Alla inlägg av ingvarh

Tankar om poesi

I går hade vi här hemma besök i ett par timmar av min svåger Jan-Erik som till yrket är lärare i bl.a. svenska  och mycket intresserad av litteratur.
Vid kaffestunden i soffan pratade vi poesi och läste också dikter för varandra.

Dikter har de senast årtiondena i huvudsak varit orimmade, medan äldre dikt alltid var på rim, på vers.
I min barndom och ungdom hade många, särskilt flickor, poesiböcker där kamrater och släktingar skrev små verser och bidrag. Jag har skrivit egna dikter sen tidig ungdom men aldrig haft poesibok på det sättet. Det var väl mest ”för tjejer”…

Poesin är kanske den första och tidigaste formen av litteratur, även om prosan i dag är dominerande på ett överväldigande sätt.
Jan-Erik sa i går att han trodde den rimmade poesin alltid kommer att finnas kvar, för rimmet gör dikten så stark. Jag blir glad över den tanken och tänker också på att estradpoesin och rapen och så kallad ”Poetry Slam” – poesitävlingar inför publik – är populära företeelser bland unga människor.

När jag skriver dikt är det huvudsakligen orimmat, men jag har skrivit massor av sånger som ju är rimmade dikter.

I dag på förmiddagen i min vanliga stund av bibelläsning och bön blev några ord av Jesus i Lukasevangeliet en tändande gnista till att formulera början på en dikt som sen efter en stund blev färdig. Jag har satt musik till den också i dag, men det var först en dikt. Jesus sa om Johannes Döparen : ”Jag säger er: Bland dem som fötts av kvinnor finns ingen större än Johannes. Men den minste i Guds rike är större än han.” (Lukas 7:28)
Här kommer dikten från i dag. Kanske kommer fler tankar om poesi vid ett annat tillfälle.

Den minste i Guds Rike
Den minste i Guds Rike
är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike
kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike
är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike –
det är ju du och jag.

En liten bön kan bringa hjälp till den i bitter nöd.
Ett litet äkta korn av tro ger någon livets bröd.
En utsträckt hand i Jesu namn ger helande och kraft.
På Herrens väg finns mod och kraft mer än vi nånsin haft.

Ett litet ord, en tafatt gest kan trösta den i sorg.
En enkel förbön blir för någon både sköld och borg.
En kram, en varm blick kan förlösa någon frusen själ.
En enkel vardagsgåva får en annan mänska att må väl.

Mångmilavandringen består av många små, små steg.
Och hjältedåden görs av den som tror sig vara feg.
Att vara liten, det är bra, då finns det plats för Gud.
Små ord från oss kan kanske eka av Hans starka Skaparbud.

Den minste i Guds Rike
är större än Johannes.
Den minste i Guds Rike
kan få se natt bli dag.
Den minste i Guds Rike
är redskap för Guds under.
Den minste i Guds Rike –
det är ju du och jag.

Ett fungerande samhälle

Jag är så tacksam att jag finns i ett fungerande samhälle. Ja, jag menar Sverige och jag menar min stad Norrköping och mitt landskap Östergötland.
”Men, hallå!”, säger någon. ”Titta på det där… och det där….! Det fungerar ju inte alls!”

Också jag ser ett och annat som jag blir frustrerad över.
Men i det stora hela har vi ju ett fantastiskt väl fungerande samhälle. Och just nu efter många veckors ovisshet så har vi också en regering. Och i både regering och riksdag och i kommunerna är det just nu en blandning av politiskt inflytande med kompromisser och realpolitik där representanter från olika partier får samarbeta och jämka med varann. Vi har en rödgrön regering som genomför en till vissa delar borgerlig politik.

Och ekonomin fungerar. De som inte har jobb eller kan arbeta har akassa eller sjukersättning eller andra stödåtgärder. Vi pensionärer har livets nödtorft och ibland mycket mer än det. Sjukvård och social omsorg är till stora delar fantastisk och tillgänglig för alla oberoende av ekonomisk eller social status.
Samhällsservice med röjning av vägar, cykelbanor och gångbanor efter snöväder fungerar otroligt bra, i alla fall jämfört med vad jag har sett i Ryssland, Ukraina och Kazakstan.

Strax före jul behövde jag ett nytt pass för en utlandsresa på nyåret. Det tog bara en vecka att beställa passet och få det till en mycket liten kostnad. I hur många länder som helst är det en jättedyr och mycket osäker och långdragen process att överhuvudtaget få tag i identitetshandlingar i allmänhet och utrikespass i synnerhet.

