Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg med funderingar i skilda ämnen. Dessutom kommer det ofta att vara information om och länkar till videos och radioprogram med mig som upphovsman. T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger och se mig framföra dem i enkla videos.

Apropå regimskifte och fritidsintressen

Det här skriver jag på tisdag morgon efter valet i söndags. Först i morgon eller på torsdag vet vi säkert om ”blåa eller röda” blocket segrar och bildar regering. Det hänger på ett mandat. Och vi väntar med spänning på hur det ska bli.

Men mitt huvudsakliga ärende för de här raderna är ”regimskifte” i fritidsintressen, en nog så viktig sak för de flesta människor i vårt land.
Våra fritidsintressen ska väl inte vara vår huvudsakliga identitet, men det kan nästan verka så för en del människor, vare sig det är fågelskådning, favoritlaget ( i Norrköping – med stor sannolikhet IFK i fotboll och Dolphins i basket) eller golf.

Just golf har jag själv haft som favoritsport och uteaktivitet i omkring 35 år. Och golf anses vara nästan omöjligt att sluta med, när man väl har börjat. Man kan också hålla på med golf långt upp i åren, och jag har mer än en gång gått på banan med herrar och damer som fyllt 80 men är i full gång med golfen.

Jag slutade tvärt med golf för tre år sen – efter en bra säsong, då jag haft stort nöje och nytta av golfen, och det hade gått bra efter mina förutsättningar.

Mina skäl var mina egna och går att skriva en del om, men en viktig beståndsdel var en längtan att leva enklare och att avstå från något för mig kärt i samband med det. Jag gick ur golfklubben och sålde min utrustning på Blocket. För pengarna köpte jag en ny ryggsäck och vandringsskor. Och så började jag gå och vandra mera – men utan klubba och boll….. Och de här tre åren har jag ägnat mig mera åt att vara vandrare och pilgrim, något som harmonierar bra med att vara en kristen på väg genom livet och världen som pilgrim med Guds Rike som mål i livet och ”nya himlar och en ny jord” som destination.

I lördags spelade jag golf igen för första gången på tre år – tillsammans med min kusin Nils från Stockholm och min svåger Jan-Erik här i Norrköping (som, förresten, också är min vandringskamrat). Det var mycket trevligt och ett angenämt möte med golfens goda sidor – njutningen av de lyckade slagen, den vackra naturen, motionen och spänningen, gemenskapen och fikat utomhus… Men golf är inte min identitet. Jag får och kan öka antalet och ”dosen” av promenader i skog och mark med plockning av bär och svamp och fortsätta med pilgrimsvandringar och en och annan ”korsvandring” kanske…. De här tre senaste åren har jag deltagit i vandringar med ett 2½ meter högt träkors genom byar, städer och landsbygd tillsamman med andra kristna från olika kyrkor som ett uttryck för vår sanna identitet – att vara en lärjunge och efterföljare till Frälsaren Jesus Kristus, som ständigt var på vandring till nya platser och människor.

Den identiteten går mycket bra att kombinera med att vara golfare, vilket många av mina kristna vänner visar genom att på ett naturligt sätt under golfrundor med nya och gamla bekanta prata om sin kristna tro, samtidigt som de ”svingar sig fram” längs golfbanorna.

Vi vandrar vidare. Regimskiftena i politiken må komma, och vi får väl be för dem som har det politiska ansvaret, men för oss har det viktigaste ”regimskiftet” redan skett.

Ingvar Holmberg 13 september 2022

Foton från golfrundan i lördags och korsvandringen i maj.

Om doften av rosor och surströmming

Efter störtregnet för en dryg vecka sen och ett par svala dagar, har sommarliknande dagar kommit åter.

