Rubriken ovan är med flit dubbeltydig.
I första hand tänker jag på ett litet projekt jag har haft de senaste veckorna med att ordna batteridrift till mitt digitala piano, så att jag kan ta med mig pianot ut i naturen och spela och sjunga och videofilma lovsånger långt från alla eluttag. Med hjälp av ett bilbatteri och lite kablar och kontakter och krokdilklämmor har jag fått ”energi till lovsången i sommarvärmen”. Något har jag spelat in helt på egen hand, men mest har jag haft hjälp vid kameran av min svåger och vän Jan-Erik. Under två, tre av de varmaste dagarna den här sommaren har vi spelat in nästan 20 bibelvisor och lovsånger där jag har skrivit och skapat musiken och till en del av sångerna också texten.

Annars är det bibeltexter som jag har tonsatt under en lång följd av år. Det ger en alldeles särskild tillfredsställelse att göra musik till 3000-åriga texter ur Psaltaren eller 2000-åriga texter ur Bibelns Nya Testamente.

Energi till lovsång handlar förstås mer om andligt liv än om batterier och krokodilklämmor.

Jag är så tacksam över att den andliga sången och lovsången till Gud och hänförelsen över Gud har funnits i mitt liv sen barndomen och tonåren. En minnesbild jag har från kanske 10-12-årsåldern i Indien på Svenska Kyrkans internatskola i Kodaikanal i Tamil Nadu (ett bergsparadis på omkring 2000 meters höjd över havet) är en gudstjänst i Lutherska Kyrkan där i skolans regi. Min kamrat Per-Olof viskade till mig under psalmsången: ”Sjung en sån där andrastämma som du brukar göra!”. Det märkliga är att jag inte kommer ihåg att jag sjöng egna andrastämmor då, bara att han sa så där.

Ända sen dess finns en stor blandning av psalmer, väckelsesånger, bibelvisor och andliga sånger och lovsånger i hjärtat och minnet och i ”fingrarna” när jag sitter vid pianot. Och under årens lopp har jag skrivit många sånger som förstås också är en del av min repertoar och min historia, även om jag inte är säker på att några av dem lever kvar efter att jag har lämnat jorden.

Klagosånger och missnöje och gnäll vill jag helst inte ska förknippas med mig – hellre glädjesånger och lovsånger!
Och nu har jag fått förverkliga en längtan att kombinera kärleken till naturen, till Gud, till Bibeln, till sången från pianot de senaste dagarna. Jag är tacksam.

Ibland ber jag om ursäkt bland folk jag träffar, för att jag inte kan så mycket poplåtar eller vanliga visor. Egentligen behöver jag ju inte det. Jag kan massor av de sånger som jag vill sjunga och förknippas med. Det får räcka!

Jag har alltså energi till lovsången i sommarvärmen – både på ett och två sätt.
Det önskar jag dig också. Bara En är värdig lovsången – den Treenige Guden – Fadern, Sonen och den helige Ande.

Spela gärna min video med de tolv sångerna som jag just fick färdigt och uppladdat på YouTube sent i går kväll! Och sjung med i texterna! Nynna eller tala orden! Länken kommer här:

När Coronapandemin i vårt land i juli 2021 håller på att gå ner till en mer hanterbar nivå och situation, börjar de spontana mötena och samtalen komma tillbaka mer och mer. Vi har lärt oss att inte gå för nära andra, och vi tar inte i hand eller rör vid andra lika mycket som innan Corona, men vi uppskattar rörelsefriheten och tittar kanske upp från våra telefoner och skärmar lite mer – förhoppningsvis.

Ett sätt att få kontakt är att hålla något i vår hand när vi är ute, och det vanligaste då är kanske ett ”snöre”, ett koppel med en hund i andra änden. En del som är ute och går med hund i ett koppel eller ett ”koppel med hundar” är så fullt upptagna med att vara djurvänner att de knappast ser människor med mindre de också är hundägare. De sällskapen kallar jag i ett par av mina dikter för ”hundar och deras människor”. Men många med hundkopplet i handen vill gärna få en pratstund med andra människor, och då blir hundägandet upphov till många spontana små möten och samtal.

På somrarna vid de olika badplatserna har jag ofta ett snöre i handen, men inte ett hundkoppel utan ett tunnare snöre som min orangea badtermometer hänger från. Jag brukar mäta vattentemperaturen där jag badar och får genom det många trevliga små samtal med vattentemperaturen som utgångspunkt.

Foton 2021: 1 Selfie från Vadstena Camping;  2 Malin Pettersson (Dalbystrand, Slätbaken)

De små samtalen om väder och vattentemperaturer – och hunden vi är ute med – är värdefulla i sig själva och kan ofta leda till lite andra kommentarer om det vi tänker på och är intresserade av. Själv ”kläcker jag” ofta ur mig något om andlig sång och musik och att jag går i kyrkan och tror på Jesus och har mött trossyskon i olika länder. En och annan gång blir det ett djupare samtal, men oftast inte. I vilket fall som helst är det ett ”Människors möte”, som Hjalmar Gullberg kallar det i sin geniala dikt i slutet av de här raderna.

