För en stund sen såg jag på Kulturnyheterna på TV1 ett inslag om en undersökning som tycktes visa att de som gärna ser skräckfilm också har en ganska bra förmåga att hantera t.ex en pandemi.

Jag tänkte för min del att det kanske hade varit bra med en undersökning om hur övertygade kristna och kyrkobesökare har en förmåga att hantera pandemin och andra kriser.

Det offentliga Sverige har alltmer marginaliserat den svenska kristenhetens stora positiva betydelse i vårt land. I bedömningen av olika stora intressegrupper i vårt land och bestämmelserna för hur många som får samlas etc, så har kyrkorna nästan glömts bort. Och ändå är det tydligen fler som går i kyrkan på ett år än som besöker fotbollsmatcher.
Nyligen berättade tidningen Dagen om hur aktivt kristna elever i skolan förlöjligas och i viss mån mobbas både av andra elever och av lärare.
Ändå behövs det kristna budskapet och den kristna tron mer än nånsin, och vi som är kristna behöver vara mer tydliga än någonsin utan att för den skull förlora att ”vara vänlig mot alla” (2 Tim 2:24).

Häromdagen, en ljum dag i slutet av september, hade jag varit på en träff i vår kyrka nära järnvägsstationen och två fina parker, där bland annat Norrköpings berömda kaktusplantering med 25000 kaktusar arrangerade i ett vackert motiv fortfarande prunkar. Jag promenerade hemåt och hade ukulelen i fodral över axeln för att som ganska många andra gånger stanna till vid Hörsalsparken alldeles intill spårvagnshållplats och affärskomplex och sjunga ”Jesussånger” under en halvtimme. Den här gången var responsen så där ovanligt tydlig – det kändes som en ”bubbla av nåd”. Många stannade en stund och lyssnade, många log och vinkade och gav ”tummen upp”. Två 40-åriga män bad med gester i tur och ordning om lov att få filma med sina mobilkameror och gjorde det ur olika vinklar. Det var lite applåder också.
Men plötsligt stod en kraftigt tatuerad man tätt intill mig och sa efter en sång: ”Du ska nog gå härifrån nu.” Jag sa inget men tog nästa sång, och då skakade han bara på huvudet och gick och satte sig på sin bänk en bit bort igen. Efter ytterligare en stund kom hans kompis fram och sa: ”Du kan sjunga lite tystare!”. Så gick han tillbaka. Jag sjöng en liten aning tystare mina två avslutande sånger och packade ner ukulelen i fodralet och vandrade hemåt tacksam till Gud.

Alldeles intill brukar kyrkornas kafébuss stå uppställd på fredagskvällarna och erbjuda dem som går förbi gratis fika och samtal. Jag hörde i går kväll att det har varit mycket besökare och livliga samtal den senaste tiden. Och en och annan vill ha förbön och börjar formulera sina egna böner till den Gud och Frälsare som är den verkliga tryggheten och Klippan i livets kriser och i en pandemi.

Detta skäms vi inte för.

Jag tittar gärna på filmer av lite olika slag fast jag inte tycker om skräckfilmer, men min trygghet och beredskap att hantera livets kriser hämtar jag inte där utan i gemenskapen med min Frälsare.

I dag fyller min dotterson E 21 år.
Han är en lugn och omtänksam och skötsam ung man och arbetar på restaurang och motionerar och umgås med sina vänner på fritiden.
Han är också mitt favoritbarnbarn – och enda barnbarn.
Men ändå slås jag av att 21-åringar är så unga nu för tiden.
I samband med att jag för en stund sen skrev ett långt gratulations-sms till honom har jag funderat kring det där med 21-årig födelsedag och tänkt tillbaka lite.