I dag och i morgon är det rosdoft och surströmmingsdoft som upptar mina tankar.
Min fru och jag och mina syskon med respektive brukar äta surströmming tillsammans på sensommaren eller när det går att träffas.
I år har det varit ont om surströmming, och i Norrland har det varit köer och kriser och lite osämja, för att det har varit svårt att få tag i burkarna. Omkring den 15 augusti såg jag några burkar Röda Ulven i vår vanliga ICA-affär här i stadsdelen där jag bor. Jag köpte en burk med tanke på att vi skulle nog äta den snart.
Så blev det lite hastigt bestämt att vi skulle ha syskonträff med surströmming den 6 september, och då visade det sig att det inte fanns några burkar att få tag i här i Norrköping i de affärer mina syskon kontaktade.
Så var min fru och jag på besök i Värnamo i torsdags för ett kafémöte i en kyrka på eftermiddagen. Jag gick in i en stor livsmedelshall och frågade, men där fanns det inte. Så fick jag tips och ringde ICA Kvantum, och där hade de surströmming. Jag bad dem lägga undan fyra burkar åt mig, så jag skulle kunna komma in på vägen till kafémötet. Kvinnan i telefonen sa att det nog inte var någon fara, men hon skulle ändå göra det. ”Det verkar finnas 50 burkar här”, sa hon. Vilket ofattbart överflöd, när hungriga norrlänningar får kämpa för att få tag i en och annan burk. Jag köpte själaglad fem burkar och kände mig lycklig som på så sätt kunde hjälpa ett par av mina syskon.

I dag är det rosendoft i vår lägenhet, för jag köpte för en stund sen blommor och två bakelser för att fira att det var 57 år år sen just i dag, som min Gittan och jag blev ett par. Vi brukar uppmärksamma den dagen liksom förlovningsdagen och bröllopsdagen.

Det finns mycket att oroas över och en del att klaga på i och för sig.
Så mycket större anledning att ta vara på glädjeämnena som ändå finns.

Så i dag och i morgon njuter jag av rosendoft och surströmmingslukten och åt att vi förmodligen kan sitta ute i solskenet i morgon i kära vänners gemenskap.

5 september 2022 Ingvar Holmberg

Drömsemester i sen augusti

Förra veckan var jag  på fem dagars drömsemester här på ön utanför Kungälv.
I mars i år var vi på ”All inclusive” en vecka på Gran Canaria och det var härligt, men de här senaste dagarna har jag haft ”All exclusive” , där jag visserligen själv lagat ett par av huvudmålen, men ätit gott och mycket och särskilt njutit av några saker:

29 augusti 2022
Foto: Gittan Holmberg
Att gå barfota från morgon till kväll i badshorts och t-shirt och bara byta till andra badbyxor för doppen och simturerna i klart 21-gradigt havsvatten…
Att vara granne med en vacker häger som varje morgon stått på en sten en bit bort och betraktat omgivningen….
Att njuta av måltider och samtal och också stundtals kunna vara tyst och lösa korsord eller läsa….
Att på avstånd se och höra människor och båtar och korpar och sjöfåglar och hav och himmel och land….
Att på kvällarna tillsammans sjunga de gamla sångerna ur psalmboken Segertoner och uttrycka tacksamhet och bön till den gode Guden och Frälsaren…
Det känns exklusivt och privilegierat..

Det lilla formatet

I vår tid och vårt samhälle finns det lilla behändiga formatet på telefoner och andra elektroniska apparater. Däremot är utrymmet och apparnas och programmens antal och funktioner nästan helt obegränsat.

Det visar sig i antalet ord och antalet bilder i olika sammanhang.

Och TV-serierna finns till hands i så många säsonger med 10-12 avsnitt i varje säsong, att det liksom aldrig tar slut.

Antalet sidor i böckerna ökar också ständigt. Numera måste en roman eller en bok i en Fantasyserie vara på 700 sidor eller mer.

Jag finns själv mitt i allt det här.
Ganska ofta ”sträcktittar” jag på många avsnitt av en serie som fängslar mig.
Och en av mina favoriter att läsa i fantasygenren är Robert Jordans ”Wheel of Time” som består av omkring 15 volymer på vardera 7-800 sidor. Den har jag läst igenom åtminstone två eller tre gånger, även om jag läser fort, när det handlar om förströelse.

De senaste veckorna under den här sommaren har jag några gånger återkommit till det lilla formatet.

