Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg med funderingar i skilda ämnen. Dessutom kommer det ofta att vara information om och länkar till videos och radioprogram med mig som upphovsman. T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger och se mig framföra dem i enkla videos.

Nu är jag här igen

”Nu är jag här igen!”
”Har du varit borta?”
”Ja, jag har ju mer eller mindre slöat i två veckor!”
”Ursäkta, men jag hade inte märkt något!”
”Typiskt!”

Hej, kära vänner!
God fortsättning på det nya året!

Jag är ju pensionär sen rätt många år, men av eget val är mina veckor i vanliga fall ganska tätt inbokade av bönemöten, bönegrupper, gudstjänster och producering av radioprogram och blogginlägg och program för internet.

Den här julen, mellandagarna, nyåret och första dagarna på det nya året har jag levt nästan helt utan så mycket tider att passa. Och jag har firat rejäl ledighet med gemenskap med familj, vänner, god mat, sällskapsspel och mycket avkoppling och tittande på TV, filmer och serier och lösning av korsord.
Vår dotter och dotterson var hos oss fler dagar än vanligt, och vi firade julen med våra respektive favoriträtter (lite olika för var och en) med sill, sallader, skinka, lax, Janssons frestelse, revbensspjäll, kalkon på Juldagen etc.

Och julsångerna och julgudstjänsterna och tacksamheten till Gud var naturligtvis en del av det hela.

En trevlig höjdpunkt på Trettondagsafton, som till stor del sammanfaller med julen i Ukraina och Ryssland, var att vara med på en träff i Pingstkyrkan med ukrainare och svenskar i en gemenskapskväll med utdelning av kläder och skor och fikagemenskap och prat och sång till ukulele, där svenskar lite tafatt sjöng på ryska och ukrainare lite tafatt sjöng på svenska.
Samtalen på ryska, engelska och svenska med de 10-12-åriga helskärpta och mycket trevliga skolbarnen och deras mammor satte djupa spår.

Också den här veckan går livet lugnt och ledigt, innan det blir mer som vanligt nästa vecka . Livet är fantastiskt!
Den oförliknelige Ingemar Olsson, pastor, sångare, musiker och sångförfattare, sjunger i en sång som jag har sjungit mycket med barn under årens gång:
Helhjärtat vill jag göra
allt som jag nånsin gör
Helhjärtat vill jag leva
Helhjärtat tills jag dör
Refr:
Med hela hjärtat hela tiden
överallt och jämt.
Med hela hjärtat hela tiden
alldeles bestämt.

…Helhjärtat vill jag jobba
Helhjärtat vara lat
Helhjärtat vara hungrig
Helhjärtat äta mat….
….Helhjärtat vill jag sjunga
Helhjärtat hålla tyst.”

9 januari i nådens år 2023
Ingvar Holmberg

Jul – när Jesus kom till jorden

Alldeles nyss, tre dagar före julafton, gjorde jag färdigt en podcast om vad julen egentligen handlar om.
Det är nyttigt att försöka formulera och sammanfatta olika saker och företeelser och begrepp. Det är när man förklarar för andra som det visar sig om man själv har grepp om något.

I dag mitt på dagen stod jag med ukulelen mitt i stan i Norrköping och sjöng julsånger en halvtimme och fick många vänliga nickar. Jag lyckades också dela ut några foldrar som berättar om Jesus, men det är svårare att få folk att ta emot. Men när en man i min egen ålder sa nej med eftertryck och skällsord om gudstro av alla slag, då kom en dam som nyss vänligt tackat nej till foldern, fram till mig och bad att få den. Vi fick ett fint litet samtal, och jag fick till och med be en liten välsignelsebön för henne där på trottoaren.

Lyssna gärna på min podd! Länken kommer nedan. God Jul!
21/12 2022 Ingvar Holmberg
https://pod.space/ukulelegubbenspodd/06_jul-nar-jesus-kom-till-jorden

”Strötankar på kanelen – strax före julen”

Ursäkta den kanske olämpliga ordleken!
”På kanelen” är ju ett slanguttryck för att vara berusad, men det är jag inte.

