Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg
med funderingar i skilda ämnen.
Dessutom kommer det ofta att vara information om
och länkar till videos och radioprogram
med mig som upphovsman.
T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger
och se mig framföra dem i enkla videos.

Funderingar på en bilresa

För några dagar sen gjorde jag på nytt som massor med gånger tidigare resan mellan Norrköping och Vetlanda. Den här gången skrev jag vid framkomsten ned mina intryck och ordnade dem så att du kanske kan ha glädje av att läsa detta som jag kallar ”Vägbeskrivning”.

Vägbeskrivning
I det tidiga, ännu svaga morgonljuset
kör jag genom regnet
söderut från stan på motorvägen.

På åkrarna längs vägen
är de rådjursliknande cementklumparna
och de cementklumpsliknande rådjuren
svåra att skilja från varandra.
Men i dag är det visst bara cementklumpar, tror jag.

Resan mellan Norrköping och Vetlanda,
som jag gjort så många gånger,
blir i dag lite som en pilgrimsfärd.

Vid Norsholm korsar jag
Göta Kanal – Sveriges blå band –
där nere under bron,
överflödande full med vatten
ända upp till de nyreparerade bankarna,
men chokladbrun,
som smygreklam för
Cloettafabriken inte så långt härifrån.

Två grävlingar ligger överkörda på motorvägen
med någon kilometers mellanrum.
Hade de just vaknat från vintersömnen?
Men hur kom de in på vägbanan
genom de olika stängslen?
En del har starkare tänder och klor
än vad som är nyttigt
för både omgivningen
och dem själva.

Det är Gertruddagen
den sjuttonde mars,
annonserar radiovärden.
Jag tänker på min faster Gertrud
som har stort 99-årskalas
senare i dag
i staden jag nyss har lämnat.
Hon har det bra på äldreboendet,
men varför tar de bort de
gamla, fina namnen som
Vrinnevihus och Solhöjd
och kallar ställena
Pimpstensgatan 3 och Rösgången 31?

När det efter trekvart
vid Mjölby tar av mot Vetlanda
svänger bilen av automatiskt.

Det har regnat hela tiden
men nu och då gnisslar
vindrutetorkarna mot rutan,
så jag stänger av dem.

Vid Smålandsgränsen strax innan Sommen
– både sjö och samhälle –
försöker vintern halvhjärtat
komma igen
med snö på marken
i tunt lager bredvid vägen,
men snart är det snöfritt igen.

Granskogens sågtandsrand
står mörk mot den grå himlen,
ibland i Östergötland
och ofta, ofta i Småland.

Vänliga dalsänkan och kyrkbyn Säby
kommer som en idyll
med kyrkan med alla småtornen
och de hemtrevliga, gula
trähusen bredvid,
skola och kanske prästgård…

Vid Vrangsjö kan jag inte låta bli att
titta efter storgranen
som brukade resa sig högt över
grangrannarna,
men jag vet ju att den
väl är borta sen flera år.

Vid nya vägen förbi Anebyinfarten
åker jag på lite längre avstånd
än förut
förbi kyrkan jag aldrig
kommer ihåg namnet på,
näpen och skolfrökenprydlig
i vit klänning.

I Skullaryd med sin älgpark
ligger isen kvar på hela sjön.

Strax innan Eksjö
passerar jag
avtagsvägen mot Östergötland
över Rydsnäs och Kisa,
vacker och norrlandsliknande
på sina ställen.
Den var exakt lika lång
men lite långsammare
än vägen över Mjölby,
och en gång om året
brukade vi ta den,
för skönhetens skull.

Jag ler för mig själv när jag
åker förbi trästaden Eksjö
och tänker på min gamle vän
företagaren och konstvännen
i Vetlanda som med ett
spjuveraktigt uttryck ibland sa:
”När vi vill visa våra vänner Vetlanda,
tar vi dem till Eksjö.”

Ja, ja, Vetlanda är inte så dumt.
Vi har ju i alla fall Lena Ph och
Skivor från Vetlanda
och Åsanisse och Sapa.