De som är i min generation 40-talisterna vet att 21-årsdagen var något alldeles särskilt för oss. Det var myndighetsdagen, då vi var vuxna och bestämde helt över våra egna liv. Jag läste nyss att först 1921 blev det lag på att kvinnor automatiskt blev myndiga vid 21 precis som männen. Kvinnor kunde visserligen gifta sig från 18 års ålder (enligt lag från 1915), men vi män behövde ”gå till kungs” – alltså få särskilt tillstånd från länsstyrelsen – för att gifta oss före 21. 1969 sänktes myndighetsåldern till 20 och år 1974 till nuvarande 18.

För min egen del så blev det giftermål vid nyss fyllda 21. Det hängde mest samman med att jag strax innan flyttat till Gävle från hemstaden Norrköping och börjat min första tjänst som pastorslärling. Min arbetsgivare Pingstkyrkan i Gävle hade en trerumslägenhet åt mig att flytta in i. Så min fästmö och jag gifte oss och flyttade in i vårt första gemensamma hem, och drygt ett år senare hade vi både barn och en gammal Opel, dock inga husdjur.

Och nu har livet gått vidare i 52 år med bostäder på många platser sen jag var 21. Sen några år har cirkeln också slutits, så att vi bor i vår gamla hemstad där vi träffades för 55 år sen.

Jag inser att livet och den gode Guden har gett mig så mycket gott under denna långa tid. Jag är verkligen tacksam.
I dag önskar jag och ber att mitt 21-åriga barnbarn ska få ha det lika bra under kommande år.

Det här är inte ett vanligt blogginlägg utan dagboksanteckningar från de sju dagarnas kors-vandring genom Östergötland i slutet av augusti i år.
Anledningen är att jag liksom alla andra med ansvar för en eller flera etappsträckor har blivit ombedd att föra dagboksanteckningar som sen ska samlas i en korsvandringsbok med alla 124 etapperna från Haparanda till Smygehuk.
När jag nu har skrivit detta och skickat till Alf Lax och prästen Mats Nyholm i S:a Clara, Stockholm – ansvariga för Gå För Sverige och korsvandringen – så kan jag likaväl göra det tillgängligt för de bloggläsare som kan vara intresserade.

Korsvandringen 20-26/8 2020 genom Östergötland

to 20/8
Drygt 12 km – soligt och inte alltför varmt efter åskskur i vårt område i går. Pilgrimens nyckelord för dagen för funderingar och samtal med andra -”Frihet”.

Trevligt saft- och fikastopp på halva vägen i blandat stug- och villaområde vid badplats och busshållplats. Hemgjord flädersaft och hembakade frallor med ost serverades av snälla lokalbor.

Två glada barn med sin pappa och farmor var med delar av sträckan och skuttade glatt bland oss andra. Vid dagens etappmål Västra Husby Bygdegård var det sång- och bönestund och fika och avkoppling. Det blev sen en fin ”korsandakt” i närliggande Västra Husby kyrka. Då var det kyrkoherden Pontus Mårtensson med medarbetare som höll i det och också lät oss vandrare berätta det som låg på våra hjärtan,

Så fick jag översvallande gästvänlighet hos paret Ringkvist med kvällsmat, bäddad säng i gäststuga och möjlighet att få duscha och låna en stor härlig handduk i stället för min praktiska och snabbtorkande mikrofiberhandduk som förstås bara är ”lite större än en snusnäsduk”.

Fr 21/8 Västra Husby – Gistad kyrka.
På morgonen blev det ytterligare en underbar bonus genom mitt fantastiska värdpar Lisbeth och Roland. Påhittige och praktiske Roland erbjöd sig att sätta nytt hjul på korset – som dagen innan hade visat sig vara mycket slamrigt mot asfalten och vägen. Innan vandringen startade ordnade han dit två barnvagnshjul som rullade lätt och helt ljudlöst på asfalten – och bra även på grusvägar. Dessutom räckte han fram en rejäl bärsele och visade hur man enkelt bar korset med hjälp av den.

