Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg
med funderingar i skilda ämnen.
Dessutom kommer det ofta att vara information om
och länkar till videos och radioprogram
med mig som upphovsman.
T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger
och se mig framföra dem i enkla videos.

”Det var i maj, när göken gol…”

Det här skriver jag den sista dagen i maj, det som kanske är min favoritmånad, även om jag trivs med alla månader och årstider.

Citatet är från Alice Tegnérs barnvisa ”Majas visa” eller ”När Lillan kom till jorden”. Den har jag hört sjungas och själv sjungit ända sen jag var ett litet barn. Jag chansar på att citera den ur minnet:
”1 När Lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol,
sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol.
2 Sjön glittrade som silver, och körsbärsträdet stod i blom,
och svalan, kvick och munter, just hit med våren kom.
3 Gullvivans plym sågs vaja. Bofinken slog så glada slag.
Då blev jag döpt till Maja, för Lillan, det var jag.
4 Och därför säger mamma, så är jag nästan alltid glad.
Jag tycker hela livet är som en solskensdag.”
Ja, häromdan hörde jag på golfbanan göken gala upprepade gånger och jag såg ett rejält stånd gullvivor, även om de var nästan överblommade nu.

Och häromdan promenerade jag med min kära fru och livskamrat vid Rhododendrondalen och promenadvägarna längs Strömmen, där vi förlovade oss 27 maj för 52 år sen. Vi gifte oss i mars året därpå när jag hade fått jobb och lägenhet i Gävle ett par månader innan. Och 28 maj för 50 år sen föddes vårt första barn, vår ljushårige Magnus. (Vi fick behålla honom bara i 42 år, då han sjönk ner på gatan och fick hjärtstopp som inte kunde hävas, men vi tackar livet och Gud för tiden vi fick ha honom.)

I söndags var det Mors Dag, och då fick jag fira det med de två kvinnorna i mitt liv som står mig närmast i dag – min fru och min dotter. Bonus den dagen var att också träffa dottersonen och få sitta tillsammans på restaurang i Stockholm och njuta av mongolisk buffé.

De här senaste majdagarna har jag sammanställt en diktvideo (6 minuter lång) med tre försommardikter av mig och en kavalkad av blommor, buskar och träd och vyer på video och foton. Den är värd att titta på och lyssna till. Här kommer direktlänken:
https://youtu.be/r_23vviz2pM

I går på Kristi Himmelsfärdsdag gick vi på Matteus kyrkas friluftsgudstjänst i ”Lejongropen” i Folkparken med fika efteråt, då vi åt medhavd matsäck, och de som inte hade med sig något, de fick de också.

Och i dag har vi varit på utflykt till vackra Mem längst in i Slätbaken, där Göta Kanal börjar. Vi hade strålande sol, och innan lunchen på restaurangen där hann jag ta årets premiärdopp i det 14-gradiga vattnet. Den turistande barnfamiljen från Jönköping såg intresserat på och intygade glatt gradantalet på min medhavda termometer.

Ja, du förstår att jag älskar maj månad!
I morgon är det juni. Det är också en månad som jag älskar….


Mellan hägg och syren i mitten av maj


Vid Göta Kanal efter årets premiärdopp

Bedjarna har rest igen…..

Ja, inte alla bedjarna, förstås, men de fem bedjande männen från Etiopien har rest igen.

Förra veckan hade vi på nytt i Norrköping med omnejd besök av en grupp rätt så unga män från Etiopien under benämningen ”Mission back”, dvs ungefär ”Mission i retur”.

Deras ledare Gisachew berättade i gudstjänsten i Pingstkyrkan i söndags att deras grupp besöker Sverige av tacksamhet till de svenska missionärerna som med stora svårigheter kom till Etiopien med Bibelns budskap för omkring 150 år sen – 1866 genom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS.

Det kristna budskapet har sedan dess slagit igenom på ett häpnadsväckande sätt. Av landets 105 miljoner invånare är 22 miljoner personliga kristna, enligt Gisachew. Bara i det samfund han och gruppen representerar finns 8 miljoner medlemmar. Sen något år tillbaka har Etiopien dessutom en premiärminister som är en aktiv kristen, (pingstvän, sägs det).

