Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg
med funderingar i skilda ämnen.
Dessutom kommer det ofta att vara information om
och länkar till videos och radioprogram
med mig som upphovsman.
T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger
och se mig framföra dem i enkla videos.

Mellan Halloween och Alla Helgons Dag

I onsdags var det Halloween här i Sverige. Jag hade för säkerhets skull köpt lite smågodis, om några barn skulle ringa på och ropa ”Bus eller godis?” det här året. Men det blev inte så det här året heller här på femte våningen i höghuset.

Halloween är monster- och spökhelgen som är jättestor i USA men inte riktigt har slagit igenom lika mycket i Sverige, även om handeln låtsas det och skulle vilja det.
I Sverige är Halloween så gott som alltid samma vecka som Alla Helgons Dag med gravsmyckning och tända ljus och tankar på de nära som dött. Och i många kyrkor läser man upp namnen på de medlemmar som dött eller ”flyttat hem” sen förra årets Alla Helgonahelg.

Fortfarande är jag inte förtjust i Halloween, men jag har blivit mer tolerant med åren och förfasar mig inte så mycket över  hela spektaklet, eftersom jag också märker att Alla Helgons Dag egentligen inte hotas eller slutar finnas i människor medvetande på grund av Halloween. Det var jag mer orolig för tidigare.

Om det finns en dragning till det andliga och det oförklarliga och till det övernaturliga, så finns det kanske också en möjlighet att de goda andliga krafterna och bönesvaren och den helige Andes kraft kan hitta in i människors tillvaro. Guds rena kraft och mirakler har ju, trots allt, den största dragningskraften för var och en som ärligt söker det andliga.

Jag ser gärna på film och serier och njuter både av spänning och skönhet och fascinerande berättelser av olika slag. Ofta ser jag andliga och kristna tillämpningar och budskap där de kanske inte avsiktligt finns och absolut inte är huvudsaken.

Nyligen såg jag en serie på betalkanalen Netflix. Den heter ”Good Witch” vilket betyder ”Den goda häxan” – en motsägelse i sig själv. I själva verket är det ett familjedrama där huvudpersonerna är mor och dotter i en familj där i generationer kvinnorna har ett rykte om sig att ha magiska krafter. Den här charmiga mamman och hennes tonårsdotter är i själva verket sinnebilden för goda människor som osjälviskt vill hjälpa människor. Utgivaren av serien är Hallmark, ett närmast kristet amerikanskt TV-bolag, som står för traditionell etik och moral och vars hjältar ofta är varma kristna.

När jag har sett serien om de ”goda häxorna” har jag i själva verket ofta kommit att tänka på bön och bönesvar och Guds ledning och den Helige Andes ingripande.
Jag är inte alls säker på att du skulle dra samma slutsatser eller kunna se den här serien med behållning, eftersom det finns antydningar om att de olika ”bönesvaren” är magi, låt vara inte svart magi utan magi som inriktar sig på att göra det bra för människor.

Min enda slutsats i det jag skriver är att det mitt i vår materialistiska tid och sekularisering finns plats för det andliga, för bönesvaren, för sanna kristna som fyllda av Guds goda kraft finns mitt ibland människor och bidrar till att de kommer rätt och mår bättre.

Ju äldre jag blir, desto mer ser jag bönen för andra och för min stad och mitt land och mina medmänniskor som den största insats jag kan göra. Mitt predikande och författande och sångskrivande klingar av mer och mer och kanske också bleknar mer och mer i mina egna tankar.

Mer och mer längtar jag efter att genom bönen till Gud och goda ord till människor göra tillvaron bättre för andra och för min omgivning. Kanske verkar det som magi, men det är Kristi kors och Jesu namn och den Helige Andes vind som blåser genom människor.