Tankar på kanel är inte så långsökt så här strax innan jul. Att strö kanel först och socker sen på risgrynsgröten som ska vara kokt med kanelstänger i och så mjölk på det – det smakar bra året om men alldeles särskilt vid jul.

Många stressar nästan ihjäl sig nu i adventsljusens tid, trots längtan efter ro och stillhet som vi kanske har inom oss.
I min kyrka i söndags var det julavslutning av söndagsskolan och barnverksamheten inför jullovet. Det var som det skulle vara – med rörelsesånger, dockteater, julspel med nästan riktiga herdar i fullängd från två meter till cirka en och åtti. Och vår härliga Elisabeth, barnledare och församlingsledare och mamma till två flickor, predikade enkelt om det viktiga på julen med rum för Jesus och med lite stillhet och enkelhet och tacksamhet mm.

När den kristna kyrkan trängde igenom i Sverige för drygt tusen år sen, var adventstiden fram till jul en fastetid, då man levde enkelt de flesta dagar och avstod från kött och fisk och vin och annat.
Det var tänkt som en förberedelse för den stora högtiden till minne av Jesu födelse.

Just när jag skriver det här har jag två dagar, då jag hoppar över maten – jag fastar för att jag vill det och trivs med det. Och ganska många veckor gör jag så, även om jag inte känner mig mer andlig för det. Det är bara skönt att ha lite mindre omsorg om matbestyr och kunna känna att livet är så mycket mer än maten och det materiella. Och alla som känner mig vet att jag njuter av mat, oftast alltför mycket!

Hur uttrycker vi vår längtan efter Gud, efter andlig verklighet och det som består i tillvaron?

Alldeles nyligen har jag läst in som radio, audio och podd Stig Hällzons berättelse om ”T B Barratt – Nordens pingstapostel”. Han var en lysande pianistbegåvning och elev hos Edvard Grieg vid sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet. Så valde han predikstolen framför flygeln och var verksam inom Metodistkyrkan först och blev sen den som förde pingstväckelsen till Norge och Norden.

Hans andliga längtan förde honom till USA vid tiden då pingstväckelsen bröt fram 1906. Alldeles i slutet av året gjorde han sin andliga upplevelse och kom hem till Norge och dåvarande Kristiania (Oslo) strax före jul. Och i julgudstjänster och söndagsskolfest då man gick runt granen och sjöng julpsalmer, kom Andens kraft över både barn och vuxna. Julfesten övergick i bönemöte med olika andliga manifestationer, och många av de vuxna var kvar i kyrkolokalen till morgonen.

TB Barratt blev ledare för norsk pingströrelse och var också den som ledde fram den unge svenske baptistpastorn Lewi Pethrus till insikt och erfarenhet av andeuppfyllelsen.

Vad säger att inte du och jag kan få göra starka andliga upplevelser den här julen?
Låt oss öppna oss för vår andliga längtan och ge rum för Jesus, Konungarnas Konung!

Det är inte fel att längta efter kanel, socker och julgröt och skinka och familjegemenskap och glädje!
Men livet handlar om mer. Det handlar om att liksom en ung begåvad pianist, sångare och musiker för omkring 115 år sen, låta längtan efter Gud vara viktigare än allt det andra omkring oss.

Om mina strödda tankar här delvis blir störande tankar för dig, som får dig att längta mer efter Jesus Kristus och Hans Ande, då ber jag inte om ursäkt.

Vänliga hälsningar 14 dec 2022

Ingvar Holmberg

PS Om du vill lyssna på kapitlet om TB Barratt, klicka på länken nedan! DS

https://pod.space/bitarurlivetingvarholmbergspodd/tb-barratt-en-nordens-pingstapostel

Apropå ”Klingande julkort” – en advents- och julhälsning från Ingvar Holmberg

Från 1984 och fram till pandemin för två år sen har Pingstkyrkan i Jönköping haft julkonserter under namnet ”Klingande julkort”. I genomsnitt har det varit omkring 10000 besökare varje år. Vilken insats av alla dessa sångare och musiker och övriga medarbetare!