Gruppen har kommit någon vecka varje år de senaste åren. De har kommit för att tacka och uppmuntra Sveriges kristna och för att bl.a. på ungdomsgårdar och gator berätta om Jesus Kristus i samarbete med lokala kyrkor.
Men det som kanske gör starkast intryck är deras böner och bönemöten. För dessa kristna är först och främst bedjare. I Etiopien praktiserar man ofta att be på ”böneberg”, och under förra veckan var det bönemöten och intensiva bönerop på Ramunderberget i Söderköping och uppe på skidbacken nära Hageby i Norrköping.

Nu har bedjarna rest vidare till Köpenhamn för en liknande vecka och sen tillbaka till Etiopien och vardagen för att hjälpa gatubarn och utslagna i sitt eget hemland.

Men finns det inte tillräckligt många bedjare i Sverige?
Skam till sägandes måste vi nog säga: ”Absolut inte!”
Varje väckelserörelse och kristen rörelse i Sverige har fötts genom bön och av bedjare och burits framåt av Guds kraft ackompanjerad av de flesta kristnas brinnande och ofta ljudliga böner.

Tyvärr är bönen inte huvudsaken längre i den kristna hemmen och de kristna kyrkorna. Visst finns bönen i varje gudstjänst och förhoppningsvis i varje kristet hem, men alltför ofta är det numera en liten del, en kanske pliktskyldig ritual och del av det kristna livet.

”Bedjarna har rest igen..” är en sorglig rubrik. Den borde vara ”Bedjarna har rest sig igen!”

Bön ska man i första hand hålla på med – inte prata om. Jag är medveten om det och försöker praktisera det i mitt eget liv. När jag flyttade tillbaka till min hemstad Norrköping för sex år sen var det med ambitionen att först och främst vara en bedjare och en stödjare av det kristna arbetet i Norrlöping, bl.a. genom Pingstkyrkan. Om jag lever upp till det får andra bedöma – och framför allt Gud. I alla fall längtar jag efter dagen då ryktet på stan och medias rapporter säger: ”Bedjarna har rest sig igen!”

Avslutar med den bön jag skrev för några månader sen:

Ord som är äkta
Herre, förbarma dig över mig!
I femtio år har jag funnits bland dina barn, bedjarna.
Jag har hört så många böner
och själv bett så många.

Själv skulle jag ju vara en ledare, en herde,
fast jag visste mindre än dem jag ledde
om smärta, sorg, sjukdom, besvikelser och umbäranden.
Och du ledde mig, lärde mig.
Du satte mig mitt i strömmen av böner
i olika tonlägen och stilar.

En del var kanske mest för människors öron,
men mycket rörde vid mitt hjärta
och säkerligen vid din mantelflik.

Tack för de femtio årens böneskola!
Nu är jag inte så mycket ledare längre,
men meningen är att jag ska vara en av de där bedjarna,
som jag mötte som tjugoårig predikantlärling.

Herre, förbarma dig över mig!
Låt mig ha de riktiga böneorden,
ord som är äkta!
Skala bort övertonerna, maneren
och fjäskandet för människors poängsättning!
Jag vill ha blicken på dig,
röra vid din mantelflik.

Hjälp mig, Herre,
till ord som är äkta!

Amen

Mellan hägg och syren

Nu är den bästa tiden på året för mig, som inte lider av de allergier som är ett gissel för så många.
I nyheterna i TV i kväll hörde jag också att omkring tio procent av våra hundar också lider av allergier under pollensäsongen.

I går och i dag har jag gått i ett härligt välbefinnande:
Det handlar om glädjen att hålla sångstund för gamla människor på ett äldreboende, att efter det få en härlig strömmingslunch hemma med gott potatismos och andra tillbehör.

Att sen få gå i skön temperatur på golfbanan med golfkompisen, få njuta över ganska många lyckade slag (och stöna över en del obegripliga missar).

På ett ”hål”, som man kallar de olika banorna, slog jag först två bollar efter varann i diket framför mig. Jag hade lite tidigare spanat in massor av fina gullvivor en bit bort, så jag hoppade över spelet på ”hålet” och gick bort och plockade en bukett gullvivor i stället. Med lite vatten och fuktat papper höll de sig bra liggande i min tomma smörgåsburk tills jag kom hem en dryg timma senare.