Smältdegeln

En degel är en eldfast behållare som bland annat används inom kemi och metallhantering. Den är tillverkad av till exempel järn eller speciellt porslin och används för att smälta eller transportera ämnen vid hög temperatur, till exempel vid kemiska försök eller vid gjutning av metaller.” (Wikipedia)

I dag använder vi oftast ordet ”smältdegel” i bildlig bemärkelse för en plats där olika saker, seder och kulturer smälter samman. Och i praktiken handlar det om att vi alla påverkas av varann och påverkar varann. I politiken och det offentliga samtalet talas det en hel del numera om ”det svenska” och vad som är bra i Sverige.

I tidningen Dagen den 26 oktober 2018 finns flera reportage om svenskhet från olika perspektiv och reflektioner från dem som flyttat till Sverige nyligen eller för många år sen.
Jag läser att 20% av vår befolkning i dag har bakgrund i ett annat land.

Livet och det vi upplever under livets gång är en verklig smältdegel. Vår syn på saker och ting modifieras och ändras av upplevelser och samspelet med andra människor. För en tid sen blev jag både förvånad – och lite irriterad – när en man jag var vän med för 30 år sen i Ukraina i brevkorrespondens citerade eller ”mindes” någon åsikt jag uttryckt på den tiden och tog för givet att jag tyckte exakt lika nu. Dessutom tror jag att jag aldrig då sa exakt det han tyckte sig minnas.

Äktenskap och parrelation och familj är också en viktig smältdegel. Ofta tycker vi att makar som levt 40 eller 50 år tillsammans är lika och oerhört samspelta. Förmodligen var det inte så från början, men vi tar intryck av varann på många sätt, även om vars och ens unika personlighet inte behöver gå förlorad för den skull.

Den kristna församlingen och gemenskapen är eller kan vara en smältdegel. Dagenartikeln jag läste rapporterade från ett besök i New Life-församlingen i Stockholm (Evangeliska Frikyrkan). Bland de 800 medlemmarna finns 52 nationaliteter representerade. En av dessa medlemmar är Sheila Jeriot från Kenya som bott 23 år i Sverige. Hon säger något viktigt som belyser smältdegelns effekt: ”I Sverige känner jag mig kenyansk, men när jag besöker Kenya känner jag mig väldigt svensk.”

Jag är mycket tacksam för livets och erfarenheternas och det långa äktenskapets smältdeglar. Mycket har förändrats i mig och med mig på de sextio åren sen jag var den blonde, magre, blixtsnabbe och aktive svenske missionärspojken i södra Indien med svenska, indiska, engelska och amerikanska kamrater och bekanta. En hel del av den pojken finns nog kvar hos mig, men jag är glad över att det finns mycket annat också som är jag i dag.

Den viktigaste smältdegeln i mitt liv är relationen med Gud, med Jesus Kristus och Guds Ord. Denna sanna smältdegel kan allra bäst smälta bort det orena slagget i ett människoliv och få fram ädel metall. Det är inte klart än men en dag kommer det att hända – den fullkomliga sammansmältningen med Gud och det nya samhälle som kallas Guds Rike i fullkomning.

Låt mig avsluta med några rader ur Ingmar Johanssons underbara sång ”Alltid på väg”:

Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination
bortom det man kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration
till att möta år som jag nu har framför mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.”

Stugmöte

För ett par dagar sen blev jag ombedd att i en kommande samling för ledare av smågrupper i vår kyrka hålla ett inledande tal med lite bibelord och inspiration. Jag tackade med glädje ja till förtroendet och har börjat fundera på vad jag ska säga.

I vår kyrka och församling finns det en hel rad olika grupper med lite skiftande innehåll som sorteras in under smågrupperna: en handarbetsgrupp som skickar sina alster till behövande i andra länder, en finsk och en eritreansk församlingsgrupp med egna samlingar förutom att de deltar i församlingens gudstjänster och verksamhet. Det finns också praktiska servicegrupper som sköter städning av kyrkan och kyrkkaffe och mötesvärdskap under gudstjänster.