Vid Ingarps trä inte långt från Ekenässjön
luktar det sågspån ända in i bilen.
Massor av timmer ligger och väntar
liksom stora travar av färdigsågade
plankor och bräder.

Den långa genomfarten genom
Ekenässjön, det välordnade
och trevliga samhället,
ett Gnosjö i miniatyr.
Jag blir nästan chockad över
att äldrecentret Ekebo
fortfarande får heta så efter
nybyggnaden och flytten.

Så är jag framme i Vetlanda
efter två timmar och en kvart.
Här bodde jag i sexton år,
längsta sammanhängande tiden någonstans
i mitt kringflackande, drygt sjuttioåriga liv.
Mina rötter är i Norrköping,
men mycket av hjärtat är kvar
i Vetlanda, känner jag.

Efter kaffepaus på snabbmatskedjan
med skylten ”Alltid öppet”
fortsätter jag till
missionshuset i skogen.
Där väntar gudstjänsten
och många kära återseenden.

Och efteråt har regnet blåst bort
och vädret klarnat.

Det hälsosamma ljuset

Vi tittade på Skavlan på TV för några dagar sen, och jag fascinerades av den brittiske läkaren som har sina egna personliga metoder att hjälpa folk till ett friskare liv. Han talade också om solljusets betydelse för välbefinnandet och sömnen.

Jag har som många gånger förut vävt in informationen i en dikt och en egen upplevelse. Du kan själv välja att bara ta in fakta eller ta ”hela paketet” och liksom jag fascineras av ljuset som finns omkring oss – tillgängligt och gratis.

Solbelyst
På promenaden till och från stan
i det vackra vädret
denna senvinterdag
är jag solbelyst.

Solbelyst av tjugotusen lux
enligt vad den brittiske läkaren
sa i TV-programmet.

Inomhus är det sjuhundra lux
och när man sover i mörkret är det noll.
En mulen dag utomhus är det i alla fall tiotusen lux
och nyttigt för hälsan och nattsömnen
det också.

Solbelyst i dag av tjugotusen lux,
och då räknar jag inte
Guds solsken inom mig –
hundratusen lux av godhet och välvilja,
med det andliga namnet ”nåd”.
Jag är verkligen solbelyst.

På promenaden till och från stan
i det vackra vädret
denna senvinterdag
är jag solbelyst
och jag vilar och vandrar i Gud,
och tankarna och intrycken
vänder jag riktning på
och sänder till Gud
i tacksamhet och böner.

På vägen ner till stan
möter jag min syriske frisör,
en god kristen man.
Han är på väg att öppna sin salong
för dagen.
Vi växlar några ord.
När han hör att jag ska till bönen
i min kyrka, säger han:
”Bästa livet!”

Bättre kan det inte sägas.
Bästa livet –
solbelyst.

Fastetiden och fasta

I och med Askonsdagen som var i den här veckan (6 mars) börjar kyrkoårets fastetid i sex veckor (40 dagar) innan påsken.

Detta har varit något påtagligt och brett praktiserat i kyrkan i långa tider och är det än i dag i rätt många sammanhang. Fastan har av hävd inneburit att man avstår från mat helt och hållet eller delvis. Askonsdagen och Långfredagen har i Katolska Kyrkan varit påbjudna fastedagar. Vad gäller matfasta praktiseras fasta ibland så att man bara äter ett mål den dagen eller avstår från kött.

I Bibeln finns exempel på långa fasteperioder i veckotal, upp till 40 dagar utan mat helt och hållet. Profeten Daniel och Jesus är exempel på detta.

Den muslimska fastan ”ramadan” är att varken äta eller dricka under dagtid vid fastan. Däremot äter man och dricker desto mer under mörkrets timmar, så i muslimska länder går det snarast åt mer mat under fastemånaden än på övriga tider.

Den kristna fastan är starkt förknippad med bön och har inte som utgångspunkt stark karaktär och vilja att späka sig utan snarare stark längtan efter Gud och djup insikt om att andlighet inte är att spänna andliga muskler utan mera att öppna sig för Guds nåd och kärlek.