Vi hade alldeles under 20 km som dagsetapp. Dagens bönesvar nummer två var 60-åriga Siw Eriksson som hade anmält sig mycket sent dagen innan, just när jag snörde på mig vandringsskorna för att strax starta. Hon hjälpte till första dagen och fick skjuts hem i går. Men så kom hon springande de 13 km från sitt hem i Norrköping i morse och mötte upp på avgångsplatsen och var min ovärderliga och oförtröttliga kamrat i dag och bar korset större delen av sträckan. Hon har sprungit över tjugo maratonlopp och ”tränar just för ännu ett lopp nu i september, så jag behöver träning och så många kilometer som möjligt varje dag”.

Jag hade i förväg tyckt att tre dagar utan vandringskamrat skulle vara möjligt och till och med skönt. Men så trött som jag har varit tidvis i dag, vet jag att jag förmodligen inte hade gått i land med det hela utan Siw. Jag är den svaga länken vad gäller fysisk kondition, men Gud gav mig den hjälp och de hjälpare jag behövde!

I dag har vi funderat på och samtalat om pilgrimens andra nyckelord – enkelhet.
I kväll var det gästvänligt mottagande i prästgården / församlingshemmet i Gistad kyrka och informatören Maria Bergendahl tog emot oss med mat, och vi hade en fin kvällssamling med andakt i församlingshemmet, där jag sen övernattade. Siw fick skjuts hem också denna kväll men lovade att återkomma nästa morgon med Östgötapendeln till Linghem och skjuts därifrån.

Lö 22/8 Gistad kyrka – S:t Lars-parken i centrala Linköping
De första tre km gick jag ensam med korset och packningen fram till själva orten Gistad och stora vägen till Linghem och Linköping. Där var det träff med vandrarna som skulle gå med åtminstone till Linghem, och Siw var med dem också. Min vän Mia Ekstedt hade med sig sitt 10-åriga barnbarn Jona, och han gick med utan att klaga de sju km till Linghem och secondhandbutiken Magasinet, där Mias man Anders Ekstedt hade ordnat mellanmål och sångstund och bön. 25-årige Markus Axelsson bar korset fram till Linghem. Efter blåbärssoppa, smörgåsar och kaffe där och sång och bön fortsatte vi de tio km till Linköping, och då följde Markus och hans far Bo med oss hela vägen. Siw bar korset hela den vägen i varmt och soligt väder. Vi hade fått vår ryggsäckar transporterade från Gistadsvägskälet till Linghem, Siw och jag, och det var skönt att slippa den packningen under några km.

Nyckelordet för pilgrimen denna dag var ”tystnad”. I vår bullriga tid och kultur är det viktigt för en kristen att hitta tystnaden varje dag.

Framme vid S:t Lars-kyrkan med park och fontän intill var vi strax efter tre. Klockan fyra skulle vi träffa vår värd i Linköping, frälsningsofficeren kommendör Marie Willermark och ha en sångstund. Vi satt på en bänk och njöt av varsin glass medan vi väntade.

Så kom Marie från armélokalen bara några meter bort, och vi hade en kort stund med sång, högläsning av bibelord och bön,. Sen guidade hon oss till Citykyrkan något kvarter bort, där vi skulle övernatta, och så fräschade vi upp oss lite där innan vi gick till Frälsningsarmén och fick middag som kommendören lagat. Efter det hade vi ännu en sång- och bönestund vid S:t Lars-kyrkan för de ganska få som fanns där, och sen var vi lediga för kvällen. Jag vilade och somnade tidigt som vanligt, och Siw gick ut och gick och sprang en bra stund.

Sö 23/8 Linköping centrum – Vikingstads Hembygdsgård nära Equmeniakyrkan. 22 km.
Vi var sju korsbärare den dagen, och vi hade en andaktsstund på ”vanliga” platsen nära fontänen vid tiotiden. Förutom Siw och jag skulle frälsningsofficeren Marie gå med oss. Dessutom hade vi fyra trevliga medvandrare till – gifta paret Christina och Tomas Sköld från EFK-kyrkan i Fornåsa och Tomas syster Monica, också från Fornåsa. Så var det långe, trevlige Göran Nordfeldt från Skeda Udde, Linköping och en Equmeniakyrka där. Göran visade sig vara den välkände snälle och kristne ”trollkarlen” och barnmötesfarbrorn ”Mr Goran”. Han hade bra koll på vägar och cykelvägar och till och med lämpliga mindre skogsvägar för att delvis undvika tät fordonstrafik. Vi stannade och hade förbön vid universitetsområdet och vid Lambohovskyrkan alldeles intill pizzerian där vi hade dagens lunchstopp.