Men de flesta smågrupperna är vad vi skulle kunna kalla bönegrupper som träffas till sång och bön och bibelläsning och lite fika och är hemma hos varann en eller flera gånger i månaden.

Jag smakar på ordet ”stugmöte” och tycker om det. Över hela världen i kyrkor och församlingar i olika samfund har de kristna träffats i hemmen och haft gudstjänst och gemenskap. Under sjuttio år av kommunistiskt styre i Sovjetunionen hade många kyrkor som inte fick ha kyrkobyggnader sina huvudsakliga mötesplatser i hemmen eller i vissa fall i skogen när riktigt många skulle samlas. Under mina besök i olika delar av Sovjetunionen alldeles i slutet av 1970-talet och på 1980-talet var jag med på många sådana samlingar, ibland med 50 personer eller mer i en vanlig lägenhet. Annars handlar väl stugmöte mer om upp till 10-15 personer som har en mer informell samling.

I södra Indien där jag hade min uppväxt och också arbetade som förkunnare ett par år var jag ofta med på den typen av stugmöten.

Ganska många stora och starkt växande kyrkor har smågrupperna som det allra viktigaste i församlingsuppbyggnaden, där veckans två viktigaste samlingar är ”cellgruppen” / bönegruppen i hemmen och den stora söndagsgudstjänsten i kyrkan. Detta är de två ”vingarna” som bär församlingen uppåt och framåt. Och i dessa församlingar förväntas och uppmanas alla medlemmar att varje vecka besöka både hemgruppen och kyrkans söndagsgudstjänst. En förebild för många pastorer och församlingar är den ofattbart stora megakyrka som den sydkoreanske pastorn Yonggi Cho byggde upp från grunden på den här principen. Antalet församlingsmedlemmar i Seoul har varit 800 000 eller mer, men trots detta otroliga antal människor har kontakten med och stödet till alla tydligen kunnat fungera genom smågruppsorganisationen.

Jag tror i och för sig inte att såna nästan militäriskt organiserade och styrda församlingar är någon bra modell för demokratiska och individualistiska Sverige där vi är vana att bestämma själva över våra liv och slår bakut eller drar oss undan om någon försöker styra våra liv, hur välment det än kan vara. Men jag tror på vikten av att vara med i både den stora gudstjänsten och i den informella gruppen i hemmet. Kanske finns det inget land i världen med, procentuellt sett,  så många ensamma människor som Sverige. 2014 kom en samlad statistik över hushållen i Sverige som visade att omkring fyra av tio (37,7%) hushåll var ensamstående utan barn. Till en del är ensamboende och eget hushåll ett medvetet val och ett uttryck för välstånd och oberoende, men i siffrorna ryms alldeles säkert mycket ofrivillig ensamhet och längtan efter gemenskap.

Under en dyster tid av Sveriges andliga historia med den lutherska statskyrkan fanns det en rädsla för de fria andliga samlingarna utan att en präst var närvarande. Så fick vi det s.k. ”Konventikelplakatet” 1726, som förbjöd stugmöten med kristet innehåll om inte en präst var närvarande. Det gick naturligtvis inte i längden att hindra människors längtan efter andligt liv och förnyelse, och bl.a. metodismen och baptismen bröt fram också i vårt land. Det första baptistiska dopet skedde 1848. Tio år senare 1858 avskaffades konventikelplakatet.

Psykiskt och andligt välbefinnande har vi goda chanser att hitta i de kristna smågrupperna i hemmen, i stugmötena. Välkommen med, du också!

Ordbehandling

Ända sen jag var mycket ung på 1950- och 1960-talen har jag varit intresserad av ord och deras betydelse. Eftersom jag var en riktig bokslukare som barn fick jag snabbt ett stort ordförråd, och dessutom blev jag genom min uppväxt i Indien också van att förstå och uttrycka mig på engelska, även om internatskolan jag gick på var svensk, ja, mycket svensk.

Redan som mycket ung började jag skriva dikter och så småningom också sånger. Att hitta och använda rätt ord och beskrivningar har varit ganska lätt för mig.