I går gjorde jag en liten dagsutflykt i Östergötland med länstrafikens bussar och tåg. Jag hade ett färdbevis med några dygnsbiljetter kvar sen jag för drygt ett år sen reste till Skänninge mer regelbundet, och jag ville passa på att använda någon resa på det medan det fortfarande fungerar.
Jag planerade resan i Östgötatrafikens app i min telefon och reste sen bekvämt på ”samma biljett”och med ytterst lite väntan mellan etapperna till Mantorp och Linköping med tåg och i Linköping och Norrköping med buss. Det blev hembesök med lunch och gemenskap i Mantorp, stadsbuss genom Linköping och en trevlig shoppingstund i orientaliska matbutiken Salam i Skäggetorps centrum och sen tåg och buss hem från Linköping till Norrköping och mitt hem i Vilbergen.

I Jemen riskerar flera miljoner just nu att svälta ihjäl. I Venezuela har det nyligen varit presidentval och i stora delar av omvärlden tvivlar man på att det har varit ett demokratiskt val. Många länder saknar nästan helt och hållet rättigheter och skydd för den enskilde medborgaren.
I många länder finns nästan inget av den infrastruktur och ordning och trygghet som vi svenskar tar helt för givet.

Låt oss fortsätta att protestera mot och agera mot missbruk och felaktigheter i vårt eget samhälle och land! Låt oss ständigt försöka förbättra villkoren för de utsatta i vår närhet!
Men låt oss också se allt det underbara som fungerar och vara tacksamma för det!

Jag är så tacksam att jag finns i ett fungerande samhälle. Ja, jag menar Sverige och jag menar min stad Norrköping och mitt landskap Östergötland.
Och jag tackar Gud, och jag är tacksam till alla som bidrar till detta fungerande samhälle.

Agera och reagera

Alla människor både agerar och reagerar.
Ändå är vi olika på så sätt att vi förmodligen som personer mer lutar åt det ena eller andra förhållningssättet.

Jag är nog en utpräglat agerande, ja, utagerande människa. Det påverkar också mitt sätt att reagera, så att jag ofta spontant kläcker ur mig något. Det kanske inte alltid är så balanserat och övervägt.

Om jag skriver aktion och reaktion blir det kanske ännu tydligare med de olika grundläggande förhållningssätten. Särskilt om reaktionen mest uttrycker sig i kritik.
Vi brukar tala om konstruktiv kritik, och det är väl en bedömning eller ”recension” som lyfter fram både positiva och negativa sidor. Om kritik enbart är negativ, att säga eller skriva om det man tycker är är dåligt eller felaktigt, så tycker den man kritiserar – kanske med rätta – att det är svårt att ta till sig kritiken. ”Fanns det verkligen inget positivt att tala om i förslaget, idén, projektet eller verket?”

Jag läste eller hörde en gång att ett negativt uttalande ”tynger ner” så mycket att det behövs tolv positiva uttalande för att balansera upp det. Hur vetenskapligt eller riktigt detta förhållande är kan jag inte bedöma, men jag tror det ligger mycket i det. För mig är det mycket lättare att ta emot kritiska och ifrågasättande synpunkter om de har föregåtts av någon eller några positiva kommentarer först, men jag kanske är ovanligt omogen…

Den som agerar ofta och mycket är väl ofta också kreativ, skapande eller har lätt för att kläcka idéer och hitta på projekt och aktiviteter.
Där behövs det naturligtvis att omgivningen i form av familj eller kollegor eller vänner reagerar. Och ju närmare man står ”idékläckaren”, desto mer ärlig kan man naturligtvis vara i sin reaktion, sina kommentarer.

Ändå tror jag det är viktigt med konstruktiv kritik och balanserade ”recensioner” – principen att säga tolv positiva saker för att väga upp en besk ”sågning” av något.
Lika väl som att barn behöver mer kärlek än kritik i sin uppväxt, behöver alla människor mer uppmuntran än ”nedmuntran” från omgivningen.

Ett ganska nytt begrepp i ledarskapsteori och företagstänkande är att vara ”proaktiv” snarare än ”reaktiv”. Reaktiv står då mer för att inte ha initiativet utan mest behöva rätta sig efter vad andra gör och vad som händer. Risken är då att det blir många ”brandkårs-utryckningar”. Att vara proaktiv är då att i förväg förutse invändningar och problem och ha en lösning på dem redan. Det är säkert bra att vara ”proaktiv” om man klarar det.

