De flesta av oss i vårt land har saker vi brukar göra på sommaren, under semestern eller skollovet eller, för oss pensionärer ”utan semester”, under den tid vi disponerar.

För min del handlar det här i närområdet oftast om golf, bad i sjöar och lite bärplockning och svampplockning i skogen längre fram. Och en eller två veckor brukar vi kunna åka till Öland eller Västkusten och bada i havet.

Och varje år just vid den här tiden åker vi ”på Nyhem”, dvs till Pingströrelsens stora sommarkonferens alldeles utanför Mullsjö. Där är det gudstjänster och samlingar för både barn, tonåringar och vuxna från tidig morgon till sen kväll. De flesta campar på området eller i närheten i husvagnar, husbilar, tält och stugor. Olika butiker och restauranger och kiosker på området servar med mat och fika och livsmedel. Och i backen mellan tallarna sker många återseenden och möten och samtal. Den här konferensen började med en ungdomshelg i lördags och håller på över midsommarhelgens söndag. Under midsommarveckan och midsommarhelgen är det dessutom liknande kristna konferenser i frikyrkan ”på Torp” i Örebrotrakten och Gullbrannagården i Halland och lite senare på sommaren ”Hönökonferensen” och ”Lapplandsveckan” mm.
Numera brukar min fru och jag nöja oss med två, tre dar på Nyhem, men åka dit vill vi varje år.

Vad ska du göra i sommar? Jag återkommer till frågan.
För oss som har möjlighet är det en stor del av valfriheten och vår höga standard att kunna lämna vardagen för några dagar eller kanske veckor och kanske åka någonstans och uppleva något nytt och spännande. Och de som har pressande jobb och vardag behöver ju minst tre eller fyra veckor i sträck av ledighet och annat för att riktigt hinna återhämta sig inför arbetet sen.

I dag i vår kyrka stod en av våra pastorer och talade med rörelse i rösten om alla dem i vår stad som inte har råd eller möjlighet till roliga resor, läger eller utflykter. Massor av barn och ungdomar har en familjesituation och livssituation där de inte har möjlighet till denna stora lyx, som så många av oss tar för givet. Dessa människor behöver vår kärlek och förbön och förståelse.
Kanske ska vi inte självklart ”bubbla” till alla vi möter om våra resor och sommarplaner.

Livskvalitet handlar dessutom inte om hur mycket pengar man kan göra av med på semester och liknande. Livskvalitet handlar mer om att se möjligheterna varje dag att njuta av det vi har omkring oss. Att ta med en fikakorg till någon park i stan eller till en badplats som går att nå med cykeln eller stadsbussen kan ge sköna upplevelser.

Det ganska nya ordet ”hemester” som en variant på semester, det ordet är charmigt och säger mycket.

Låt oss se varandra med respekt och vänskap! Låt oss i första hand se på det vi har i, inte på det vi saknar.
Trevlig sommar – hemma eller borta!

I dag är det Pingstafton. Här i Norrköping är det en varm sommardag som inbjuder till badutflykt i någon insjö. På nationaldagen för två dagar sen badade jag i vår närmaste sjö Ensjön och mätte upp 23 grader i vattnet. I dag har det blivit utflykt till Skirensjön 7-8 km från Östra Ryd och bad i 25-gradigt vatten i flödande sol.

Tänkte skriva några tankar om Pingsten. Det kan ju passa bra, eftersom jag föddes i en pingstvänsfamilj och själv har varit med i Pingstkyrkan sen 14-årsåldern och dopet i Norrköpings Pingstkyrka på Hantverkaregatan (numera Skomakaregatan). Dessutom har egentligen hela mitt arbetsliv som pastor och predikant funnits i Pingstkyrkan på olika ställen i vårt land från Lund i söder till Örnsköldsvik i norr (och tillfälliga gudstjänstinsatser ända uppe i Kalix och ända nere i Trelleborg).

”Pingst” kommer av grekiskans ”pentecost” som betyder ”den femtionde” – alltså 50:e dagen efter påsken. På påskdagen uppstod Jesus från döden efter sin försonande gärning på korset.
Påsken och pingsten i den kristna kyrkan sammanfaller också med två av de tre judiska högtider, då alla judar som kunde, skulle vallfärda till Jerusalem och templet för att offra och fira högtid tillsammans. De tre högtiderna var påsken, veckofesten (pingsten) och lövhyddohögtiden.
Därför var fromma judar från olika delar av Medelhavsområdet i Jerusalem, när Gud sände den helige Andes kraft över den unga kyrkan i enlighet med Jesu undervisning och löfte i t.ex. Apostlagärningarna kapitel 1:1-8 och kapitel 2:1-17.

