När den frikyrkliga väckelsen växte fram i Sverige på 1800-talet, spreds budskapet om pånyttfödelse, frälsning och sant kristet liv till stor del genom småskrifter och de små broschyrer och flygblad som fick namnet traktater. De spreds genom kolportörer, kringresande och kringvandrande skriftspridare som i slutet av 1800-talet också kunde vara predikanter av Bibelns budskap.

Traktaterna hade ett koncentrerat budskap om frälsning, Guds Ord bibeln, Jesu återkomst, himmel och helvete mm. I Pingströrelsen, som jag är mest bekant med av de kristna rörelserna i vårt land, var det förutom utdelning av ”vanliga” traktater, under flera årtionden en stor spridning av veckotidningen Evangelii Härold där i ett lite större format det kristna budskapet spreds. Det var självklart för många pingstvänner att man skulle sälja eller ge bort ett visst antal ”Häroldar” varje vecka.

Numera är det inte så vanligt att ha traktater i handväskan eller fickan och sprida dem till folk man möter, men några av mina kristna vänner gör detta troget och ihärdigt. Heder åt dem!

För en tid sen fick jag kontakt med en representant för ett stort kristet traktatsällskap som har anammat den moderna tekniken och sysslar med kristna traktater i stor skala och sprider dem både i den tryckta pappersvarianten och via en hemsida. Det är Gospel Tract and Bible Society med hemsidan https://www.gospeltractandbible.org/ . En av deras representanter, Jeff Boese från Kanada, kom till Norrköping och talade med mig om deras arbete. De trycker och sprider gratis 50 miljoner traktater per år i en rad länder och på olika språk. Nu var Jeff i Skandinavien och organiserade översättning till norska, svenska, danska och finska. Och jag har blivit anlitad för att göra översättningsarbetet till svenska. Om du besöker hemsidan, ser du en hel rad språk, och inom kort kommer också svenska att finnas där. Och den här organisationen har en ovanlig ”affärsidé”: Den bekostar produktion av traktaterna och ger bort dem gratis och sänder dem till moderna kolportörer som vill sprida dem. Och materialet i elektronisk form får kopieras, skickas vidare och användas helt gratis för att sprida budskapet.

När jag har börjat bekanta mig med materialet och översätta det, har jag träffats av bibelns kompromisslösa och klara budskap – fullt av nåd och förlåtelse för den som vill ta emot, men också rakt och varnande om konsekvenserna av att inte tro på Jesus. I de små traktaternas värld är det inte läge att släta över, kompromissa och förtiga. Där är det ”raka rör”.

Jag inser att vi antagligen är för flummiga och flata i vårt predikande och vittnande och våra samtal med människor i dag. Visst talar vi om frälsningens och det kristna livets underbara sidor och glädje och frid, men hur klart talar vi om att människan utan Jesus är förlorad och att man måste omvända sig och bli rentvagen av Jesus blod för att inte hamna i helvetet?

Diktaren och biskopen Nils Bolanders dikt och formuleringar kommer till mig som avslutning av dessa funderingar:
”Kristendomen var ett örnevangelium, sprunget ur den högsta klippspetsens näste
på blanka störtflyktsvingar.
Men vi tuktade dess djärva fjädrar, rättade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,
och se – det blev en svart fågel, en pratsam och tam korp.

Kristendomen var ett lejonbudskap, ständigt på jakt efter varmt och levande byte,
ett ungt lejon av Juda.
Men vi klippte dess skarpa, krökta klor, stillade dess törst efter hjärteblod
och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan, snål och vass som den pinande africus,
brännande som ökensanden.
Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll, aster, reseda och fromma rosor,
ett stämningsstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom! Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!
Giv den en doft av vildhonung och samum och säg sedan med Döpare-röst:
Detta är den seger som övervinner världen. Detta är kristendom.”
       (Kristendomen var ett örnevangelium- Ur Psalm och svärd 1936; Nils Bolander 1902-59)

Stränginstrument som gitarrer och min (numera drygt 20 år gamla) ukulele eller de fina stråkinstrumenten viola, violin och cello får sin ton och klang av att strängarnas ljud förstärks av ”trälådan”, resonanslådan. Vi har ju hört talas om ”Stradivarius”, italienaren Antonio Stradivari (1644-1737), som gjorde de finaste stråkinstrumenten – cirka 1100 violiner, violor och celli under sin levnad. År 2011 inbringade en äkta Stradivarius omkring 100 miljoner kronor på en auktion.

Jag har sett hur försiktigt professionella musiker hanterar sina dyrbara instrument och bär dem i kraftiga fodral, hårda på utsidan och vadderade inuti.
Tyvärr har jag inte varit lika försiktig med min reskamrat ukulelen (som kostade ungefär en tusenlapp). Den har ramlat i golvet vid flera tillfällen och fått en spricka som händiga vänner till mig har limmat vid två tillfällen. Den duger åt mig och låter tillräckligt bra för det primitiva sätt att spela som är mitt, när jag kompar mina sånger i ett gathörn eller i någon kyrka. Och skulle den gå sönder kan jag till nöds ha råd att köpa en ny. Men så kan man inte behandla ett dyrbart instrument.