Min pappa Agne, den fromme och aktive missionären, tyckte om att läsa på lediga stunder. I sitt hem i södra Indien hade han bl.a. ganska många tunna, häftade böcker av den engelske författaren Edgar Wallace. Denne skrev sina innehållsrika och spännande böcker på 1920- och 1930-talen, och böckerna trycktes i många upplagor. Jag har ett 20-tal titlar av dessa gulnade, sönderfallande små häften, och den här varma sommaren har jag läst ett tiotal av de här gamla favoriterna. På 150 sidor får man en detaljerad och fullständig historia med tillfredsställande slut. Det är en stark kontrast till vår tids ”tegelstenar” till böcker.

Jag har aldrig varit i Japan, men jag är fascinerad av det landets kultur. På den lilla ytan trängs bokstavligen miljontals människor, och ändå är det en osynlig privat zon omkring var och en. Organisationen och ordningen i detaljer och det avskalade blir ett livsmönster.

I japansk poesi finns det lilla formatet i form av den treradiga dikten ”haiku” med fem, sju och fem stavelser på varje rad. Så finns tilläggsformen ”tanka” med två rader på sju stavelser som en avslutning, så att ”tanka” är en femradig dikt.

I kulturella kretsar i det gamla Japan kunde sällskapslivet bestå av att någon läste upp de tre första raderna (haikun), och sen fick någon annan bidra med de kompletterande raderna till en ”tanka”.
Japansk poesi har djupa rötter i naturen och årstiderna och förenar det med känslor och tankar med många klangbottnar, som är utanför min begreppsvärld.

Ändå är jag fascinerad av det lilla formatet. Ett sätt för mig att gestalta det är att – mitt i orkestrarnas och musikgruppernas och ljudanläggningarnas värld – ställa mig i ett gathörn med ukulelen och sjunga en av mina egna visor.

Tre nyskrivna haiku-försök kommer här från de senaste dagarnas promenader och funderingar. Länge leve det lilla formatet!

”Hängbjörkens grenar
dansar i sommarvinden –
fängslar mitt öga”.        (12/8 2022)

”Sötman i luften
svalkar den heta sommarn –
lindarnas väldoft”.         (18/8 2022)

”Nystartat hjärta
får jag om några dagar –
elkonvertering.”         (18/8 2022)

                                                                                 Ingvar Holmberg 220818

Och sommaren bara fortsätter….

Det är förmodligen en hel del kvar av sommaren än, men just i dag passar det bra med en rapport i ord och bilder från de senaste veckorna. I dag är det på nytt sol från klarblå himmel och temperaturen kommer här i Norrköpingstrakten närma sig 30 grader i luften.
Under fyra veckor (fram till och med 7/8) hade jag en yttre ram av sommarvikariat i Pingstkyrkan här med ansvar för gudstjänster och bönemöten och mötesannonsering och besök hos medlemmar som sällan eller aldrig kan komma till kyrkan. Under de veckorna var jag lite oftare än vanligt ute på gatorna med sång och ukulelespel, och då delade någon vän ut foldrar med vägledning till kristen tro, medan jag sjöng.

Men det har också varit en omväxlande badsommar med badtemperaturer från 25 grader i vattnet på Öland sista dagarna i juni till 14 grader i havet utanför Oxelösund 9 augusti, då jag tog ett dopp efter cafémötet på Hjortensbergskyrkans sommarhem.
Det mest ovanliga doppet blev 4 augusti efter min syster Barbros 70-årsfest i trädgården utanför Norrköping, då jag och dottern Qarin skulle ta ett dopp i närbelägna Ensjön på hemvägen,
Efter 2-3 timmar av soligt festväder kom moln och åska och störtregn precis när vi skulle gå i vattnet. Regnet med stora hagel i var ”på längden i stället för på tvären”. Vi gick i och hann ta några simtag och kolla på termometern att vattentemperaturen var 22. Sen gick vi till våra helt genomdränkta kläder och stod en stund i ”låtsasskydd” av ett stort träd. När vi efter en liten stund gick stigen upp till vägen låg en ung ek fälld över stigen, och den fick vi klättra över.
Sånt där är ganska obehagligt att uppleva men roligt att minnas efteråt!
I år var det Skänninge Marken efter två års uppehåll. Med fru och dotter gick jag där – tittade lite på olika varustånd och människor och en hel del i min bok jag hade med i vimlet.