De vackra tryckta julkorten, man brukade få och skicka i kuvert med frimärken på och genom Postens försorg, blir det ju mindre och mindre av.

Och i vår lilla men naggande goda familj på fyra vuxna har vi slutit ge varann julklappar sen flera år. Jag envisas med att på ”julklappstid” på sen eftermiddag efter julsånger till pianot, läsning av julevangeliet och lite tackbön till Gud, ge min fru och min dotter varsin ”icke-julklapp” som består av en kalender med personliga bilder för varje månad och också en omslagsbild. (Den kommer med här i det här julkortet).

Från min 75-årskonsert med egna sånger 27/2 i Pingstkyrkan, Norrköping
(Foto: Gerd Derneborg) 

Omslagsbild på nya kalendern
(från ån i Söderköping)

Saker och prylar är praktiskt att ha men blir alltmer oväsentligt för mig för varje år.
Tacksamheten och förundran varje ny dag och vecka och månad och insikten om hur bra jag har det på nästan alla sätt – tar mer och mer överhanden.

Videoklippen från det krigsdrabbade Ukraina, där medelålders eller äldre par eller personer står utanför sitt totalförstörda hem och med slavisk svart humor och ett skratt säger: ”Ja, vi ska bygga upp det igen!” – de videoklippen har visat det farliga med att vara för fäst eller beroende av alla sakerna i vårt liv.

Att odla tacksamheten till varandra och till Gud, blir mer och mer viktigt.

Jag har inte så mycket dyra eller värdefulla ägodelar, men jag har många värdefulla vänner och upplevelser.

Dessutom har jag under de senaste åren, i viss mån förstärkt av pandemin, dokumenterat väldigt mycket av sånger, dikter, upplevelser och undervisning och bilder på internet genom YouTube och poddar och närradioprogram och så vidare. Jag har skrivit massor av sånger, och bara de senaste två, tre åren har jag spelat in väldigt många av dem.

Och i dag blev jag färdig med ett ”klingande advents- och julkort” med nio egna sånger på en video, som sen en stund finns på YouTube. Här är länken att klicka på, så du enkelt får videon att komma upp på din skärm, så kan du trycka på play-knappen och se och höra.

https://youtu.be/LG4YSftCbs0

Min podd ”Bitar ur livet” växer hela tiden med nya intervjuer, högläsningar ur böcker, bibelstudier mm. Podd / podcast är ju det moderna sättet att lyssna på radio när man själv vill – via telefon, surfplatta eller dator. Länk: https://podcasts.apple.com/mx/podcast/bitar-ur-livet-ingvar-holmbergs-podd/id1513207845

Min diktbok ”Utsikt från mitt fönster” finns som gratis ljudbok:

https://archive.org/details/iholmbergutsiktfranmittfonster100dikter

Min blandade bok ”Ordslöjd” med dikter, verser och prosa finns också att lyssna på:

https://ingvarholmberg.se/dikter/lyssna-pa-dikter/boken-ordslojd-som-ljudbok/

Önskar dig en fin advents- och jultid! En Frälsare har fötts åt oss!

Tack, alla vänner, för att ni finns! Gemenskap och relationer blir ju mer och mer viktigt att odla! Min Gittan hälsar till alla som känner henne!