Det är fascinerande att ett träinstrument som har 3-400 år på nacken har en resonanslåda som fortfarande får instrumentet att sjunga på ett sånt sätt, att musiker och kännare nästan är beredda att betala vad som helst för att få ha det och använda det. Och för varje år som går blir instrumentet bara kärare och dyrbarare.

Det slog mig alldeles nyss att du och jag har resonanslådor och instrument som har likhet med det dyrast tänkbara stränginstrument med en ovärderlig resonanslåda som vi ska hålla hel och oskadd.

Det är vår själ, vårt inre, vår äkthet och renhet, ja med ett klassiskt kristet ord – vår helgelse.

Varje vecka möter jag äldre och rent av gamla människor, som har rynkor och ”slitage” rent fysiskt men som har en oskadad ”resonanslåda” och vars ögon och ansikten liksom sjunger av underbar musik. Och ibland märker jag att en och annan person jag möter tycks se och känna något liknande när de möter mig. När det händer, kommer en stor förundran över mig och också en rädsla att få en skada på ”resonanslådan” som förstör ”instrumentet” helt eller delvis.

När jag hör om förkunnare och andliga ledare som efter många års ljuvlig ”musik” till omgivningen skadar eller krossar sin klanglåda genom att ge efter för penningbegär, lusta, stolthet eller njutning och missbruk, då ”gråter Guds änglar i himlen”, som Astrid Lindgren uttrycker det, och då känner jag och många andra sorg och förstämning.
Det är för väl att den store Instrumentmakaren till och med kan reparera resonanslådor med sprickor i, med det är ingen anledning att slarva med instrumentet.

Varje dag är en gåva, en nåd och ett nytt tillfälle att vara rädd om resonanslådan.
Må musiken ur våra liv strömma till Guds och människors glädje!

Jag skriver det här alldeles i slutet av veckan som avslutas med ”Första Advent”.
För oss moderna människor i västvärlden eller den så kallade ”kristna världen” har adventsveckorna blivit en hektisk och jäktig tid inför jul med pyntande och inköp av diverse julklappar och nya jultillbehör och kanske flera inbokade julbord och julluncher och julavslutningar i olika föreningar och aktiviteter och kurser.
Så har det ju inte alltid varit! Läs nedanstående text jag har plockat från Internet!

”När kristendomen och därmed det kristna julfirandet introducerades i Norden för ca 1000 år sedan infördes adventsfasta. Det innebar att man skulle vara återhållsam med mat och dryck och festligheter. Man skulle avstå från köttmat. Bröllop var förbjudna. Fastan var en förberedelse för den stora glädjehögtiden. Man skulle inte ta ut julen i förskott.

Även efter 1500-talet, när vi övergick från katolicismen till protestantismen och fastan som en följd därav försvann, har advent varit en tid av stillhet. Allt bullrande och stimmande arbete borde undvikas. Det var inte heller någon lämplig tid att påbörja viktiga saker. Det fanns en folklig föreställning om att ordet advent, antagligen på grund av den språkliga likheten, hade ett samband med väntan.” (Citat från sajten ”Juligen” juligen.se)

De senaste dagarna har jag på hemväg från solresa vistats i lugn väntan på flygplatserna i Las Palmas (Gran Canaria) och på Arlanda. Jag har haft gott om tid på mig och (som vanligt) haft min nästan ständiga inre dialog med Gud, där det till stor del handlar om att hylla och tacka och tillbe Honom, den store Skaparen, Guden och Frälsaren.
Jag blir mer och mer övertygad om att det är i dessa stunder av tillbedjan och lovsång till Gud som vi är allra mest ”produktiva” och nyttiga som människor. Samtidigt som jag gläder mig över att jag själv får ha detta privilegierade liv, sörjer jag över att kanske nästan ingen av alla jag ser omkring mig har upptäckt denna fantastiska och ständigt pågående gemenskap med den gode Guden.

Nu är det adventstid ännu en gång. Låt oss bestämma oss för att ta lite extra stunder i tystnad eller inre stillhet, kanske vid ett tänt ljus, och hylla den store Konungen!
Han kom i enkelhet för att ge oss sin gudomliga rikedom. Och det största i den rikedomen är Hans egen närvaro med oss och i oss.

Glad Advent!

Just nu är min fru och jag på bad- och solsemester i Playa del Inglés på Gran Canaria som ju är en del av Spanien och EU, även om Kanarieöarna ligger i Atlanten utanför Afrika. Denna ”Engelsmännens strand” som staden heter är i högsta grad nordbornas och skandinavernas strand, där man överallt allt hör svenska, norska och finska talas omkring sig på stränderna, gatorna och i de talrika restaurangerna.