Trevliga sommarutflykter och god mat och god gemenskap med gamla och nya vänner, det är några av livets glädjeämnen. Efter cafémötet i tisdags och det kallaste doppet hittills i år var vi bjudna till Hjortensbergskyrkans tidigare pastor Lisbeth Stigemyr på kvällsmat i hennes trerummare, innan vi skjutsade Qarin till stationen för resan tillbaka till Stockholm. Med Lisbeth har jag flera saker gemensamt – gudsrelationen och pastorsuppdraget och kärlek till bad utomhus och till alla vackra blommor i naturen och allt annat vackert omkring oss. Men förutom detta har hon en stor passion för krukväxter och är också en duktig fotograf. Det var en verklig upplevelse att se all blomprakt på hennes balkong och i lägenheten! Jag fick för mig att fråga hur många olika sorters pelargoner hon har och väntade mig ett ungefärligt svar. ”100 stycken, och jag har dem dokumenterade med namn på kort!”, svarade hon genast!

Nästa vecka blir det en tur till goda vänner i Gävletrakten och två kyrkor där. Innan vi far dit har vi hunnit börja med höstterminens sångstunder på våra äldreboenden med vår kör Solrosorna.
Och veckan därpå blir det några dagar på Brattön i Kungälvstrakten hos våra vänner Svensson.
Det finns visst material för ytterligare en sommarrapport.

Foton: Qarin Holmberg, Lisbeth Stigemyr, I Holmberg

Uppmuntran till efterföljelse

Det lilla 5-minutersprogrammet Helgmålsbön på SVT på lördag kl 17.50 är en höjdpunkt i veckan.
Och särskilt bra är det, när pensionerade prästen och biskopen Caroline Krook dyker upp i rutan, som hon rätt ofta gör.
I lördags berättade hon att söndagens tema i kyrkoåret var ”Efterföljelse”.
För mig blev det en liten men underbar bekräftelse och uppmuntran.

I flera månader har jag inom mig bearbetat ett tema för predikan med namnet ”I Jesus fotspår – i vår tid”, och just i söndags skulle jag hålla första predikan i ämnet i min egen kyrka Pingstkyrkan i Norrköping, där jag hjälper till som sommarvikarie under några veckor. Och som bonus hade jag bara ett par dagar tidigare blivit ombedd att predika på söndagskvällen i TV Vision Sveriges direktsända kvällsprogram och kunde ge vidare det här som brann i mig.
Det händer att jag predikar om dagens text någon gång ibland, men oftast har jag ingen koll på det – inte heller denna helg.

Både predikan i kyrkan och den via TV avlöpte bra och var efter min bästa förmåga.
I gudstjänsten i kyrkan blev jag dessutom mycket uppmuntrad av en liten detalj i att ”gå i Jesus fotspår”. På morgonen hemma kände jag plötsligt att jag skulle åka ännu tidigare till kyrkan än jag tänkt. Och precis när jag kom – en och en halv timme för tidigt – såg jag på trottoaren mannen jag inbjudit att komma ett par dagar tidigare och som inte hade varit i vår kyrka på några år. Så kunde vi gå in tillsammans i en tom kyrka och få en pratstund, och jag kunde i omgångar klara av mina små göromål inför gudstjänsten.

När vi går i Jesus fotspår, får vi ofta bekräftelse på att han har banat vägen för oss.

Fyra tankar har blivit viktiga för mig i det här ämnet. Två av dem betade jag av i kyrkan i söndags, och de övriga två kommer nu de närmaste söndagarna. I TV-sändningen gjorde jag en kortversion av alla fyra tankarna, som följer här:

1 ”Vi vet…” så mycket om Guds kärlek och frälsningsplan för alla människor

2 ”Vi räknar med…” .. att också just vi är inbegripna bland dem som Gud vill använda nu. Det är inte bara de andra, de som kan och vet bättre….

