På mer än ett sätt har jag under de senaste dagarna badat i ljuset och värmen!
Påskhelgen bjöd på flera berörande och uppmuntrande gudstjänster och samlingar med spännvidden från Skärtorsdagens och Långfredagens allvarliga bibeltexter och sånger till Påskdagens glada och ljusa påskgudstjänst i Vidablickskyrkan på morgonen och den medryckande gospelkonserten på aftonen i Pingstkyrkan i strålkastarnas sken, då Mercy Gospel fick med både gamla och unga i påskens glädje och rytmer och med många decibel.

Och så var det ju solsken och framsprickande vår från Långfredagen och framåt, så det blev kaffe i trädgården hos min syster och svåger, och det blev för min del vårens första sångstunder till ukulele mitt i stan och på Vilbergens centrum.

Det här var första ”vanliga” påsken efter två års ”Coronapåsk” i kyrkorna med huvudsakligen digitala sändningar. Förra året tog jag tillfället och gjorde digitalt en ”Påskvandring” med sex videos från påskens dagar i evangelierna. I år lade jag ut länkarna igen, och till min glädje verkar flera eller många ha tittat och lyssnat och uppskattat programmen. Det värmer…..
Min syster Barbro blev oväntat sjuk under påskhelgen och fick vara hemma och avstå från gemenskap. Hon följde min påskvandring och sände en bild på mig i hennes TV-ruta.

I går fick jag och min fru en solig utflykt genom vårlandskapet till Åkerbo Frikyrkoförsamling i Vårdsberg ganska nära Linghem. Där var det cafémöte med trevliga, aktiva pensionärer att sjunga och spela för och tillsammans med. Nya platser och nya bekantskaper, det är också en del av livets värmande upplevelser.

I dag fick jag på promenaden till bönemötet i kyrkan njuta av scillorna på marken och magnoliorna i trädet i Strömsparken, och timmen med sång och bön tillsammans med andra gav också ljus och värme.

Jag vet att jag är privilegierad, och jag är tacksam till Gud för livet jag fått.

I min dikt ”Solbelyst” från 2019 finns följande rader:
”Solbelyst i dag av tjugotusen lux,
och då räknar jag inte
Guds solsken inom mig –
hundratusen lux av godhet och välvilja,
med det andliga namnet ”nåd”.
Jag är verkligen solbelyst.”

                                                           (Ingvar Holmberg 220420)

I dag är det onsdag i Stilla Veckan – Påskveckan.
I och med det startar på sätt och vis det kristna påskfirandet.

Under två år har Corona-pandemin lagt sordin på kyrkornas påskfirande.
Det som blommade upp som aldrig förr var det olika församlingarnas och kyrkornas och prästernas och pastorernas erfarenhet och färdighet i att sända predikan, sång och gudstjänst digitalt över Internet.
Den här påsken blir en påsk i frihet att samlas till gudstjänster utan begränsningar.

Förra året var också för mig ett annorlunda år vad gäller kafémöten och engagemang på olika ställen – det som jag har varit ganska upptagen med.
Också jag var mycket aktiv på internet som en kompensation för dessa inställda utflykter och resor. Bland annat gjorde jag för påskveckan en ”Påskvandring” med korta program för varje dag.

Det första var om Dymmelonsdagen och vad det begreppet betyder. En ledtråd är att det också har samband med att ”lägga sordin på något”. Nedan kommer länkar till de här korta programmen. De passar bra också i år.

Men först av allt vill jag uppmuntra dig att själv vara med i kyrkan under den här påsken.
Måtte det urkristna påskropet skalla både här och där! ”Kristus är Uppstånden!” ”Ja, han är sannerligen Uppstånden!”

Ingvar Holmberg – Dymmelonsdagen 13 april 2022

Påskvandring med Ingvar Holmberg:
1 – Dymmelonsdagen
https://youtu.be/kQwLgB7JJ3Y

2 – Skärtorsdagen

https://youtu.be/-c1UZrnGAlQ

3 – Långfredagen

https://youtu.be/3o1QoZzfSYg

4 – Påskafton

https://youtu.be/zD9xywZdCiM

5 – Påskdagen

https://youtu.be/j8JJO66oTn8

6 – Annandag Påsk

https://youtu.be/5VexKfwQtXI

I går gick jag i flödande solsken fram och tillbaka till stan och bönemötet i min kyrka.
Vid gångvägen såg jag en borttappad rosa vante och en liten bit längre fram en bortkastad tomflaska.
Tomflaskor slänger jag själv aldrig på marken, men för några månader sen tappade jag också en bra fingervante utomhus, förargligt nog. Jag har fortfarande kvar ”maken” i en av ytterfickorna på min varma vinterjacka, och så har jag fått ta till mina slitna, trasiga svarta vantar som jag egentligen hade kasserat.

