”Man får inte samlas fler än…. 20 personer…. 50 personer … 500 personer …. 8 personer…”.
Så har buden och pratet och tankarna gått de senaste månaderna.
De här begränsningarna är tråkiga, och vi längtar alla efter den tid då de inte behövs längre.
Men ännu tråkigare är de onödiga, psykologiska gränserna i vår hjärna och tankarna om att ingenting går att göra. Och så finns risken att vi inte gör något alls, när vi nu inte kan göra allt.

De små mötena är nog så viktiga och dem kan vi ju ha!
I går var jag i Svenska Kyrkan några minuters gångväg från mitt hem. Där träffade jag fyra andra personer, och vi höll fysiskt avstånd men var mycket nära varann ändå.
En församlingspräst, en gatumissionär och församlingsplanterare, en kristen entertainer och kommunikatör, en lekmannaledare i kristen församling (pensionär) och en pensionerad pingstpastor satt i en stor ring i kyrksalen runt en ljusbärare i sång, bön och andakt. Sen flyttade vi in i församlingshemmet och hade möte om det som förenade oss förutom den kristna tron – vi hade alla fem varit engagerade i korsvandringsstafetten ”Gå för Sverige” från Haparanda till Smygehuk / Ystad på sensommaren förra året.

Nu samtalade vi om planerna på riksplanet för en ny korsvandringsstafett från Stockholm till Oslo i sommar för att där lämna över den cirka tre meter höga ”stafettpinnen” till de norska kristna för att fortsätta inom Norge. Det här är planerat att vara från 6 juni till 24 juli.
Men vårt huvudärende var att arbeta vidare med en tanke om att denna vår göra en mer grundlig vandring i vårt landskap Östergötland än de åtta dagar rakt igenom landskapet från Krokek till Boxholm (och Tranås) som vi hade medverkat i under augusti 2020.

Vår lilla grupp startade alltså planeringen och det konkreta arbetet för 25 dagars korsvandring genom olika delar av Östergötland under tiden 25 april till 19 maj. Om vi lyckas, återstår att se, men vi ska i alla fall försöka. Små möten kan vara viktiga.

Häromdan satt jag också vid telefonen ganska mycket för att ordna ett annat litet, men viktigt möte.
I Vidablickskyrkan, som också har blivit ett andligt hem för mig vid sidan av min församling Pingstkyrkan, blev jag ombedd att ta hand om en hemgrupp / bönegrupp med äldre medlemmar från min egen ålder och upp till lite över de nitti. Det var som om de alla hade väntat på en kontakt, och jag möttes av glädje och entusiasm. Nu kommer vi att träffas i kyrkan om några dagar – åtta personer som håller avstånd och har eget fika med sig. Men vi får vara nära vår Herre och varandra i sång och bön och gudsordet och lite prat och fika.

Små men viktiga möten……

Jag gör en hel del för att slippa smittas av Coronaviruset, och jag ser med hopp och förväntan fram mot att så snart som möjligt bli vaccinerad mot Covid 19.

Men smitta kan i vissa sammanhang också vara något positivt.
I vår bönegruppsträff i går eftermiddag med hjälp av Zoom-appen i våra telefoner och surfplattor hade jag blivit ombedd att ha en liten bibelhälsning och andakt. Då påminde jag om att man brukar använda uttrycket ”smittosam” om negativa saker som virus, negativ inställning och förtal och liknande. Men så använder man uttrycket ”smittande” om positiva saker som smittande glädje eller entusiasm t. ex.

Det här året som vi nyss har börjat finns det positiva smittande saker som jag gärna vill ha i mitt eget liv och också överföra till andra.

Smittande glädje är en av de sakerna. Man säger om en del människor att de har ett smittande skratt. När de skrattar är det inte för att håna eller förlöjliga utan för att glädjen bubblar upp inifrån, och de vill ge den glädjen vidare till andra. Det är något helt annat än humorprogram eller komedier med inspelade skratt. Sann glädje söker nog alla människor efter. Jag har haft privilegiet att ha mycket glädje i mitt liv, och den glädjen vill jag ge vidare. Av och till under livet har jag mött kristna och kristendom som sätter likhetstecken mellan sann andlighet och allvarlighet, där man ser ner på skrattet och glädjeyttringarna. Själv tror jag det är andligare att vara glad än att vara sur.

En smittande tro skulle jag vilja ha i mitt liv. Bibeln säger påfallande mycket om vikten av att tro på Gud, lita på Hans löften och närvaro. Jag längtar efter en levande och verksam tro i mitt eget liv, en tro som inte klankar ner på andra eller kräver av andra utan som uppmuntrar andra och får dem att lita mer på Gud och våga gå Hans ärenden.

En smittande atmosfär av omsorg och andligt, själsligt och kroppsligt helande längtar jag också efter både i mitt eget liv och i kyrkan eller gemenskapen där jag finns och verkar. Mitt i vår moderna värld av läkarvetenskap och mediciner och teknik finns det så mycket behov av hälsa och helande på olika plan. Jag tror vi ska tacksamt ta emot all mänsklig hjälp vi kan få utan att för den skull stänga ute Den Store Läkaren, Undrens Gud, Världens Frälsare. En god kristen syster jag känner säger ofta i sina böner ”Gud har sista ordet!”.

Det finns smitta jag vill ha – och ge vidare.