Jag läste just på internet i en artikel på engelska en annan sak som kanske hör ihop med att agera och reagera: Författaren vill göra en nyansskillnad på ”reaktion” och ”respons” (de engelska orden är verben ”react” och ”respond”). Då skulle ”reaktion” vara mer den spontana, instinktiva reaktionen som beror på olika (ofta negativa) erfarenheter vi har sen tidigare. ”Respons” skulle då stå för ett svar eller uttalande, då vi stannat upp lite och vägt vår reaktion och ger ett lite försiktigare svar.

Även om nyansskillnaden låter lite krystad, så är själva tanken kanske inte så dum.
Det är kanske lite som att när man blir arg eller upprörd eller ledsen ”räkna till tio” innan man reagerar.

Nu, käre läsare, får du reagera. Hoppas du förstår vad jag ville säga!
Jag, för min del, får väl fortsätta att vara kreativ och utagerande – och i det ibland eller ofta göra ett och annat fel. Bättre det än att inte göra något alls, tycker jag själv. Och så behöver jag själv träna mig i att ”räkna till tio” innan jag reagerar, bedömer eller kritiserar andras uttalande, handlingar eller verk.

Återställare

Vad tänker du på när du hör ordet ”återställare”?

Kanske det vanligaste är drinken man tar ”dagen efter”. Så här förklarar Wikipedia ordet: En återställare är en alkoholhaltig drink som man dricker för att lindra baksmälla. Det är omtvistat om återställaren har verklig medicinsk effekt, eller om den mest är ett tecken på alkoholism.”

Jag fascineras av begreppet ”återställd” och ”återställelse” i vidare mening. Vi talar om det i samband med sjukdom och tillfrisknande. Att bli helt återställd är ofta inte vår verklighet, utan vi blir något eller avsevärt bättre. De gånger man blir helt återställd och precis i samma skick som före skadan, olyckan eller sjukdomen, då skattar vi oss lyckliga.
Vi lever i en ofullkomlig värld med defekter och ”trasigheter”, och det får varje människa uppleva mer eller mindre under livets gång. Det är naturligt att vi känner oss nästan osårbara när vi är unga och friska, men allteftersom åren går får vi erfarenhet av krämpor, sjukdomar och defekter också i vår egen kropp och själ. Vi kanske får använda de ord som en härlig man i min kyrka använder, då man frågar honom hur det är: ”Det är mycket som är bra.” Det är en fras som är ärlig och samtidigt uttrycker en positiv inställning.

I den kristna tron och Bibelns berättelser finns det många uppmuntrande exempel på fullkomlig återställelse och återupprättelse. Gud som har skapat universum och också naturlagarna är också undrens Gud, som ofta griper in i svaga, bristfälliga människors liv och gör dem återställda.

Jesus var under sin verksamhet på jorden så mycket upptagen med att bota och befria människor, att många såg honom som Läkaren som rådde på de mest omöjliga fall. Ofta står det just i evangelieberättelserna ”genast var han / hon återställd”. I den kristna kyrkans uppdrag ligger också att be för de sjuka och på så sätt bringa helande. I nästan varje kyrka förekommer det någon gång eller ofta att präster och pastorer och lekmän ber för människor om helande, ibland genom handpåläggning och ibland genom att smörja en droppe olja på den sjukes panna (en bild på den helige Andes närvaro).

Det finns hela tiden exempel på bönesvar och helande i olika grad som svar på bön. Jag är övertygad om att ju mer vi ber och handlar inom det här området, desto mer bönesvar och helanden får vi se. Ofta är bönesvaret och helandet bara delvis, och ibland ser vi ingen påtaglig förbättring alls. Kanske får vi nöja oss med att i den här ofullkomliga och skadade världen blir inte allt återställt alltid. När ondskan och djävulen en gång är borta för alltid finns ingen sjukdom och nöd eller död, men vi är inte där än.

Ändå är jag inte nöjd. Jag tror det är Guds vilja att det ska ske mer direkt och omedelbart helande och att människor blir helt återställda. Jesus Kristus var den underbare Återställaren, Läkaren och Herren här på jorden och i evighet. Han har gett sina egna efterföljare uppdraget att bringa läkedom och återställelse överallt på jorden. För detta vill jag längta, hoppas, tro och be och handla så länge jag lever. Var med, du också, i den gudomliga återställelsens och återupprättelsens tjänst!