Den högintressante pastorn, författaren och retreatledaren Peter Halldorf säger i en färsk intervju i Hemmets Vän bland annat att ”Fastan gör hjärtat lite varmare”. Han pekar också på fastan som något som befriar och inte är som ett till ”måste”, ett tyngande ok.

Här kommer några av mina egna tankar om fasta:

Fastan är något naturligt för en kristen. När Jesus talar om fastan säger han inte ”Om ni fastar…”. Han säger ”När ni fastar…”

Mina trossyskon i Indien och de ryskspråkiga länderna som jag har varit mycket tillsammans har som regel en fastedag i veckan och dessutom överenskomna veckolånga fastor ett par gånger om året.

När man fastar en eller flera dagar känner man en märklig lätthet och befrielse. Det är naturligt, för man släpper ju flera saker för att få mer tid och kraft till att syssla med bönen och tankarna på Gud. Man får mer tid, eftersom att skaffa mat och laga den och äta och diska och plocka undan tar ganska mycket tid och kraft. Och även om man har ansvar för att serva de andra i familjen med matbestyr, så blir det ändå en befrielse för en själv.

Fasta är besläktat med timeout. Man tar en paus och kliver tillbaka litet för att sedan komma igen.

Fasta för moderna jäktade människor kanske behöver handla om annat än mat eller i alla fall andra saker vid sidan av mat. Fasta kan vara att pausa från eller minska ner rejält på ljudintryck och synintryck – ständig musik, massor av TV eller internet. Det kan vara att under någon eller några dagar lägga ifrån sig telefonen som suttit fastklistrad i handen och ett tag banta ner på det ständiga umgänget med dem vi alltid träffar.

Med fastan inom olika områden säger vi till det som ständigt upptar oss och tynger oss ”Stopp ett tag! Nu räcker det! Nu ska jag ägna mig åt Gud och det andliga lite rejält ett tag.”

Många jag känner i kyrkan säger: ”Jag kan inte fasta.” Det kanske är sant av medicinska eller andra skäl. Annars går det kanske att pröva lite, känna sig för. Man blir inte automatiskt vare sig en bättre kristen eller en bättre människa för det, men det kan vara skönt att lätta på tvånget, smaka friheten…..

Det finns en diet som kallas ”5-2”. En hörnsten i den är att man äter normalt (men hälsosamt) fem dagar i veckan och fastar två dagar i veckan. De fastedagarna äter man ett litet mål.

Jag tycker idén är mycket tilltalande. Det är inte ”allt eller ingenting”, men det är att regelbundet ”ta lite ledigt” och hoppa över lite.

Låt oss inte glömma att fasta är som bäst när man kombinerar den med att närma sig Gud. Bibeln säger: ”Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.”   (Romarbrevet 14:17)

Askonsdagen – början på fastan inför påsken

I dag har det varit Askonsdagen – början på fastan inför påsken.
Om sex veckor är det påsk.
I går var det Fettisdagen då man åt semla – från början för att äta rejält inför fastans magra regim.
På senare år säljer konditorier och affärer i Sverige semlor från juldagen och framåt.

Det här året har det varit färre semlor än det brukar vara för mig, men fortfarande älskar jag semlor.
I går på riktiga semmeldagen köpte jag två fina lyxsemlor på konditori och festade på tillsammans med min fru.

I Pingströrelsen finns inte så mycket traditioner och följande av kyrkoårets texter. Men en Askonsdag i Vetlanda under min pastorstid där upplevde jag en mycket stark askonsdagsgudstjänst i Vetlanda kyrka (Svenska Kyrkan). Vi hade ekumeniskt i församlingarna en stark gudstjänst med stor uppslutning då vi bekände våra synder och använde konkreta handlingar för att synliggöra boten, förlåtelsen och upprättelsen och nattvardsfirandet efteråt. Jag skrev om det i diktform och ger det vidare till dig.