Norrköping 2 dec 2022

Er vän Ingvar Holmberg tel 070-6203977 www.ingvarholmberg.se

Vilbergsgatan 48 603 87 Norrköping

När det både piper i bröstet och sjunger i hjärtat

I lördags blev det årstidsskifte här i Norrköpingstrakten.
På förmiddagen var jag på det som förmodligen blev den sista svamputflykten för året tillsammans med min svåger och vän Jan-Erik. Eftersom vi var beredda på snö när som helst åkte vi till skogen i hans bil som redan hade vinterhjulen på.
Men vi fick ingen vinter den förmiddagen, utan vi plockade lite spröda trattkantareller som hade blivit såna i frosten på marken, men som går att plocka och tillaga ändå, fast man behöver plocka dem varsamt för att få med stjälkarna. Så hittade jag riktigt många taggsvampar alldeles på slutet, så vi kunde fylla på med dem i korgarna.
En lite rolig detalj på utflykten blev att Jan-Erik hade skurit sig litet lätt på tre ställen vid rakningen på morgonen men inte hunnit eller kommit ihåg att plocka bort de små papperslapparna som stoppade blödningen. Jag trodde han visste om det själv, så jag sa inget. Under utflykten tog jag upp ett samtal om rakning med hyvel respektive apparat (som jag har använt i många år), men han uppfattade samtalsämnet som något som bara föll mig in och svarade i allmänna ordalag. Först efteråt när han kom hem upptäckte han det vid sin hustrus påpekande.
Jag vet inte riktigt varför jag inte sa något på våra drygt tre timmar tillsammans, men som sagt – jag trodde han visste om det och mig störde det inte.

Foto: 8/11 & 19/11 I Holmberg
Så kom ju rejält snöväder senare på lördagen, både i Östergötland och på andra håll.
Det som också hade kommit på lördagen eller kanske dagen innan, var en rejäl vinterförkylning med snuva, lite ont i halsen och att jag kände mig lite allmänt ”uschlig”, som min vän Sven med östgötsk vältalighet beskriver det.
Jag tog mig med bussen till bönemötet på lördagskvällen och sångövning efteråt inför sång- och musikmedverkan i Vidablickskyrkan på den stora högtidsgudstjänsten på söndagen med pastorsavtackning i en fullsatt kyrka och kyrklunch efteråt.
Det var skönt att kunna klara av det åtagandet, innan jag sen på eftermiddagen ”släppte fram” förkylningen och avbokade ett par engagemang och träffar de närmaste dagarna.
Nu har det pipit i bröstet några nätter, så jag har flyttat till arbetsrummets bäddsoffa tillfälligt för att inte pipandet ska hindra min fru från att sova.
Men samtidigt som det piper i bröstet ganska ljudligt och delvis komiskt, så sjunger det i hjärtat – som vanligt.
Och jag har det ju så bra och bekvämt här hemma – det är verkligen inte synd om mig!
Några dagars vinterförkylning med måttliga symptom är en bagatell, särskilt som jag under de två pandemiåren har varit friskare än vanligt, faktiskt.
Det piper i bröstet, men det sjunger i hjärtat.
                                                                                  (Ingvar Holmberg 221123)

Ljusglimtar i ”gråkulen” november

 

De senaste dagarna har det varit en hel regn och gråa dagar. Och dagarna bli kortare och mörkare.
Men jag har så mycket i mitt liv som är bra och som jag ofta tackar Gud för – både när jag är ensam och när jag träffar andra i olika sammanhang, till exempel ”bönemöten” som för mig till stor del är ”tackmöten”.

Också i år är svampskogen för mig som bäst nu sent på hösten, då trattkantarellerna oförtrutet växer och förökar sig och litet retfullt leker kurragömma med mig. Men när jag väl får syn på en eller två, så finns det nästan alltid många fler i närheten som liksom säger: ”Plocka oss också! Vi bara retas lite!”

I fredags kunde min Gittan och en av våra bästa vänner åka med mig till ett bra ställe, där det finns svampar att plocka alldeles nära bilen, vilket passar min fru bra för tillfället. Det var uppehållsväder och vindstilla och jätteskönt, och tunnbrödsrullar med goda pålägg och kaffe till gjorde bara det hela ännu bättre.

I förra veckan upplevde jag också på ett annat sätt Sverige och det svenska samhället från dess bästa sida – och det handlar om hörapparater!
De senaste fyra åren har jag använt mina första och moderna hörapparater och samtidigt lite mer sett och förstått, att hörapparater är en del av vardagen för väldigt många i vårt land.

