Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg med funderingar i skilda ämnen. Dessutom kommer det ofta att vara information om och länkar till videos och radioprogram med mig som upphovsman. T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger och se mig framföra dem i enkla videos.

Funderingar om intellekt

Här kommer några ganska enkla funderingar om intellekt och intelligens, för det är vad som har rört sig inom mig i dag.

”Intellekt” kan förklaras med: Förstånd, förnuft, tankeförmåga.
En ”intellektuell” är då en som sysslar med kunskap och att förmedla kunskap. Ibland kanske det tyvärr blir ”en som kan många ord och gärna visar det”. I värsta fall kan det bli som han som sa: ”Det här kanske låter enkelt, men vänta tills jag har förklarat lite mer…”

”Intelligent” är den som inte nödvändigtvis har läst så mycket men som har en förmåga att dra slutsatser och se sammanhang.
Den som är intelligent kanske också visar det med att hellre säga svåra saker på ett enkelt sätt än att använda många och svåra ord som kanske egentligen inte behövs…

Detta leder över till nästa begrepp, som kanske är viktigare än både att vara intellektuell och att vara intelligent – att ha ”vishet” – att säga eller göra saker på bästa sätt.
Så här säger Bibeln i Ordspråksboken 4:7 ”Visheten är det viktigaste. Vinn vishet, vinn förstånd med allt du äger.”

Visheten i sin tur börjar ofta med ”vördnad för Gud” eller med det gamla ordet ”gudsfruktan”.
Ordspråksboken 9:10 ”Att vörda Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd.”

Visheten och vördnaden för Gud är avslutningsvis nära förknippat med ”kärleken” – kärleken från Gud, som väcker vår kärlek till Gud och sen fortsätter med att i oss skapa kärlek till våra medmänniskor. Och den kärleken innebär att vi ser värdet i andra människor och ser deras goda egenskaper.

Kolosserbrevet 3: 12 «Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. 13 Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. 14 Och över allt detta ska ni klä er i kärleken, bandet som förenar till fullkomlig enhet.»

Mina funderingar om intellekt och förstånd kan alltså sammanfattas så här:
”Jag tackar Gud för ett visst mått av intellekt och förståelse av orden och deras betydelse och nyanser, och på så sätt är jag väl en aning intellektuell. Men det är viktigare för mig att ha intelligens nog att förstå och för andra förklara saker enkelt och ännu viktigare att under livets gång utveckla vishet. För att utvecklas i vishet behöver jag vörda Gud och älska honom och få del av hans kärlek till och omtanke om och respekt för människorna omkring mig.”

Under sökandet fram till den här krönikan stötte jag på två värdefulla artiklar på internet. Läs gärna dem! Länkarna kommer längst ned.

Anna Emdenborgs förklaring om intellektuell kontra intelligent:
https://sv.quora.com/Vilka-%C3%A4r-skillnaderna-mellan-en-intellektuell-person-och-en-intelligent-person
Fredrik Olssons krönika: https://hejaolika.se/artikel/intellekt-vs-intelligens/

Var finns hedern?

Natten som gick satt jag framför TV-n hela natten och följde SVT:s valvaka för USA:s presidentval.
Jag hade bestämt mig för att hålla ut åtminstone till sextiden i morse, för då hade jag tänkt ta promenaden med shoppingvagnen ner till vår närmaste ICA och veckohandla under den tidiga timman avsedd för oss 70-plussare och Corona-pandemins riskgrupp.
Sen lade jag mig visserligen i sängen och sov till tolvtiden, så jag vände lite på det här dygnet.

Det som förorsakar rubriken ovan är den sittande presidenten Donald Trumps kaxiga uttalande att påstå sig ha vunnit valet, fast det är flera dagar kvar innan alla röster är räknade. Och så gav han (förmodligen taget helt ur luften) det häpnadsväckande uttalandet att han visste att det var fusk på gång med rösträkningen för att ”stjäla segern” från honom.
Att säga detta utan att ens bemöda sig om att lägga fram minsta bevis eller fakta i saken var ju ett slag i ansiktet på alla hårt arbetande valfunktionärer (många av dem är väl volontärer) som gör sitt bästa för att valet just ska spegla vad det amerikanska folket har valt.

Var finns hedern? Hur kan en, som vill vara världens ledande statsman, så totalt strunta i vanlig hederlighet och respekt för andra människor?