Askonsdag
I fädernas kyrka
tillsammans från olika traditioner
i sång, bön och eftertanke,
bekännelse av synd
i skrift på papper
(jag, min fegis, skriver på ryska
så ingen ska läsa utom Gud).
Där står det om min likgiltighet
inför den andliga nöden
och om kärlekslösheten.

Tillsammans kastar vi
bekännelserna i kitteln
och går ut i snö i vinterkvällen.
Så bränner vi papperen
och Gud bränner och glömmer synderna.

Med ett kors av aska på pannan
går vi in till ljuset, till värmen,
förlåtna till nattvardsbordet.
Och jag får hålla fatet med oblaten –
Kristi kropp för dig utgiven –
och jag får med lyfta händer
uttala välsignelsens ord
över oss alla,
korsmärkt i pannan
med aska.

Nyförlåten och bärare av välsignelse –
toner i höga kyrkvalv,
nåd upp till himlen.
Det enda jag vet, det är att nåden räcker….

28 februari 2001 i Vetlanda)

Goda nyheter

När jag skriver det här är det den 1 mars. Mars är här i Mellansverige den tid då vintern brukar övergå i vår. Det är goda nyheter för de flesta av oss.
I går satt vi som styrde över vår tid mitt på dagen framför TV-n och såg och hörde vårt fantastiska damlandslag i skidor vinna VM-guld i skidstafetten i en rafflande slutstrid då självaste skiddrottningen Terese Johaug fick ge sig för vår Stina Nilsson på upploppet. Sverige besegrar Norge och alla andra i ett av de viktigaste skidloppen – det är goda nyheter för oss.

Vi behöver goda nyheter mitt i allt elände omkring som förmedlas till oss med den elektroniska hastigheten av moderna kommunikationer. Nyheter är nuförtiden till stor del rapporter om krig, ondska och katastrofer.

I en TV-serie jag följer sa den originella huvudpersonen: ”Jag ska just starta en tidning med bara goda nyheter.”
Vi vet att det är en omöjlighet men vi förstår känslan.

För ett litet tag sen skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Ett fungerande samhälle”. På ett infall skickade jag också artikeln till insändarredaktionen på vår lokala tidning. Redaktören gjorde tålmodigt och proffsigt en nedbantning av artikeln till tillåtna mått för en insändare och tog in den i tidningen efter ett par dar. I artikeln uttrycker jag min tacksamhet för allt det underbara i vårt land och samhälle, allt som fungerar och menar att vi visst ska påtala och försöka förändra saker som behövs särskilt för att värna de minsta och behövande, men vi ska inte glömma det positiva.
Jag har fått många positiva kommentarer om insändaren både från vänner och okända. Till min förvåning kom också två svar i tidningen med instämmande och en ”Dagens ros” i samma anda.

Det här visar att många människor längtar efter hjälp att se och betona det positiva omkring oss. Vi behöver goda nyheter.

Många av oss tiger alltför mycket när allt är som det ska. Vi är alltför mycket anhängare av uttrycken ”Inga nyheter är detsamma som goda nyheter” och ”Hälsan tiger still”.

Alla har vi hört anekdoten om hustrun som säger till sin man: ”Du säger aldrig att du älskar mig nu för tiden.” Och mannen svarar: ”Jag har ju sagt det, och blir det någon ändring, så säger jag till!”

I kristendomen kallas det goda budskapet om Jesus Kristus för ”evangelium” vilket betyder ”Goda nyheter”. I antikens värld fanns det också en förståelse om att en budbärare, som sprang ut med ett ”evangelium” om en seger för de egna trupperna eller födelsen av en prins eller tronarvinge, skulle sprida budskapet överallt och fick inte ge upp förrän budskapet nått fram till den viktiga adressaten.

Guds kärlek till oss och budskapet om Jesus och det nya livet i honom är verkligen goda nyheter.
Låt oss som tror på dessa goda nyheter sprida dem överallt, för goda nyheter behövs.

Våren är på väg och livet bryter fram. Tillfälliga snöväder och temperatursänkningar stoppar inte snödropparna och allt det andra som håller på att visa sig.