På ett ställe på banan är det så här års massor av styvmorsvioler och mandelblom på det magra jordlagret på urberget. Jag övertalade min medspelare att fotografera mig liggande bland blommorna. Såna enkla nöjen får jag oerhörd tillfredsställelse av.

I dag har jag cyklat ner på stan fram och tillbaka till den vanliga bönesamlingen i kyrkan. På tillbakavägen plockade jag min ukulele ur fodralet och stod en halvtimme vid Hörsalsparken och spårvagnshållplatserna vid Drottninggatan. Det blev premiär för året med lite blandade Jesussånger för människor i olika åldrar som passerade eller väntade på spårvagnen. Ett par välkända önskesånger kunde jag också sjunga på uppmaning. Och att få växla några ord med både bekanta och okända, det är ju så härligt.

På eftermiddagen tog min fru och jag vår runda och promenerade runt vårt område och njöt av syrenerna som just håller på att slå ut ordentligt. Och häggarna med sina tusentals blomklasar känner man ibland doften av innan man ens får syn på dem.

Vid garaget nästan hemma vid hyreshuset igen står hägg och syren tillsammans, och jag gick försiktigt fram mellan ogräs och låga nässlor. ”Mellan hägg och syren” är ju uttrycket vi har efter den förståndige och naturälskande skomakaren som vid den här tiden hängde upp en skylt på sin stängda verkstadsdörr: ”Stängt mellan hägg och syren”. Jag skriver i min dikt ”Man borde inte vara inomhus” :”Skomakaren som höll stängt mellan hägg och syren, var en klok man.
Men den semestern kan ibland bli väl kort – några dagar eller nästan bara en kafferast.”

Gissa om jag njöt av att rent fysiskt befinna mig mellan hägg och syren!


Mellan hägg och syren


Bland styvmorsvioler och mandelblom

Ångest är bara förnamnet

Ibland används efternamnet Ågren för ångest och oro.
Ofta kanske det används i samband med ångern och ångesten dagen efter ruset och fyllan.
Det finns kanske också ett samband med tre bröder Ågren som levde studentliv i sus och dus i Lund i början av 1900-talet. Ågren och ånger innehåller ju samma bokstäver. I SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) finns ordet ”ågren” med som ett vardagligt uttryck för ångest.

I går hade jag det svåra förtroendeuppdraget att vara officiant (= tjänstgörande pastor) på begravningsgudstjänsten efter min vackra, begåvade 30-åriga brorsdotter som efter åratal av psykisk ohälsa och djup ångest medvetet och beslutsamt avslutade sitt liv. Men det var ju ångesten, den obegripliga och gastkramande ångesten som egentligen tog hennes liv – till den punkt där hon själv inte såg någon annan utväg för att slippa ångesten.

Vi fick en sorglig men ljus och vacker gudstjänst där ett hundratal personer i slutet av samlingen gick fram till den vackert draperade kistan med ett underbart foto på den ljusblonda och vackra unga kvinnan med vackra, sorgsna ögon. De lade och ställde massor av handbuketter vid kistan.
Jag hade fått tillåtelse att läsa ur hennes brev till sina föräldrar: ”Och vet ni vad? Jag är glad över detta beslut. Tro inget annat! Nu får jag träffa farmor och farfar, mormor och morfar, Zoya, Tisha, Mira, Lea & Lexi (namnen på katter och hundar hon levt nära). Jag väntar på er och tar emot er med öppna armar när vi ses igen. Med kärlek Ulrika”.

Själv har jag upplevt sorger och besvikelser – men faktiskt aldrig denna intensiva ångest. Som pastor under många år har jag förstås fått möta många människors djupa ångest i samtal och förbönsstunder, men i mitt personliga liv har jag själv varit så lyckligt lottad på det stora hela.

I mina tonår älskade jag Pär Lagerkvists texter och kunde lite citat utantill, men den ångest som finns i hans debutbok från 1916 har liksom varit utanför min egen erfarenhet:
”Ångest, ångest är min arvedel,
mitt strupes sår, mitt hjärtas skri i världen…”
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.”