3 ”Vi tar risken…” .. att göra bort oss ibland och att misslyckas ibland. Vi gör det ändå.

4 ”Vi vandrar på…” … Att börja är bra, liksom att hålla på ett tag, med det viktigaste kanske är att fortsätta tills det är färdigt, tills Jesus kommer tillbaka eller tills vi avslutar vårt liv. Och om vi har slutat eller lagt av, så är det dags att börja igen – att förena sig med efterföljarna och att vandra på.

Det här vill jag själv leva i och uppmuntra andra till. Tänk själv tanken, att hundratusentals kristna som kommit av sig, startar igen… säger ” Jag tar risken. Jag vandrar på.”! Vad ska inte börja hända!

Om du vill lyssna på söndagskvällens sammanfattande predikan i TV Vision Sverige, så blir jag glad om du gör det! Jag har klippt den till en separat video med länk att klicka på nedan.
Men viktigast av allt är att vi går i Jesus fotspår – i vår tid!

Hälsningar från Ingvar Holmberg 220728

”I Jesus fotspår – i vår tid” – 29 minuters video inkl presentation:

https://youtu.be/RPv6wARFErE

En sommarhälsning

Norrköping den 7 juli 2022

Denna regniga dag sitter jag och tittar ut från mitt fönster utanför skrivbordet.

Efter den torraste junimånaden här på 30 år behövs verkligen regnet, även om det på några ställen i trakten blev väl mycket för några dagar sen – med 30-40 mm och översvämningar på sina ställen.

Det har varit en fin försommar för mig med många upplevelser:

Bl.a. var jag med en hel del i genomförandet av Östgötavandringen under nästan hela maj månad – en vandring med ett stort träkors tillsammans med olika vänner från olika platser och kyrkor.
Etapperna för vandringen var upp till drygt 20 km. På en av dessa vandringar fick jag en genomklappning och tappade orken och fick avbryta vandrandet för egen del men var med på sångstunder och aktiviteter ändå de sista dagarna. Vid ett läkarbesök sen konstaterades att jag fått en släng av hjärtflimmer. Det hade jag för sex år sen, och nu är jag inbokad för en ny s.k. elkonvertering när det blir tid för det. Jag har inga besvär jag känner av utom att jag blir trött lite fortare när jag går eller cyklar – men som pensionär har jag ju rätt att cykla och gå hur sakta jag vill!

Nu de sista tio dagarna i juni gjorde jag en helt underbar sommarresa tillsamman med min fru Gittan till Pingströrelsens stora sommarkonferens Nyhemsveckan nära Mullsjö ett par dagar med bekvämt boende på hotell – med bastu och pool och underbar frukost – och sen en vecka på norra Öland över midsommarhelgen med strålande sol och bad och möten med vänner och goda måltider och fikastunder.

Den här sommaren har jag fått ”sommarjobb” några veckor – ungefär som under skolåren i mitten av 1960-talet. När våra två kvarvarande pastorer Susanne och Fredrik har semester de kommande fyra veckorna, ska jag vara sommarpastor och ansvara för gudstjänster och lite besök av medlemmar och ett par födelsedagsuppvaktningar och finnas anträffbar på Pingstkyrkans telefonnummer. Det är ett förtroende jag med glädje går in i. Troligen blir det ändå tillfällen för mig till bad och lite utflykter i det härliga sommarlandskapet.

Jag ger några (förhoppningsvis, trevliga) länkar till videos, sånger och bibelstudier mm från de senaste veckorna. Klicka gärna och titta och lyssna!

En 15-minuters video från vandringen med korset: https://youtu.be/CoZadteLZjk

Musikvideos med hjälp av musikaliska vänner från inspelning den 11 maj:

Tre Ingvar Holmberg-sånger och en inbjudan till tro https://youtu.be/_ek_4OMCgNY

Inte alls” – trevlig och upplysande sång: https://youtu.be/KvoIY_pxcu4

TV Vision Sveriges intervju med mig 11/6 : https://youtu.be/1QGX_JhYRZI

Min bibelstudieserie Johannes evgl kap1-21(början): https://youtu.be/Psk-5dJcOMg

Min bibelstudieserie Romarbrevet (kap 1-6 är klara):

https://pod.space/bitarurlivetingvarholmbergspodd/bibelstudium-m-i-holmberg_romarbrevet-kap-1

Önskar dig en fin sommar! Hoppas du också njuter i fulla drag av det som vårt fina land och livet och vår gode Gud har att ge! Gittan hälsar till er som känner henne!

