Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Gran Canaria-blogg

OBS! Under sex veckor 6/1 – 19/2 2020
blir det ett experiment med en daglig blogg när jag är i Playa del Inglés på Gran Canaria i Skandinaviska Turistkyrkans tjänst. Följ gärna min blogg med intryck och reflektioner  om möten med människor, natur, kultur och maträtter!

I kyrkan Templo Ecumenico, en av mina två arbetsplatser i Playa del Inglés

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg
med funderingar i skilda ämnen.
Dessutom kommer det ofta att vara information om
och länkar till videos och radioprogram
med mig som upphovsman.
T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger
och se mig framföra dem i enkla videos.

Röd flagg på stranden

Dag 11 av Gran Canaria-bloggen

I dag är det röd flagg på stranden nedanför vårt hotell. Nästan alltid är det gul flagg som förmodligen betyder att man får bada på egen risk men ska ta det försiktigt. Grön flagg minns jag inte att jag har sett…. När det är röd flagg kör en officiell jeep omkring längs stränderna, och människor med ilskna visselpipor ”blåser upp” badarna på land. När jag kom ner för mitt dopp i dag, gick jag bara ut i vattnet en liten bit så pass att jag kunde simma lite och bli ordentligt blöt (och alltså lycklig). Det blåste ganska mycket, så det var inte riktigt njutbart. Jag satt i alla fall en liten stund i min mintgröna strandstol och tittade lite. Jag byter alltid om direkt till torra badbyxor när jag kommer upp på land, även om det är sommar i luften.

Även om jag ibland har tyckt att ”badpoliserna” är lite för kategoriska och översittaraktiga, är det bra att de finns. Bara häromdan berättade två av våra kafégäster att de på stranden vid San Agustin samma dag sett en drunknad person dras upp på stranden. Den dagen var det också röd flagg, och vår kafégäst hade badat alldeles därintill men bara på mycket grunt vatten. Havets krafter ska man ha respekt för.

Annars är det ju vänliga stränder här med skyddande stenpirer, långgrunt och helt utan hajar, ormar, maneter och andra farligheter.

Om kineser, indier, spanjorer….och några andra

Dag 10 av Gran Canaria-bloggen

I går gick jag ”till kinesen”, det vill säga den närmaste av flera förvånansvärt välsorterade små minivaruhus som finns här och ägs av kineser och betjänas av kinesisk personal. Närmast gatan ser det ut att vara en klädaffär, men längre in i de olika gångarna och avdelningarna finns häpnadsväckande många varor i olika kategorier. Därför var det naturligt att gå till ”kinesen”, när jag letade efter en skärbräda, ett durkslag, en deodorant och en badsvamp. Allt fanns där. Så finns det också flera kinesiska restauranger med billiga bufféer med massor av mat.

Eftersom jag själv har bott i Indien i många år, har jag lätt att känna igen de ganska många indier som finns och driver klädbutiker här i Playa del Ingles. De talar ju också ofta väldigt bra engelska och är lätta att prata med för mig som inte kan mycket spanska.

Och längs den långa och trevliga strandpromenaden finns många afrikanska försäljare som säljer konsthantverk och smycken.

De allra flesta i affärerna och i serviceyrkena är förstås spanjorer, men väldigt få spanjorer bor här i ”Playa”. De jobbar här men bor i San Fernando, orten på andra sidan motorvägen. Där finns också alla de ”riktiga” affärerna och livsmedelshallarna och mer spanska restauranger och kaféer och hantverkare och firmor. När vi bodde här hela vintern för sju år sen, så lärde vi oss hitta skapligt i San Fernando och hade ofta ärenden dit, men än så länge har jag haft fullt upp med mitt ansvar i Turistkyrkan och lite besök på sjukhuset. Snart blir det nog av att förnya bekantskapen med detta mer genuint spanska samhälle.

På gatorna här och på stränderna hör jag mest tyska, finska, norska, svenska, spanska och lite engelska.

Och här har vi ju det bästa och jämnaste klimatet i hela världen, förmodligen. De nykomna från Sverige rapporterar mest om regn och slask eller ishalka från olika delar av vårt land nu. Här är gott att vara!