Jag har hela mitt liv varit stolt över att i vårt land och vår kultur har ärlighet och hederlighet varit ett ideal för alla människor, också dem som inte har bekänt den kristna tron och de kristna idealen.
När vi var barn hörde vi visan och sjöng den ”Gubben Noak, Gubben Noak var en hedersman”.
Och man hörde ibland ordet ”hedersknyffel” som fortfarande finns i våra ordböcker och betyder «hedersman, präktig person, gentleman, riddare, ärlig person”.

Var finns hedersknyfflarna (av båda könen) i dag?
Tack och lov så finns det en sann hederskultur kvar i vårt land! Som väl är kan vi i de flesta fall lita på våra politiker och myndighetspersoner och ledare att de har just heder och respekt för andra människor.

Sen finns det ju en s.k. ”hederskultur” i vissa grupper där det handlar om att skydda den egna gruppens anseende till varje pris. Där kommer den enskilda lilla människan i kläm ända till den helt ofattbara ytterligheten att man kan begå ”hedersmord” på en nära släkting för att skydda gruppens anseende. Sånt går inte att kalla ”heder”, och sånt ska inte få finnas i ett land där alla ska ha rätt att leva och mötas med respekt.

Jag tackar Gud av hela mitt hjärta för min uppväxt bland goda, hederliga och hedervärda människor och att jag hela mitt liv har varit omgiven av Bibelns goda etik och lära.

Ge alla vad ni är skyldiga dem: skatt åt den som ska ha skatt, tull åt den som ska ha tull, respekt åt den som ska ha respekt och heder åt den som ska ha heder.” (Romarbrevet 13:7)
För övrigt, syskon: allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant.” (Filipperbrevet 4:8)

Var finns hedern? Må den finnas där du och jag är!

 

Hur handskas vi med himlen?

Inför den kommande Allhelgonahelgen har jag funderat mycket om himlen och läst en lång rad bibelställen om himlen.
”Den förlorade sonen” är en målande och rörande liknelse i Lukasevangeliets 15:e kapitel. När den yngre sonen har slösat bort allt och lever i misär, bestämmer han sig för att vända hem till sin far och säga: ”Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son”. ”Himlen” i judiskt språkbruk är ofta en omskrivning för Gud, för många judar undvek att uttala Guds namn av rädsla för att missbruka det.

Men de senaste dagarna har jag slagits av tanken, att vi moderna kristna kanske i stor utsträckning ”syndar mot himlen”. Men hur då? Jo, genom att i praktiken räkna bort himlen från våra liv i vår planering och våra prioriteringar. Visst bekänner vi oss i teorin till att himlen och evigheten finns, men det visar sig inte i vårt tal och våra handlingar, så att människor i vår bekantskapskrets eller ens våra närmaste får intrycket att vi tänker på himlen överhuvudtaget.

För det första århundradets kristna var himlen och evigheten verkligare och viktigare än livet på jorden. De riskerade villigt förföljelse och döden för att inte gå miste om himlen och det eviga livet – allt i enlighet med Jesus och apostlarnas undervisning.

Jesus sa: ”Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.” (Matteusev. 5:11-12)
”Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. För där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.” (Lukasev. 12:33-34)
”Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och över fiendens hela välde. Ingenting ska någonsin skada er. Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är skrivna i himlen.” (Lukasev. 10:19-20)

Och aposteln Paulus skriver: ”Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.” (Filipperbrevet 3:13-14)
”Om ni nu har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden.» (Kolosserbrevet 3:1-2)

Varje världsåskådning, som inte skådar himlen och det eviga. håller inte att leva efter. Och tusentals kända och okända kristna i alla tider har visat med sina liv och gärningar att de kunde vara vända mot himlen och på samma gång göra stora och avgörande insatser för behövande människor i den här världen och verka för fred och rättvisa och en bättre värld. De väntade ivrigt Jesus återkomst, men de väntade inte i from passivitet.

Hur handskas vi med himlen? Det är en brännande fråga inför den här Allhelgonahelgen.
De kristna har alltid sjungit om himlen, men numera är det mindre av sånt. Kanske inte alla de gamla sångerna passar i dag, men en del av dem lever ännu, och det måste väl gå att skapa nya sånger, sånger om himlen som sätter själen och längtan i rörelse hos vår tids människor.
Någonstans läste jag i en saga om vildgässen som flyger över tamgässen. Tamgässen ropar: ”Ständigt fyllda hoar!” Och vildgässen svarar: ”Mot ett bättre land!”

Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” (Filipperbrevet 3:20-21)

Inte alla tårar vill jag slippa

Tidigt i morse funderade jag kring tårar – mina egna och andras.
Veckans blogginlägg blir följande rader från i dag.

Inte alla tårarna
Ta gärna bort
tårarna av smärta,
bitterhet och sorg
och frustration över
min egen bristfällighet
och maktlöshet!

Tack för löftet
att torka alla tårar
från mina ögon!

Men inte alla tårarna!
Det är ju först nu
på äldre dar
jag börjar känna
tårarnas sötma –
inte bara sältan
och bitterheten.

Kanske min själ har mognat,
som en frukt blivit
full av saft.
I alla fall kommer tårarna
lättare och utan skam.

Cynikerna får säga vad de vill,
muttra om ålderstecken
eller fysiska faktorer,
jag är tacksam för tårarna
av glädje
gripenhet
medkänsla
överväldigande Gudsnärvaro.

Himlen ska bli underbar
utan de bittra tårarna,
men jag hoppas få känna
tårarnas sötma
i evigheten.

Kanske är det samma sak
som med havet…
Det ska inte finnas mer,
inte det kaotiska
och ödeläggande,
tsunamihavet som vi inte rår på,

men vatten i massor
blir det allt i himlen –
porlande, stilla
och glatt och äventyrligt
och överväldigande.

De tårarna
och vattnen
är jag på väg till.

Den viktiga frågan

I går på promenad hem från stan mötte jag oväntat den kanske viktigaste frågan i livet.

Jag hade varit på nätverksträff i min kyrka med pastorer från Östergötlands Pingstkyrkor. På vägen hem hade jag tagit fram ukulelen ur det behändiga fodralet över axeln och sjungit lite ”Jesussånger” vid spårvagnshållplatsen mitt i centrum. Och nu var jag på väg hem och tog mig över gatan med spårvagnsspåren, när jag mötte en helt okänd man i min egen ålder med pigga ögon som sa: ”Har du tid att prata lite?” Och jag stannade och undrade vad han ville. Då sa han: ”Tror du på Jesus?”
”Ja”, sa jag, ”jag pratar med honom varje dag. Är du också en kristen?” Ja”, sa han och tittade närmare på mig. ”Jag känner igen dig.” ”Ja, jag heter Ingvar Holmberg och ibland står jag på stan och sjunger till ukulele.”
Vi växlade ett par meningar till. Sen sa jag ”Gud välsigne dig!” och gick över gatan igen för att fortsätta hemåt.

Jag vet inte vem den där mannen är, vad han heter och var han bor eller var hans kristna gemenskap finns. Men jag fylldes plötsligt av tacksamhet över en äldre man som går på Norrköpings gator och ställer denna viktiga fråga till okända människor.

För det är inte vanligt att inom trettio sekunder av ett samtal med en okänd möta den kanske viktigaste frågan. Vi som finns i kyrkans värld och i och för sig är hemma i andliga frågor, brukar inte gå så rakt på sak, men det borde vi göra. För tron på Jesus och att bekänna sig till Honom är ju själva definitionen på att vara en kristen. Att tala om Gud som en högre makt eller tala om värdet av andlighet eller kristna värderingar eller kyrkans kulturarv är lite enklare och kan verka tillräckligt andligt. Men aposteln Johannes formulerar på äldre dar det kristna livets centrum bland annat med orden ”Den som har Sonen (Jesus) har livet, den som inte har Guds Son har inte livet”. (1 Johannes brev 5:12)

Nu i en långdragen Corona-pandemi som efter drygt sju månader inte tycks klinga av utan snarare förvärras igen, så har många människor massor med frågor om livet och döden och meningen med alltsammans och hur man ska hitta balans och trygghet. När allt det man litade på skulle vara tillräckligt plötsligt rasar samman, då behöver de möta denna, den viktiga frågan ”Tror du på Jesus?”. I samtalet efter den frågan kanske mycket kan klarna och få sitt svar och början på en lösning.

Okände kristne vän, som jag mötte i går, tack för att du ställer den viktiga frågan i Norrköping i dag! Nu mer än nånsin behövs frågan ”Tror du på Jesus?”

