Kategoriarkiv: Läs fler dikter här!

Grå och svart är du

Grå och svart är du –
vacker, när man tittar på dig
utan fördomar och förutfattade meningar.
Knepig och påhittig är du
och klarar dig bra överallt.
Trivs nära bebyggelse
men kan bo var som helst –
också i ödemarken
eller längst ute i skärgården.

Ditt kraxande
påminner om ditt namn.
Ditt flaxande är inte vackert
men fungerar bra.

En halvmeters överlevnadskonstnär
är du, broder kråka
eller syster kråka,
så lika varann.

Grå och svart är du – och vacker.

Var jag bor och lever

Träffade en granne i dag.
Pensionär som jag
men resligare och rakare
och till synes friskare.
Bor i grannhuset nära mitt
där jag bor sen fem år.

Han har bott i fyrtiofem –
sen husen byggdes.
Gjorde om trean till fyra
och sen till trea igen
allteftersom barnen kom
och lämnade boet sen.

För mig är det tretton bostäder
på de femtio åren som
vuxen med egen familj.

Var jag bor är en sak –
men var lever jag,
var finns mitt hjärta?
Var finns mina drömmar
och min längtan
att göra något för andra –
för Gud?

Var jag bor är en sak –
men var lever jag?
….

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus. Nåd och frid från Gud, vår fader, och Herren Jesus Kristus.” (Paulus brev till efesierna kap 1)

Dikten ”Höstpsalm”

1 Våren och sommarn har nu förflutit.
Mycket härligt har vi nu njutit,
många blommor har vi ju brutit
och glatts över alla frukter och bär.
Nu är vattnet kallt och till bad inte lockar.
I stället för smultron vi svampar plockar,
I stövlar vi går över stenar och stockar,
och linnet är hemma och jackan är här

Refr:
Tack, Herre, tack för den härliga hösten
då klara, svala luften ger mig trösten,
tidiga kvällar, tända ljus och kära rösten
från min bästa vän värmer, liksom tekoppen!
Tack, Herre, tack för det härliga livet,
tack för allt som här blev mig givet.
Tack för Ordet som blev mig skrivet!
Nu är höstens dag, och här lever jag.
Nu är höstens dag, och här lever jag.

2 Nu har det mesta av skördarna bärgats.
Nu får vi vila lite, löven har färgats.
Visst har en del av stormen väl härjats,
men vi har härdat ut och vi lever än.
Lärkträden, gula i novemberdiset,
trattkantareller där i blåbärsriset,
titta bara noga och på rätta viset!
Mycket finns att njuta om hösten, min vän!

3 Hösten i livet, det är inte så farligt.
Ganska mycket kvar, ta det bara varligt!
Efter jorden finns himlen, hur saligt!
Där är vi friska och starka igen.
Sakna inte sommarn, den är snart tillbaka!
Smaka nu och njut av höstens rika kaka!
Än finns lite kvar av livet att få smaka.
När det blir dags, så går vi Hemåt sen.

(Ingvar Holmberg 181113)

OBS! Dikten är tonsatt och finns som ljudfil under fliken ”Sånger”. Lyssna gärna!

Promenadtakt

Promenadtakt är väl olika
för olika människor.
Jag har märkt att de flesta
friska människor
går snabbare än jag,
som mest trivs med att
inte vara svettig
när jag kommer fram.

Bäst är när fötterna
flyttar sig framåt
av sig själva
så att tankarna och själen
kan flyga lite hur som helst
och gärna till jollrande lovsång,
tyst inom mig
eller hörbart, där det går för sig.

Men också jag har olika promenadtakt.
På asfalterade gångar
och kullerstenstrottoarer
är det väl fem kilometer i timmen,
med ryggsäck på vandringsleden
kanske fyra.

Och på svampletning i skogen,
lite långsammare men ändå
vägvinnande om det gäller
gula kantareller
– de syns ofta på lite håll.

Men de bruna trattkantarellerna
lockar mig till långsamt tempo
och ständiga små utvikningar
till båda sidorna.

Om jag ser en, så stannar jag helt
och tittar noga runtomkring.
Och då syns ofta tre, fyra till
och fem och kanske tio.
Härligt att plocka
och se de breda,
brandgula fötterna
som lyser i korgen.

Prova gärna promenadtakt
i trattkantarelltempo
nästa gång!

Liten svamplära

Foto: I Holmberg

Kantarellen – läcker i smak och doft,
en glad, gul vitamininjektion i ögonen.
En stor ring sådana på marken
får hjärtat att klappa snabbare.

Taggsvampen – fullgod tröst
i sökandet efter kantareller.
Svamparnas punkare
med hår och nitar under hatten.

Trattkantarellen – liten men naggande god.
Skogens brunhättade kameleont
som älskar kurragömma.
Stammen kan lysa gul i kvällssolen
som en minitall.
Får du se en, så stå still,
och plötsligt syns tio och hundra.
Skratta, om du vill,
men jag tror fullt och fast
att de kan flytta på sig.
I alla fall gick jag tio meter bort,
och när jag kom tillbaka
var de borta – retstickorna.
Jag älskar dem.