Jag började tänka på det fina samtalet jag hade med Maria Nyman i Pingstkyrkan Cupolen i Linköping en vecka tidigare. För mig och min digitala ”bandspelare” berättade hon lite om sitt liv och om det ”Jesusinriktade 12-stegsprogram med namnet ’Celebrate Recovery’ ” som jag var nyfiken på.

Hon berättade för mig att hon hade upptäckt att hon i många år – ända sen sin barndom då hon miste sin mor hastigt – hade känt sig ”bortvald”.
Mycket personligt och öppet berättade hon om detta och befrielsen hon upplevt, när hon genom Jesus budskap och Nya Testamentets sanning och med hjälp av processen i ”Celebrate Recovery” kom till insikt om att hon i själva verket var ”utvald” – utvald av Jesus själv.

Marias fina analys och berättelse berörde mig på djupet.

Själv har jag nästan hela mitt liv känt mig privilegierad och utvald.

För mig har det i många år lett till att jag har känt det som en hederssak att ge vänskap och uppmuntran vidare till andra människor. Jag vill inte bara leva i min egen lyckobubbla.
Det underbara är att vi får på Jesus befallning ge berättelsen om Guds kärlek vidare till dem vi möter. På så sätt sprider vi ”utväljelsen” till fler och fler. Och den som känt sig bortvald och bortkastad kan få leva ett nytt liv – utvald och ”tillvaratagen” av den gode Guden.
Lyssna gärna till Maria Nymans fina berättelse på min podd genom följande länk:
https://pod.space/…/inget-att-dolja-maria-nyman-berattar

25 mars 2022 Ingvar Holmberg

Jag är en riktig Norrköpingsbo nuförtiden – efter snart nio år som återkommen till min födelseestad.
Men ibland åker jag till Linköping, där jag har ett par återkommande ärenden:
Ibland är jag med på pingstpastorssamling för Östergötland i Pingstkyrkan Cupolen alldeles vid Gamla Linköping. Och ibland åker jag till min favoritaffär i Skäggetorps Centrum – Salams livs där man kan köpa orientaliska livsmedel, t.ex indisk pickles och liknande.
I torsdags hade jag efter avslutande lunchen på Cupolen en givande pratstund med ljudinspelare påslagen i samspråk med Maria Nyman, en av medarbetarna i Pingstkyrkan, Linköping. Hon arbetar bland annat med lunchserveringen och med LP-verksamheten (kontakt med missbruksproblem mm). Dessutom är hon engagerad i två mycket spännande arbetsgrenar – dels Origo som är en en verksamhet med nystart och inträde i arbetslivet, dels Celebrate Recovery som är en ”Jesuscentrerad 12-stegsrörelse” som intresserar sig för ett bredare spektrum än missbruksfrågor – upprättelse av personligheten i vidaste mening. Jag förklarar inte mer utan ger dig länken till min podcast, där samtalet finns. Lyssna gärna! Länken kommer här: https://pod.space/bitarurlivetingvarholmbergspodd/inget-att-dolja-maria-nyman-berattar

På pastorssamlingen pratade vi en hel del om Ukraina. Jag tog fram ett videoreportage från Berdichev i Ukraina från en lyckligare tid och ett besök där 2009, då ett tioårsjubileum av ett kyrkbygge med stöd från lilla Överhörnäs i Ångermanland besöktes av 1000 personer och stadens borgmästare. Samma kyrka står kvar än i dag fast granatblixtar från ryska attacker syns i närheten. Den kyrkan är just nu tillflyktsort för 100 internflyktingar i Ukraina. De får skydd, sovplatser, mat och kläder och hjälp av kyrkans folk, understödda bl.a. av kristna i Sverige. Titta gärna på videon från en lyckligare tid! Länken:
https://youtu.be/WLJ8y9qcXOw

Det var struligt i Linköping i torsdags för på eftermiddagen, när jag skulle åka buss till Skäggetorp och köpa indiska matvaror, så hade telefonbatteriet slocknat med min dygnsbiljett i och med noll chans att ringa mina vänner som väntade på mig. Och busshållplatsen vid Skäggetorp var avstängd och jag fick gå en kilometer både till och från affären, som till råga på allt inte hade det jag sökte.
Men så småningom tog jag mig till goda vänner och fick eftermiddagskaffe och skjuts till en härlig ”LP-kväll” med sång och musik och härlig gemenskap – och laddning av telefonen med en lånad sladd. Så fick jag skjuts till Resecentrum och åkte glad hemåt med Östgötapendeln och stadsbussen hem till Vilbergen. Det var en underbar dag, sammanfattningsvis!
Ingvar Holmberg 220321