Apropå två Nobelpris

De senaste dagarna har de två Nobelpris för 2020 tillkännagetts, som kanske allra mest intresserar den breda allmänheten – fredspriset och litteraturpriset.
I dag, när jag skriver det här, har fredspristagaren presenterats – inte en person utan en organisation, nämligen FN:s livsmedelsprogram (WFP) – det vill säga programmet för matbistånd och bekämpandet av hunger världen över.

Enligt prismotiveringen får WFP (World Food Programme) fredspriset för att ha bekämpat hunger, för dess insatser för att förbättra förutsättningarna för fred i konfliktområden samt för att ha varit en drivande kraft i jobbet med att försöka förhindra att hunger används som ett vapen i krig och konflikter.
Ja, vad fint att en så behjärtansvärd sak uppmärksammas! Vi gläds verkligen och gratulerar!

I går meddelade Svenska Akademin att den amerikanska poeten Louis Glück får årets Nobelpris i litteratur. Svenska Akademien belönar henne ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.
Jag hörde på SVT:s Kulturnyheterna att man anser henne vara både lättillgänglig vid läsningen men också med djupare, svårare lager.
För mig var hon helt okänd, även om jag ända sen ungdomen har läst dikter och också skrivit dikter.
Jag lyckades hitta några dikter och en hel rad citat på Internet, och eftersom jag bara i hastigheten hittade citaten på engelska, citerar jag ett par utdrag nedan och gör min egen tolkning / översättning. På så sätt får du, min läsare, ändå en glimt av hur hon skriver, och så får vi väl lära känna henne mer efter hand.

Lite sorglig och pessimistisk förefaller hon vara men samtidigt träffande och med glimten i ögat:
“From the beginning of time, in childhood, I thought that pain meant I was not loved. It meant I loved.”
Ingvars tolkning: ”Från tidens början, alltså i min barndom, trodde jag att smärtan betydde att jag inte var älskad. Det betydde ju att jag älskade.”

“Intense love always leads to mourning.”
IH:s tolkning: ”Intensiv kärlek leder alltid till sorg.”

“Why love what you will lose?
There is nothing else to love.”
IH: ”Varför älska vad man kommer att förlora?
Det finns inget annat att älska.”

Nästa, längre citat kommer bara på svenska – en besk skildring av hur svårt det är med relationer:
IH:s tolkning:
”Som jag såg det –
under hela min mors liv
höll min far henne nere,
som blytyngder fästa vid hennes vrister.

Hon var livlig till naturen;
hon ville resa,
gå på teatern, gå på museum.

Vad han ville
var att ligga på soffan
med tidningen över ansiktet,
så att döden, när den kom,
inte skulle verka som någon större förändring.”

Mitt avslutande citat blir ett av bara en handfull av positiva eller hoppfulla bland drygt 150 samlade citat som olika läsare har delat med sig av. Det känns lite sorgligt, när nu årets litteraturpristagare så tydligt kan formulera sig så klart och målande. Men det här avslutande citatet är bra (tycker jag, som är en oförbätterlig optimist och med min enkla, trygga tro på Gud):

“This, this is the meaning of
”a fortunate life”: it means
to exist in the present.”
IH:s tolkning:
”Detta, detta är innebörden av
’ett lyckosamt liv’: det betyder
att finnas i nuet.”

På tröskeln till Facebookvärlden

Den här veckan har jag försiktigt tagit ett par steg över tröskeln till Facebookvärlden.
I många år har ganska många av mina vänner sagt: ”Du borde gå med i Facebook!”
Och jag har sagt: ”Det är inget för mig. Jag vill inte tvingas gå med i en ”klubb” för att kunna ta emot brev och bilder från mina vänner. Jag håller mig till e-posten.”

Och i rätt många år nu har jag byggt upp den här hemsidan till en liten värld, där man kan titta in i många olika ”rum” med dikter, sånger, videos, radioprogram, högläsning av dikter och prosa, blogginlägg mm.
Mycket av mitt ganska kreativa arbete under många år finns här på hemsidan med länkar till YouTube för diktvideos, reportage och sångvideos mm och till audio-sajten Internet Archive – www.archive.org – för alla mina radioprogram och liknande. De senaste månaderna har jag också startat en podcast med samtal med kända och okända människor. Den heter ”Bitar ur livet” och kan nås via en länk på min hemsida eller via Podspace, Google eller Spotify.