Alla vi sju från olika platser och andliga gemenskaper (Siw och jag går båda i Pingstkyrkan i Norrköping) hjälptes åt och bar korset kortare eller längre sträckor. Vi delade tankar med varandra om ordet ”Bekymmerslöshet”.
Framme i den förtjusande Hembygdsparken i Vikingstad med gamla rödmålade trähus och dignande fruktträd och färggranna rabatter med blommor mötte vi Equmeniapastorn Gustaf Gillsjö och prästen Martin Wettin. En dam som var ordförande i Hembygdsföreningen och med i Svenska Kyrkans arbete var också där. Vilken himmelsk och underbar gemenskap det blev den eftermiddagen och kvällen! Sång och prat och skratt och bön, pizza och medhavd matsäck och kaffe och kaffebröd och sol och sommargrönska och gemenskap i sång och bön och Tomas och Görans fina och tänkvärda tal och vajande flagga med korset i gult och välsignelsens ord lästa i korus som avslutning!

Övernattning och frukost fick vi i Equmeniakyrkan intill.

Må 24/8 Vikingstad -centrala Mjölby, 25 km
Vi blev tre vandrare den här dagen, för cirka 25-åriga David Sundell från nystartade församlingen Life Church i Söderköping hade tagit bilen till Vikingstad för att hjälpa oss den dagen. Han var också en härlig person att umgås med och vandra med och en bra hjälp med att bära korset. En bit från Mantorp hade vi matrast och träffade också vår kontaktperson i Mjölby Sören Sternegård. På min begäran kom han med en träkäpp och häftklammer för att laga vår affisch med info om korsvandringen och med påfyllning av dricksvatten. Dessutom tog han Siws och min ryggsäck i bilen, så vi kunde vandra lite lättare. När vi så småningom tagit oss in i Stadsparken och scenen i centrala Mjölby, så stod han där med gitarr och sjöng när vi kom med korset. Efter en kort samling i parken bjöds vi hem till Sören och hans fru Mildgerd och fick middag där, innan David tog tåget tillbaka till Vikingstad. Sen hade vi en andaktsstund utanför Pingstkyrkan med sång och förbön för Mjölby och vårt land. Övernattning för min del hos Sören med fru och för Siw i ett annat hem.

Nyckelord vid tänkte på och samtalade om under dagen var ”långsamhet”

Ti 25/8 Mjölby-Boxholm 20 km
Vi vandrade iväg vid niotiden från Pingstkyrkan med vår värd Sören som följeslagare några km, eftersom han skulle visa oss till Eldlösa och vägen till Strålsnäs, en bra grusväg förbi vindkraftsparken, inte hårt trafikerad och ändå ganska rakt mot målet. Soligt och varmt men en vacker väg bl.a. förbi en gammal valvbro av sten och förbi Åsbo kyrka från 1100-talet (i alla fall de äldsta delarna av den). Vi hade gott om tid och stannade två rejäla stunder och åt matsäck och vilade lite. Den andra rasten satt jag med ryggen mot en stor lönn och tog av mig vandringsskorna och kopplade av lite. Dagens nyckelord var ”andlighet”. Jag hade läst bl.a. att andlighet hör ihop med andning och är lika naturligt som att andas. Det naturliga är att helt enkelt andas in Guds liv och väsen.

