Förra veckan hade jag semesterledigt helt och hållet – både från min blogg och hemsidan för övrigt.
En del har det att göra med att jag tillsammans med min fru var på Öland hela veckan, men ganska många gånger har jag ju skött veckans blogginlägg på resa.
Men nu hade jag riktig semester, även om det sägs att vi pensionärer inte har semester. Och vi 70-plussare ska ju egentligen hålla oss hemma och i karantän….

På norra Öland hade vi i alla fall en härlig vecka trots det mycket växlande vädret. Vi bodde i vår billigt hyrda stuga med grästak hos goda vänner sen många år. Att fina dagar sitta utanför stugan och äta frukost mitt i grönskan är en fin upplevelse, när man bor i lägenhet några trappor upp.

Vattentemperaturen är ett ganska viktigt samtalsämne för mig (som har egen badtermometer med mig), och de två första dagarna njöt jag häpet av 25 grader i det klara vattnet vid Tingskullens badplats. Sen den tredje dagen var det nere på 18, och en dag var det bara 17.

Jag har haft med mig videokameran och förtjust filmat cikoria, vallmo, rosor, solvända, blåeld och väderkvarn och stora ekar och mycket annat.

Och jag har njutit av gemenskap med kristna vänner i Pingstkyrkan Filadelfia i Södvik med aktiva och entusiastiska medlemmar i trädgårdsgudstjänst, bönemöte inomhus och hamnmöte som genomfördes trots ihärdiga regnskurar hela eftermiddagen innan. Men så sken det upp alldeles i sista minuten, och den trosfriska lilla församlingen kunde genomföra sommarens första sånggudstjänst med ganska många åhörare (utan att överskrida 50-personersgränsen).

Att äta goda öländska kroppkakor med lingonsylt och grädde i solskenet vid ett bord för två utanför en kroppkaksbod, det är också en njutning, liksom att äta pizza i kvällningen utanför vår värdinnas sjöbod hon ärvt från sin mor.

Annars har jag njutit mycket av hemester den här sommaren, men det smakade bra med semester borta förra veckan.

Hoppas du, käre läsare, har möjlighet att njuta av sommaren!

Om den förtjusande svenska sommarens skönhet har jag alldeles nyss skrivit en dikt på vers – alltså en sångtext, som jag också har komponerat musik till. Och med mitt midi-keybord kopplat till datorn och med lite filmklipp från den här veckans promenader och tagna med min enkla lilla videokamera så har det blivit en riktigt ”somrig” och njutbar sångvideo.
Ja, det är fantastiskt hur modern teknik hjälper oss att uttrycka oss själva! Vårt ansvar är ju vad vi ”släpper ifrån oss” av våra känslor och tankar.
Här på hemsidan finns sångvideon också, men nedan får du texten i dikten/ visan. Om du vill ha noter, så kan jag skicka dem till dig. I kontaktfliken finns uppgifter.

Alla trädgårdar är mina
Alla trädgårdar är mina
men inte arbetet i dem.
Alla parkerna så fina
går jag i som i mitt hem.
Jag vandrar genom sommarns rum,
förtjust och hänförd, ibland helt stum.
Alla trädgårdar är mina
men inte arbetet i dem.

Tittar in där över grinden
på buskar och en blomrabatt.
Dofter kommer genom vinden,
jasmin och rosor dag och natt.
Nån blomma tar jag med mig sen,
och tankfullt luktar jag på den.
Tittar in där över grinden
på buskar och en blomrabatt.

Alla träd är mina vänner,
de unga och de gamla, grå.
Pilen som jag riktigt känner
och ger en kram när jag ska gå.
Cypressens barr uti min hand
ger doft från min barndoms Indialand.
Alla träd är mina vänner,
de unga och de gamla, grå.

Lägenhet på sjätte etagen,
bekvämt och smidigt bor jag där.
Bilen har jag i garagen,
ifall min resa längre bär.
Som en kung på min balkong
nynnar jag en sommarsång.
Lägenhet på sjätte etagen,
bekvämt och smidigt bor jag där.

Alla trädgårdar är mina
men inte arbetet i dem.
Alla parkerna så fina
går jag i som i mitt hem.
Jag vandrar genom sommarns rum,
förtjust och hänförd, ibland helt stum.
Alla trädgårdar är mina
men inte arbetet i dem.

