Kategoriarkiv: Läs fler dikter här!

Häggens svar

Hur kan tiotusen blommor
på ett träd
slå ut och börja dofta
samma dag?
Och hur kan tusen andra träd
göra det samtidigt?

Så fort vi kan och vågar
och när solen lyser
och när vinden är varm.
Ingen onödig väntan!

Och när när brukar det bli?

Vi måste hinna före
syrenerna –
någon vecka eller dag
eller några timmar
i alla fall.

Och när var det i år, då?

I år var det igår.
Det måste först bli vår.
Så är det varje år.

/Ingvar Holmberg 180510/

Med upplyft ansikte

Med upplyft ansikte
mot den klarblå himlen
dricker jag
ur vattenflaskan
denna sommarvarma vårmorgon.
Fåglarna jublar med olika läten.
Golfbanan blir till ett andaktsrum,
och tacksamheten stiger inom mig.
Det luktar hav tycker jag.
Bråviken skymtar därborta,
i dag som ”Blåviken”.

När jag kör hemåt sen
har jag några vårblommor
i fuktat papper –
årets första vitsippor, vårlök och gullvivor.
Människorna längs vägen
är plötsligt omklädda
i shorts och kortärmat.
Är detta Norrköping?
Är detta tjugonde april?
Är detta jag?

(Ingvar Holmberg 180420)

Promenaden

Promenaden till stan
blir till en lovsång till Gud.
Inte så mycket välformulerade ord
som glädje över stegen
längs gångvägar och kullerstenstrottoarer,
som välbehaget att i en
frisk och fungerande kropp
i bekväma kängor och kläder
gå i behaglig senvinterluft
och njuta av livet.

Trettifem minuter i den lugna takt
min kropp själv rör sig i naturligt.
Ingen stress eller ”power walk”
eller svettframkallande kalorijakt –
bara i samklang med tankarnas
fria svävande åt vilket håll de vill.
Fast visst svävar de ofta i ett tack till Honom
som gav mig ett sånt gott liv.

Kaffebacken, Gamla Övägen,
Hörngatan, Gamla Rådstugugatan –
jag möter och passeras av rödgula bussar
och gula spårvagnar och bilar i alla färger
och alla människor till och från jobb
eller i arbete på trottoaren,
och alla är meningsfullt upptagna
och har mer bråttom än jag.
Men jag är meningsfullt ledig.
Jag utövar promenerande lovsång
på väg över Strömmen och Saltängsbron,
Drottninggatan fram till Slottsgatan,
och in i min kyrka,
till bönemötet, sången, mötet med de andra
och med Honom.

Och på vägen hem lyser solen
värmande i mitt ansikte.

/180220 Ingvar Holmberg/

Försommarens färger

Försommarens färger

Försommarens färger

är för mig

ljusblått som försommarhimlen

med eller utan ulliga moln,

gult som rapsens intensiva

glädjefanfarer mot skyn,

grönt i sina hundra nyanser

i träden, gräset och åkrarna.

Det är försommarens färger för mig.

Förresten minns jag

min barndoms rimlek om färgerna:

Rött är sött, blått är flott,

grönt är skönt, gult är fult”.

Varför fanns det inget lämpligare rim

på gult?

(Det var faktiskt ohemult).

Gult är för mig en

vitamininjektion

rakt in i själen –

det milt gula som tussilagon och gullvivan,

det starkare gula som ryssgubbarna

vid vägkanten och rapsens hav av gult,

eller kanske ett fält fullt av maskrosor,

(fast deras skönhet beror för somliga

om de är tillräckligt långt borta

från den egna trädgården).

Och starkare gult finns väl knappt

än kabbelekan där i de fuktiga dikena,

till och med i skuggan lyser den starkt.

Ja, solrosorna på ett fält

överträffar kanske allt,

vända mot solen

som en ordnad jätteparad

på Himmelska Glädjens Torg,

jag har sett det i flera länder.