På 1980-och 1990-talen gjorde jag många resor till Ukraina.
De senaste åren och årtionden har mina ryskspråkiga kontakter främst varit i Kazakstan, men de senaste veckorna är det förstås Ukrainas öde och olycka som upptar mycket av allas våra tankar.
För några dagar sen – mitt i en samling i vår kyrka omkring vikten av att delta i de små grupperna – så fick jag tillsammans med vår pastor Susanne gå ifrån samlingen för att ta emot tre kvinnor från Ukraina, flyktingar som skulle övernatta i ett utrymme i vår kyrka. Då fick jag hjälpa dem till rätta på ryska och också be en välsignelsebön för dem på ryska vilket de var mycket tacksamma för.

Under ganska många år har jag förmedlat vänkontakter mellan svenska kristna församlingar och församlingar i olikas delar av det gamla Sovjetväldet. Många av dessa kontaktförmedlingar gjorde jag under en begränsad tid och tappade sen kontakten med vad som sedan hände. Men i många av fallen har vänskapen hållits levande genom talrika besök och återbesök och samarbete mellan församlingarna.

Ett av de mest lyckade exemplen var mellan en livskraftig s.k. ”underjordisk” eller oregistrerad församling i Berdichev en stad 20 mil väster om Kiev och den lilla orten Överhörnäs utanför Örnsköldsvik i Ångermanland och den lilla men aktiva pingstförsamlingen där. Omkring 1990 hjälpte jag till att etablera kontakt, och sen dess har trafiken och gemenskapen och hjälpen gått i båda riktningar under alla åren. 2009 på hösten var det 10-årsjubileum av invigningen av den stora fina kyrkan i Berdichev, där deras vänner i Överhörnäs hade gjort stora insatser för att finansiera och praktiskt uppföra kyrkan. Nu var det jubileumsgudstjänster med stadens borgmästare inbjuden och cirka 1000 personer närvarande på söndagen. Jag blev medbjuden som tolk och vän på den resan – ett oförglömligt minne för mig. En av de svenska deltagarna videofilmade och sen klippte jag ihop en film av detta. En lyckligare och tryggare tid, i sanning!

Jag har nu lagt ut mitt videoreportage på YouTube. Titta gärna!
I kväll har jag via telefon fått lite uppdatering av läget i Berdichev genom vänner i Överhörnäs och i kontakt med Berdichev.
Per den 18 mars 2022 står kyrkan fortfarande intakt i Berdichev och härbärgerar just nu ett 100-tal internflyktingar. Granatblixtar syns på himlen i närheten, men än står kyrkan och är i tjänst för behövande människor. Pastorsparet Anatolij och Ludmila Botsyan leder församlingen i tjänst för behövande människor.

För rätt många år sen skänkte Överhörnäsborna en minibuss till församlingen, huvudsakligen för att ombesörja transport av sjuka eller äldre församlingsbor. Vuxne pastorssonen Tim Botsyan använder nu den bussen till farliga mat- och hjälptransporter längs småvägar till Polen och tillbaka med förnödenheter till behövande människor inom och utanför församlingen.

Jag kommer åter med tankar om Ukraina och Ryssland, men den här gången vill jag främst påpeka betydelsen av vänskap och trofasta band och kristet liv i praktiken, där människor i nöd av alla de slag kan finna en uträckt hand. Vi glömmer inte heller betydelsen av bön och förbön och kraften i Guds beskydd!
Länken till min film: https://youtu.be/WLJ8y9qcXOw

18 mars 2020 Ingvar Holmberg

För några dar sen blev jag uppringd av en man i min egen ålder.
Han sa sitt namn och presenterade sig som en av mina ”följare” och berättade att han prenumererade på min YouTube-kanal och uppskattade tydligen ganska mycket av det jag har producerat inom olika genrer. Det visade sig under samtalets gång att jag känner igen honom och hans släkt och är lite mer bekant med ett par av hans släktingar.

Det var en stor uppmuntran att han hörde av sig på det här sättet – jag har en följare, Hurra!
Under de här två pandemiåren har jag producerat många alster i olika genrer för att i någon mån kompensera för inställda cafémöten och uteblivna bokningar och gudstjänster och samlingar.
Och under drygt ett års tid har jag via Facebook knutit kontakt med många från olika platser där jag bott och varit. Av olika skäl hade jag tappat kontakten med dem, men nu hörs vi av lite nu och då genom Facebook och utbyter små meddelande och kommentarer – åtminstone med den bekväma ”Gilla”-symbolen med ”tummen upp”.