Jag sörjer över att så många människor, också många unga, har så djup ångest. Hur kan de få hjälp?
Evangeliet, de goda nyheterna i Bibeln, talar om en Gud som i Jesus Kristus också har sörjt och gråtit och upplevt djup ångest. Men han har gått igenom ångesten och döden och ondskan och burit den för att lyfta av oss den. Han vill ge oss frid och inre vila och trygghet. Många, många har upplevt detta här i livet, och jag har mött dem på många ställen och under många år.
En del blir tydligen inte fria från ångesten förrän efter det här livet. Det får jag motvilligt acceptera, men jag vill fortsätta att visa på Jesus och den kristna tron som en hjälp och ofta en underbar utväg.

Även om ångest ”bara är förnamnet”, finns det hjälp att få – nu och för evigt.

Våra smärtor tog han på sig, ….Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” (Jesaja kap 53)

PS Min sorgedikt till musik ”Elegi för min brorsdotter” finns som video. Klicka på länken! https://youtu.be/dXUpq-2lc2w

Dessutom – föreslagna länkar till viktiga reportage om psykisk ohälsa:

https://www.svtplay.se/video/19930502/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-19-vem-kan-radda-sanne

https://www.svtplay.se/video/21812202/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-20-psykrevolten

https://liljeholmen.nu/kortakurser/category/deltagare-berattar/psykisk-ohalsa-bland-ungdomar-deltagare-berattar/

Tomma flaggstänger eller vajande flaggor?

I tisdags på 30 april var jag ute på ”min” golfbana Bråvikens GK i varmt och gott och nästan vindstilla väder (något som vi medelgolfare gillar). Vi började vår runda vid elva, en bra bit in på dagen. Men något verkligen lyste med sin frånvaro! De kanske 20 eller fler höga, vita flaggstängerna lyste i det vackra vädret, men efter vad vi kunde se, så hade inte en enda av dem någon flagga hissad på Valborgsmässoafton, som också är kungens födelsedag och allmän flaggdag. Visserligen var inte heller någon av klubbens egna flaggor hissade, men det kändes ändå väldigt futtigt och fattigt. Jag nämnde det till två trevliga unga banarbetare och bad dem ringa till kansliet om detta. De såg visserligen ut som frågetecken men var ändå vänliga. För säkerhets skull ringde jag också till den trevliga unga damen på kansliet, som jag har fått hjälp av flera gånger. Hon lovade framföra det till de andra.

Så gick vi i drygt tre timmar till på golfbanan och njöt, men någon flagga på någon av de höga flaggstängerna såg vi inte till.

Jag växte upp som utlandssvensk som elev på svenska internatskolan i södra Indien. Vi sjöng psalmer och fosterländska sånger och Alice Tegnér-visor så det stod härliga till. Sången om svenska flaggan ”Flamma stolt mot dunkla skyar” klingade från oss uppställda barn på Svenska Flaggans Dag och i andra sammanhang.

I barndomen bodde jag cirka två år i Kina och tio år i Indien, och som vuxen har jag kanske vistats sammanlagt minst två år i Kazakstan och många månader i de andra delarna av Sovjetväldet och ytterligare ett par år i Indien.
Å, vad jag älskar Sverige och mycket av det som finns i vårt land! Det har inget med rasism eller extremhöger att göra, för många av mina närmaste vänner kommer från andra kulturer.
För mig är svenska flaggan allas egendom och allas stolthet. Vi bor i ett land där så mycket fint finns, även om allt inte är perfekt.

Jag vill inte ”hänga ut” kansliet på Bråvikens Golfklubb, för där trivs jag mycket bra. Men de kan gott hänga upp lite svenska flaggor på några av alla sina fina, höga flaggstänger.

Demens – ämne som berör och upprör

De här veckan har jag i sällskap med min fru varit på Skåneresa på cafémöten i fyra olika kyrkor och träffat vänner och bekanta på alla platserna.

I tre av samlingarna har jag läst min ganska nyskrivna bön ”Om jag blir dement”. Den har tydligen berört många och blivit kommenterad i samtalen efteråt. I något fall har den också upprört någon, som tyckte att man talade för lättvindigt om detta svåra och känsliga som drabbar så många och berör ännu fler.

Det är en stor förmån att på en sån här resa träffa många vänner man inte träffat på länge och prata lite och hinna få lite färska informationer och intryck. Framför allt är det fantastiskt att möta människors vänskap och leende ögon och värme och känna att vänskapen finns kvar i dag. I något fall är det faktiskt människor som jag tidvis hade en mycket ansträngd relation till under en tid, men nu är allt negativt som bortblåst, och vi möts igen som verkliga vänner i sann, äkta glädje.