På cykelpromenad

Dag 9 av Gran Canaria-bloggen

Jag promenerar gärna.  Mera sällan vandrar jag, fast vandra är härligt. Under mina år i Vetlanda ordnade vi ibland gemensamma vandringar, t.ex. längs Höglandsleden, som är väl markerad och med rastplatser och kartor och information. Då bestämde vi att för att det ska kallas vandring ska det vara minst tio kilometer, och så ska man ha matsäck med sig.

Här i Playa del Ingles har jag förut varit van att promenera till och från Turistkyrkans kafé och gudstjänster. Nu finns det en ”tjänstecykel” som jag använder varje dag – mycket bekvämt och bra. Jag både promenerar och cyklar ganska långsamt, så nu känner jag det mest som att jag har ”cykelpromenader”.

Trafiktempot här är ganska högt och hetsigt med mycket fordon på ganska smala gator, och jäktade förare är snabba med att tuta otåligt, om jag inte cyklar åt sidan tillräckligt fort. Men jag njuter av att cykla utan att stressa. Annars ser man här på ön massor av fortåkande cyklister på sportcyklar och i häftiga cykeldressar med fickor för vattenflaskor och annat placerade så långt bak på ryggen, att man undrar hur de kommer åt grejorna. Många elitlag och landslag inom cykelsporten tränar och tävlar på Gran Canaria med dess många asfalterade bergsvägar, och ganska ofta är det svårt för bussar, lastbilar och även mindre fordon att komma förbi dessa cyklande grupper som i rasande fart och med blodigt allvar kämpar uppför och nerför krökarna och backarna. När jag arbetade i Turistkyrkan förra gången för några år sen, minns jag att vi fick lägga om rutten radikalt på en bussutflykt för cyklisternas skull.

På min lugna cykelpromenad längs gatorna här njuter jag av solen och luften och värmen. Varubilarna står lite överallt för att fylla på lagren i de olika affärerna, och både de lokala bussarna och turistbussarna trängs på gatorna. Och överallt står och går turister. Många har stora resväskor och väntar på transporten tillbaka till flygplatsen för hemresan.

I dag på förmiddagen fick jag också hämta hem min fru Gittan från sjukhuset, så nu börjar egentligen hennes vistelse här på riktigt. På eftermiddagen var vi och solade vid poolen och drack kaffe där.  Ja, jag var nere vid havet och tog ett snabbt dopp, förstås. Varje dag ska det ju vara havsbad – och ett blogginlägg.

Vi hörs i morgon.

Varm luft och varma hjärtan

Dag 8 av Gran Canaria-bloggen

Ännu en strålande vacker och varm dag med minst 23 grader i skuggan och förmodligen rätt mycket mer där solen kom åt. När jag gick hemåt från kafé Oasen vid 22-tiden efter önskesångskväll i kyrkan med 200 deltagare, så var det 16 grader i luften.

Bland önskesångerna i kväll var det flera melodiska och inte så ofta sjungna sånger. En dam från Finland som gick med bland försångarna, önskade Runebergspsalmen ”Jag lyfter ögat mot himmelen”, och en norsk deltagare önskade ”Det er makt i de foldede (= knäppta) hender”, en sång som jag bara har hört här i Turistkyrkan. Vi sjöng också ”Tryggare kan ingen vara” och många, många andra sånger. Varje sångkväll får sin egen unika karaktär, även om många sånger önskas många gånger under en säsong.

Det var fullsatt i kaféet på eftersitsen då man kunde köpa korv med tillbehör eller semla bland annat. Trevliga samtal fick jag vid ett bord med fyra norrmän som berättade om många semestrar i Sverige, och sen vid ett annat bord med smålänningar från Jönköpingstrakten, där samtalet bland annat var om julmarknaden i deras kyrka där den ena damens hembakade sexliters ostkakor gick åt som smör i solsken och försäljningen gick till att bekosta ungdomsarbetet i församlingen.

Och hos nästan alla lyser den kristna tron och positiva livssynen igenom i de olika samtalsämnena. Jag är varm om hjärtat när jag går tillbaka till kyrkan och där låser upp min fastkedjade ”tjänstecykel” och fortsätter på den sista biten hem.