Din vän Ingvar Holmberg 070-6203977 hemsida: www.ingvarholmberg.se


(Bilder: 1 Jordgubbar och alfapet på norra Öland, 2 Byxelkroks bad, 3 Pizza vid Sandviks kvarn)

När jag hjälpte David Wilkerson och Gud

Lite nu och då får jag höra av  obekanta människor: ”Jag känner igen dig och din röst. Var det inte du som tolkade David Wilkerson när han var i Sverige?”
Oftast är det inte människor som var med i Filadelfiakyrkan i Stockholm 2004, då jag var inbjuden att tolka den kände predikanten under några dagars ledarkonferens och gudstjänster, utan de har sett och hört det på YouTube.

David blev först känd som den pastor som oförfärad gav sig in bland de kriminella ungdomarna i New York och fick leda gängledaren Nicky Cruz till Jesus i slutet av 1950-talet. Han startade sen Teen Challenge, ett rehabiliteringsarbete som har vuxit och tydligen finns i 90 länder i dag.
När Nicky Cruz sen besökte Sverige i slutet av 1960-talet, var jag dennes tolk vid ett par tillfällen och sen många år senare, vid ett besök just i Filadelfia i Stockholm.

Men David Wilkerson har också under årens lopp fått ta emot  och förmedla syner och profetior, som har gett genklang över världen. ”Synen” heter en av de böckerna på svenska.

Nu skulle jag tolka David i tre, fyra gudstjänster. Han var en av de mest sympatiska och lyssnande talarna jag har tolkat, och han ville att jag skulle komma till hans hotellrum och samtala inför de olika budskapen. Han ville också gärna få hjälp i att förstå vår svenska mentalitet och kultur och var öppen för synpunkter.
På fredagen inför den andra samlingen var han lite skakad över det budskap han just hade fått från Gud och som han beslöt ge i stället för det han hade förberett egentligen. Han gick igenom huvudtankarna med mig, och vi bad tillsammans. Sen möttes vi i kyrkan på kvällen.
Just det här budskapet gav särskild genklang och har sen kopierats, först som videoband från TV-Inter som svarade för inspelningen. Så småningom har det ju kommit på YouTube, men jag vet att TV-Inter varje arbetsdag under lång tid fick beställningar på just det här videobandet.
Också resten av helgen var högintressant, men just det här budskapet har spritts över världen.
Sammanfattningsvis handlade det om Guds sorg och reaktion över likgiltigheten och bekvämligheten och apatin hos den svenska evangeliska kristenheten inför de stora behoven omkring oss. Och tyvärr är det budskapet nog aktuellt i dag också. Själv tycker jag, att min egen bekvämlighet och bristen för intresse för andra är det jag ständigt måste kämpa med i mitt eget liv. Vi behöver nog lyssna på Guds röst genom David en gång till och kanske flera gånger…..
Jag är tacksam för att jag fick hjälpa David Wilkerson och Gud den gången.
Nedan kommer länken till YouTube-videon, men det var TV-Inter som gjorde själva inspelningen – ett av Pingströrelsens mediabolag och en missionsgren.
Titta och lyssna gärna!
Ingvar Holmberg (18 år senare)

I öronen, munnen, fingrarna, hjärtat? Var finns vår musik?

I går i ett samtal med en nybliven änka fick jag höra att hennes man ”jämt hade ’proppar’ i öronen och lyssnade på klassisk musik”. Så är det nog för många av oss, även om musiken i lurarna eller högtalarna kanske är annan sorts musik än klassisk eller kanske många sorters musik.

När vår son Magnus var liten, hade han för jämnan sången ”i munnen” och sjöng ofta det han tänkte eller ville och det han höll på med.

