I går var jag med på en mycket stimulerande seminarie- och gemenskapsdag i Pingst Pastor Senior, ett nätverk för pensionerade pingstpastorer och deras respektive. Vi möttes i Södertälje på Pingstkyrkans församlingshem Humlan till måltider, prat, fina föredrag och sång och bön. Var och en tog sig dit för egen maskin och allt övrigt bekostades av samfundet Pingst.

En av föredragshållarna var Monica Winerdal, pensionerad pingstpastor och folkhögskollärare.
Hon ledde en uppskattad föreläsning med inlagt gruppsamtal om att åldras vackert och att upptäcka sin potential och hitta sina områden att finnas och verka i.
Vid sidan av egna insikter och olika citat av flera kända personer delgav hon också en del tankar från boken ”Den fjärde åldern” av Patricia Tudor – Sandahl, välkänd författare och psykoterapeut.
För att ge en glimt av innehållet i seminariet återger jag en av powerpointbilderna Monica gav:
Sju utmaningar för oss åldrande människor ”i fjärde åldern”:
1 Var levande! – Inte göra mig mindre än vad jag är.
2 Lev i verkligheten! – Hur är det i dag? Vad vill jag ändra?
3 Var dig själv! – Stå fast vid det jag tror på.
4 Våga darra! – Lidande och smärta hör till livet.
5 Vårda ditt inre! – Åldras vackert!
6 Öppna dig! – Vad är oöppnat i mitt liv?
7 Våga vara vis! – Ta vara på mina erfarenheter.

Den här dagen mötte jag, samtalade jag med och hörde ganska många i åldern 65-80 som verkligen åldras vackert och lever ett rikt liv och förverkligar sina gåvor:
Daniel som själv har rötter i Polen och som engagerat gav en mycket annorlunda bild av situationen i Polen i dag än som är den ”politiskt korrekta” och vanliga i svenska media
Lilian och Ingemar som sjunger och spelar lika bra som för trettio år sen och som är i full verksamhet i sin kyrkas gudstjänst- och musikliv
Sune som tillsammans med sin fru förutom att fungera i sin kyrkas verksamhet och internationella arbete också fyller en viktig roll i sina barnbarns liv och vardag ett kvarter bort
Sten-Gunnar som talar till oss och säger att hans tre hjärninfarkter och skadorna och svårigheterna som har uppstått efter det nästan är det bästa som har hänt honom och har gett honom många positiva effekter som han tackar Gud för
… och flera andra.

Själv känner jag ett slags inre bekräftelse och stark glädje och mening i att se och leva i det jag har framför mig och kan göra. Jag behöver inte vara upptagen med vad jag inte kan eller inte har eller vad andra kan göra bättre. Mitt liv är så fullt av meningsfulla saker som jag själv tillåter och vill. Och samtidigt har jag min frihet att ta ledigt, att låta saker ta den tid de tar, att hinna tänka tankarna färdigt, att hinna läsa bibelorden i lugn takt och halvhögt för mig själv, att hinna be till Gud utan att stressa.

Är detta kanske en del av att åldras vackert?
Jag nästan tror det….

Alldeles nyss hände något oväntat.
Jag står efter kassan i min vanliga matvaruaffär nära där jag bor och packar alla mina varor i två shoppingvagnar -”dramaten”, ni vet. Den senige och pigge mannen alldeles intill och som också packar varor, säger: ”Tack för din insändare om svordomarna! Den var jättebra!

”Känner du igen mig”, frågar jag. Han ser vagt bekant ut men är ändå okänd för mig, kanske jag har sett honom och växlat några ord på golfbanan.

Vi pratar lite vidare och han berättar att han klippt ut insändaren och kopierat den och skickat till sextio personer – ”som alla svär jättemycket”.
Jag tackar honom för uppmuntran och börjar dra mina shoppingvagnar mot utgången.
”Tack för att du finns!”, säger han högt till min ryggtavla. ”Tack, själv!”, säger jag.