(Skrivet, komponerat, filmat och arrangerat, inspelat och producerat 24-25/6 2020
av Ingvar Holmberg)

Många av oss, inte minst vi 70-plussare, väntar och längtar otåligt efter mer normala förhållanden för umgänge, aktiviteter och kontakt med andra.
Och vi som älskar kyrkan och församlingens gemenskap saknar de regelbundna samlingarna tillsammans med varandra och med pastorer och församlingsledare.
Både stora och små kyrkor har under Coronasmittans tid lärt sig bemästra modern teknik och har gudstjänst eller kortare andakt på nätet för församlingsmedlemmarna och andra intresserade. Det är alltså inte någon brist på Guds ords predikan eller på andlig sång.
Men det är brist på oaser, där ”pilgrimer” på resa kan sitta tillsammans och utbyta tankar och erfarenheter.

Jag märker att både jag själv och andra omkring mig har utvecklat olika sätt att hitta de där ”oaserna”. Det blir allt vanligare att jag här i höghusområdets grönområden ser små grupper av människor på bänkar eller egna stolar sitta på lite avstånd från varandra och prata och äta och umgås.

Och själv har jag hittat en förtjusande oas den senaste veckan genom att söka lite i mö-tesannonsering och program i tidningen och på internet. Vidablickskyrkan här i Norrköping har inte bara webbgudstjänster utan erbjuder friluftsgudstjänst med dop och nattvard, bönesamlingar och grillkvällar och varm gemenskap. Och allt detta ordnas med hållande av distansen och användande av handsprit och handskar hos dem som förrättar riterna och med bra följsamhet för Folkhälsomyndighetens råd och föreskrifter.

Det är verkligen föredömligt!
Med glädje har jag besökt några samlingar de senaste dagarna och känt mig välkommen.

Säkert finns det liknande oaser runt omkring både här i Norrköping och Östergötland och lite överallt i Sverige. Vi får leta oss fram till dem.

Det sägs att vissa djur kan känna ”doften” av vatten på långt avstånd och på så sätt kan de överleva i en tid av torka. Låt oss inte vara så avtrubbade i vår andliga känslighet att vi bara ger upp och blir utmattade i onödan!

Ett mycket stort antal människor i vårt land besöker i vanliga fall kyrkan varje vecka. Det är faktiskt en folkrörelse helt jämförbar med besökare på diverse sportevenemang.
Nu har i all hast i samband med Corona-pandemin så gott som alla kyrkor ställt om till webbgudstjänster som finns tillgängliga alla timmar på dygnet för den som vill höra predikningar och kristen sång.

Och flera av mina kristna vänner följer i dag fler gudstjänster och hör fler predikningar än de nånsin gjort förut, till och med under årtiondena på 40- till 70-talen då många församlingar hade fyra, fem gudstjänster i veckan i stället för som nu oftast bara en eller två.

De som är online, dvs har möjlighet och kunskap att vara uppkopplad på internet eller ”nätet”, kan uppleva eller konsumera massor av ”andlighet”, och de som inte har lärt sig den moderna tekniken får kanske nöja sig med SVT:s eller Sveriges Radios ofta utmärkta gudstjänster. Många har ju också Kanal 10 eller andra kristna TV-kanaler som sänder enbart kristna program.

Är risken snarast nu att vi är för lite ”offline”, dvs då vi lägger undan telefoner och surfplattor och lämnar TV-tittandet till förmån för gemenskap i verkligheten?
Även om vi ska hålla distans till andra rent fysiskt och inte tränga ihop oss, så kan vi ju samlas på samma ställe och se varandra i ögonen och sjunga och be tillsammans. Just nu i den ljuvliga svenska sommaren kan vi ju mötas utomhus, och vi kan var och ha med sin kaffekorg. Folkhälsomyndigheten och experterna lär oss ju att det är mindre risk att bli smittad utomhus än inomhus.

Häromdan träffades vi ett 10-tal 70-plussare på gräsmattan utanför vårt höghus och hade samling med lite prat och sång och bön och en fikastund. Visserligen fick vi jäkta lite för att hinna med alla momenten eftersom regndropparna började komma allt tätare. Men vilken glädje det var att mötas!

