Kategoriarkiv: Läs fler dikter här!

Min cykel

Min cykel är inte
ett snabbt fortskaffningsmedel,
snarare ett ”lagomskaffningsmedel”.

Några år susade jag fram
på en elcykel,
hastigt och bekvämt.

Så började den krångla alltmer.
Jag sålde den billigt på Blocket
till införstådd köpare.

Sen tog jag fram
min vanliga cykel igen,
12-åriga Sjösala ”Rosmarie”
med sju växlar –
med dansant och spänstigt namn
men med sedesam fart
när jag trampar den framåt.

Jag minns lånecykeln
på svenska skolan
i min barndoms Indien.
Mina smala, starka pojkben
gick som trumpinnar.
Det var då, det –
för sextio år sen.

Nu finns ändå njutningen kvar –
långsammare än
de flesta andra cyklisterna
men snabbare än fotgängarna.

Och tempot är egentligen ganska bra,
både för mig själv
och de andra i trafiken.
Nästan ingen behöver bli förskräckt.

Och jag känner solen
och blommornas dofter
och regnet också ibland.

Och jag hinner gott och väl fram –
så småningom –
på min cykel.

/Ingvar Holmberg 190830/

Bön utan agenda

I dag kom jag till Gud utan agenda,
utan ärenden och uppdrag
som Han borde utföra
för min räkning.

Jag kom oförberedd
och bara satt i Hans närhet,
drack in Hans atmosfär
och hade glömt bort

min ärendelista.

När jag nynnade där
och jollrade lite på
bönens och lovsångens tungomål,
snuddade en annan agenda

vid mig,

Guds ärendelista.

Det var inte kristallklart uttalat allt,
men det fanns i luften
omkring mig.

Jag kände det som om jag borde
hämta papper och penna,
men det blev inte av.

Det var en början
till något viktigt –
bön utan agenda
som lät mig ana

agendan, planen
i en annan division, liksom,
och där jag nog har en roll, ett uppdrag.

(Ingvar Holmberg 170422)

Grå och svart är du

Grå och svart är du –
vacker, när man tittar på dig
utan fördomar och förutfattade meningar.
Knepig och påhittig är du
och klarar dig bra överallt.
Trivs nära bebyggelse
men kan bo var som helst –
också i ödemarken
eller längst ute i skärgården.

Ditt kraxande
påminner om ditt namn.
Ditt flaxande är inte vackert
men fungerar bra.

En halvmeters överlevnadskonstnär
är du, broder kråka
eller syster kråka,
så lika varann.

Grå och svart är du – och vacker.

Var jag bor och lever

Träffade en granne i dag.
Pensionär som jag
men resligare och rakare
och till synes friskare.
Bor i grannhuset nära mitt
där jag bor sen fem år.

Han har bott i fyrtiofem –
sen husen byggdes.
Gjorde om trean till fyra
och sen till trea igen
allteftersom barnen kom
och lämnade boet sen.

För mig är det tretton bostäder
på de femtio åren som
vuxen med egen familj.

Var jag bor är en sak –
men var lever jag,
var finns mitt hjärta?
Var finns mina drömmar
och min längtan
att göra något för andra –
för Gud?

Var jag bor är en sak –
men var lever jag?
….

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus. Nåd och frid från Gud, vår fader, och Herren Jesus Kristus.” (Paulus brev till efesierna kap 1)

Dikten ”Höstpsalm”

1 Våren och sommarn har nu förflutit.
Mycket härligt har vi nu njutit,
många blommor har vi ju brutit
och glatts över alla frukter och bär.
Nu är vattnet kallt och till bad inte lockar.
I stället för smultron vi svampar plockar,
I stövlar vi går över stenar och stockar,
och linnet är hemma och jackan är här

Refr:
Tack, Herre, tack för den härliga hösten
då klara, svala luften ger mig trösten,
tidiga kvällar, tända ljus och kära rösten
från min bästa vän värmer, liksom tekoppen!
Tack, Herre, tack för det härliga livet,
tack för allt som här blev mig givet.
Tack för Ordet som blev mig skrivet!
Nu är höstens dag, och här lever jag.
Nu är höstens dag, och här lever jag.

2 Nu har det mesta av skördarna bärgats.
Nu får vi vila lite, löven har färgats.
Visst har en del av stormen väl härjats,
men vi har härdat ut och vi lever än.
Lärkträden, gula i novemberdiset,
trattkantareller där i blåbärsriset,
titta bara noga och på rätta viset!
Mycket finns att njuta om hösten, min vän!