För många år sen lärde jag mig något viktigt av min vän Rune i Örnsköldsvikstrakten. Han berättade en gång (och jag såg det själv många gånger i hans sällskap): ”Jag hälsar på och pratar några ord med alla jag träffar”.
Jag har inte riktigt nått dit än, men jag är i alla fall en bit på väg.

Här kommer Hjalmar Gullbergs dikt:

”Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.”

(Hjalmar Gullberg: Människors möte; ur ”Att övervinna världen” 1937)

Mitt eget huvudintresse för andlig tjänst för Guds Rike nuförtiden som pensionerad pastor och missionär är att sjunga och berätta om Jesus för människor i Sverige och själv leva ett liv i bön och lovsång och förhoppningsvis smittande glädje. Samtidigt gläds jag över andras passion för andra uppgifter i ”trons goda kamp” som Paulus kallar det kristna livet.

Min bror Philip har de senaste åren alltmer gått in i ett spännande arbete som missionsorganisationen Ebenezer / Operation Exodus utför genom att på olika sätt hjälpa judar i olika delar av världen att vända hem till Israel. För det judiska folket och de bibliska texterna är den judiska identiteten mer förknippad med själva landet Israel än för alla andra folk – förmodligen.

I den klassiska frikyrkorörelsen under de senaste århundradena har kärleken till Jesus och Bibeln varit självklart förknippad med en kärlek till Bibelns speciella folk och Jesus egen nation judarna. Man har levt i kallelsen att ”välsigna Israel” och be för det judiska folket och Israel. Och när Israel på nytt blev en egen nation 1948, så jublade frikyrkofolket i Sverige och såg tidstecknen i Bibelns profetior gå i uppfyllelse och Jesus återkomst till jorden nära.

Det är inte lika självklart för de olika kyrkornas medlemmar i Sverige att ”heja på Israel” i dag, inte minst för att den allmänna opinionen och medierna och politikerna i dag med enögdhet och tunnelseende hejar på palestinierna och deras olika fraktioner och samtidigt ger Israel skulden i de flesta konfrontationer som blossar upp i Israel och dess grannländer.

I senaste numret av Ebenezers informationsblad har Philip rapporterat och berättat mycket som jag inte visste om och som verkligen behöver spridas i vårt land med dess märkliga blandning av högljudda rop mot antijudiska yttringar i Sverige mot synagogor och samtidigt ensidiga fördömande av staten Israels försvarande av sitt folk och territorium.

Ett citat från det jag just läste följer här:
”Av medias rapportering kan man få intrycket att båda sidorna i konflikten är lika goda kålsupare. Ingenting kan vara mer felaktigt! Det finns verkligen ingen moralisk likvärdighet mellan Israel och Gaza. Israel är ett demokratiskt land som försvarar sig mot angrepp. Israels försvarsmakt IDF följer krigets lagar och gör allt för undvika att civila drabbas. Den brittiske översten Richard Kemp som tjänstgjort i krigs- och konfliktzoner i Nordirland, Bosnien, Makedonien, Irak och Afghanistan har uttalat sig om IDF på följande sätt:
Israel – världens mest moraliska armé.
Israels försvarsmakt IDF gör mer för att säkerställa civilas rättigheter i en krigszon än någon annan armé i krigets historia. Varför förhåller det sig så? För det första är Israel ett anständigt land med västerländska värderingar, byggt på demokratiska principer. Israel har inget intresse av att föra krig, inte mer än t ex Belgien. Faktum är att Israel aldrig har startat att krig. Det enda skälet till att landet gått i krig är för att försvara sig. Och det har varit tvunget att försvara sig därför att det till skillnad från Belgien är omgivet av länder och väpnade grupper som vill dess undergång. För det andra utövar judendomen med sin oöverträffade moraliska standard ett avgörande inflytande på Israels medborgare. Detta säger jag som icke-jude. För det tredje utgörs Israel försvarsmakt till överväldigande del av soldater som är vanliga medborgare och vill försvara sina hem.Till skillnad från IDF är Hamas en islamistisk terrorklassad grupp med det uttalade målet att Israel inte ska få finnas. Hamas begår dubbelt krigsbrott: med avsikt skjuter de raketer mot civila i Israel och de avfyrar sina raketer i närheten av skolor, sjukhus och moskéer i Gaza. Hamas och Islamiska Jihad avfyrade mer än 4 300 raketer mot Israel. Av dessa föll 680 innanför Gazas gränser. Flera av de civila dödsfall som skedde under konflikten orsakades av de egna raketerna.»

Själv kommer jag att fortsätta med det som är min egen kallelse i dag, och det handlar om att berätta om Jesus och förmedla hans budskap, kärlek och kraft till människor i Norrköping och Sverige, men jag är mycket tacksam för Philip och alla andra som med sin egen passion för det judiska folket och Israel bidrar till att motverka enögdhet och tunnelseende vad gäller synen på Israelfrågan. Och jag vill fortsätta att välsigna Israel, även om jag inte kan välsigna allt som händer, när ett land desperat försöker försvara sitt land och sin existens. Jag längtar efter Messias kommande fridsrike.

För mer information från Ebenezer, se följande länkar:
www.operation-exodus.se www.operation-exodus.org (internationella sajten)