Sverige måste vara världens bästa land att behöva hörapparater i, och i detta bästa land, så verkar Östergötland vara den bästa och förmånligaste regionen för den som behöver hjälpen. (Och personligen är jag övertygad om att audionomen Marie Lindberg på Audio Nova i Norrköping är ”världsmästare” på att möta och förklara och hjälpa den som behöver hjälp med hörapparat.)

Jag har betalat 500 kr per apparat för att ha modern hörhjälp i fyra år. Varje apparat kostar egentligen 15000 kr! Nu efter fyra år erbjöds jag att byta upp mig till de modernaste grejorna för ytterligare 500 kr per apparat, och då ingår finesser som batteriladdare utan att behöva köpa och byta batterier varje vecka. Och så ingår en tillsats att koppla till TV-n, så min bättre hörande fru kan ha normal ljudnivå på TV-n och jag kan ha ”starkare ljud”. Dessutom kommer jag att i min gamla bil kunna ta emot inkommande telefonsamtal under färd genom att få samtalet in i hörapparaterna.
I andra regioner kan det här bli jättedyrt för kunden / klienten / patienten. Om några veckor får jag mina nya. Som extra bonus omkalibrerade min audionom mina gamla hörapparater efter senaste hörselmätningen och sa: ”Dom här får du behålla som reserv i fortsättningen.”

Inte konstigt man utbrister: ”Öschöte, guschelov!”

Det klagas mycket i vårt land. Och visst finns det saker som går snett och inte fungerar, men det kan antagligen hända i nästan alla länder. Vårdpersonal och servicemänniskor och hemtjänstpersonal går nästan på knäna men möter oss patienter och brukare nästan alltid med vänlighet och omsorg och stort kunnande. Låt oss uttrycka vår tacksamhet – både till människor och till Gud!

”Gud ske lov!”

221108 Ingvar Holmberg

Vad kommer efter Halloween?

När jag skriver det här är det i början av november och alldeles efter Halloween. Halloween är spök- och monsterfesten som är jättestor i USA och som ivrigt firas av många också i Sverige på senare år – framför allt av affärerna och företagen som tjänar stora pengar på det.
Visst finns det en hel del del roligt och festligt med belysning och dekorerade och utskurna pumpor och mat och dryck och att klä ut sig och att barnen kan gå runt och ringa på dörrar och ropa ”bus eller godis?”.

Ordet ”Halloween” är från engelskans ”All hallows eve” dvs Alla helgons afton och infaller 31 oktober. Ursprungligen kommer seden från Irland och Skottland via Nordamerika och sen ut över världen.

Efter Halloween kommer den kristna högtiden ”Alla Helgons Dag”, då den kristna kyrkan särskilt minns dem som har lämnat det här livet och gått in i evigheten. På kyrkogårdarna smyckas gravarna med blommor, kransar och ljus och lyktor. I gudstjänsten håller man minnesstund för dem som dött under det senaste året.

I pingstkyrkorna och andra frikyrkor sjunger vi och talar mycket om himlen och det eviga livet under Allhelgonahelgen.

För en kristen är inte döden det definitiva slutet på all existens, en slutlig separation från dem vi älskar. Nej, döden är mer sedd som en port in i en annan värld, en oförgänglig tillvaro där smärtan, sjukdomen, sorgen och saknaden inte finns längre.

Därför händer det ofta att släktingar, som är med i en aktiv kristen människas begravningsgudstjänst, uttrycker sin förvåning över att det är så ljust och fridfullt, så mycket tacksamhet och hopp.

Så här sammanfattar aposteln Paulus de här tankarna i 1 Tess 4: 13 ”Bröder / Syskon, vi vill att ni ska veta hur det blir med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. 14 Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade tillsammans med honom.
15 Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade. 16 När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. 17 Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. 18 Trösta därför varandra med dessa ord.”

Döden, nedbrytningen och förgängelsen är en del av livet i en skadad värld. Det var inte så från början när Gud satte människorna i Edens lustgård i jordens barndom.

Den fysiska döden är ett resultat av synden, ondskan. Människan är i sig själv utlämnad och förlorad. Utan att synden och ondskan renas ur våra liv, är vårt möte med döden också förknippat med det som kallas den andra döden – att för alltid vara skild från Gud, förtappad och förlorad…..