Om vänskap, romantik och kärlek

I förra veckan inföll Alla Hjärtans Dag. Den 14 februari är Valentins dag, och i många hundra år har den dagen firats i romantikens och vänskapens tecken. I hundratals år har det varit vanligt att sända någon hemlig gåva eller hälsning till någon man tycker om. Särskilt i engelskspråkiga länder har den här traditionen varit stark med vackra kort som – ofta anonymt – skickats till någon. Hos oss i Sverige handlar det förutom kort ofta om blommor eller hjärtformad konfekt.

Jag brukar ge min fru en bukett blommor, numera oftast tulpaner som hon tycker mycket om. Vi hade en kaffegäst den eftermiddagen så jag hade fått tipset att köpa semlor. Då tog jag en med rosa marsipanhjärta på till min fru den dagen.

Det som tilltalar mig så mycket med Alla Hjärtans Dag är att det då är betoning på att ge ett kärleksbevis, inte så mycket på att uppskattning. Visserligen är vi människor experter på att förvrida saker och ting, så det är säkerligen en och annan som på Alla Hjärtans Dag mest väntar på att själv få kort eller blommor eller godis utan en tanke på att själv ge någon annan människa detta. Jag läste just att i Finland kallas dagen Vändagen, ett fint uttryck!

Just vänskap är ju den del av romantik och kärlek och även erotisk kärlek som är så viktig och aldrig får saknas. En del av vår tids egotrippade kultur vill få oss att framför allt se och kräva vår egen tillfredsställelse och njutning och lycka, tyvärr ofta på bekostnad av vår partner och våra medmänniskor.

Jag älskar de många varma berättelserna om kärlek i böcker eller på film där en av huvudpersonerna i sin bekantskapskrets har en trofast vän som alltid ställer upp och osjälviskt hjälper och stöttar. Så småningom är det just denna bästa vän som kärleken väcks till och får sin lyckliga fullbordan i. Jag har läst och hört ibland att man ska gifta sig med sin bästa vän, och visst ligger det mycket i det.

I alla fall är det viktigt att i romantiken och relationen vårda och hålla fast vid vänskapen.

I den kristna tron och Bibelns undervisning är det ”Alla Hjärtans Dag” varje dag. Där finns god och tydlig undervisning både om den erotiska kärleken och den allmänmänskliga kärleken och vänskapen. Och Bibelns starkaste budskap om kärlek är ”agape” – den gudomliga kärleken som i första hand är inriktad på att ge, att utge sig själv för den man älskar. Den kärleken skulle jag vilja fanns mycket av i mitt liv, både i min egen relation och familj och i alla andra vänskapsrelationer. Jag tror alla kan komma snett och fastna i själviskhetens och begärets gungfly, men omvändelsen och bönen och gudstron hjälper oss att komma rätt i vår relation till andra.

Det sägs mycket i dag att ”all kärlek är bra kärlek”. Jag är själv inte säker på det men tror i alla fall att all äkta kärlek har mycket vänskap i sig – och omtänksamhet. Leve Alla Hjärtans Dag!

Tankar om poesi

I går hade vi här hemma besök i ett par timmar av min svåger Jan-Erik som till yrket är lärare i bl.a. svenska  och mycket intresserad av litteratur.
Vid kaffestunden i soffan pratade vi poesi och läste också dikter för varandra.

Dikter har de senast årtiondena i huvudsak varit orimmade, medan äldre dikt alltid var på rim, på vers.
I min barndom och ungdom hade många, särskilt flickor, poesiböcker där kamrater och släktingar skrev små verser och bidrag. Jag har skrivit egna dikter sen tidig ungdom men aldrig haft poesibok på det sättet. Det var väl mest ”för tjejer”…

Poesin är kanske den första och tidigaste formen av litteratur, även om prosan i dag är dominerande på ett överväldigande sätt.
Jan-Erik sa i går att han trodde den rimmade poesin alltid kommer att finnas kvar, för rimmet gör dikten så stark. Jag blir glad över den tanken och tänker också på att estradpoesin och rapen och så kallad ”Poetry Slam” – poesitävlingar inför publik – är populära företeelser bland unga människor.