Jag sysslar mycket med sång – och då mest den kristna sången – men jag lyssnar väldigt lite på sång och musik, även om jag tycker mycket om både andliga sånger och jazz och klassiskt och dessutom gärna lyssnar på en berättande countrylåt.

För mig är sången inte viktig att konsumera, däremot att producera / skapa och att utföra – till Guds ära och glädje och till människors kunskap och inspiration. Hos mig sitter musiken i hög grad i munnen och fingrarna – i muskelminnet och ”hjärtat”, även om vetenskapen nog hellre kallar det för hjärnan.

De senaste dagarna har jag ägnat massor av timmar på att vid datorn klippa ihop och redigera en dags videoinspelning av 21 av mina egna sånger tillsammans med tre musikaliska vänner och två andra vänner bakom var sin videokamera. 21 sånger på en dag – det är visserligen helt galet, men så blev det i alla fall.

Min sångarvän Karin från Strängnäs har känt mig och stått ut med mig sen åren tillsammans i Pingstkyrkan i Strängnäs under andra halvan av 1980-talet. Hon är en härlig sångfågel och pianist och duettsångare som utan att blinka klarar av mina improvisationer och egenheter.

Håkan bor både i Hälsingland och Norrköping och är violinist i symfoniorkestern och har samtidigt det hälsingska spelmansblodet i sig och sjunger också. Ett fullblodsproffs som kan ha roligt med oss amatörer. O, vad han lyfte vår inspelning!

Jan-Peter, vår stabile och kunnige basist, har arbetat som musiker och musiklärare hela livet.

Han satt hos mig här vid datorn en stund för några dagar sen och öppnade mina ögon och öron för saker i musiken som låg utanför mina öron och känsla.

När jag frågade honom om hans åsikt och råd i att balansera ljudnivåerna från de två enkla ljudinspelarna och från de två kamerornas ljud, fick jag en viktig läxa i betydelsen av att vara van att höra musik och älska att lyssna på musik. Det tog honom bara några minuter att förstå och tipsa mig om att det renaste och bästa ljudet var att helt koppla bort kamerornas ljud och likaså den modernaste och dyraste av de två ”Zoominspelarna” och bara använda min slitna inspelare på tre ben stående på flygeln. Han tyckte att det skulle bli det renaste ljudet och mest passande på en liveinspelning. Och det är klart att det var rätt! Det var bara lite för enkelt för mig att fatta först!

Inte många har tålamod att lyssna på en video på 1 timme 6 minuter, så jag har gjort separata korta videos på fem trevliga sånger av de tjugoen. Hoppas du vill ta dig tid och lyssna på någon av dem åtminstone. Men först kommer länken till den långa videon och sen till de fem korta. Håll till godo!

Var finns musiken i ditt liv? Det kan gärna vara i öronen, i munnen, i fingrarna, i ensamhet eller tillsammans med andra…. Men framför allt i hjärtat, kanske!

Hälsningar från Ingvar Holmberg 14 juni 2022

Länkar:

Liveinspelning med 21 Ingvar Holmberg-sånger 11 maj 2022

https://youtu.be/FqmiJ0lMoq0

Nu kan jag gärna sjunga – ur liveinspelning 21 sånger 11 maj 2022

https://youtu.be/SF4SNOIhjc4

Herrens glädjeflod – ur liveinspelning 21 sånger 11 maj 2022

https://youtu.be/QVePydvVlg

Därinuti – ur liveinspelning 21 sånger 11 maj 2022

https://youtu.be/l7MkdjiNP7I

Inte alls – ur liveinspelning 21 sånger 11 maj 2022

https://youtu.be/KvoIY_pxcu4

Jag håller fast -ur liveinspelning 21 sånger 11 maj 2022

https://youtu.be/eX0UDWMNyRQ

En obekväm Gud – tacka för det!

I alla tider, sen de första människorna på grund av synden tappade den innerliga och oavbrutna gemenskapen med Gud, har vi människor gjort oss bilder av Gud.
För många har det också inneburit rent fysiska avbildningar av Gud i form av människoliknande gestalter eller djurliknande väsen.