3 Hösten i livet, det är inte så farligt.
Ganska mycket kvar, ta det bara varligt!
Efter jorden finns himlen, hur saligt!
Där är vi friska och starka igen.
Sakna inte sommarn, den är snart tillbaka!
Smaka nu och njut av höstens rika kaka!
Än finns lite kvar av livet att få smaka.
När det blir dags, så går vi Hemåt sen.

(Ingvar Holmberg 181113)

OBS! Dikten är tonsatt och finns som ljudfil under fliken ”Sånger”. Lyssna gärna!

Promenadtakt

Promenadtakt är väl olika
för olika människor.
Jag har märkt att de flesta
friska människor
går snabbare än jag,
som mest trivs med att
inte vara svettig
när jag kommer fram.

Bäst är när fötterna
flyttar sig framåt
av sig själva
så att tankarna och själen
kan flyga lite hur som helst
och gärna till jollrande lovsång,
tyst inom mig
eller hörbart, där det går för sig.

Men också jag har olika promenadtakt.
På asfalterade gångar
och kullerstenstrottoarer
är det väl fem kilometer i timmen,
med ryggsäck på vandringsleden
kanske fyra.

Och på svampletning i skogen,
lite långsammare men ändå
vägvinnande om det gäller
gula kantareller
– de syns ofta på lite håll.

Men de bruna trattkantarellerna
lockar mig till långsamt tempo
och ständiga små utvikningar
till båda sidorna.

Om jag ser en, så stannar jag helt
och tittar noga runtomkring.
Och då syns ofta tre, fyra till
och fem och kanske tio.
Härligt att plocka
och se de breda,
brandgula fötterna
som lyser i korgen.

Prova gärna promenadtakt
i trattkantarelltempo
nästa gång!

Liten svamplära

Foto: I Holmberg

Kantarellen – läcker i smak och doft,
en glad, gul vitamininjektion i ögonen.
En stor ring sådana på marken
får hjärtat att klappa snabbare.

Taggsvampen – fullgod tröst
i sökandet efter kantareller.
Svamparnas punkare
med hår och nitar under hatten.

Trattkantarellen – liten men naggande god.
Skogens brunhättade kameleont
som älskar kurragömma.
Stammen kan lysa gul i kvällssolen
som en minitall.
Får du se en, så stå still,
och plötsligt syns tio och hundra.
Skratta, om du vill,
men jag tror fullt och fast
att de kan flytta på sig.
I alla fall gick jag tio meter bort,
och när jag kom tillbaka
var de borta – retstickorna.
Jag älskar dem.

(Ingvar Holmberg – Skrivet i Småland 1998)

 

Kaprifol

Från golfbanan i sommargrönskan
kommer jag inte hem
med pokaler och priser,
ofta inte ens hyggliga scorekort.
Men nu och då bryter
jag av en kaprifolblomma
i utkanten av de täta snåren
och luktar på
under resten av vandringen
längs banan
och tar med hem.

En kaprifolblomma
i ett vattenglas
på köksbordet
under några dagar –
en väldoftande trofé,
tillräcklig belöning
för den här golfaren.

Ingvar Holmberg 170812

 

Häggens svar

Hur kan tiotusen blommor
på ett träd
slå ut och börja dofta
samma dag?
Och hur kan tusen andra träd
göra det samtidigt?

Så fort vi kan och vågar
och när solen lyser
och när vinden är varm.
Ingen onödig väntan!

Och när när brukar det bli?

Vi måste hinna före
syrenerna –
någon vecka eller dag
eller några timmar
i alla fall.

Och när var det i år, då?

I år var det igår.
Det måste först bli vår.
Så är det varje år.

/Ingvar Holmberg 180510/

Med upplyft ansikte

Med upplyft ansikte
mot den klarblå himlen
dricker jag
ur vattenflaskan
denna sommarvarma vårmorgon.
Fåglarna jublar med olika läten.
Golfbanan blir till ett andaktsrum,
och tacksamheten stiger inom mig.
Det luktar hav tycker jag.
Bråviken skymtar därborta,
i dag som ”Blåviken”.

När jag kör hemåt sen
har jag några vårblommor
i fuktat papper –
årets första vitsippor, vårlök och gullvivor.
Människorna längs vägen
är plötsligt omklädda
i shorts och kortärmat.
Är detta Norrköping?
Är detta tjugonde april?
Är detta jag?

(Ingvar Holmberg 180420)