När jag skriver dikt är det huvudsakligen orimmat, men jag har skrivit massor av sånger som ju är rimmade dikter.

I dag på förmiddagen i min vanliga stund av bibelläsning och bön blev några ord av Jesus i Lukasevangeliet en tändande gnista till att formulera början på en dikt som sen efter en stund blev färdig. Jag har satt musik till den också i dag, men det var först en dikt. Jesus sa om Johannes Döparen : ”Jag säger er: Bland dem som fötts av kvinnor finns ingen större än Johannes. Men den minste i Guds rike är större än han.” (Lukas 7:28)
Här kommer dikten från i dag. Kanske kommer fler tankar om poesi vid ett annat tillfälle.

Den minste i Guds Rike
Den minste i Guds Rike
är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike
kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike
är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike –
det är ju du och jag.

En liten bön kan bringa hjälp till den i bitter nöd.
Ett litet äkta korn av tro ger någon livets bröd.
En utsträckt hand i Jesu namn ger helande och kraft.
På Herrens väg finns mod och kraft mer än vi nånsin haft.

Ett litet ord, en tafatt gest kan trösta den i sorg.
En enkel förbön blir för någon både sköld och borg.
En kram, en varm blick kan förlösa någon frusen själ.
En enkel vardagsgåva får en annan mänska att må väl.

Mångmilavandringen består av många små, små steg.
Och hjältedåden görs av den som tror sig vara feg.
Att vara liten, det är bra, då finns det plats för Gud.
Små ord från oss kan kanske eka av Hans starka Skaparbud.

Den minste i Guds Rike
är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike
kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike
är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike –
det är ju du och jag.

Ett fungerande samhälle

Jag är så tacksam att jag finns i ett fungerande samhälle. Ja, jag menar Sverige och jag menar min stad Norrköping och mitt landskap Östergötland.
”Men, hallå!”, säger någon. ”Titta på det där… och det där….! Det fungerar ju inte alls!”

Också jag ser ett och annat som jag blir frustrerad över.
Men i det stora hela har vi ju ett fantastiskt väl fungerande samhälle. Och just nu efter många veckors ovisshet så har vi också en regering. Och i både regering och riksdag och i kommunerna är det just nu en blandning av politiskt inflytande med kompromisser och realpolitik där representanter från olika partier får samarbeta och jämka med varann. Vi har en rödgrön regering som genomför en till vissa delar borgerlig politik.

Och ekonomin fungerar. De som inte har jobb eller kan arbeta har akassa eller sjukersättning eller andra stödåtgärder. Vi pensionärer har livets nödtorft och ibland mycket mer än det. Sjukvård och social omsorg är till stora delar fantastisk och tillgänglig för alla oberoende av ekonomisk eller social status.
Samhällsservice med röjning av vägar, cykelbanor och gångbanor efter snöväder fungerar otroligt bra, i alla fall jämfört med vad jag har sett i Ryssland, Ukraina och Kazakstan.

Strax före jul behövde jag ett nytt pass för en utlandsresa på nyåret. Det tog bara en vecka att beställa passet och få det till en mycket liten kostnad. I hur många länder som helst är det en jättedyr och mycket osäker och långdragen process att överhuvudtaget få tag i identitetshandlingar i allmänhet och utrikespass i synnerhet.

I går gjorde jag en liten dagsutflykt i Östergötland med länstrafikens bussar och tåg. Jag hade ett färdbevis med några dygnsbiljetter kvar sen jag för drygt ett år sen reste till Skänninge mer regelbundet, och jag ville passa på att använda någon resa på det medan det fortfarande fungerar.
Jag planerade resan i Östgötatrafikens app i min telefon och reste sen bekvämt på ”samma biljett”och med ytterst lite väntan mellan etapperna till Mantorp och Linköping med tåg och i Linköping och Norrköping med buss. Det blev hembesök med lunch och gemenskap i Mantorp, stadsbuss genom Linköping och en trevlig shoppingstund i orientaliska matbutiken Salam i Skäggetorps centrum och sen tåg och buss hem från Linköping till Norrköping och mitt hem i Vilbergen.