Ja, du okände och sympatiske man, du gav mig uppmuntran i dag – mer än jag kan säga!
Förlåt att jag blev lite handfallen av det du sa och inte ens bad om ditt namn!
Tack för att du finns!

PS Nedan kopierar jag in texten i min insändare och också länken till mitt något längre blogg-inlägg i samma ämne. DS
https://ingvarholmberg.se/blogg/svordomar-pa-ren-svenska-nej-tack/

Norrköpings Tidningar 3/12 2018:
Svordomar ”på ren svenska” – nej tack!
Det svenska språket har blivit vulgärt i det offentliga rummet. Tidigare var det en hederssak för reportrar och programledare liksom framstående idrottsutövare, politiker och ledare i olika sammanhang att inte använda svordomar och grovt språk.

Alla språk är fantastiska och vackra och rika, och för mig är förstås svenska det allra finaste. Det är en tragedi att numera höra alla dessa svordomar i vissa människors tal – i så gott som varenda mening. Likaså verkar en del som har gått hela vägen i svensk skola ha svårt för inte blanda in engelska eller ”svengelska” stup i ett när de pratar.

Två färska exempel får illustrera det här, och eftersom det är ordagranna citat, så kommer ett par svordomar att finnas med i en text som jag har skrivit.
Alldeles häromdagen publicerades i media årets vinnare av Augustpriset, ett prestigefullt författarpris. I kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok vann Emma Adbåge med ”Gropen” (Rabén & Sjögren). När hon glad höll sitt tacktal, sa hon bl.a. ”Jag tänker välja ett ord. Så jävla roligt. Det är inte ofta man får svära när man skriver för barn, men nu så.”
Denna prisbelönta författare som säkert beundras bland annat av tusentals barn och ungdomar, säger alltså att man när man är verkligt glad eller berörd, så går det bara att uttrycka det med svordomar.
Nyligen läste jag också i vår lokala tidning om två unga män som ska starta en musikpodd för att ge röst och plats åt mer okända musiker och garageband. Programmet ska heta ”Vem fan är du?”
Ger det ett seriöst intryck? Är det ett bra sätt att marknadsföra kulturliv och sång och musik?

När man kallar svordomar för att säga något ”på ren svenska”, då blir jag upprörd. Språket är något fantastiskt! Det ska vi älska och vårda, även om vi inte behöver bli sura ”språkpoliser” för det. Språket utvecklas hela tiden, och nya uttryck blir rumsrena och står i Svenska Akademins Ordlista. Men vissa ord kommer aldrig att finnas i min egen ordlista eller ordförråd.

Under den lite vintriga halvan av året promenerar jag ganska ofta till stans centrum de tre, tre och en halv kilometerna. Under den varmare delen av året brukar mina promenader mest vara på golfbanan eller i bär- och svampskogen.

Min ordinarie promenadväg till stan och min favoritkyrka har jag dokumenterat i dikten ”Promenaden” som också finns som video på min hemsida ( https://ingvarholmberg.se/dikter/diktvideos/promenaden-video/ ).
Den promenadvägen hittar mina fötter av sig själva, så tankarna är fria att gå i alla möjliga riktningar.

I går tog jag en delvis annan väg längs minnenas kvarter här i min hemstad Norrköping. Jag är inte så särskilt nostalgisk av mig men trivs utmärkt i min födelsestad och ungdoms stad under några år.
I solskenet i går blev det som vanligt den vanliga nedförsbacken från Vilbergen längs gångbron över Söderleden och via Kaffebacken och Gamla Övägen förbi Albrektsalen och sluttningen med alla krokusarna och nu scillan fram till Mobecksgatan. Där svängde jag vänster mot Gymnastikgatan och genom parken förbi von Leesengatan, där min farbror och faster bodde på tredje våningen, tror jag det var. När vår missionärsfamilj på hemmabesök från Indien var där på middag en gång, hörde grannarna oroligt av sig till min farbror och faster och sa att de såg två magra, ljushåriga pojkar klättra på och balansera på balkongräcket. Jag och min storebror var mer vilda än tama på den tiden, vi bör ha varit sju och nio år.