Ordbehandling – det har förstås nästan blivit som ett eget begrepp, en del av datorernas värld i och med att fler och fler fick egna datorer på 1980- och 1990-talen. Nu har vi självklart i vår dator eller surfplatta eller moderna telefon så kallade ordbehandlingsprogram med automatisk avstavning och stavningskontroll.

Alldeles nyligen löstes det låsta läget på Svenska Akademin på så sätt att man lyckades tillsätta två nya medlemmar, så att man i fortsättningen kan fungera. En av dessa två är en hög jurist och alltså inte författare. När man förklarade och motiverade valet talades det om att också i juridiken är ord och ordens valör något mycket viktigt, och därför låg det nära till hands för en jurist att finnas som en del av den grupp som förutom att dela ut Nobelpriset i litteratur också ger ut Svenska Akademins Ordlista och Ordbok, det som till stor del bildar en norm för vad som är språkligt rätt på svenska.

Själv tror jag, fast jag sen många år mest skriver på datorn eller surfplattan, att det också är viktigt att kunna skriva för hand och ha en handstil. Ibland är det en njutning att skriva med penna på papper eller i en skrivbok.

Det är bra att kunna använda orden både när vi talar och när vi skriver. Ett torftigt eller svordomsfyllt språk från kända personer i TV eller radio gör ett beklämmande intryck. Och samtidigt är det nog viktigt att vi som har ganska lätt för ordbehandling inte blir självgoda snobbar utan alltid försöker förstå vad människor menar och också försöka tyda allt till det bästa.  Alla har vi sagt saker som var ogenomtänkta och blev klumpiga eller plumpa, fast vi inte menade det. Vill vi bli behandlade med barmhärtighet, så ska vi också möta andra och deras uttalande med barmhärtighet.

Så finns det, enligt min mening, en stor skillnad i det skrivna och det talade. När man talar eller berättar eller predikar tror jag personligen att man inte ska läsa innantill alltför mycket. En del präster och pastorer begränsar sig till att ”läsa sin predikan”. Det tycker jag är synd, för visserligen kanske det innehållsmässiga blir mer korrekt, men kontakten med åhörarna och hela engagemanget blir lidande. De flesta av oss behöver säkert anteckningar och stolpar när vi talar inför andra, men talare som nästan helt är oberoende av sina anteckningar men ändå följer ”sitt manus”, de gör stort intryck på mig.

Nu vill jag vända på alltsammans. Ordbehandling betyder ju oftast att vi behandlar orden. Men det finns ett annat Ord, Guds Ord, bibelordet. För mig som predikant och förkunnare eller som engagerad lekman är det bra att kunna lite ordbehandling, men ännu viktigare är det att jag behandlas av Ordet. Läs nedan min dikt från 1995 som tar upp det perspektivet!

Ordbehandling
Sitta vid datorn
arbeta med ord
forma tankar
meningar
koncept
att förmedla till andra.

En grundförutsättning:
att Ordet har behandlat mig,
trängt in i mitt liv,
format min tanke,
min mening,
mitt koncept.

Om Ordet är äkta,
omanipulerat,
kan min ordbehandling
beröra och röra,
betyda något,
kanske förändra.

Omvänd ordbehandling
– det enda raka.

Världsnyhet i svampskogen

I dag var jag i svampskogen i norra Östergötland med ren, klar luft och solsken. Jag njöt av den svenska allemansrätten och gick på fjädrande mark i skogen och plockade trattkantareller, taggsvamp och några kantareller. När min fru och jag och vår vän I som varit pingstmissionär i Afrika träffades vid bilen för att äta matsäck, bubblade I över av lycka om att via telefonen fått höra att Nobels fredspris gått till Dennis Mukwege, doktorn på Panzisjukhuset i Kongo, för hans oförtröttliga kamp emot det sexuella våldet i Kongo. I ansvarade för många år sen för internatet på den skola där Dennis gick som ung pojke, en skola startad av svenska pingstmissionen. Hon har träffat honom flera gånger som vuxen och i hans nuvarande arbete. Han delar ju Nobelpriset med Nadia Murad, kurd som själv drabbats av IS och deras våld och våldtäkter som ett vapen i terrorn.