 

Salt vatten och salt i maten

Dag 7 av Gran Canaria-bloggen

Måndag är den enda helt lediga dagen i Skandinaviska Turistkyrkan. Då har visserligen kaféet öppet, men då är det en finskspråkig turistkyrka som hyr lokalerna. I dag blev det inte helledigt för mig, för jag gick på ekumeniskt sammanträde på förmiddagen och träffade representanter för så gott som alla församlingarna som samsas (och trängs) i den eftertraktade kyrkan Templo Ecumenico. Det var värdefullt för mig att bli lite bekant med dem, bland annat svenska prästen Charlotte som ansvarar för Svenska Kyrkan i San Agustin, grannorten norr om Playa del Ingles och praktiskt taget sammanvuxen med ”Playa”.  Hon har nyligen börjat på sitt femårskontrakt i denna uppskattade åretruntverksamhet.  I januari är ju alltid den ekumeniska böneveckan överallt i världen, och här är det ekumenisk bönegudstjänst den 24 januari då det blir läsning av texter och böner på spanska, engelska, tyska, holländska, finska, svenska, italienska och kanske något språk ytterligare. Jag kommer säkert att skriva mer om det då.

I dag var jag på stranden en god stund och njöt mer än vanligt. Det var soligt och ganska vindstilla och mycket folk både i det härligt salta vattnet och på land. Alldeles bredvid mig byggde en atletisk pappa energiskt i sanden sida vid sida med sin lilla dotter. De byggde en stadsmur med torn här och där.

I dag har jag fått beskedet att jag kanske får hämta hem min fru Gittan från sjukhuset i morgon. Sen får hon väl vila sig i form här med sol och värme och god mat. Sjukhuset hade många goda sidor, men maten utan det minsta korn av salt och kryddor höll på att göra en viss person galen. Lyckligtvis var det någon som smugglade in lite salt och peppar och en och annan söt, god kringla och varmt kaffe. Den mentala hälsan måste väl också räknas in…..

 

Kvällsöppet

Dag 6 av Gran Canaria-bloggen

Så har det varit söndag, och söndagen i Skandinaviska Turistkyrkan i Playa del Ingles har en ovanlig uppläggning vad gäller gudstjänsttid och kyrkkaffe, när det är nästan enbart pensionärer i församlingen. Eftersom söndagen är den allra mest eftertraktade för de olika församlingarna att ha gudstjänst på, så måste de olika tyska, svenska, engelska, finska (och kanske ännu fler) församlingarna anpassa gudstjänsterna vad gäller längd och tider. Den katolska värdförsamlingen har ju företräde. Och gudstjänsterna koncentreras till 45 minuter, och sen kommer nästa församling och ställer i ordning för sin gudstjänst. Och nu har Skandinaviska Turistkyrkan sin gudstjänst klockan 20, och kyrkkaffet tio minuters promenad bort i Oasen startar alltså vid 21-tiden. Det är ju nästan nattverksamhet, men det går faktiskt bra. Och det var strykande åtgång på kaffet och semlorna och toast och annat. Vid tiotiden promenerade jag hemåt i den ljumma kvällen ledande cykeln och tillsammans med en som var med för första gången och behövde lite vägvisning. Det är ju rena njutningen att kunna gå i den kortärmade t-shirten med Turistkyrkans logga vid den tiden på dygnet i januari månad.  Mitt sällskap på promenaden var överväldigad av det varma mottagandet på kaféet och av alla som hälsade henne välkommen och var intresserade av henne. Jag gick sista biten på hemvägen ensam och mycket glad och stolt över den brokiga skara från många olika platser i Skandinavien som tillsammans bildar en välkomnande församling.

Gud har kvällsöppet på Gran Canaria.

Felsorterad ”post” mm

Dag 5 av Gran Canaria-bloggen

Först ber jag så mycket om ursäkt att jag sent i går kväll efter att ha skrivit gårdagens blogginlägg  råkade lägga det i fel ”låda”, när jag publicerade / ”postade” det! Jag trodde det var lättläst och tillgängligt för alla, tills jag på kaféet i kväll fick frågan varför bloggen saknades. Som väl var kunde jag på stående fot i telefonen rätta till det med  ett par knapptryckningar. Även på en hemsida finns det olika ”fack”, och när jag klickade på att det var klart, såg jag inte att inlägget inte kom till”bloggen” utan till ”okategoriserat”. Ni som bara tittade på bloggen såg alltså inte inlägget, med de som öppnade hemsidans startsida och hade lite ”bredare” vy, såg inlägget bland ”senaste inläggen”. Felet var mitt! Ursäkta!