Och så har människor närmat sig, tillbett och ärat och också smickrat och försökt lura och manipulera sin Gud eller sina gudar.
Också i vår moderna tid och kultur försöker vi göra oss våra egna Gudsbilder, även om vi gör oss löjliga över de primitiva avgudabilderna i gamla tider.

Men hela den här tiden genom tidsåldrarna sen universums tillkomst – eller snarare ”skapelse” för oss, som tror på en Allsmäktig Gud – har själva den majestätiska skapelsen med myllrande liv och livsformer pekat på en mäktig, kärleksfull, lekfull och gåtfull Skapare och Herre som går bortom och utanför alla våra begränsade bilder av Honom. Och i det första skriftliga förbundet med sitt folk genom Mose vid Sinai berg i öknen meddelade Han till oss, att vi inte skulle ha någon annan Gud och inte göra oss bilder eller beläten av Gud.

 

Foto: Jan-Erik Henriksson

Så här på försommaren i Sverige med hundra sorters grönt i markerna och färgprakten i blommorna och myllret av småkryp och större djur är det väldigt lätt att se Guds storhet.

Vi vill förstås gärna ha en bekväm Gud som passar oss, våra önskemål och våra planer. Och så säger vi: ”Min Gud är inte intolerant eller kräver omöjligheter. Min Gud…..”.
Men den Gud som skapat och äger allt, kan ingen människa äga eller begränsa. Man kan inte tvinga sig på Honom, ” han som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma ” (1 Timotheusbrevet 6:16). Han är en obekväm Gud – tacka för det!

I en berättelse står en man på en brygga och fiskar, när en annan man kommer. Den besökande ser till sin förvåning, att fiskaren har en linjal och mäter fiskarna han får upp. De mindre fiskarna behåller han och de större slänger han i igen. På frågan varför han gör så, svarar han: ”I min stekpanna ryms inte större fiskar än så.”

En sen kväll hade jag kommit med Östgötapendeln till Norrköpings Resecentrum och stod vid busshållplatsen och väntade på min stadsbuss. Tre unga, glada vuxna kom emot mig – jag med ukulelen i fodral över axeln, en av dem med en öppen vinflaska i handen. Glatt sa en av dem: ”Hej, vem är du?”. Jag berättade om pastorsuppdraget jag kom från. ”Å, är du präst? Då har vi frågor till dig!” Jag beredde mig på att få berätta något om relationen med Gud genom Jesus Kristus….
Viger du homosexuella?”
Jag hade kunnat ge dessa unga människor massor med viktig vägledning om bön, tro, gemenskap med Gud, andlig utveckling, om de bara hade gett mig chansen. Varför skulle de ställa den frågan först av allt?
När jag tänkt efter någon sekund och svarade att jag gärna umgicks med människor som levde i en homosexuell relation, men att jag av tros- och samvetsskäl inte kunde viga ett homosexuellt eller lesbiskt par, var det abrupt slut på samtalet. En av dem drog resolut iväg de andra och de bara gick ifrån mig.

Själva frågan om sex och samlevnad är inte ämnet för de här raderna, så jag lämnar det ämnet här, men själva reaktionen från de tre unga vuxna är typisk för vår tid. Gud ska rätta sig efter mig – inte jag efter honom!

Men den store, mäktige, kärleksfulle men obekväme Guden fortsätter att genom sin förunderliga skapelse och nåd lysa över onda och goda och inbjuda dem till gemenskap och barnaskap hos sig – men på Hans villkor, inte våra. Och Hans villkor är enkelt men svårt – tro, lydnad och lärjungaskap genom Jesus Kristus, Guds Son och vår Frälsare. Vi kommer fram till Gud, inte med våra meriter eller prestationer eller krav, utan helt och hållet på Jesus meriter, på Hans kärlek och förvandlande frälsning. Den räcker i denna fantastiska värld – och i den kommande också för den delen.

Gud är en obekväm Gud – tacka för det!
Jag tackar för det – och för Hans bekväma famn, där jag har funnit vila.

(Ingvar Holmberg 220612)