Att minnas är fantastiskt men att minnas alltför väl är ibland en belastning.
Jag lever i stor utsträckning i nuet och framtiden. Mitt minne är väldigt klart i många frågor, men en del saker är jag glad över att kunna glömma eller i alla fall omvandla, så minnena inte blir kristallklara och kanske smärtsamma upplevelser.

En och annan i min närhet visar ibland prov på ”elefantminne” för något jag sagt eller berättat någon gång. Det är inte på något sätt en sammanfattning av vad jag är eller min historia eller vem jag är i dag. Att få höra något sådant återberättat skapar bara en besk eftersmak inom mig. Är detta verkligen denna persons bild av mig? Hur många år ska nuet finnas innan det räknas för mer än något mindre lyckat ögonblick för länge sen?

För en del människor är tydligen nuet aldrig tillräckligt.

Att glömma är inte bara negativt. Ibland behöver vi glömma. För en stund sen läste jag Guds tröstande ord till sitt älskade folk i Jesaja: ”Var inte blyg, för du ska inte bli förödmjukad. Nej, du ska glömma din ungdoms skam, och din änketids förakt ska du inte minnas mer, ….Israels Helige är din återlösare, han som kallas hela jordens Gud.” (ur kap 54).

Varje dag möter jag under en stund den gode Guden i Hans Ord och i bönen. Han förebrår mig aldrig mina misslyckade ord och handlingar. Det verkar nästan som om han har glömt dem. Han möter mig med oändlig välvilja och nåd – varje dag, varje gång.

Kopierar in min bön ”Om jag blir dement”, så får du själv bedöma om du ska bli berörd eller upprörd… eller kanske inget alls.

Om jag blir dement
Herre, du vet hur jag fasar för detta!
Lite disträ eller glömsk är OK,
men inte detta!

Jag vet att livet är skört
och att en olycka,
en stroke eller hjärtinfarkt
eller galopperande cancer
kan klippa av livstråden snabbt
eller helt oväntat.

Jag är beredd på det, Herre,
men inte på demensens långsamma
utplånande av tankens flykt, minnena,
kontakten med omgivningen,
ja, själva personligheten.

Låt mig dö levande, om möjligt!

Men om jag blir dement,
så ber jag dig, Herre,
låt mig bli det så skonsamt som möjligt –
för omgivningen!

Låt mig slippa bli elak
och oregerlig!
Lite clown har jag nästan alltid varit.
Låt min demens om möjligt roa andra!

Låt mig helst få slippa,
men om jag blir dement,
hör denna min bön!
Amen

Berätta berättelsen vidare!

Nu är det påskveckan eller som den också kallas ibland ”Stilla veckan”.
Av flera skäl har jag den här veckan nästan glömt ”posta” mitt blogginlägg. Det har berott på flera saker – förkylning i kroppen, lite extra ansvar i min kyrka med städning och värdskap, förberedelser inför nästa veckas cafémötesturné mm.
I natt kom jag på att det det är sämsta veckan på året att hoppa över eller glömma skriva det som ligger på mitt hjärta!
Evangeliet om Guds kärlek genom Jesus Kristus och hans liv och gärning kallas ibland för ”den stora berättelsen”, ”the greatest story ever told” och liknande. Själva kärnan och höjdpunkten i den berättelsen är påskens händelser med Jesu sista måltid med lärjungarna, kampen i Getsemane trädgård, Judas förräderi och Jesu lidande med plågsamma förhör och neslig behandling och korsfästelsen på Golgata och hans död och sedan begravning i en klippgrav genom en rik och gudfruktig mans försorg. Och så är det den stora vändningen med uppståndelsen på Påskdagen och hur Jesus visar sig för många av sina lärjungar.
I dag när jag sitter och skriver detta är det påskafton, lördagen innan Jesu uppståndelse på söndagen.
I Sovjettidens kristna församlingar bland baptisterna och pingstvännerna har jag firat påsk ett par gånger. Där följde kyrkan noggrant med i de olika dagarnas händelser.
På Skärtorsdagen var det fotatvagning och nattvard under djupt allvar, på Långfredagen var allt i sång, musik och tal om korset, långsamt och mest i moll. Och på påskafton var de kristna familjerna hemma i stillhet utan fest och glam, för då firade man att Jesus var i graven. Och så på påsknatten och påskdagen då var stämningen förbytt i ljus och blommor och lovsång. Många gånger ropade mötesledaren ”Khristos vaskres” – Kristus är uppstånden, och församlingen reste sig och svarade ”Vo istinu vaskres” – I sanning uppstånden!