Lördag är en lite lugnare dag i Turistkyrkan. Då är det inget kafé på dagen utan enbart kafémöte på kvällen. Programmet i kväll var ”nyfiken på”, och min kollega Anders ställde frågor till mig om olika delar av mitt liv, och jag sjöng ett par av mina sånger och läste en egen dikt. Både i går kväll och i kväll har det i kaféet funnits hembakade semlor förutom smörgåsar och annat kaffebröd.

Jag hade  i dag tänkt vara en längre stund på stranden, men när molnen kom och skymde solen helt vid elvatiden, så gick jag upp till hotellet och lägenheten igen. Men det var skönt i vattnet – stabilt på 21 grader, njutbart för oss härdade nordbor, även om de två senaste somrarna har varit ovanligt ”lättbadade” och varma i Östergötland i alla fall.

I samband med besöket på sjukhuset hos min fru Gittan var jag inne på stora matvaruaffären Mercadona alldeles vid sjukhuset. De vanliga kvarteren kring vårt hotell och vägen till Turistkyrkan är det mest hotell och restauranger och mindre servicebutiker. I dem är det ganska dyrt, så det var trevligt att gå lite i en stor livsmedelshall. Apelsinerna och mandarinerna är jättegoda och rätt billiga, men potatis tycker jag verkar dyr. Ändå är ju ”skrynkliga potatisar” – papas arrugadas – med sås en av de vanligaste delikatessrätterna här.  Det får bli mer om maträtter i ett annat inlägg.

Vi hörs i morgon. Nu lägger jag ”brevet i rätt postlåda”.

Beundransvärda volontärer och sjukvårdsarbetare samt ett flytande samtal

Dag 4 av Gran Canaria-bloggen

På förmiddagen och kvällen har jag varit upptagen med Skandinaviska Turistkyrkans café och prat med nya människor och med ”stammisarna” som kommer varje dag mer eller mindre och har caféverksamheten och samlingarna i kyrkan som sin fasta punkt. Idag pratade jag med två nyanlända som hade sökt sitt boende alldeles intill Oasen, som vårt café kallas. Frun gick med hjälpmedel och de såg Turistkyrkan som sin viktigaste fasta punkt på semestern och valde boende efter det. Ett annat par kom i går och öppnade varsin liten ryggsäck och lämnade över välkomna gåvor till husmor – svenska ärtor och svenskt kaffe. Sen betalade de själva för sitt fika i kassan och såg hur nöjda ut som helst. Det var den allra bästa illustration av bibelordet ”Det är saligare att ge än att ta”. Ordet volontär får en djup och varm klang när man ser dessa svenska och norska pensionärer städa, jobba i köket, bära bord och stolar, snickra och fixa och skänka grejor.  Ändå betalar de allt de äter och dricker i cafét. Och det finns mer att säga i det här ämnet…..

I går kväll lades min fru in på sjukhuset och behövde vård på flera sätt. I eftermiddags satt jag hos henne och fick höra att hon ”knappt hade haft en lugn stund” för all personal och alla behandlingar hon fått. Hon började nästan tro att hon var enda patienten på avdelningen. När jag var där kom en rätt ung, skäggig man in, klädd i skjorta, tröja och byxor  utan några som helst attribut av arbetskläder eller namnskylt. Jag hälsade och sa att jag var patientens man. Min fru teaterviskade att det var hjärtläkaren. ”Men du har ju varken läkarrock eller stetoskop,” sa jag. ”Jag tycker det blir så varmt”, sa han och flinade.

Ja, vi är imponerade av sjukhuset och sjukvården här. Dessutom var jag tidigare i dag med om något rörande på caféet. Plötsligt kom sköterskan in från svenska kliniken intill och sökte upp mig och frågade hur det gått för min fru i går på sjukhuset. Hon var genuint intresserad! Jag tackade henne rörd för hennes intresse, men hon tyckte det var självklart. Vilket fint bemötande från både svensk och spansk medicinsk personal här!

Och i mitt eftermiddagsdopp i havet i den ganska starka vinden, var det nästan bara jag och en trevlig finländare från Turkku (Åbo) som nöjt vältrade oss i vattnet och pratade lite med varann på engelska. Det var som Hjalmar Gullberg skriver ”Byta ett ord eller två…. Alla människors möte borde vara så.”