Men för några dagar sen, efter samtal med och peppning av min pastorskollega och vän Lisbeth Stigemyr från Nyköping, så steg jag som sagt över tröskeln till Facebook.
Och nu är jag överväldigad och fascinerad över hur snabbt och lätt jag återknöt kontakten med många vänner i olika delar av Sverige och även andra länder och enkelt kan få inblickar i deras liv och tillvaro, till och med efter massor av år utan kontakt! Genom min tjänst som pastor och missionär med boende i många städer och besök på massor av platser, så finns det väldigt många som jag hade mycket kontakt med under en viss period men inte numera. Vänskapen och intresset finns kvar, men det geografiska avståndet gör att kontakten har blivit bruten.
På några dagar nu har många personer jag är vän eller väl bekant med dykt upp i mitt liv igen med några vänliga rader eller en ”Gilla”-markering. Tack för det, alla ni som hört av er!
Och tack, Facebook, för enkel kontaktmöjlighet med så många på så vitt skilda ställen och från olika epoker i mitt 73-åriga liv!
Jag är ny vän på Facebook, och jag är ny vän med Facebook.

Skräckfilmstittande och Coronaberedskap

För en stund sen såg jag på Kulturnyheterna på TV1 ett inslag om en undersökning som tycktes visa att de som gärna ser skräckfilm också har en ganska bra förmåga att hantera t.ex en pandemi.

Jag tänkte för min del att det kanske hade varit bra med en undersökning om hur övertygade kristna och kyrkobesökare har en förmåga att hantera pandemin och andra kriser.

Det offentliga Sverige har alltmer marginaliserat den svenska kristenhetens stora positiva betydelse i vårt land. I bedömningen av olika stora intressegrupper i vårt land och bestämmelserna för hur många som får samlas etc, så har kyrkorna nästan glömts bort. Och ändå är det tydligen fler som går i kyrkan på ett år än som besöker fotbollsmatcher.
Nyligen berättade tidningen Dagen om hur aktivt kristna elever i skolan förlöjligas och i viss mån mobbas både av andra elever och av lärare.
Ändå behövs det kristna budskapet och den kristna tron mer än nånsin, och vi som är kristna behöver vara mer tydliga än någonsin utan att för den skull förlora att ”vara vänlig mot alla” (2 Tim 2:24).

Häromdagen, en ljum dag i slutet av september, hade jag varit på en träff i vår kyrka nära järnvägsstationen och två fina parker, där bland annat Norrköpings berömda kaktusplantering med 25000 kaktusar arrangerade i ett vackert motiv fortfarande prunkar. Jag promenerade hemåt och hade ukulelen i fodral över axeln för att som ganska många andra gånger stanna till vid Hörsalsparken alldeles intill spårvagnshållplats och affärskomplex och sjunga ”Jesussånger” under en halvtimme. Den här gången var responsen så där ovanligt tydlig – det kändes som en ”bubbla av nåd”. Många stannade en stund och lyssnade, många log och vinkade och gav ”tummen upp”. Två 40-åriga män bad med gester i tur och ordning om lov att få filma med sina mobilkameror och gjorde det ur olika vinklar. Det var lite applåder också.
Men plötsligt stod en kraftigt tatuerad man tätt intill mig och sa efter en sång: ”Du ska nog gå härifrån nu.” Jag sa inget men tog nästa sång, och då skakade han bara på huvudet och gick och satte sig på sin bänk en bit bort igen. Efter ytterligare en stund kom hans kompis fram och sa: ”Du kan sjunga lite tystare!”. Så gick han tillbaka. Jag sjöng en liten aning tystare mina två avslutande sånger och packade ner ukulelen i fodralet och vandrade hemåt tacksam till Gud.

Alldeles intill brukar kyrkornas kafébuss stå uppställd på fredagskvällarna och erbjuda dem som går förbi gratis fika och samtal. Jag hörde i går kväll att det har varit mycket besökare och livliga samtal den senaste tiden. Och en och annan vill ha förbön och börjar formulera sina egna böner till den Gud och Frälsare som är den verkliga tryggheten och Klippan i livets kriser och i en pandemi.

Detta skäms vi inte för.

Jag tittar gärna på filmer av lite olika slag fast jag inte tycker om skräckfilmer, men min trygghet och beredskap att hantera livets kriser hämtar jag inte där utan i gemenskapen med min Frälsare.