I Jemen riskerar flera miljoner just nu att svälta ihjäl. I Venezuela har det nyligen varit presidentval och i stora delar av omvärlden tvivlar man på att det har varit ett demokratiskt val. Många länder saknar nästan helt och hållet rättigheter och skydd för den enskilde medborgaren.
I många länder finns nästan inget av den infrastruktur och ordning och trygghet som vi svenskar tar helt för givet.

Låt oss fortsätta att protestera mot och agera mot missbruk och felaktigheter i vårt eget samhälle och land! Låt oss ständigt försöka förbättra villkoren för de utsatta i vår närhet!
Men låt oss också se allt det underbara som fungerar och vara tacksamma för det!

Jag är så tacksam att jag finns i ett fungerande samhälle. Ja, jag menar Sverige och jag menar min stad Norrköping och mitt landskap Östergötland.
Och jag tackar Gud, och jag är tacksam till alla som bidrar till detta fungerande samhälle.

Agera och reagera

Alla människor både agerar och reagerar.
Ändå är vi olika på så sätt att vi förmodligen som personer mer lutar åt det ena eller andra förhållningssättet.

Jag är nog en utpräglat agerande, ja, utagerande människa. Det påverkar också mitt sätt att reagera, så att jag ofta spontant kläcker ur mig något. Det kanske inte alltid är så balanserat och övervägt.

Om jag skriver aktion och reaktion blir det kanske ännu tydligare med de olika grundläggande förhållningssätten. Särskilt om reaktionen mest uttrycker sig i kritik.
Vi brukar tala om konstruktiv kritik, och det är väl en bedömning eller ”recension” som lyfter fram både positiva och negativa sidor. Om kritik enbart är negativ, att säga eller skriva om det man tycker är är dåligt eller felaktigt, så tycker den man kritiserar – kanske med rätta – att det är svårt att ta till sig kritiken. ”Fanns det verkligen inget positivt att tala om i förslaget, idén, projektet eller verket?”

Jag läste eller hörde en gång att ett negativt uttalande ”tynger ner” så mycket att det behövs tolv positiva uttalande för att balansera upp det. Hur vetenskapligt eller riktigt detta förhållande är kan jag inte bedöma, men jag tror det ligger mycket i det. För mig är det mycket lättare att ta emot kritiska och ifrågasättande synpunkter om de har föregåtts av någon eller några positiva kommentarer först, men jag kanske är ovanligt omogen…

Den som agerar ofta och mycket är väl ofta också kreativ, skapande eller har lätt för att kläcka idéer och hitta på projekt och aktiviteter.
Där behövs det naturligtvis att omgivningen i form av familj eller kollegor eller vänner reagerar. Och ju närmare man står ”idékläckaren”, desto mer ärlig kan man naturligtvis vara i sin reaktion, sina kommentarer.

Ändå tror jag det är viktigt med konstruktiv kritik och balanserade ”recensioner” – principen att säga tolv positiva saker för att väga upp en besk ”sågning” av något.
Lika väl som att barn behöver mer kärlek än kritik i sin uppväxt, behöver alla människor mer uppmuntran än ”nedmuntran” från omgivningen.

Ett ganska nytt begrepp i ledarskapsteori och företagstänkande är att vara ”proaktiv” snarare än ”reaktiv”. Reaktiv står då mer för att inte ha initiativet utan mest behöva rätta sig efter vad andra gör och vad som händer. Risken är då att det blir många ”brandkårs-utryckningar”. Att vara proaktiv är då att i förväg förutse invändningar och problem och ha en lösning på dem redan. Det är säkert bra att vara ”proaktiv” om man klarar det.

Jag läste just på internet i en artikel på engelska en annan sak som kanske hör ihop med att agera och reagera: Författaren vill göra en nyansskillnad på ”reaktion” och ”respons” (de engelska orden är verben ”react” och ”respond”). Då skulle ”reaktion” vara mer den spontana, instinktiva reaktionen som beror på olika (ofta negativa) erfarenheter vi har sen tidigare. ”Respons” skulle då stå för ett svar eller uttalande, då vi stannat upp lite och vägt vår reaktion och ger ett lite försiktigare svar.