I det kristna tänkandet och Bibelns undervisning möter man ofta begreppet ”lärjunge” – för praktikant eller lärling till någon profet eller till Herren Jesus Kristus, då han vandrade på jorden.
Jesus ägnade mycket tid åt stora samlingar och offentlig undervisning och predikan med ibland tusentals människor samlade. Men han gav ännu mer av sin tid och sitt intresse åt sina närmaste efterföljare och lärjungar. Under de senaste veckorna har jag i min egen bibelläsning riktigt slagits av Jesu intresse för och arbete med sina lärjungar.

Han ägnade sig inte alls åt att lura och manipulera och utnyttja sina ”följare” och liksom nådigt ta emot deras beundran, tjänster och ägodelar. Han ville göra dem till vänner och hjälpa dem att växa som människor och andliga resurspersoner och själva växa in i de uppgifter som han tycktes behärska så fullkomligt. Han uppmuntrade sina lärjungar att tro och agera och förvänta sig att de med Guds kraft och den helige Andes hjälp skulle kunna fortsätta Hans gärningar och uppmuntrans- och befrielsearbete bland behövande människor. Och han överraskade dem ofta genom att betjäna dem, fast det var han som var ”chefen”.

Därför vill jag med glädje kalla mig en lärjunge till Jesus Kristus. Och jag är glad när jag möter andra som framför allt också vill vara hans lärjungar. Om de sen, som en bonus, också trivs tillsammans med mig, så är jag naturligtvis glad över det.

Jag kommer aldrig att skriva mina memoarer (även om man ska vara försiktig med att säga ”aldrig”). Däremot vill jag gärna att dikter och sånger och naturvideos och annat jag har gjort ska vara som ”fjärilar” som flyger upp från min närhet och som kan glädja och inspirera och ge goda tankar till någon.

Nu inför min 75-årsdag om ungefär en vecka vill jag gärna ge dig några länkar till några av mina alster. Dem kan du komma till med en knapptryckning på din telefon eller surfplatta eller dator.
Tre av mina mest visade videos i kategorierna ”Naturfilm/ reportage”, ”sångvideo” och ”diktvideo” är följande, men efter de tre länkarna vill jag gärna ge dig ett par, tre länkar till det jag själv tycker är bland de bästa:
”Hur var det på Öland?” (från sommaren 2020) https://youtu.be/e_3Kcia27nc

Dikten ”Liten telefonhistoria” https://youtu.be/mf0ElXJPXmc

Sångvideon ”Den som tror och blir döpt” https://youtu.be/GvIKr3-GvVQ

Tre av mina egna favoriter:

Sångvideo med naturbilder ”Alla trädgårdar är mina” https://youtu.be/ipbrwg8DCno

«Utsikt från mitt fönster -2” med tre dikter om ekar https://youtu.be/mPD3Gp8BmIQ

”Korsvandring augusti 2020” – ett reportage med bra sånger https://youtu.be/xFEt75v8upA

Var gärna min ”följare”! Jag vill gärna vara din vän! Om du vill bli lärjunge till någon, så rekommenderar jag den jag själv följer – Jesus Kristus!

Ingvar Holmberg 220218   Foto från korsvandringen maj 2021 Rast vid Svartån nära Linköping Taget av Göran Nordfeldt el.  David Sundell

 Här kommer lite post en av de första dagarna ”post Covid” i betydelsen att Covid-restriktionerna i vårt land har tagits bort.

Det sammanfaller också nästan exakt med att posten nu kommer i brevlådan bara varannan dag. Jag kan i och för sig acceptera det, och jag är av ganska få människor i Sverige som fortfarande tycker att svenska Posten är ganska pålitlig och fantastisk, som gör det möjligt att lägga ett brev eller en liten sak eller ganska stor sak i ett kuvert eller en låda och betala en peng för att få det till den mest avlägsna adress på ett par eller några dagar.

I vår tidning i dag hade den briljante författaren och professorn Joel Halldorf (son och sonson till välkända pingstpastorer) en tänkvärd artikel om att vi efter pandemin ”behöver en existentiell omstart” och inte bara omstart av arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och ekonomin.
Det ”existentiella” handlar väl till en hel del om relationer, gemenskap och känslor och också om själsligt och andligt välbefinnande.

Det är som om vi är tafatta inför att våga ta i hand igen och ge varann en kram. Pandemin har delvis gjort oss till ensamvargar och isolerat oss från varann.

