon av de enkla indiska restaurangerna och åt en dosai, en frasig och syrlig rispannkaka med starka såser till.
Det är än i dag en av mina absoluta favoriträtter och har enligt rapporter dykt upp på matsedeln på en av de indiska restaurangerna i Malmö.

Att njuta av maten är en gåva. När jag tänker på det har min kärlek till mat och ätandet starkt samband med mina år i Indien både som barn och vuxen. I Indien, där många människor saknar nog att äta, finns det naturligt nog en glädje att ha mat framför sig, och man ser verkligen hur folk njuter av maten. På många av de enkla och billiga restaurangerna med vegetarisk mat där jag själv har ätit på otaliga resor i Sydindien har jag ofta sett trådsmala kvinnor stoppa i sig otroliga portioner med god aptit. Ja, naturligtvis människor med annan kroppsbyggnad också, men det gemensamma för de flesta var glädjen över maten.

När jag blev vuxen och inte rörde mig oupphörligt, så fanns min aptit kvar och jag ökade rejält i vikt och har kämpat med det under många, många år nu. Men glädjen över mat vill jag inte vara utan. Det är tur att jag inte förknippar ett meningsfullt liv med att vara smärt och smal och snygg och välklädd.

Aptit handlar om så mycket.
Vi talar ibland om aptit på livet. Det är ett bra uttryck, tycker jag.
Många människor är blasé, utleda på det mesta.
De senaste dagarna har jag tänkt på vilken skatt det är att fortfarande ha aptit på livet långt upp i åren. Att glädja sig över naturen och årets växlingar, att ha aptit för gemenskap med människor och nya upplevelser, att kunna glädje sig över kärleken med sin livskamrat sen ungdomen.
Att fortfarande tro både på människors goda vilja och Guds omsorg, kärlek och beskydd, det är underbart. Och aptiten på livet ska inte vara ett destruktivt begär – ett begär efter ständigt mer, ett begär som sätter sig själv i centrum utan hänsyn till andra och omgivningen.

Just nu är jag med två av mina favoritpersoner – min fru och min dotter – i Egypten alldeles på stranden av Röda Havet med kristallklart vatten och hundratals vackra fiskar att se på genom min snorkelutrustning.
Och vi har en vecka på ett fint hotell med ”All inclusive”, det vill säga all mat och dryck ingår i priset och det är bara att ta för sig hur mycket eller hur lite man vill. Kan det bli bättre?

Vi brukar i Sverige säga till varandra: ”Smaklig måltid!”. Fransmännen säger ”Bon appétit!” Det betyder ”God aptit!”

Jag önskar dig ”God aptit!”. Jag önskar dig också Guds välsignelse och närvaro i ditt liv.
” Smaka och se att Herren är god. Salig är den som flyr till honom.” (Psaltaren 34:9)

De flesta av oss vill inte gärna utmana ödet. Det är som om vi ständigt väntar oss, att om det går riktigt bra och livet är glatt och enkelt att leva, så hotar strax något straff att drabba oss.
Och om vi svarar på frågan om hur vi mår, och då säger ”Tack, riktigt bra!”, så tillägger vi gärna ”Peppar, peppar…”. Det är ju en förkortning av ”Peppar, peppar, ta i trä!” …som ”betyder att man strör avskräckande kryddor på sin lycka, så att den inte ska locka till sig onda makter. Sedan urminnes tider har ju människan föreställt sig att det finns illvilliga makter, som vill sätta stopp för lycka och framgång. ” Så läser jag på Internet om uttrycket.

I min vanligaste miljö bland de fromma och gudfruktiga i pingströrelsen och övriga kyrkan hör jag i stället ofta uttrycken ”Tack och lov!”, Tack, gode Gud!” eller ”Genom Guds nåd!”.
Jag älskar de uttrycken, för de uttrycker en annan livsstil – livsstilen ”förtröstan på Gud”. Det är att leva sitt liv i tillit och beroende till Gud och ta emot det goda i livet från honom och att inte tappa fattningen, när det kommer lite motgångar också. När vi inser att vi är Guds älskade barn, som han har omsorg om, förvånas vi inte över hälsa och välgång upprepade dagar och veckor och kanske åratal i sträck. Samtidigt får vi inte tro att vi är ”vaccinerade” mot motgångar och sjukdomar och tråkigheter, för de är en del av livet för både ofromma och fromma.
Det är lättare att klara av de oväntade motgångarna om man har en positiv bild av Gud och hans kärlek till oss.