Men Gud kommer i människogestalt genom Jesus Kristus. Jesus dör frivilligt i stället för oss alla. För alla som tror på honom och ber om hans frälsning har han förvandlat döden till en port till det eviga livet, till ett väntrum innan vi stiger in i en fullkomlig värld.

Bibelns mest kända rader talar om det här: Johannes evangelium 3:16 ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.”

Låt oss inte undvika tankarna på döden till varje pris. Men låt oss vara beredda på döden och att ta emot det eviga livets gåva av Jesus Kristus.
Be gärna följande lilla bön – tyst inom dig eller halvhögt eller högt, om det går att göra rent praktiskt!
Bön:
”Jesus, tack för livet på jorden!
Hjälp mig att inte ha panik inför döden!
Ge mig frälsningens liv!
Låt mig få del av det eviga livet!
Amen

PS Det här var innehållet i ett avsnitt av ”Ukulelegubbens podd”. Om du vill lyssna och också få del av tre av mina sånger i ämnet, så kan du klicka på länken nedan. DS
https://pod.space/ukulelegubbenspodd/04_vad-kommer-efter-halloween

 

När jag blev kallad ”gamling” och ”poet”

Både i fredags och lördags besökte min fru och jag Söderköping, vår trevliga grannstad dit man kör bil på en kvart.

I fredags var det bara en utflykt i det soliga vädret för att se höstfärgerna på träden. Vi körde in och parkerade vid Söderköpings Brunn och gick längs ån, först på skuggsidan och sen på solsidan. Jag bad en mellanstadieflicka ta bild på det ”vackra pensionärsparet” med den stilla och spegelblanka ån i bakgrunden.

Så gick vi förbi skolan, där vi promenerade längs ån. Det var rast och skratt och stoj från barnen.

Så hörde vi någon ropa: ”Gamlingar, titta!”
Och när vi tittade in mot lekplatsen med klätterställningar och gungor, hade en grabb klättrat upp på en metallställning och hoppade ner på marken via en frivolt till allas jubel.

Och vi jublade också förstås och lät vederbörligen imponerade, innan vi stolta gamlingar gick vidare på vår långsamma promenad utan frivolter men med lite pauser nu och då för att hämta andan. Det var lite rörande, att barnen ville bli sedda av oss. Jag misstänker att en del barn inte har regelbunden kontakt med äldre människor, fast de gärna vill det. Och jag ställer gärna upp som ”gamling”, om det kan vara till någon glädje.

Just nu pratar vår nye pastor i kyrkan om kyrkan och söndagsgudstjänsten som mötesplatsen för alla åldrar särskilt under första delen av gudstjänsten innan barnen går till sin egen söndagsskolesamling. Då ska det vara fest och tillgängligt för alla. Och gudstjänsten avslutas med kyrkkaffe, där det finns varmkorv och kall dricka för barnen och ungdomarna.

Ja, leve gemenskapen över generationsgränserna!

I lördags i Söderköping var det dag två av Poesifestivalen. Jag hade tagit reda på att Restaurangen ”Hålls Bar och kök” på kanalstranden hade ”Öppen scen”, då den som ville läsa sina dikter för andra kunde få göra det. Jag fick med mig min Gittan, och vi tog en pizza på restaurangen innan jag var en av poeterna som kallades upp för att läsa. Samlingen inleddes och leddes av Sissela, en av de lokala bibliotekarierna, som själv skriver dikter och sysslar med estradpoesi och ”Poetry Slam”, moderna dikttävlingar med applåder och skratt och jury som bedömer och utser vinnare. Hon både läste upp ett par egna dikter med bravur och vana och lockade fram och uppmuntrade oss deltagare med varierande vana att läsa. Och så fick jag för några minuter kallas ”poet” och läsa upp tre dikter för de andra.