Dessa personer har i många år och under dödshot levt nära det trauma tusentals kvinnor gått igenom och går igenom i två olika delar av världen.

Doktor Mukwege kallas ”pappa” av massor av de kvinnor som han personligen har opererat och reparerat i underlivet. Den lille pojken från enkel familj, pingstvänner i Centralafrika, har gjort en klassresa och en livsresa och är nu en av de mest firade hjältarna i vår värld.

Vi åt våra äggsmörgåsar och drack vårt kaffe där i vår idyll i vårt skyddade hörn av världen, och sen tog vi bilen till nästa ställe i skogarna ett par kilometer bort och fortsatte promenaden i skogen och plockandet av svamp. Och vårt sökande av svamp var ju inte för att få mat till livets nödtorft och överleva utan helt enkelt som guldkant på tillvaron.

Och vi gjorde det i tacksamhet och små utrop nu och då om hur bra vi har det. Och tacksamheten riktades självklart också till Gud som gett oss så mycket gott.

I går hade jag kafémöte i Pingstkyrkan i Motala. Mina sånger och mina ord och allsångerna vi sjöng hade som röd tråd och tema ”Tacksamhet”. Bl.a. läste jag min dikt ”Bubblande livsglädje” där de avslutande orden är:
Skulle inte jag –
även om jag tillhör moder Jords
mest otacksamma och missnöjda livsform –
skulle inte jag
ha bubblande livsglädje
och tacksamhet? ”

Vilken dag jag har haft i dag i vacker natur och höstväder och härliga höstfärger!
Och lugnt och skönt var det i skogen nu tre dagar innan älgjakten gör att det kommer att smälla och låta lite här och var i markerna. Men jag unnar älgjägarna deras lycka.
Avslutar med min svampdikt från Smålandsskogarna för tjugo år sen:

Liten svamplära
Kantarellen – läcker i smak och doft,
en glad, gul vitamininjektion i ögonen.
En stor ring sådana på marken
får hjärtat att klappa snabbare.

Taggsvampen – fullgod tröst
i sökandet efter kantareller.
Svamparnas punkare
med hår och nitar under hatten.

Trattkantarellen – liten men naggande god.
Skogens brunhättade kameleont
som älskar kurragömma.
Stammen kan lysa gul i kvällssolen
som en minitall.
Får du se en, så stå still,
och plötsligt syns tio och hundra.
Skratta, om du vill,
men jag tror fullt och fast
att de kan flytta på sig.
I alla fall gick jag tio meter bort,
och när jag kom tillbaka
var de borta – retstickorna.
Jag älskar dem.

Öppna hjärtan – öppna hem

En stor bonus i mitt liv som pensionerad och fortfarande delvis verksam pingstpastor är alla de fantastiska människor jag mött och fortfarande möter på olika håll!

Nyligen var jag på en mindre ort här i mellersta Sverige. Jag skulle ha kafémöte på eftermiddagen i en kyrka och var bjuden på god middag hos det pensionerade par i min egen ålder som också i sin församling hade föreslagit att jag skulle inbjudas att medverka.

Vi hade inte träffats på rätt många år och hade trevligt vid matbordet med att informera varann om våra familjer och barn och barnbarn. Detta är ju fort gjort från min sida – att redovisa för 1 fru, 1 dotter och 1 dotterson. De hade ju betydligt mer att berätta om sina tre, fyra biologiska barn och två fosterbarn på olika ställen och de över tjugo barnbarnen.

Allt gott på bordet utom den skivade nötsteken var från den egna trädgården, och mannen B sade nöjt: ” Hade vi ätit kanin eller kyckling i dag så hade allt varit egenproducerat. Bonden i mig kommer fram mer och mer på äldre dar.” (Annars har B arbetat inom byggbranschen hela livet).