Andeuppfyllelsen eller andedopet är alltså den kristna människans utrustning och verktyg för livet och tjänsten. De andliga gåvorna är ”gudomliga talanger” för att hjälpa andra människor och för att delta i byggandet av Guds Rike. (Läs t.ex. 1 Korintierbrevet kap. 12:4-13 och Romarbrevet kap. 12:6-21!)

Tron på och upplevelsen av Andens kraft i det kristna livet och de överraskande och överbevisande undren med helande, befrielse från onda makter, tungomålstalande och profetia och liknande var i själva verket det som gav kristendomen dess starka genomslag för evangeliet, glädjebudskapet om Jesus och frälsningen.

Efter några hundra år blev kyrkan mer institutionell och mindre livskraftig och karismatisk (= fylld av ”charismata”, de andliga gåvorna och kraften). Här och var i kyrkohistorien flammade pingstens låga upp igen under århundradenas gång.
I början av 1900-talet börjar ”pingstväckelsen” bryta fram i USA och Europa. Andedop och tungotal och profetia och helande blir ”den nya rörelsen” som väcker bestörtning, oro och till och med avsky i många kyrkor. I Sverige börjar pingströrelsen med Lewi Pethrus och andra 1907. Det bildas ”fria, bibliska församlingar” som verkar både i Sverige och i andra länder genom missionärer. De svenska pingstmissionärer som kom till Brasilien redan 1910 blev början till en mångmiljonrörelse som i dag har 22,5 miljoner medlemmar och bara är ett av flera pingstsamfund. Liknande utveckling blev det i Centralafrika i länderna Kongo, Burundi och Rwanda efter de svenska pingstmissionärernas ankomst dit från 1921 och framåt.

På 1960- och 1970-talet började också ”pingsten” beröra de stora protestantiska kyrkorna och den katolska kyrkan, men i dessa s.k. ”karismatiska väckelser” fortsatte man att fungera som förnyelsedelar av de gamla kyrkorna – med tungotal, sång i anden, profetia och helande mm.

De snabbast växande kyrkorna i världen i dag på de olika kontinenterna har oftast det som en gemensam nämnare att de är öppna för ”pingsten” och är öppna för Guds ingripande mitt i alla våra mänskliga begränsningar.
Om du ska vara en kristen, var då en ”Pingstkristen”, vilken kyrka du än är en del av!

Och som pensionerad pingstpastor och besökare och medverkande i många Pingstkyrkor i Sverige vill jag ödmjukt bekänna och deklarera: ”Det behövs mer ”pingst” i alla våra kyrkor, också i Pingstkyrkorna”.

Glad Pingst!

Det här skriver jag den sista dagen i maj, det som kanske är min favoritmånad, även om jag trivs med alla månader och årstider.

Citatet är från Alice Tegnérs barnvisa ”Majas visa” eller ”När Lillan kom till jorden”. Den har jag hört sjungas och själv sjungit ända sen jag var ett litet barn. Jag chansar på att citera den ur minnet:
”1 När Lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol,
sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol.
2 Sjön glittrade som silver, och körsbärsträdet stod i blom,
och svalan, kvick och munter, just hit med våren kom.
3 Gullvivans plym sågs vaja. Bofinken slog så glada slag.
Då blev jag döpt till Maja, för Lillan, det var jag.
4 Och därför säger mamma, så är jag nästan alltid glad.
Jag tycker hela livet är som en solskensdag.”
Ja, häromdan hörde jag på golfbanan göken gala upprepade gånger och jag såg ett rejält stånd gullvivor, även om de var nästan överblommade nu.

Och häromdan promenerade jag med min kära fru och livskamrat vid Rhododendrondalen och promenadvägarna längs Strömmen, där vi förlovade oss 27 maj för 52 år sen. Vi gifte oss i mars året därpå när jag hade fått jobb och lägenhet i Gävle ett par månader innan. Och 28 maj för 50 år sen föddes vårt första barn, vår ljushårige Magnus. (Vi fick behålla honom bara i 42 år, då han sjönk ner på gatan och fick hjärtstopp som inte kunde hävas, men vi tackar livet och Gud för tiden vi fick ha honom.)

I söndags var det Mors Dag, och då fick jag fira det med de två kvinnorna i mitt liv som står mig närmast i dag – min fru och min dotter. Bonus den dagen var att också träffa dottersonen och få sitta tillsammans på restaurang i Stockholm och njuta av mongolisk buffé.

De här senaste majdagarna har jag sammanställt en diktvideo (6 minuter lång) med tre försommardikter av mig och en kavalkad av blommor, buskar och träd och vyer på video och foton. Den är värd att titta på och lyssna till. Här kommer direktlänken:
https://youtu.be/r_23vviz2pM

I går på Kristi Himmelsfärdsdag gick vi på Matteus kyrkas friluftsgudstjänst i ”Lejongropen” i Folkparken med fika efteråt, då vi åt medhavd matsäck, och de som inte hade med sig något, de fick de också.