Vi som har haft stor del av vår fritid och sociala kontakt och andliga tillfredsställelse i att gå till kyrkans och den kristna församlingens samlingar, har haft två års tillvänjning i att finnas framför en skärm och lära oss leva mer och mer digitalt.

Nu behöver vi träna oss i avvänjning från det här och övervinna åtminstone vissa delar av vår rädsla för bli smittade eller smitta andra med farliga eller kanske numera lite mindre farlig sjukdomar. Vi behöver träna oss i att komma tillbaka till kyrkan / församlingen.

Det finns smittande glädje, smittande entusiasm och smittande levnadslust, och den typen av smitta behövs i världen – inte minst just nu.

Själv längtar jag intensivt efter att själv uppleva och också till andra förmedla sann Jesuskristendom som visserligen kan upplevas via en dataskärm eller telefonskärm, men som allra bäst trivs i det personliga mötet mellan några få eller ganska många. I det mötet spelar uppmuntrande ord, trosviss och hängiven sång och bön och tillbedjan, varma blickar och varma kramar och biblisk handpåläggning en mycket viktig roll.

Den blide och varmt troende och äktskånske musikprofessorn och pingstvännen Göte Strandsjö skrev i en av sina sånger: ”Räck ut din hand, räck ut din hand! Jesus är här, och Han har stora skatter att ge.”

(Ingvar Holmberg 220211)

I vår dagstidning läste jag i morse om ett par som nu hittat sitt drömboende.
Och för en tid sen läste jag om ett annat par som nu sålt sitt hus för ett annat objekt som de skulle satsa på. I artikeln nämnde de som i förbigående att de hade gjort om alla rummen i huset sju gånger i det hus de nu lämnade. Det var ju inte svårt att förstå att det var i själva arbetet med att förändra som de fann sin tillfredsställelse.

Våra massmedia visar många varianter på att göra om och bygga om och byta stil och look med kläder och frisyr och olika attribut.
Men sedan då?
Det räcker ju inte med den yttre miljön, den fräscha nya looken eller att ha hittat drömboendet, om den person som finns i drömhuset eller de fräscha kläderna eller nya frisyren inte är tillfreds på ett annat och viktigare plan.

Jag erkänner villigt att jag är alltför lite upptagen med vilka möbler eller gardiner vi har uppe. Bäst trivs jag med att inte möblera om och inte byta gardiner i onödan. Det som fungerade bra för några månader sen (läs år! ) det är jag misstänksam mot att ändra på. Och kläderna jag trivs i, går jag gärna länge, länge i. Det är min lycka att min fru är något mer normal i de här frågorna, även om hon efter nästan femtiofyra års äktenskap inte är klar med renoveringsarbetet av mina vanor och attityder i bostadens utseende. Men vi är båda ganska överens om att vi ju har vårt drömboende nu – rymlig hyreslägenhet med hiss i huset, två toaletter i lägenheten och möbler i alla rum, sängar att sova i och gott om kläder i klädkammaren och flera par skor också.

Viktigare än den yttre miljön är att skapligt trivas med sig själv, att älska sin familj och sina medmänniskor och att ha mening i livet. Och för min del handlar det i första hand om en oskadad relation med Gud genom Jesus Kristus och att hitta en plats och roll i Guds Rike och den kristna gemenskapen och att ha en uträckt hand till och ett öppet hjärta för mina medmänniskor.

Och även om jag inte hade mitt drömboende nu, så skulle jag – liksom kanske du också – ha ren luft och natur utanför bostaden och den underbara allemansrättens möjligheter att vistas lite var som helst och njuta av parker och skogar och sjöar och hav, av blommor och bär och frukter och svamp att plocka helt gratis.

Och vårt samhälle och land har visserligen många brister men är ändå på många sätt ett paradis på jorden. Jag kommer att tänka på vad jag skrev i min dagbok för några veckor sen, den 30 december:
”På nyheterna kl 18 berättade de apropå senaste dödsskjutningen i Skäggetorp i går, att det varit något över 45 dödsskjutningar i Sverige per år de senaste åren.
Jag har ofta tyckt att Sverige trots allt är ett tryggt land, jämförelsevis. Tittade just på nätet att Chicago med cirka 2,7 miljoner invånare har i storleksordningen 7-800 dödsskjutningar per år på c:a en fjärdedel av Sveriges befolkning. Det är väl i runda slängar 70 gånger så många dödsskjutningar efter befolkningsmängden…. 45 är för mycket för Sverige, men vi kan väl åtminstone inse att vi lever i ett ganska tryggt land?”

Avslutar mina funderingar för den här gången och önskar dig allt gott – gärna vad gäller boende och yttre faktorer men framför allt i fråga om det som är på insidan!

(Ingvar Holmberg 220203)