Församlingens pastor i Centrumkyrkan i Boxholm hade ringt på förmiddagen att han var förkyld och behövde vara i självvald karantän ett par dar. Men församlingsmedlemmar skulle möta oss på eftermiddagen och så skulle några komma till vanliga bönesamlingen klockan sju, och då skulle jag ta hand om den.

Vi kom fram vid halv fyra och ringde till Ingemar som kom och öppnade och gav oss nyckel till kyrkan och pengar till mat på restaurang. Så efter en stund gick vi till Pizzeria Torget i närheten, och där njöt jag av alldeles underbar pasta med köttfärssås och massor av smält ost. Mums!
Fin stund med bedjarna sen på kvällen.

On 26/8 Boxholm-Tranås, 23 km.
Vid nio kom den pigge och härlige ungdomspastorn och motorcykelpastorn Benny Gustafsson i bil för att vara med oss den sista etappen, som han också var med som ansvarig för. När vi pratades vid, hade jag bett honom ordna dagen som han ville, eftersom han kunde bygden och också är pastor i värdförsamlingen vid ankomsten till Tranås. Han skulle fylla 50 år i dagarna och är välbyggd och stark. En stund när han bar korset längs en bit grusväg, som vi gick för att undvika den hårt trafikerade 32:an, så slängde han plötsligt upp korset på axeln och bar det så en stund. Och när Siw bar korset en sträcka, så erbjöd han sig att ta hennes ryggsäck och hängde den på magen. Sen sa han ”Ja, här har vi korset, och ryggsäck – och ”magsäck” och gott humör! Det här gör vi för Jesus!”

Så berättade han under vandringen flera härliga livsberättelser för oss bl.a. sin egen väg till frälsning och tjänst för Gud. Strax innan Sommen hade han kommit överens med paret Lena och Bengt Sjöberg, att de på en parkeringsplats skulle ha en ”depå” vid sin bil. Där väntade dricka och kaffe och härliga smörgåsar och flera stolar att sitta på medan vi åt och umgicks. Både berättelserna från Benny och den oväntade måltiden på vägen var bra exempel på dagens nyckelord för pilgrimer – ”delande”. Det står ju om de första kristna i Jerusalem att de hade allt gemensamt och var tillsammans var dag….. ”Vi delar det vi har och sjunger det vi kan” står det i en liten skrift om pilgrimens sju nyckelord från Pilgrimscentret i Vadstena.

Sista biten genom Tranås gick vi längs huvudgatan Storgatan med alla affärer. I en rondell i en gatukorsning ställde Siw och jag oss med korset mitt i rondellen medan Benny filmade oss med min videokamera. Några minuter senare bar Benny korset in på parkeringen och fram till den vackra Brunnsparkskyrkan, vårt sista etappmål för Siw och mig innan bilfärden med vännen Rolf ”Roffa” hem till Norrköping lite senare. Själv skulle Benny fortsätta nästa dag med korset till Frinnaryd.

Vi åt god asiatisk restaurangmat inne i församlingsvåningen, och klockan fem hade vi ett proklamationsmöte med sång, bibelläsning och bön framför kyrkporten. Några lokala kristna hade kommit och var med, bl.a Maria E huvudpastor i Brunnsparkskyrkan och nye ungdomspastorn Paulus och pastorn Pecka Enocson från Löfstadskyrkan i nästa kvarter (Equmeniakyrkan och Alliansmissionen).

Det var skönt sen att sätta sig i Roffas bil och få åka hem efter 13 mils vandring.
Korset vi hade haft med på dessa sju dagar var ett kors jag hade bett en god vän göra, eftersom det på planeringsstadiet pga  Corona-epidemin hade varit många luckor i stafetten och tidvis osäkerhet om korsvandringen skulle kunna genomföras detta år. Sen visade det sig att luckorna fylldes, så dagen innan jag tog vid, så kom ju Fredrik med originalkorset med ett kraftigt hjul vandrande in till Tyska Torget. Men då kunde jag inte gärna ”kasta bort” det kors min gode vän hade både bekostat och gjort. Den lilla nackdelen med plasthjulet som skramlade mot vägen första dagen hade vi ju åtgärdat. Dels kom den nytillkomna och tjänstvilliga Siw på efter bara en stunds skramlade mot asfalten, som gjorde samtalet under vägen svårt, att hon kunde bära bakänden på korset och gå med det så. Och sen morgonen därpå ”uppfann” ju Roland de nya hjulen. I Tranås innan samlingen vid kyrkporten bytte vi till originalkorset igen, för Roffa hade med det på sitt takräcke. Så lade vi det extra korset på takräcket och tog det tillbaka till Norrköping efter dess ”dagar i solen”.