Berättelsen ska ges vidare! När de religiösa ledarna i den första tiden efter Jesu Himmelsfärd och Pingsten förbjöd Jesu lärjungar att tala om hans uppståndelse och predika i hans namn, svarade de: ”Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört”.
Jag har stått vid dörren i vår kyrka den här veckan som mötesvärd i torsdagens ”Getsemanestund” med bibelläsning, sång och nattvard. En man som aldrig hade varit i vår kyrka kom och satt med allvarlig och tyst i hela gudstjänsten. Jag förklarade för honom lite om de olika gudstjänsterna under påsken, och han tackade för informationen. Så stod jag vid dörren igen på Långfredagen, när han kom tillbaka. Vi pratade lite mer då.
Jag kände en sån djup tillfredsställelse över att ”Den Stora Berättelsen” än i dag får gå vidare till nya människor. Sen måste man personligen ta ställning för Jesus och ta emot hans frälsningserbjudande, men för att kunna göra det, måste man ju höra budskapet.

Ja, den här veckan vore den allra sämsta veckan av alla att glömma eller hoppa över att berätta….

I morgon är det Påskdagen. Då står jag vid ingången i kyrkan igen. ”Kristus är Uppstånden! Ja, Han är sannerligen Uppstånden!”

 

Den fjärde åldern – funderingar om åldrande

I går var jag med på en mycket stimulerande seminarie- och gemenskapsdag i Pingst Pastor Senior, ett nätverk för pensionerade pingstpastorer och deras respektive. Vi möttes i Södertälje på Pingstkyrkans församlingshem Humlan till måltider, prat, fina föredrag och sång och bön. Var och en tog sig dit för egen maskin och allt övrigt bekostades av samfundet Pingst.

En av föredragshållarna var Monica Winerdal, pensionerad pingstpastor och folkhögskollärare.
Hon ledde en uppskattad föreläsning med inlagt gruppsamtal om att åldras vackert och att upptäcka sin potential och hitta sina områden att finnas och verka i.
Vid sidan av egna insikter och olika citat av flera kända personer delgav hon också en del tankar från boken ”Den fjärde åldern” av Patricia Tudor – Sandahl, välkänd författare och psykoterapeut.
För att ge en glimt av innehållet i seminariet återger jag en av powerpointbilderna Monica gav:
Sju utmaningar för oss åldrande människor ”i fjärde åldern”:
1 Var levande! – Inte göra mig mindre än vad jag är.
2 Lev i verkligheten! – Hur är det i dag? Vad vill jag ändra?
3 Var dig själv! – Stå fast vid det jag tror på.
4 Våga darra! – Lidande och smärta hör till livet.
5 Vårda ditt inre! – Åldras vackert!
6 Öppna dig! – Vad är oöppnat i mitt liv?
7 Våga vara vis! – Ta vara på mina erfarenheter.

Den här dagen mötte jag, samtalade jag med och hörde ganska många i åldern 65-80 som verkligen åldras vackert och lever ett rikt liv och förverkligar sina gåvor:
Daniel som själv har rötter i Polen och som engagerat gav en mycket annorlunda bild av situationen i Polen i dag än som är den ”politiskt korrekta” och vanliga i svenska media
Lilian och Ingemar som sjunger och spelar lika bra som för trettio år sen och som är i full verksamhet i sin kyrkas gudstjänst- och musikliv
Sune som tillsammans med sin fru förutom att fungera i sin kyrkas verksamhet och internationella arbete också fyller en viktig roll i sina barnbarns liv och vardag ett kvarter bort
Sten-Gunnar som talar till oss och säger att hans tre hjärninfarkter och skadorna och svårigheterna som har uppstått efter det nästan är det bästa som har hänt honom och har gett honom många positiva effekter som han tackar Gud för
… och flera andra.