(Ingvar Holmberg – Skrivet i Småland 1998)

 

Kaprifol

Från golfbanan i sommargrönskan
kommer jag inte hem
med pokaler och priser,
ofta inte ens hyggliga scorekort.
Men nu och då bryter
jag av en kaprifolblomma
i utkanten av de täta snåren
och luktar på
under resten av vandringen
längs banan
och tar med hem.

En kaprifolblomma
i ett vattenglas
på köksbordet
under några dagar –
en väldoftande trofé,
tillräcklig belöning
för den här golfaren.

Ingvar Holmberg 170812

 

Häggens svar

Hur kan tiotusen blommor
på ett träd
slå ut och börja dofta
samma dag?
Och hur kan tusen andra träd
göra det samtidigt?

Så fort vi kan och vågar
och när solen lyser
och när vinden är varm.
Ingen onödig väntan!

Och när när brukar det bli?

Vi måste hinna före
syrenerna –
någon vecka eller dag
eller några timmar
i alla fall.

Och när var det i år, då?

I år var det igår.
Det måste först bli vår.
Så är det varje år.

/Ingvar Holmberg 180510/

Med upplyft ansikte

Med upplyft ansikte
mot den klarblå himlen
dricker jag
ur vattenflaskan
denna sommarvarma vårmorgon.
Fåglarna jublar med olika läten.
Golfbanan blir till ett andaktsrum,
och tacksamheten stiger inom mig.
Det luktar hav tycker jag.
Bråviken skymtar därborta,
i dag som ”Blåviken”.

När jag kör hemåt sen
har jag några vårblommor
i fuktat papper –
årets första vitsippor, vårlök och gullvivor.
Människorna längs vägen
är plötsligt omklädda
i shorts och kortärmat.
Är detta Norrköping?
Är detta tjugonde april?
Är detta jag?

(Ingvar Holmberg 180420)

Promenaden

Promenaden till stan
blir till en lovsång till Gud.
Inte så mycket välformulerade ord
som glädje över stegen
längs gångvägar och kullerstenstrottoarer,
som välbehaget att i en
frisk och fungerande kropp
i bekväma kängor och kläder
gå i behaglig senvinterluft
och njuta av livet.

Trettifem minuter i den lugna takt
min kropp själv rör sig i naturligt.
Ingen stress eller ”power walk”
eller svettframkallande kalorijakt –
bara i samklang med tankarnas
fria svävande åt vilket håll de vill.
Fast visst svävar de ofta i ett tack till Honom
som gav mig ett sånt gott liv.

Kaffebacken, Gamla Övägen,
Hörngatan, Gamla Rådstugugatan –
jag möter och passeras av rödgula bussar
och gula spårvagnar och bilar i alla färger
och alla människor till och från jobb
eller i arbete på trottoaren,
och alla är meningsfullt upptagna
och har mer bråttom än jag.
Men jag är meningsfullt ledig.
Jag utövar promenerande lovsång
på väg över Strömmen och Saltängsbron,
Drottninggatan fram till Slottsgatan,
och in i min kyrka,
till bönemötet, sången, mötet med de andra
och med Honom.

Och på vägen hem lyser solen
värmande i mitt ansikte.

/180220 Ingvar Holmberg/

Försommarens färger

Försommarens färger

Försommarens färger

är för mig

ljusblått som försommarhimlen

med eller utan ulliga moln,

gult som rapsens intensiva

glädjefanfarer mot skyn,

grönt i sina hundra nyanser

i träden, gräset och åkrarna.

Det är försommarens färger för mig.

Förresten minns jag

min barndoms rimlek om färgerna:

Rött är sött, blått är flott,

grönt är skönt, gult är fult”.

Varför fanns det inget lämpligare rim

på gult?

(Det var faktiskt ohemult).

Gult är för mig en

vitamininjektion

rakt in i själen –

det milt gula som tussilagon och gullvivan,

det starkare gula som ryssgubbarna

vid vägkanten och rapsens hav av gult,

eller kanske ett fält fullt av maskrosor,

(fast deras skönhet beror för somliga

om de är tillräckligt långt borta

från den egna trädgården).

Och starkare gult finns väl knappt

än kabbelekan där i de fuktiga dikena,

till och med i skuggan lyser den starkt.

Ja, solrosorna på ett fält

överträffar kanske allt,

vända mot solen

som en ordnad jätteparad

på Himmelska Glädjens Torg,

jag har sett det i flera länder.

Och när vi valde färg på huset,

blev det herrgårdsgul,

den passade till forsythiabuskarna

som redan fanns på tomten.

Där kände jag mig rik som en mogul.

Tack, livet och Gud,

för alla himmelsgula dagar!

/Ingvar Holmberg 170526/