Och när vi valde färg på huset,

blev det herrgårdsgul,

den passade till forsythiabuskarna

som redan fanns på tomten.

Där kände jag mig rik som en mogul.

Tack, livet och Gud,

för alla himmelsgula dagar!

/Ingvar Holmberg 170526/

Oxlarnas tid och oxlarnas stad

Oxlarnas tid och
oxlarnas stad

Aldrig förr har jag upplevt oxlarnas tid

som i år och här!

Långa rader av träd

alldeles översållade av vitt.

I ganska många år

har jag haft ögon, känsliga för grönt

och lyckliga över björkar, bokar och ekar.

Och så de gröna häggarna, syrenerna,

oxlarna, rönnarna och kastanjerna

med vitt, lila och vitt igen.

Också i Vetlanda och andra städer

njöt jag av oxlarna här och där.

Men i år och här i Norrköping

är det som om oxlarna har tagit över stan,

oxelkongress överallt.

Vi har alltid haft stadsdelen Oxelbergen,

men just nu får vi nog säga

att vi bor i Oxelstaden.

Visst njuter jag av syrenerna också.

Deras färg och doft

kommer ifatt mig på cykeln.

Och kastanjernas vita ljusstakar

lyser i den sena skymningen,

varje träd en levande katedral.

Men just nu är det oxlarnas tid

och oxlarnas stad.

/Ingvar Holmberg /170601/

 

Man borde inte vara inomhus

Man borde inte vara
inomhus

Man borde inte vara inomhus överhuvudtaget så här års.
Så fort förändras allt i sommarens dagar och nätter.
Dikten jag skrev för några dagar sen om de vita oxlarna
som översvämmade Norrköpings gator och parker
och invaderade mitt synfält,
den dikten stämmer inte längre.
Och rapsfältens intensivt gula hav för en vecka sen
håller redan på att målas om igen till milt grönt.
Man borde inte vara inomhus överhuvudtaget.
Hur ska man hinna se allt?
Skomakaren som höll stängt mellan hägg och syren,
var en klok man.
Men den semestern kan ibland bli väl kort – några dagar
eller nästan bara en kafferast.
Man borde inte vara inomhus överhuvudtaget så här års.
På naturens teaterscen byter aktörerna av varann hela tiden
och fonden och dekoren ändras allt eftersom.
Det är tur att maskrosorna kommer igen gång på gång
till glädje för oss utan trädgård och på femte våningen.
Och hagtornen lyser fortfarande vitt och rosa lite överallt.
Snart kommer smultronen, och blåklockorna kommer att vaja.
Och rätt som det är säger körsbären med glimten i ögat:
”Saknar du fortfarande de vita blommorna?”
Man borde inte vara inomhus överhuvudtaget så här års.
/Ingvar Holmberg 170608/

 

Utsikt från mitt fönster

(Ur nya diktboken ”Utsikt från mitt fönster”)

Från bilfönstret se en himmelsblå sjö,
som visar sig vara blommande lin.
Från tågfönstret njuta av klargula rapsfält
och paraden av vita kyrkor och röda stugor.
Från fönstret på femte våningen här hemma
se de välkända vyerna
och de som rör sig där nere –
bilarna, hundarna
och deras människor.
Från själens fönster,
när bilderna har blivit retuscherade
av tid som förflutit,
har jag utsikt
och ibland insikt.
Välkommen upp
till utsikten från mitt fönster!

(Ingvar Holmberg 2016)

Forsythian blommar

Forsythian blommar bredvid perrongen
på Mjölby station.
Jag gläds åt de lysande gula kvistarna
fulla med blommor.
Men jag minns forsythian
i vår gamla trädgård
i Strängnäs.
Den var inte lätt att få bukt med,
höll på att ta över ett stort område.
Det är några trädgårdar sen nu.
Nu är det enbart glädje med forsythian,
nu när jag bor i lägenhet
på femte våningen.

/Ingvar Holmberg 160414/