Här finns ”vår kyrka i utlandet”, Skandinaviska Turistkyrkan med gudstjänster två gånger i veckan i Templo Ecumenico, vacker kyrka i glas och betong, byggd på 1970-talet som katolsk kyrka men också avsedd för ekumeniskt bruk. Och övriga tider håller Skandinaviska Turistkyrkan till i den nya lokalen Oasen nära köpcentret Yumbo. Där är det kafé på dagarna och kafémöten två kvällar i veckan och populär lunch med ärtsoppa och våfflor på torsdagar och organiserade utflykter tre dagar i veckan.
På grannorten San Augustin finns omtyckta SKUT:s verksamhet, dvs Svenska Kyrkan i Utlandet, ett inarbetat begrepp överallt i världen sen många år.
Men just nu vill jag skriva några rader om ”vår kyrka i utlandet”, där huvudsakligen svenskar och norrmän från alla möjliga kyrkosamfund inklusive lutherska kyrkan umgås och trängs vänskapligt och arbetar ihärdigt och frivilligt och ger imponerande gåvor till det som verkligen får betecknas som ”vår kyrka i utlandet”.
Vilka är dessa kyrkomedlemmar som gör ett så stort intryck på mig de här dagarna? Jo, det är nästan uteslutande pensionärer, som antingen bor här under hela eller delar av vinterhalvåret eller som i alla fall kommer hit ett par, tre gånger om året och som har gjort Turistkyrkan till sin kyrka. Och mitt intryck är att alla dessa också har ”sin kyrka” i Sverige eller Norge och även där finns med som aktiva och ”bärande” medlemmar.
Inför den säsong som började i oktober 2019 blev det av olika skäl nödvändigt att lämna kafélokalen intill Templo Ecumenico och skaffa en annan lokal. Då drog några eldsjälar igång en insamling för att skaffa ny lokal, och de lyckades att mitt i den skandinaviska  sommaren få in en miljon svenska kronor av de kringspridda ”församlingsborna” och övriga intresserade runt omkring i Sverige och Norge och kanske också på andra håll. Och så inskaffades den nya lokalen och sattes i ordning i expresstempo inför säsongsöppningen i mitten på okttober. Vilket engagemang och vilket generöst givande och vilka praktiska insatser!
Och i de två kafékvällar jag har besökt de senaste dagarna har cirka 150 personer varit där, många fler än som rymdes i de gamla lokalerna.

Den drivande kraften är väl delvis att det är skönt att ha en kyrka och verksamhet att gå till också här under vinterhalvåret. Men den bärande motivationen är att man genom Turistkyrkans verksamhet når och attraherar väldigt många skandinaver som sällan eller aldrig går i kyrkan hemma. Här är de avslappnade och kanske mer öppna för något nytt och också lite mer anonyma. En stor del av besökarna och deltagarna på utflykter, i kafét och i gudstjänsterna fyllda med sång och musik och välkända andliga önskesånger är just vanliga ”Svenssons” och ”Ola Nordmann”. Kyrkan är helt och hållet utåtriktad och öppen. Jag är stolt över ”vår kyrka i utlandet”, även om jag själv bara har funnits med som medverkande i liten utsträckning. Men – en eloge till alla mina fantastiska vänner här!

Den blixtsnabba förmedlingen av fakta, nyheter och katastrofer i vår tid gör att det är det största och värsta och häftigaste som talar högst och gör sig mest gällande. Vi hör om de stora siffrorna i inkomster, befolkningsmängd och antalet drabbade i katastrofer.
Det lilla antalet och den lilla människan kommer så lätt bort.

För en tid sen läste jag på nytt i Matteusevangeliets elfte kapitel i Bibeln Jesu ord om sin föregångare Johannes Döparen. Johannes hade vid det tillfället efter en kort tids offentlig verksamhet då han var på allas läppar, fängslats och sen strax efter avrättats av kung Herodes.
Jesus talar om Johannes som den störste av kvinna född. Men så säger han i nästa andetag det häpnadsväckande: ”Men den minste i himmelriket är större än han”.

Orden drabbade mig så starkt. Den minsta lilla ”vanliga” kristna människa har något och är något större än det största i Gamla Testamentets historia och persongalleri.
De här tankarna födde en sång med text och musik. Här kommer texten, och den är ju det viktigaste:
”Den minste i Guds Rike är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike – det är ju du och jag.

En liten bön kan bringa hjälp till den i bitter nöd.
Ett litet äkta korn av tro ger någon livets bröd.
En utsträckt hand i Jesu namn ger helande och kraft.
På Herrens väg finns mod och kraft mer än vi nånsin haft.

Ett litet ord, en tafatt gest kan trösta den i sorg.
En enkel förbön blir för någon både sköld och borg.
En kram, en varm blick kan förlösa någon frusen själ.
En enkel vardagsgåva får en annan mänska att må väl.

Mångmilavandringen består av många små, små steg.
Och hjältedåden görs av den som tror sig vara feg.
Att vara liten, det är bra, då finns det plats för Gud.
Små ord från oss kan kanske eka av Hans starka Skaparbud.

Den minste i Guds Rike är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike – det är ju du och jag.”

Låt oss inte förringa vad du och jag eller några få kan få betyda eller uträtta!
Ge inte upp! Gör det du kan göra!

Lyssna gärna på sången i en enkel inspelning med mig! Här kommer länken!

https://ingvarholmberg.se/sanger/den-minste-i-guds-rike-sangvideo-med-ingvar-holmberg/