Så berättade de om församlingens arbete bland flyktingar och asylsökande från muslimska länder och som hade fått ett andligt hem i deras kyrka och som hade döpts och blivit medlemmar. Rätt många av dem är unga män från Afghanistan. Och mina vänner B och K hade tagit dem till sitt hjärta och till sitt hem.

Jag riktigt studsade till när vi under samtalets gång pratade om jul och hur alla barnen och barnbarnen närmast propsade på att få komma hem och fira jul hos dem. Och dessa släktkära och familjekära ursvenska och inte särskilt välutbildade pensionärer säger: ”Egentligen kunde ju våra barn fira jul hemma med sina familjer. Då kunde vi bjuda hem de här unga pojkarna och låta dem uppleva en svensk jul. Men det vill inte våra barn höra talas om.”

Jag förstår tydligt att det inte hos B och K brister i kärlek till deras egen familj, som de tycks ha en god och nära relation med. Men hos dem finns öppna hjärtan och ett öppet hem med generös gästfrihet för den egna familjen och släkten och för den pensionerade pastorn de känner sen förut men också för de nyanlända flyktingarna från andra kulturer.

Nu på morgonen satt jag som vanligt efter lite bibelläsning och tack till Gud för livet jag fått och dagen som är. Och som vanligt bad jag för och tänkte på några av dem jag har lite extra i tankarna just nu.
Med värme tänkte jag på B och K och slog en signal för att tacka för senast och växla några ord.
K svarade, glad över påringningen. När jag uttryckte min tacksamhet och glädje för dagen tillsammans blev hon glad för det men var noga med att visa att de å sin sida var ännu gladare och tacksammare för mitt besök hos dem.

Vilket privilegium att få kalla såna här människor sina vänner! Och de finns lite överallt, dessa med öppna hjärtan och öppna hem.

Be – beredd

Be
– till den Högste, till Skaparen.
Beredd
– beredskap, beredd skapa, beredd på skrapa eller rädd skapa?
Svika gänget? Eller samvetet?
Gängad till sveket?
Litet ur gängorna, gnisslande gångjärn,
svängdörr ut och in,
vad säger allmänna meningen, senaste statistiken?

Gå ut ur kafémötets unkna luft,
lämna larmet.
Höra dörren slå igen bakom,
träffas i ansiktet av stark vind,
frisk och nästan överväldigande.
Dra in den skarpa luften i lungorna.
Tillfälligt blind i den mörka kvällen,
men däruppe lyser stjärnorna klart
mellan molnen som rör sig snabbt.

Stegen framåt i gruset,
omgivningen som blir klarare
när ögonen vant sig.
Rösterna bakom tystnar
men Rösten börjar höras igen.
Skaparen talar i det väldiga kosmos,
Herden viskar evangeliet i själen,
Gudsvinden leder på oväntade stigar.
Lite rädd, javisst,
men beredd.

(En tanketråd 180922)

Oväntat möte och oväntad hjälp

Nyss fick jag ett oväntat möte med och oväntad hjälp på ett för mig lärorikt sätt.

Jag stod på mitt favoritställe mitt i stan med min ukulele och sjöng min vanliga blandning av det jag kallar ”Jesussånger”. Så dök NN upp vid min sida tillsammans med en väninna, båda lite ”runda under fötterna” och började hjälpa mig att sjunga för full hals och med yviga gester och kroppsspråk. Plötsligt var det stort intresse från de förbipasserandes sida, de stannade upp och log och skrattade och lyssnade och tittade. Jag tog ett par välkända sånger till som jag visste att de båda kvinnorna kunde och de var med på noterna. Sen hade jag hållit på min halvtimme och stoppade ner ukulelen i det lilla svarta fodralet med ”Rockbag” i stora vita bokstäver och pratade lite med NN. Vi hade träffats några gånger förut och hon kände ”Ingvar Holmberg” väl.