Själv känner jag ett slags inre bekräftelse och stark glädje och mening i att se och leva i det jag har framför mig och kan göra. Jag behöver inte vara upptagen med vad jag inte kan eller inte har eller vad andra kan göra bättre. Mitt liv är så fullt av meningsfulla saker som jag själv tillåter och vill. Och samtidigt har jag min frihet att ta ledigt, att låta saker ta den tid de tar, att hinna tänka tankarna färdigt, att hinna läsa bibelorden i lugn takt och halvhögt för mig själv, att hinna be till Gud utan att stressa.

Är detta kanske en del av att åldras vackert?
Jag nästan tror det….

”Tack för att du finns!” – Apropå en insändare

Alldeles nyss hände något oväntat.
Jag står efter kassan i min vanliga matvaruaffär nära där jag bor och packar alla mina varor i två shoppingvagnar -”dramaten”, ni vet. Den senige och pigge mannen alldeles intill och som också packar varor, säger: ”Tack för din insändare om svordomarna! Den var jättebra!

”Känner du igen mig”, frågar jag. Han ser vagt bekant ut men är ändå okänd för mig, kanske jag har sett honom och växlat några ord på golfbanan.

Vi pratar lite vidare och han berättar att han klippt ut insändaren och kopierat den och skickat till sextio personer – ”som alla svär jättemycket”.
Jag tackar honom för uppmuntran och börjar dra mina shoppingvagnar mot utgången.
”Tack för att du finns!”, säger han högt till min ryggtavla. ”Tack, själv!”, säger jag.

Ja, du okände och sympatiske man, du gav mig uppmuntran i dag – mer än jag kan säga!
Förlåt att jag blev lite handfallen av det du sa och inte ens bad om ditt namn!
Tack för att du finns!

PS Nedan kopierar jag in texten i min insändare och också länken till mitt något längre blogg-inlägg i samma ämne. DS
https://ingvarholmberg.se/blogg/svordomar-pa-ren-svenska-nej-tack/

Norrköpings Tidningar 3/12 2018:
Svordomar ”på ren svenska” – nej tack!
Det svenska språket har blivit vulgärt i det offentliga rummet. Tidigare var det en hederssak för reportrar och programledare liksom framstående idrottsutövare, politiker och ledare i olika sammanhang att inte använda svordomar och grovt språk.

Alla språk är fantastiska och vackra och rika, och för mig är förstås svenska det allra finaste. Det är en tragedi att numera höra alla dessa svordomar i vissa människors tal – i så gott som varenda mening. Likaså verkar en del som har gått hela vägen i svensk skola ha svårt för inte blanda in engelska eller ”svengelska” stup i ett när de pratar.

Två färska exempel får illustrera det här, och eftersom det är ordagranna citat, så kommer ett par svordomar att finnas med i en text som jag har skrivit.
Alldeles häromdagen publicerades i media årets vinnare av Augustpriset, ett prestigefullt författarpris. I kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok vann Emma Adbåge med ”Gropen” (Rabén & Sjögren). När hon glad höll sitt tacktal, sa hon bl.a. ”Jag tänker välja ett ord. Så jävla roligt. Det är inte ofta man får svära när man skriver för barn, men nu så.”
Denna prisbelönta författare som säkert beundras bland annat av tusentals barn och ungdomar, säger alltså att man när man är verkligt glad eller berörd, så går det bara att uttrycka det med svordomar.
Nyligen läste jag också i vår lokala tidning om två unga män som ska starta en musikpodd för att ge röst och plats åt mer okända musiker och garageband. Programmet ska heta ”Vem fan är du?”
Ger det ett seriöst intryck? Är det ett bra sätt att marknadsföra kulturliv och sång och musik?

När man kallar svordomar för att säga något ”på ren svenska”, då blir jag upprörd. Språket är något fantastiskt! Det ska vi älska och vårda, även om vi inte behöver bli sura ”språkpoliser” för det. Språket utvecklas hela tiden, och nya uttryck blir rumsrena och står i Svenska Akademins Ordlista. Men vissa ord kommer aldrig att finnas i min egen ordlista eller ordförråd.

Promenad längs minnenas kvarter

Under den lite vintriga halvan av året promenerar jag ganska ofta till stans centrum de tre, tre och en halv kilometerna. Under den varmare delen av året brukar mina promenader mest vara på golfbanan eller i bär- och svampskogen.