För kristen gemenskap och andlighet är inget man håller på med ensam framför en liten eller stor skärm, när det inte är nödvändigt. Det är mötet med Gud tillsammans som vi behöver.
Därför ska vi vara rädda om och uppsöka alla tillfällen vi kan och möta åtminstone några och vara ”offline” för att tillsammans ”koppla upp oss” till kontakten med det himmelska och gudomliga. Och jag tror att detta är kännetecknet för levande och krismedvetna kyrkor i dag, att man har stor uppfinningsrikedom i att skapa och inspirera till skapandet av mötesplatser i den fysiska verkligheten. När jag läser om gudstjänster arrangerade i trädgårdar och parker, om grillkvällar på kyrkans parkeringsplats, då blir jag glad.

Det kan ju mycket väl hända att vi inte kan mötas fler än 50 personer under lång tid framöver. Då kan vi inte sätta allt på ”paus” och nöja oss med de många gudstjänsterna och andliga programmen vi kan ta del av i soffan hemma med kaffekoppen i hand. Och här har vi alla ett ansvar – både församlingsledare och vi gräsrötter.

Om jag får välja mellan ”online” och ”offline”, då väljer jag ”offline”.

Den här sommaren sker ju många av mina utflykter till fots, och jag har blivit något av en vandrare. Det hänger delvis samman med att jag mycket odramatiskt i höstas bestämde mig för att sluta spela golf, fast golfen har gett mig både motion och massor av glädje och naturupplevelser i många år nu. Och jag slutade spela när jag tyckte golfen var rolig och gick bra.

Lite hängde mitt beslut ihop med att jag under något år nu har fått mer och mer längtan efter att förenkla mitt liv på olika sätt. Och en del var att i stället för golfen börja vara ute och gå och röra på mig på annat sätt. Om en del andra saker kanske jag pratar eller skriver någon annan gång, när jag själv har kommit lite längre i att leva livet enklare.

Men jag blev väldigt glad över en mening i ett brev från vännen Håkan, som jag har fått kontakt med igen efter rätt många år. Jag har bott på många ställen och besökt många andra platser en hel del, och därför blir det naturligt att närmare kontakt också med mycket trevliga och intressanta människor oftast bara blir någon gång ibland.
Jag fick ett kort svar med ett par kommentarer på ett följebrev jag skrev nyligen i samband med en personlig video jag lagt ut på min hemsida och YouTube – ”Liv & hopp trots Covid-19”. Där finns rätt mycket videoklipp från naturen och en del personliga reflektioner.
Håkan skriver: ”Du visar att i det enkla bor det vackra!”

Detta är precis det jag skulle vilja förmedla genom mitt liv på olika sätt!
Det enkla är ofta det vackra, ja, det vackraste och bästa.
Vi vill gärna krångla till saker och ting. Så sa ju också en talare en gång: ”Ja, det här verkar enkelt, men vänta bara tills jag har förklarat det hela!”

En av mina huvuduppgifter i livet har varit att förklara Bibelns budskap för olika kategorier av lyssnare. Att förklara är ju motsatsen till att fördunkla eller krångla till. Bästa beröm jag har kunnat få efter att ha predikat en stund eller sjungit en av mina sånger är faktiskt att höra att det var enkelt att förstå. En av mina stora förebilder i andlig sång och musik är Göte Strandsjö, genuin skåning från Skanör (1916-2001). Han var sångpedagog och professor vid Musikhögskolan i Malmö och var också en from kristen och en av Pingströrelsens sång- och musikledare under många år. Många av hans sånger är så enkla men ändå så djupa och slitstarka, precis som hans eget framträdande när han själv sjöng eller spelade och talade. En pärla är hans sång ”Som när ett barn kommer hem om kvällen” (Segertoner 517):
”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn,
så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma.
Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig.
Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.”

I tisdags vandrade jag med min ryggsäck de fem kilometerna till Ensjön och den lilla badplatsen vid Öbonäs. Några hundra meter innan sjön fick jag vid vägkanten syn på flera stånd med doftande kaprifol. Jag plockade en blomma och gick och luktade på under resten av vandringen, också på tillbakavägen. Och framme vid badplatsen där vid åtta på morgonen var jag ensam. Jag tog på mig badbyxor, gick i och simmade lite i tjugogradigt vatten (jag mäter temperaturen med barnslig förtjusning med medhavd termometer). Så tog jag på mig torra byxor och drack kaffe med ostmacka av mitt eget mörka bröd. Efter en stund i solskenet och fågelsången gick jag hem i en dryg timme igen och luktade på min kaprifol.

Vilka påkostade resor eller utflykter ger större välbehag än dessa tre timmar härom morgonen?
I det enkla bor det vackra.