Först var det två drygt 20-åriga dikter om ”Älgtorn” och ”Konjunkturkänslig epok”, och så avslutade jag med en Norrköpingsdikt om lindarnas doft, som jag upptäckte för ett par, tre år sen. Den avslutar jag de här raderna med.

Norrköping 17 okt 2022 Ingvar Holmberg

Inlindad

Denna sommar –
inlindad i den söta doften
jag inte varit uppmärksam på förut.
På promenaden
eller cykelturen
på våren och försommaren
kommer förstås dofterna ifatt mig
från hägg, syren och jasmin.
Men nu under hela juli
har den söta men inte påträngande lukten
funnits omkring mig
lite överallt i stan.
Det är mitt Norrköping,
den gamla industristan,
förr – med bolmande skorstenar
och starka lukter och ljud.
Nu är industrihusen
omgjorda till
konsertsal, museum
och fina bostäder.
Blommor överallt i parkerna,
längs broar
och i de stora rondellerna
där fordonen samsas
mitt i brådskan.
Denna sommar har jag sett det
och insett till slut –
det är lindarna, alla lindarna
längs gatorna och i parkerna.
Om blomningen i år har varit
större än vanligt
och under längre tid, vet jag inte.
Jag har helt enkelt varit inlindad,
omsluten och kärleksfullt övervakad
av lindarnas sötma i luften.
Inlindad och tacksam. (Ingvar Holmberg 190726)

 

Väntade och oväntade möten på stan

Under fem dagar i förra veckan genomförde jag en solidaritetsaktion på stan i Norrköping med affischer, utdelande av flygblad och några dygns fasta från mat på kristet vis.

Det händer ganska ofta att jag fastar någon eller ett par dar utan att prata om det för andra, men den här gången ville jag på det här lilla sättet visa mitt engagemang för en ung man som efter sju år i Sverige hotas med utvisning, fast han inte har något annat hemland eller föräldrar eller nära släktingar i livet.

Några hundra människor tog emot flygbladet och ganska många sa sig villiga att vidarebefordra affischen från sin telefon till Migrationsverket och lokala massmedia. Det var naturligtvis många fler som inte tog emot flygbladet eller låtsades om att de såg mig eller affischen eller ryggsäcksstolen eller ukulelen liggande på sitt fodral. För nu och då tog jag upp ukulelen och sjöng ett par sånger om Jesus och gudstron.

Ofta kan man inte alls av det yttre intrycket avgöra människors reaktion på ett framsträckt flygblad och ett leende!

Som väntat var många stressade och mer upptagna med sina telefoner eller samtal med andra i en grupp så att de inte var intresserade av mitt ärende. De gick bara förbi utan en min eller med en avfärdande gest.

Men jag snappade under de här dagarna upp ett ”vänligt och respektfullt ’nej, tack!’¨” från många som jag gissade hade sin kultur från Mellanöstern: De bugade lätt på huvudet och satte ena handen över hjärtat och mötte min blick.

Det intressanta var de oväntade reaktionerna och samtalen:

Den somaliska kvinnan i muslimsk dress som intresserat tog emot och ställde frågor och lyssnade…

De kraftigt tatuerade männen i 35-40-årsåldern med ganska tufft yttre som vänligt tog emot lappen och intresserat började läsa….

Skolungdomarna som ville prata och lovade att de skulle sms-a och mejla affischen vidare… Och när jag i en stark vindpust som välte affischtavlan tappade ett knippe flygblad som flög iväg, sprang en grupp skolbarn snabbt som blixten och fångade upp dem och lämnade dem till mig med glada miner och välgångsönskningar.

En udda figur med en varuvagn framför sig och med en nedfälld pälsmössa med öronlappar stannade och berättade utan vidare att han också hade skyddslingar som han hade omsorg om. Han berättade också glad och stolt att han slutat helt med spriten, cigaretterna och snuset för cirka 15 år sen.

En man i min egen ålder berättade om sin skyddsling från Iran, som han följt i många år nu….

En litet medfaren kvinna med flera tatueringar kom fram till mig glädjestrålande, när jag sjungit ett par sånger. ”Jag var på så dåligt humör i dag, men så blev jag plötsligt så glad när du sjöng!”