Och i dag har vi varit på utflykt till vackra Mem längst in i Slätbaken, där Göta Kanal börjar. Vi hade strålande sol, och innan lunchen på restaurangen där hann jag ta årets premiärdopp i det 14-gradiga vattnet. Den turistande barnfamiljen från Jönköping såg intresserat på och intygade glatt gradantalet på min medhavda termometer.

Ja, du förstår att jag älskar maj månad!
I morgon är det juni. Det är också en månad som jag älskar….

Ja, inte alla bedjarna, förstås, men de fem bedjande männen från Etiopien har rest igen.

Förra veckan hade vi på nytt i Norrköping med omnejd besök av en grupp rätt så unga män från Etiopien under benämningen ”Mission back”, dvs ungefär ”Mission i retur”.

Deras ledare Gisachew berättade i gudstjänsten i Pingstkyrkan i söndags att deras grupp besöker Sverige av tacksamhet till de svenska missionärerna som med stora svårigheter kom till Etiopien med Bibelns budskap för omkring 150 år sen – 1866 genom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS.

Det kristna budskapet har sedan dess slagit igenom på ett häpnadsväckande sätt. Av landets 105 miljoner invånare är 22 miljoner personliga kristna, enligt Gisachew. Bara i det samfund han och gruppen representerar finns 8 miljoner medlemmar. Sen något år tillbaka har Etiopien dessutom en premiärminister som är en aktiv kristen, (pingstvän, sägs det).

Gruppen har kommit någon vecka varje år de senaste åren. De har kommit för att tacka och uppmuntra Sveriges kristna och för att bl.a. på ungdomsgårdar och gator berätta om Jesus Kristus i samarbete med lokala kyrkor.
Men det som kanske gör starkast intryck är deras böner och bönemöten. För dessa kristna är först och främst bedjare. I Etiopien praktiserar man ofta att be på ”böneberg”, och under förra veckan var det bönemöten och intensiva bönerop på Ramunderberget i Söderköping och uppe på skidbacken nära Hageby i Norrköping.

Nu har bedjarna rest vidare till Köpenhamn för en liknande vecka och sen tillbaka till Etiopien och vardagen för att hjälpa gatubarn och utslagna i sitt eget hemland.

Men finns det inte tillräckligt många bedjare i Sverige?
Skam till sägandes måste vi nog säga: ”Absolut inte!”
Varje väckelserörelse och kristen rörelse i Sverige har fötts genom bön och av bedjare och burits framåt av Guds kraft ackompanjerad av de flesta kristnas brinnande och ofta ljudliga böner.

Tyvärr är bönen inte huvudsaken längre i den kristna hemmen och de kristna kyrkorna. Visst finns bönen i varje gudstjänst och förhoppningsvis i varje kristet hem, men alltför ofta är det numera en liten del, en kanske pliktskyldig ritual och del av det kristna livet.

”Bedjarna har rest igen..” är en sorglig rubrik. Den borde vara ”Bedjarna har rest sig igen!”

Bön ska man i första hand hålla på med – inte prata om. Jag är medveten om det och försöker praktisera det i mitt eget liv. När jag flyttade tillbaka till min hemstad Norrköping för sex år sen var det med ambitionen att först och främst vara en bedjare och en stödjare av det kristna arbetet i Norrlöping, bl.a. genom Pingstkyrkan. Om jag lever upp till det får andra bedöma – och framför allt Gud. I alla fall längtar jag efter dagen då ryktet på stan och medias rapporter säger: ”Bedjarna har rest sig igen!”

Avslutar med den bön jag skrev för några månader sen:

Ord som är äkta
Herre, förbarma dig över mig!
I femtio år har jag funnits bland dina barn, bedjarna.
Jag har hört så många böner
och själv bett så många.

Själv skulle jag ju vara en ledare, en herde,
fast jag visste mindre än dem jag ledde
om smärta, sorg, sjukdom, besvikelser och umbäranden.
Och du ledde mig, lärde mig.
Du satte mig mitt i strömmen av böner
i olika tonlägen och stilar.

En del var kanske mest för människors öron,
men mycket rörde vid mitt hjärta
och säkerligen vid din mantelflik.

Tack för de femtio årens böneskola!
Nu är jag inte så mycket ledare längre,
men meningen är att jag ska vara en av de där bedjarna,
som jag mötte som tjugoårig predikantlärling.

Herre, förbarma dig över mig!
Låt mig ha de riktiga böneorden,
ord som är äkta!
Skala bort övertonerna, maneren
och fjäskandet för människors poängsättning!
Jag vill ha blicken på dig,
röra vid din mantelflik.

Hjälp mig, Herre,
till ord som är äkta!

Amen