Toner & tankar 22 jan 2019 med Ingvar Holmberg

Ingvar Holmberg spelar diverse sånger med anknytning till gudstro och kontakt med det gudomliga. Han fortsätter också sin högläsningsserie med avsnitt ur hans helt nya bok ”Ordslöjd”. Där blandas dikter, psalmer och prosatexter författade av Ingvar Holmberg.
Programmets prosastycke heter ”Hjärtats språk” och tar upp olika sidor av modersmål och svenska i ett mångkulturellt Sverige.
För att lyssna, klicka på länken nedan och tryck sen på ”play”-knappen!
https://archive.org/details/TonerTankar190122

 

God aptit

Jag har alltid haft god aptit.
Som barn var jag blixtrande snabb och aktiv och ständigt igång med lekar och sport och ofta också med bus av olika slag. Min barndom tillbringade jag i södra Indien och i ständig kontakt med både västerländsk matkultur och den underbara indiska maten. Både på svenska skolan och hemma i familjen på loven var kockar och köksanställda förstås indier som något sånär kunde laga västerländsk mat men som var bättre på den kryddstarka indiska maten och de intensivt söta och ofta fettdrypande efterrätterna och sötsakerna. Och jag var ständigt hungrig och tyckte om allting. Svenska skolan hade också anlitat Mrs. Gomperts som lärare i engelsk konversation (och engelsk kultur), och av henne fick vi bekanta oss med scones och te och något som hette watercress. (När jag nu cirka sextio år senare kollar på internet vad det är, får jag reda på att det på svenska heter vattenkrasse eller allra helst källfräne.)

När vi fick vår veckopeng av husföräldrarna sprang vi ofta ner i basaren och gick in på någon av de enkla indiska restaurangerna och åt en dosai, en frasig och syrlig rispannkaka med starka såser till.
Det är än i dag en av mina absoluta favoriträtter och har enligt rapporter dykt upp på matsedeln på en av de indiska restaurangerna i Malmö.

Att njuta av maten är en gåva. När jag tänker på det har min kärlek till mat och ätandet starkt samband med mina år i Indien både som barn och vuxen. I Indien, där många människor saknar nog att äta, finns det naturligt nog en glädje att ha mat framför sig, och man ser verkligen hur folk njuter av maten. På många av de enkla och billiga restaurangerna med vegetarisk mat där jag själv har ätit på otaliga resor i Sydindien har jag ofta sett trådsmala kvinnor stoppa i sig otroliga portioner med god aptit. Ja, naturligtvis människor med annan kroppsbyggnad också, men det gemensamma för de flesta var glädjen över maten.

När jag blev vuxen och inte rörde mig oupphörligt, så fanns min aptit kvar och jag ökade rejält i vikt och har kämpat med det under många, många år nu. Men glädjen över mat vill jag inte vara utan. Det är tur att jag inte förknippar ett meningsfullt liv med att vara smärt och smal och snygg och välklädd.

Aptit handlar om så mycket.
Vi talar ibland om aptit på livet. Det är ett bra uttryck, tycker jag.
Många människor är blasé, utleda på det mesta.
De senaste dagarna har jag tänkt på vilken skatt det är att fortfarande ha aptit på livet långt upp i åren. Att glädja sig över naturen och årets växlingar, att ha aptit för gemenskap med människor och nya upplevelser, att kunna glädje sig över kärleken med sin livskamrat sen ungdomen.
Att fortfarande tro både på människors goda vilja och Guds omsorg, kärlek och beskydd, det är underbart. Och aptiten på livet ska inte vara ett destruktivt begär – ett begär efter ständigt mer, ett begär som sätter sig själv i centrum utan hänsyn till andra och omgivningen.

Just nu är jag med två av mina favoritpersoner – min fru och min dotter – i Egypten alldeles på stranden av Röda Havet med kristallklart vatten och hundratals vackra fiskar att se på genom min snorkelutrustning.
Och vi har en vecka på ett fint hotell med ”All inclusive”, det vill säga all mat och dryck ingår i priset och det är bara att ta för sig hur mycket eller hur lite man vill. Kan det bli bättre?

Vi brukar i Sverige säga till varandra: ”Smaklig måltid!”. Fransmännen säger ”Bon appétit!” Det betyder ”God aptit!”

Jag önskar dig ”God aptit!”. Jag önskar dig också Guds välsignelse och närvaro i ditt liv.
” Smaka och se att Herren är god. Salig är den som flyr till honom.” (Psaltaren 34:9)