En storväxt man med finsk accent sa: ”Be för mig!”

Jag tog tillfället att be till Gud för alla dessa olika, men av Gud älskade, människorna jag såg och mötte de här dagarna. Det tror jag har verkan, även om jag inte vet, om min aktion för min unge afghanske, kristne broder kommer att göra att han får stanna i Sverige.

Ibland eller kanske ofta får man göra det man tror är riktigt, även om inte allt man önskar, sker.

Foton: Åke Henrysson & Jan-Erik Henriksson (som vikarierade för mig ett par timmar, då jag tjänstgjorde men sån och musik på en begravningsgudstjänst).

Apropå regimskifte och fritidsintressen

Det här skriver jag på tisdag morgon efter valet i söndags. Först i morgon eller på torsdag vet vi säkert om ”blåa eller röda” blocket segrar och bildar regering. Det hänger på ett mandat. Och vi väntar med spänning på hur det ska bli.

Men mitt huvudsakliga ärende för de här raderna är ”regimskifte” i fritidsintressen, en nog så viktig sak för de flesta människor i vårt land.
Våra fritidsintressen ska väl inte vara vår huvudsakliga identitet, men det kan nästan verka så för en del människor, vare sig det är fågelskådning, favoritlaget ( i Norrköping – med stor sannolikhet IFK i fotboll och Dolphins i basket) eller golf.

Just golf har jag själv haft som favoritsport och uteaktivitet i omkring 35 år. Och golf anses vara nästan omöjligt att sluta med, när man väl har börjat. Man kan också hålla på med golf långt upp i åren, och jag har mer än en gång gått på banan med herrar och damer som fyllt 80 men är i full gång med golfen.

Jag slutade tvärt med golf för tre år sen – efter en bra säsong, då jag haft stort nöje och nytta av golfen, och det hade gått bra efter mina förutsättningar.

Mina skäl var mina egna och går att skriva en del om, men en viktig beståndsdel var en längtan att leva enklare och att avstå från något för mig kärt i samband med det. Jag gick ur golfklubben och sålde min utrustning på Blocket. För pengarna köpte jag en ny ryggsäck och vandringsskor. Och så började jag gå och vandra mera – men utan klubba och boll….. Och de här tre åren har jag ägnat mig mera åt att vara vandrare och pilgrim, något som harmonierar bra med att vara en kristen på väg genom livet och världen som pilgrim med Guds Rike som mål i livet och ”nya himlar och en ny jord” som destination.

I lördags spelade jag golf igen för första gången på tre år – tillsammans med min kusin Nils från Stockholm och min svåger Jan-Erik här i Norrköping (som, förresten, också är min vandringskamrat). Det var mycket trevligt och ett angenämt möte med golfens goda sidor – njutningen av de lyckade slagen, den vackra naturen, motionen och spänningen, gemenskapen och fikat utomhus… Men golf är inte min identitet. Jag får och kan öka antalet och ”dosen” av promenader i skog och mark med plockning av bär och svamp och fortsätta med pilgrimsvandringar och en och annan ”korsvandring” kanske…. De här tre senaste åren har jag deltagit i vandringar med ett 2½ meter högt träkors genom byar, städer och landsbygd tillsamman med andra kristna från olika kyrkor som ett uttryck för vår sanna identitet – att vara en lärjunge och efterföljare till Frälsaren Jesus Kristus, som ständigt var på vandring till nya platser och människor.

Den identiteten går mycket bra att kombinera med att vara golfare, vilket många av mina kristna vänner visar genom att på ett naturligt sätt under golfrundor med nya och gamla bekanta prata om sin kristna tro, samtidigt som de ”svingar sig fram” längs golfbanorna.

Vi vandrar vidare. Regimskiftena i politiken må komma, och vi får väl be för dem som har det politiska ansvaret, men för oss har det viktigaste ”regimskiftet” redan skett.

Ingvar Holmberg 13 september 2022

Foton från golfrundan i lördags och korsvandringen i maj.