Ärtsoppa och inläggning på sjukhus

Dag 3 av Gran Canaria-bloggen

Nej, var inte orolig! Ärtsoppan har inget att göra med inläggningen på sjukhus, och hon som blev inlagd hade inte ätit av Skandinaviska Turistkyrkans goda och helt oskadliga ärtsoppa som alltid serveras på torsdagar, varje vecka, och med våffla och tillbehör som efterrätt. I dag var det strax under sextio personer som åt soppan, men om några veckor, när fler skandinaviska turister har kommit, då väntar vi långt över hundra gäster. Och jag åt själv med god aptit, fast jag kanske inte själv skulle komma på tanken annars i denna varma omgivning. Man tror ju att ärtsoppa var det som tog livet av kung Erik den XIV på 1500-talet, men då var det ju det i tallriken som  inte var ärtsoppa, som tog livet av kungen.

Nej, det oväntat dramatiska var att en sjuksköterska från svenska läkarmottagningen som ligger i samma hus, kom in och hämtade mig där jag satt vid pianot och spelade – inte taffelmusik utan våffelmusik, som norske Oddvar så fyndigt kallade det i dag. Min fru skulle gå till doktorn i dag för att få hjälp i envis feber och hosta och stor matthet, och det visste jag. Men att doktorn misstänkte lunginflammation och annat, fick jag höra nu. Och så fick jag följa min fru till det lilla sjukhuset i Maspalomas några kilometer söderut. Där mötte vi professionell läkarvård och svenskspråkig personal som kunde förklara för oss. Efter undersökning och behandling blev hon så småningom inlagd på eget rum och får vara kvar några dagar tills antibiotikan gjort verkan. Tack, gode Gud och tack, modern sjukvårdssamverkan  över landsgränserna så att det mesta av kostnaderna går via sjukförsäkringen hemma!

När jag åkte hem till lägenheten för att hämta lite saker åt min fru, tog jag ett mellanmål och gick också snabbt ner till stranden och tog ett snabbt dopp, fast jag fick springa mellan några av strandens talrika duvor (som verkar ersätta måsarna på vår strand….). Jag fick också gå en bra bit för att komma till vattnet. Det är stor skillnad mellan ebb och flod här.

Nu är jag riktigt trött efter en lång dag. Vi hörs i morgon!

Från strandstolen, shortsklädda cykelturen och pianopallen i caféet

Dag 2 av Gran Canaria-bloggen

Vilken underbar plats en stor sandstrand vid havet är! I dag på eftermiddagen tog jag mitt dagliga dopp i havet här på den lilla stranden Playa de Veril nära vårt hotell. När jag satt i min strandstol nära de stora klippblocken för att få lite skydd mot vinden tittade jag på de andra som badade – och allra mest på barnen som uppsluppet sprang till eller från vattnet i  glädjen över de stora ytorna, vågorna och sanden. Det var också trevligt att titta på de förtjusta föräldrarna som smittades av barnens glädje. Pappan med de många tatueringarna såg så innerligt snäll och omsorgsfull ut där han gick mot vattnet och höll sitt ljuslockiga barn vid handen.

Den unge, nästan vuxne grabben, kom på en bollek alldeles ensam med den ganska starka vinden och sparkade sin plastboll högt i luften eller längs marken in i vinden. Och varje gång ”sparkade” vinden snällt tillbaka bollen, så leken kunde fortsätta.

Det är också fascinerande att lite lojt lyssna på brottstycken av samtalen på norska, tyska, spanska och svenska eller ryska och förstå och höra lite bitar här och var.

I morse vid nio cyklade jag längs gatorna till Turistkyrkans kafé och uppgifterna för dagen klädd i shorts och kortärmat i morgonsolen utan att frysa. På caféet har jag blivit bekant med flera nya i dag och fått lite fler intressanta glimtar från Skåne eller Nordnorge eller yrkesliv i Afrika med hjälparbete bland starkt behövande människor i vattenfattiga och utsatta områden.

Vilken förmån att få finnas i solen några veckor mitt i vintern och känna att man kan få göra nytta bara genom att lyssna på andra, visa vänlighet och intresse och också få märka att andra blir glada av lite pianomusik och sång och vanlig mänsklig samvaro!