Apropå en 21-årings födelsedag

I dag fyller min dotterson E 21 år.
Han är en lugn och omtänksam och skötsam ung man och arbetar på restaurang och motionerar och umgås med sina vänner på fritiden.
Han är också mitt favoritbarnbarn – och enda barnbarn.
Men ändå slås jag av att 21-åringar är så unga nu för tiden.
I samband med att jag för en stund sen skrev ett långt gratulations-sms till honom har jag funderat kring det där med 21-årig födelsedag och tänkt tillbaka lite.

De som är i min generation 40-talisterna vet att 21-årsdagen var något alldeles särskilt för oss. Det var myndighetsdagen, då vi var vuxna och bestämde helt över våra egna liv. Jag läste nyss att först 1921 blev det lag på att kvinnor automatiskt blev myndiga vid 21 precis som männen. Kvinnor kunde visserligen gifta sig från 18 års ålder (enligt lag från 1915), men vi män behövde ”gå till kungs” – alltså få särskilt tillstånd från länsstyrelsen – för att gifta oss före 21. 1969 sänktes myndighetsåldern till 20 och år 1974 till nuvarande 18.

För min egen del så blev det giftermål vid nyss fyllda 21. Det hängde mest samman med att jag strax innan flyttat till Gävle från hemstaden Norrköping och börjat min första tjänst som pastorslärling. Min arbetsgivare Pingstkyrkan i Gävle hade en trerumslägenhet åt mig att flytta in i. Så min fästmö och jag gifte oss och flyttade in i vårt första gemensamma hem, och drygt ett år senare hade vi både barn och en gammal Opel, dock inga husdjur.

Och nu har livet gått vidare i 52 år med bostäder på många platser sen jag var 21. Sen några år har cirkeln också slutits, så att vi bor i vår gamla hemstad där vi träffades för 55 år sen.

Jag inser att livet och den gode Guden har gett mig så mycket gott under denna långa tid. Jag är verkligen tacksam.
I dag önskar jag och ber att mitt 21-åriga barnbarn ska få ha det lika bra under kommande år.

Tankar på tåget

I går och i dag har jag suttit några timmar på tåg i samband med att jag hade ett cafémöte i Borgholm i går och åkte buss och tåg dit och tillbaka.
Det är härligt att åka tåg! Vårt land är så vackert vid alla tider på året med alla träd överallt och våra 100 000 sjöar som lär täcka 10% av landets yta. Vilken rikedom!
Här är två dikter jag skrev, en på ditresan i går och en på hemresan i dag.

Tåget stannar inte
Denna vackra söndag
i början av september
sitter jag på tåget,
Kustpilen från Linköping
till Kalmar.
Njuter av landskapet
vid Bestorp med
glittrande sjöar och
lundar med kraftiga ekar.

Stationerna Rimforsa,
Kisa och Hultsfred
stannar vi till vid
men inte vid Målilla
och Mörlunda.

Tåget stannar inte vid Mörlunda,
men det gör tranorna, ser jag.
Två jätteflockar är prydligt uppställda
på ett fält,
som för inspektion.
Är det mönstringen
inför långflygningen söderut?
Lycka till, ni smäckra,
graciösa dansare!
Må Gud ge era vingar styrka
och klara signaler till
era gps-gener på färden!

Välkomna åter
och stanna gärna till
vid Mörlunda igen!
Det gör inte tåget längre.

(Ingvar Holmberg 200906)

Från tåget ser jag
Från tåget ser jag
en nästan onödigt vacker
lund av storväxta bokar
med sina släta stammar,
kanske ett tjugotal träd
i en hage nära tågets bana
från Kalmar till Linköping
lite söder om Högsby.
Hur hamnade bokarna där?

Min fantasi föreställer sig
en utflyttad skåning
som för hundra år sen
ville se annat än tallar, granar
och skrovliga ekar.
När vi sakta rullar in i Högsby
för ett kort stopp,
ser jag i en välskött trädgård
tre nyttigt vackra –
och nästan smärtsamt sköna –
äppelträd, översållade
med röda frukter.

Korta stunder på resan
försöker jag läsa i min bok
eller titta på min surfplatta,
men så dras blicken till
det som lite ryckigt flimrar förbi
utanför fönstret.

Från tåget ser jag.

(Ingvar Holmberg 200907)