Även om nyansskillnaden låter lite krystad, så är själva tanken kanske inte så dum.
Det är kanske lite som att när man blir arg eller upprörd eller ledsen ”räkna till tio” innan man reagerar.

Nu, käre läsare, får du reagera. Hoppas du förstår vad jag ville säga!
Jag, för min del, får väl fortsätta att vara kreativ och utagerande – och i det ibland eller ofta göra ett och annat fel. Bättre det än att inte göra något alls, tycker jag själv. Och så behöver jag själv träna mig i att ”räkna till tio” innan jag reagerar, bedömer eller kritiserar andras uttalande, handlingar eller verk.

Återställare

Vad tänker du på när du hör ordet ”återställare”?

Kanske det vanligaste är drinken man tar ”dagen efter”. Så här förklarar Wikipedia ordet: En återställare är en alkoholhaltig drink som man dricker för att lindra baksmälla. Det är omtvistat om återställaren har verklig medicinsk effekt, eller om den mest är ett tecken på alkoholism.”

Jag fascineras av begreppet ”återställd” och ”återställelse” i vidare mening. Vi talar om det i samband med sjukdom och tillfrisknande. Att bli helt återställd är ofta inte vår verklighet, utan vi blir något eller avsevärt bättre. De gånger man blir helt återställd och precis i samma skick som före skadan, olyckan eller sjukdomen, då skattar vi oss lyckliga.
Vi lever i en ofullkomlig värld med defekter och ”trasigheter”, och det får varje människa uppleva mer eller mindre under livets gång. Det är naturligt att vi känner oss nästan osårbara när vi är unga och friska, men allteftersom åren går får vi erfarenhet av krämpor, sjukdomar och defekter också i vår egen kropp och själ. Vi kanske får använda de ord som en härlig man i min kyrka använder, då man frågar honom hur det är: ”Det är mycket som är bra.” Det är en fras som är ärlig och samtidigt uttrycker en positiv inställning.

I den kristna tron och Bibelns berättelser finns det många uppmuntrande exempel på fullkomlig återställelse och återupprättelse. Gud som har skapat universum och också naturlagarna är också undrens Gud, som ofta griper in i svaga, bristfälliga människors liv och gör dem återställda.

Jesus var under sin verksamhet på jorden så mycket upptagen med att bota och befria människor, att många såg honom som Läkaren som rådde på de mest omöjliga fall. Ofta står det just i evangelieberättelserna ”genast var han / hon återställd”. I den kristna kyrkans uppdrag ligger också att be för de sjuka och på så sätt bringa helande. I nästan varje kyrka förekommer det någon gång eller ofta att präster och pastorer och lekmän ber för människor om helande, ibland genom handpåläggning och ibland genom att smörja en droppe olja på den sjukes panna (en bild på den helige Andes närvaro).

Det finns hela tiden exempel på bönesvar och helande i olika grad som svar på bön. Jag är övertygad om att ju mer vi ber och handlar inom det här området, desto mer bönesvar och helanden får vi se. Ofta är bönesvaret och helandet bara delvis, och ibland ser vi ingen påtaglig förbättring alls. Kanske får vi nöja oss med att i den här ofullkomliga och skadade världen blir inte allt återställt alltid. När ondskan och djävulen en gång är borta för alltid finns ingen sjukdom och nöd eller död, men vi är inte där än.

Ändå är jag inte nöjd. Jag tror det är Guds vilja att det ska ske mer direkt och omedelbart helande och att människor blir helt återställda. Jesus Kristus var den underbare Återställaren, Läkaren och Herren här på jorden och i evighet. Han har gett sina egna efterföljare uppdraget att bringa läkedom och återställelse överallt på jorden. För detta vill jag längta, hoppas, tro och be och handla så länge jag lever. Var med, du också, i den gudomliga återställelsens och återupprättelsens tjänst!