I går hade jag mitt första ”stugmöte” på Träffpunkten för seniorer nära min bostad. Vi sjöng välkända sånger till ukulele och dragspel och sjöng önskesånger. Jag höll en liten minipredikan om att ha den rätta bilden av Gud. Huvudtankarna var att (1) Vi ser Guds storhet och godhet i naturen, skapelsen, (2) Vi ser Guds storhet och godhet i hans Ord, Bibeln, och (3) Vi ser hans storhet och godhet allra mest i Jesus Kristus, Guds avbild och ”fotografi”. Och så bad vi lite och drack kaffe efteråt.

Många av oss älskar uttrycket och sången ”Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket”. Vi kanske inom oss menar ”Jag tackar Gud för livet”, men vi bör träna oss i att att både tänka och säga det och på så sätt inkludera Gud. Den människa som odlar tacksamheten till Gud och gör det öppet, växer i gudskontakt och trygghet och livsglädje, det är min övertygelse.

Käre vän, du får gärna säga ”Peppar, peppar…” också i fortsättningen.
Men smaka i alla fall på uttrycken ”Tack och lov!”, ”Tack, gode Gud!” och ”Genom Guds nåd!”!

Ha det så bra!

Först vill jag önska dig Gott Nytt År eller, eller om man ska vara så där petig som en del och säga ”God Fortsättning” med bestämd ton så fort det har gått några minuter eller timmar på det nya året.
Jag tror jag säger ”Gott Nytt År” igen, förresten. Det är ju mitt första blogginlägg det här året, som jag gärna vill kalla ”Nådens År 2019”.

Jag ger inga nyårslöften numera. Löften är svåra att hålla, och då ska man plågas av dåligt samvete för det. Men jag har nyårsönskningar.
I morse efter morgonkaffet och tidningsläsningen satt jag som vanligt och läste lite i Bibeln och talade till Herren och försökte vara öppen för vad han eventuellt ville säga till mig. Och i dag drabbades jag igen av en häftig längtan efter mer sann tro på Gud och hans ingripande i mitt och andras liv och i vår värld. Att jag bland annat läste i Matteus evangelium kapitel 17 om tro som ett senapskorn bidrog naturligtvis.

Min största nyårsönskan är att få ”senapskornets tro”.
Jag ber dig läsa den bön jag skrev till Gud alldeles nyss. Kanske du vill göra den till din bön också?
Då tror jag vi får ett spännande år.

Senapskornets tro
Herre, ge mig senapskornets tro!
Jag vill vara en troende,
inte en tvivlare.
Jag vill vara en av dem som flyttar berg.
Ja, Kebnekaise och Omberg och Hallandsåsen
ligger bra där de ligger,
men du vet vad jag menar,
vad jag längtar efter,

Du säger att tron är en gåva,
att det finns tro genom Anden.
Det är den tron jag behöver,
ge mig den, gode Mästare!

Du säger också att jag inte kan behaga Gud utan tro,
att jag ska be i tro utan att tvivla.
Det betyder förstås att tron inte bara beror på dig,
den beror på mig också.
Visa mig hur jag kan tro mer!

Hur jag kan be i tro utan att tvivla,
eftersom ”Den som tvivlar liknar havets våg
som drivs och piskas av vinden.
En sådan människa ska inte tänka
att hon kan ta emot något från Herren,
splittrad som hon är
och ostadig på alla sina vägar.” *

Jag vill gå trons väg,
stiga över båtkanten
och gå på vattnet,
se på dig och inte på vågorna.
Om jag börjar sjunka, hjälp mig!

Lär mig att se ditt Rike,
dina vägar och din vilja!
Hjälp mig att fylla mina tankar med dig,
så logik och naturlagar
och mänskliga tankar
blir mindre än dina tankar!