Här är brottstycken ur samtalet:

”Du har ju haft mycket kontakt med kyrkan förut.”
”Ja, men jag har ju ständig kontakt med Honom” (pekar uppåt)”inte behöver man murar och byggnader för att vara med Gud. Och Lena här (påhittat namn) – jag tog med henne till förbön framme i Missionskyrkan en gång, fråga henne själv!”
”Ja, dom bad för mig, och det kändes. Jag glömmer det aldrig.”
”Du ser! Hon är nära” (Halvhögt till mig och med belåten min)
”Här håller jag på och är verksam.” (slår ut med handen mot den lilla parken mitt i stan)
”Det är som ditt missionsfält, alltså?”
”Ja.” (ser belåten ut)

Så tar jag farväl av mina oväntade medhjälpare i sångstunden och cyklar åt mitt håll.
”Hej då, Ingvar Holmberg!”

Jag är varm om hjärtat och samtidigt lite skamsen. Hur mycket har jag räknat med NN som en levande kristen och en resurs i Guds rike? ”Räknat ut” har det väl snarare varit. Men hon har – mitt i egna alkoholproblem och närmast ”lodisstatus” – sin roll som vittnande kristen bland de tilltufsade på stan. Hon har sina vänner och bekanta som ”är nära nu” och som ska börja tro på Jesus Kristus.

Vi andra som är aktiva inom väggarna i de olika kyrkorna räknar väl inte NN som en av oss, men den store Herden räknar henne säkert som ett av sina dyrbara får och ser nog med glädje hennes arbete med att sprida evangeliet ute på stan.

Jag tror det är viktigt och riktigt att leva ett ordnat och fungerande liv och göra en insats innanför kyrkans väggar och i samhället. Samtidigt börjar jag undra om inte jag själv och många andra överskattar präktigheten och det normala. Vad hjälper det om vi inte också har nöd för att människor omkring oss ska höra om Jesus och finna honom? Våra egna brister behöver inte hindra oss från att berätta om Jesus och evangeliet. Om vi läser om kvinnan i staden Sykar och hennes oväntade berättelse om sitt samtal med Jesus, så ser vi att mycket kan ske genom bristfälliga och tilltufsade människor (Johannes evangelium kapitel 4).

Dagen efter

I dag är det dagen efter för mig.
Ja, dra inga förhastade slutsatser! I går hade jag visserligen mina tre bröder hemma hos oss på surströmmingsmiddag (knytkalas), och en av bröderna hade sin amerikanska fru med sig, men vi drack bara alkoholfri öl och vatten till maten. Det är alltså inte dagen efter i meningen baksmälla eller på engelska ”hangover” (det som hänger kvar).

I dag är det dagen efter ett par intensiva dagar med flera engagemang och med städning och förberedelser för besöket i lägenheten i går och diskning och bortplockning i ett par omgångar.

I dag är det regn och dis utanför fönstret och jag har inget som pressar på och behöver inte gå utanför dörren på hela dagen om jag inte vill. Jag kan gå här i lägenheten och göra det jag vill i den takt jag vill.
Det är dagen efter en trevlig dag och träff med flera av mina närmaste, god mat och dryck, tillfredsställelsen av att må bra och leva i harmoni med tillvaron. Detta är för mig ”dagen-efter-känslan”.

I dag är det också dagen efter den stora avslutande partiledardebatten på TV med många hårda ord och angrepp på motståndarna med annan övertygelse. I och för sig var det också många klarläggande uttalanden om vad de olika partierna tycker är viktigt för Sverige. I morgon är det valdagen med oviss utgång, eftersom det rödgröna blocket och de fyra allianspartierna är nästan exakt lika stora enligt färskaste mätningen, och inget block har ensam majoritet utan är beroende av stöd från andra för att få igenom sin politik….