Min ordinarie promenadväg till stan och min favoritkyrka har jag dokumenterat i dikten ”Promenaden” som också finns som video på min hemsida ( https://ingvarholmberg.se/dikter/diktvideos/promenaden-video/ ).
Den promenadvägen hittar mina fötter av sig själva, så tankarna är fria att gå i alla möjliga riktningar.

I går tog jag en delvis annan väg längs minnenas kvarter här i min hemstad Norrköping. Jag är inte så särskilt nostalgisk av mig men trivs utmärkt i min födelsestad och ungdoms stad under några år.
I solskenet i går blev det som vanligt den vanliga nedförsbacken från Vilbergen längs gångbron över Söderleden och via Kaffebacken och Gamla Övägen förbi Albrektsalen och sluttningen med alla krokusarna och nu scillan fram till Mobecksgatan. Där svängde jag vänster mot Gymnastikgatan och genom parken förbi von Leesengatan, där min farbror och faster bodde på tredje våningen, tror jag det var. När vår missionärsfamilj på hemmabesök från Indien var där på middag en gång, hörde grannarna oroligt av sig till min farbror och faster och sa att de såg två magra, ljushåriga pojkar klättra på och balansera på balkongräcket. Jag och min storebror var mer vilda än tama på den tiden, vi bör ha varit sju och nio år.

På Gymnastikgatan går jag sen förbi sandplanen Getängen intill gymnastiksalen Linghallen i anslutning till både realskolan De Geer och gymnasieskolan Högre Allmänna Läroverket där jag hade mina tonår. I gympa, friidrott och fotboll hade jag full koll och bra balans, men mina försök att åka skridskor och prova på ishockey i mina begagnade och alltför stora skridskor var underhållande för andra men inte för mig. Vintersporter sysslade vi inte med i min annars sportfyllda barndom i södra Indien.

Jag sneddar över gården till min gamla gymnasieskola och går nerför den branta Dalsgatan som vi kallade ”Lärkabacken” (Läroverksbacken). När jag korsar S:t Persgatan för att gå längs Holmens Bruks område där numera kongress- och konsertsalen och andra lokaler finns i de gamla industribyggnadernas skal, ser jag till höger min barndoms och ungdoms Pingstkyrka som numera rymmer nya insatslägenheter i huskroppen med sin, ovanliga tårtbitsliknande form. Där fanns jag otaliga gånger under mina tonår och fick andlig och musikalisk fostran och umgicks med kompisar och tittade på och längtade efter flickor.

Vid Gamla Torget går jag förbi ”Tvål-Jockes” hus. Min ungdoms skrönor påstod att i tvålaffären där lyfte man på telefonluren och svarade: ”Två – två – två, Tvålaffären”.

Sen vid Strömmen (egentligen ”Motala Ström”) går jag nerför trapporna längs vattnet och dammanläggningen den nya gångvägen vid brusande fors ner till Strömparken och den nya laxtrappan och förbi den gamla röda tegelbyggnaden där ”Yfa” låg, Yllefabriken. Där är ju bara ytterväggarna kvar och om bara ett par veckor börjar inflyttning i nya och fina lägenheter.

Så går jag längs Strömparken där magnoliorna kommer att blomma och dofta om ett par, tre veckor, förbi de gamla pilarna som står alldeles ljusgröna nu med nya, små blad. Strömmen rinner fram, bred och mäktig här vid Saltängsbron och Drottninggatan med gula spårvagnar och gulröda bussar och Carl Johans Park där kaktusplanteringen med årets motiv kommer att dra åskådare om ett par månader.

Och mittemot parken ligger kvarteret Renströmmen, där i min ungdom Standard Hotel låg och där jag och min fru för 51 år sen hade vår bröllopsnatt efter vigsel i Pingstkyrkan och bröllopsfest på Riks-City i stadsdelen Haga på norr. Numera är min gamla Pingstkyrka lägenheter, vår bröllopsnatts hotell inrymmer nya Pingstkyrkan, och festlokalen Riks-City är Träffpunkt på äldreboendet Norralundsgatan. Mycket har ändrats i min ungdoms Norrköping, men minnena finns kvar och staden lever och blomstrar. Och jag stiger in min kyrka och kommer att tänka på att på denna promenad längs minnenas kvarter korsade jag inte ett enda trafikljus. Den vägen tar jag nog fler gånger, men du ska slippa läsa om det….