Herre, ge mig senapskornets tro!
Amen

* Jakobs brev kap 1

Namn är ett intressant ämne.
Numera är namnen vi ger våra barn mest en fråga om tycke och smak, för att inte tala om påhittighet och fantasi. Ofta kommer ju äldre släktingars namn också på fråga, och så har det väl alltid varit.
I gammal tid och i andra kulturer och i sagans och berättelsernas värld är namnet mycket mer än en tillfällig nyck eller en smakfråga. Namnet skulle säga något om personens egenskaper och karaktär och gärna forma barnets lycka och framtid på ett avgörande sätt. Namnet kunde också vara knutet till en händelse just vid barnets födelse.
På så sätt var namnet mycket mer likt våra föreställningar i dag om ett varumärke.
Ett varumärke, ett firmanamn är viktigt och värdefullt och vårdas. Det är olyckligt för ett företag om dess namn och varumärke smutsas ner eller förstörs. Sånt avspeglar sig direkt i förtroende och aktiekurser och stora ekonomiska konsekvenser och påverkar i förlängningen kanske tusentals människors anställningar och ekonomiska situation.

Bibeln säger t.ex. i Predikareboken 7:1 ”Bättre gott namn än god salva”.

Vi säger ”Han/ hon har namn om sig att vara…..”. Och så lägger vi kanske till ”ett språkgeni”, ”en musikalisk trollkarl”, ”superkock”, ”mästare i att snickra och fixa” eller något annat.

De senaste dagarna har jag funderat en hel del kring detta. En sak har jag fått klart för mig:
Vi är alltid mindre än de namn folk sätter på oss.

Det här skriver jag några dagar innan jul. En av bibeltexterna i samband med Jesu födelse säger ”Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.” (Ängeln Gabriels ord till snickaren Josef i Matteusevangeliets första kapitel).
Jesus – Jeshua – betyder ”Herrens frälsning”.
Den som är bekant med Bibelns texter vet att Jesus, Frälsaren, har många namn i de olika bibelböckerna både i Gamla Testamentet och det Nya Testamentet. Några är ”Herde”, ”Konung”, ”Läkare”, ”Kristus – Den Smorde”, ”Herrarnas Herre”, ”Försonare”, ”Domare”.

Medan vi människor alltid är mindre än våra namn, är Jesus större än något av sina namn och också större än alla sina namn tillsammans. Han är den allsmäktige Guden, den sanna bilden av Gud, Honom som ingen kan begripa eller omfatta. Han är större, Han är mer…

Muslimer säger i olika sammanhang ”Allah Akbar”, som vi översätter ”Gud är stor”. I själva verket betyder det ”Gud är större”, dvs han är större än alla våra föreställningar. Jag kan ha respekt för muslimer och islam, men om man tillämpar Jesu ord och måttstock ”Av frukten känner man trädet”, så är islams och Koranens lära inte värd att följa.

Men Jesus Kristus är större. Hans är ”namnet över alla namn”. Och ändå är han större än alla sina namn. En gång låg han som ett litet hjälplöst nyfött barn i en krubba. Därför firar jag jul.

Jag heter Ingvar. Mina fromma missionärsföräldrar gav mig av outgrundlig anledning det hedniska namn som betyder ”Guden Ings krigare”. Ja, inte skäms jag ett dugg över mitt namn, men jag är glad att det inte är det namnet som är min identitet. Den har jag i att vara en lärjunge till Jesus – en kristen.

Var vi bor och var vi lever är väl egentligen samma sak?
På sätt och vis, men ändå inte.
De här tankarna kom till mig häromdagen genom bibelordet som citeras längst ner.
Jag har formulerat funderingarna om det här i form av en dikt. Läs den och fundera vidare själv!

Var jag bor och lever
Träffade en granne i dag.
Pensionär som jag
men resligare och rakare
och till synes friskare.
Bor i grannhuset nära mitt
där jag bor sen fem år.
Han har bott i fyrtiofem –
sen husen byggdes.
Gjorde om trean till fyra
och sen till trea igen
allteftersom barnen kom
och lämnade boet sen.

För mig är det tretton bostäder
på de femtio åren som
vuxen med egen familj.

Var jag bor är en sak –
men var lever jag,
var finns mitt hjärta?
Var finns mina drömmar
och min längtan
att göra något för andra –
för Gud?

Var jag bor är en sak –
men var lever jag?
….

”Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus. Nåd och frid från Gud, vår fader, och Herren Jesus Kristus.” (Paulus brev till efesierna kap 1)