På måndag den 10/9 är det dagen efter – verkligen. Dagen efter valet, då några partier ska bilda regering och börja ta tag i det riktiga arbetet. Må Gud hjälpa dem i detta viktiga arbete! Låt oss alla be om detta, även om inte de vi sympatiserar med har regeringsansvaret!

Men i dag är det en skön dagen efter – utan press och stora krav för mig.

För några dagar sen upplevde jag både press och besvikelse av olika skäl.
Dagen efter skrev jag några diktrader och liksom skrev av mig missmodet och de negativa tankarna. Och efter det kunde jag gå vidare. Vi har olika dagar, en del sämre och en del bättre.

Trotsigt blå
Vaknade vid fem.
Missmodet från i går kväll
stack upp i tankarna.
Vad är jag bra för?
Verkar knappast behövas
eller efterfrågas.
Gick upp vid sex –
vanliga snabba morgonbestyren
och frukosten
och sen bibeln och bönen som vanligt.

Det känns bättre nu.
Om en stund cyklar jag till stan
och bönemötet.
Hjälper till med musiken
om det behövs,
annars har jag fullt upp själv
med tack till Gud och mina egna böner.

Sen står jag på stan en stund
med ukulelen och Jesussångerna –
ingen hindrar mig där.
Efter lunchen kör jag till skogen
och letar svamp.
Kantarellerna lär ha kommit.

I dag är jag helt klädd i blått
från topp till tå
inklusive pennan i bröstfickan.

Trotsigt blå och blåögd,
det är jag, det.

.

På svenska har vi numera införlivat ett engelskt eller snarare amerikanskt uttryck, som kanske lite mer korrekt skulle uttryckas ”Ha det så bra i dag!”. Men vi säger det mest lite amerikaniserat ”Ha en bra dag!”
Norrmännen säger praktiskt och enkelt ”Ha det!”

De minsta överraskar ofta

Den här sommaren har jag flera gånger rent konkret sett att de minsta ofta överraskar.

När jag har vandrat längs golfbanan eller i skogen har jag sett att de allra största ekbladen och lönnlöven finns på de minsta plantorna. Jag har nästan brustit i skratt över hur en planta på mindre än en meters höjd har alldeles jättelika blad, och jag inser att de allra största lönnlöv eller eklöv jag sett och fascinerats av på marken i höstens tid i själva verket har kommit från ekar och lönnar som mest kan gå under benämningen sly.

Och flera somrar har jag varit med om att plocka de största och finaste skogshallonen från de minsta plantorna, bara några decimeter höga.

Det är som om livet självt vill säga till oss: ”Öppna ögonen för det lilla, det enkla! Där finns ofta det största, helt oväntat.”

Det är likadant med människoplantorna. Ibland har jag verkligen hört fantastiska tankar och ord från de stora talarna inför de stora åhörarskarorna. Men lika ofta har jag stött på ord och tankar jag studsat inför från barnen jag har träffat och umgåtts med eller från de ”tilltufsade” människor man kan träffa på en parksoffa eller bänken vid en busshållplats.

Sångaren och sångskaparen Lasse Siggelin sjunger i en visa ”Varje mänska är en berättelse”, och så är det verkligen.

De minsta överraskar ofta. Man behöver bara sakta ner lite, ta tid att se och höra det som finns alldeles nära oss. I själva verket finns det stora ofta i det lilla, det unika och upplyftande finns mitt i vardagligheten.

Jesu närmaste lärjungar var ganska lika oss. De diskuterade om vem som var den störste och viktigaste. Men när de ställde frågan till Jesus, fick de oväntat svar:  I samma stund kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem  och sade: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket.  Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket.  Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. (Matteus evangelium 18:1-5)

Klarar vi att se storheten i ett litet barn eller i en vanlig liten människa? Då har vi lärt oss mycket i livet och kommit en bra bit på väg till insikt och mognad. För det är ju så, att alla de där små ögonblicken och sysslorna man passerar igenom otåligt i väntan på de stora upplevelserna, de ögonblicken är själva livet.