Apropå solen, så hade vi gynnsamt väder alla sju dagarna  helt utan regn de sex första och med lite duggregn i början av sjunde dagen men ganska snabbt torrt igen. Jorden behöver regn, men vi tackar Gud för det lätthanterliga med att slippa regn under vandringen.

Här kommer som avslutning av min dagbok över dessa sju dagar med korsvandringen ett par reflektioner och insikter jag har fått de här dagarna:

1 Jag behövde de här dagarna med ett stort kors som tar stor plats och är lite ”obekvämt”. En stor frestelse för oss moderna kristna är att ”korset” och vårt kristna engagemang alltför mycket får rätta sig efter vår bekvämlighet och våra villkor. Men Jesus och evangeliet är något stort som är omvälvande och griper in i hela livet. Jag behövde några dagar med ett kors som tog stor plats.

2 Jag hade en överoptimistisk uppfattning om hur det skulle vara att gå ensam med korset i tre dagar. Visserligen hade jag gått och ”tränat” mycket i vår och sommar med milslånga vandringar. Men att gå en dryg mil och ha en lätt tygväska över axeln med liten kaffetermos och ett par smörgåsar går inte alls att jämföra med att gå över två mil och ha en packad ryggsäck och dessutom en liten lätt ukulele i fodral och en liten lätt videokamera i ett fodral över axeln och bära på ett nästan tio kilo tungt kors med hjul längst ner.

Men jag beslutade i min glädje och längtan och entusiasm, och det var ändå rätt. Gud ordnade det jag behövde hjälp med, och allt löste sig i ett bra teamarbete med klurige Roland och konditionsstarka Siw och alla andra som var med och tog del på olika sätt. Trots att jag var lite fel ute, så var jag rätt ute, och mitt beslut och min vilja drog liksom igång många andra. Och Guds hjälp och barmhärtighet kan vi alltid lita på. För det är ju inte vår kyrka och vårt projekt och vårt kors – det tillhör Jesus alltihop.

3 Och även om jag var den kanske svagaste länken i att bära ett kors länge och gå fort, så var jag en viktig länk i mina ”starkare grenar” – att sjunga och spela ukulele och att hålla gatumöten och organisera lokala värdar och logistik. Jesus sände ut sina första lärjungar två och två. Och gudstjänst och församlingsliv och kristen tjänst är inga åskådarsporter med en eller två supertalanger utan lagarbete och respekt för varandra och att acceptera andras starka sidor och glädjas över dem. Det här har jag också försökt visa i mina två videos om mina dagar under korsvandringen – den ena på 45 minuter och mer detaljerad och berättande och den andra på 20 minuter med glimtar från de olika delarna av vandringen. Jag ger länkarna nedan. Titta och lyssna gärna!

När jag skriver det här och är färdig med min lilla del av uppdraget, håller korsvandringen fortfarande på i omkring 30 etapper till. Gud välsigne alla deltagare! Gud välsigne vårt land och folk.

Norrköping den 2 september 2020
Ingvar Holmberg (hemsida www.ingvarholmberg.se)

Länkar till videoreportagen:
20-minuters:
https://ingvarholmberg.se/video/korsvandringen-20-26-aug-2020_kortare-version-video/

45-minuters:
https://ingvarholmberg.se/video/sju-dagars-vandring-med-stort-kors-ostergotland-augusti-2020/