På Gymnastikgatan går jag sen förbi sandplanen Getängen intill gymnastiksalen Linghallen i anslutning till både realskolan De Geer och gymnasieskolan Högre Allmänna Läroverket där jag hade mina tonår. I gympa, friidrott och fotboll hade jag full koll och bra balans, men mina försök att åka skridskor och prova på ishockey i mina begagnade och alltför stora skridskor var underhållande för andra men inte för mig. Vintersporter sysslade vi inte med i min annars sportfyllda barndom i södra Indien.

Jag sneddar över gården till min gamla gymnasieskola och går nerför den branta Dalsgatan som vi kallade ”Lärkabacken” (Läroverksbacken). När jag korsar S:t Persgatan för att gå längs Holmens Bruks område där numera kongress- och konsertsalen och andra lokaler finns i de gamla industribyggnadernas skal, ser jag till höger min barndoms och ungdoms Pingstkyrka som numera rymmer nya insatslägenheter i huskroppen med sin, ovanliga tårtbitsliknande form. Där fanns jag otaliga gånger under mina tonår och fick andlig och musikalisk fostran och umgicks med kompisar och tittade på och längtade efter flickor.

Vid Gamla Torget går jag förbi ”Tvål-Jockes” hus. Min ungdoms skrönor påstod att i tvålaffären där lyfte man på telefonluren och svarade: ”Två – två – två, Tvålaffären”.

Sen vid Strömmen (egentligen ”Motala Ström”) går jag nerför trapporna längs vattnet och dammanläggningen den nya gångvägen vid brusande fors ner till Strömparken och den nya laxtrappan och förbi den gamla röda tegelbyggnaden där ”Yfa” låg, Yllefabriken. Där är ju bara ytterväggarna kvar och om bara ett par veckor börjar inflyttning i nya och fina lägenheter.

Så går jag längs Strömparken där magnoliorna kommer att blomma och dofta om ett par, tre veckor, förbi de gamla pilarna som står alldeles ljusgröna nu med nya, små blad. Strömmen rinner fram, bred och mäktig här vid Saltängsbron och Drottninggatan med gula spårvagnar och gulröda bussar och Carl Johans Park där kaktusplanteringen med årets motiv kommer att dra åskådare om ett par månader.

Och mittemot parken ligger kvarteret Renströmmen, där i min ungdom Standard Hotel låg och där jag och min fru för 51 år sen hade vår bröllopsnatt efter vigsel i Pingstkyrkan och bröllopsfest på Riks-City i stadsdelen Haga på norr. Numera är min gamla Pingstkyrka lägenheter, vår bröllopsnatts hotell inrymmer nya Pingstkyrkan, och festlokalen Riks-City är Träffpunkt på äldreboendet Norralundsgatan. Mycket har ändrats i min ungdoms Norrköping, men minnena finns kvar och staden lever och blomstrar. Och jag stiger in min kyrka och kommer att tänka på att på denna promenad längs minnenas kvarter korsade jag inte ett enda trafikljus. Den vägen tar jag nog fler gånger, men du ska slippa läsa om det….

En frisk fläkt i media och i kristen debatt på senare år har varit Elisabet Sandlund, medlem i Svenska Kyrkan och under några år chefredaktör för tidningen Dagen och fortfarande aktiv där som ledarskribent och debattskribent.
Hon var under ganska många år ateist och helt utanför den kristna sfären men gjorde en helomvändning och har blivit en av vårt lands viktigaste kristna opinionsbildare.
Ett uttryck som förknippas mycket med henne och som hon nog har myntat är ”påkristning”.
Detta handlar alltså om en motsatt trend och utveckling än avkristningen som har varit välkänt och vanligt begrepp i många år i vårt land. ”Påkristning” betecknar ett växande intresse för och ökning av kristenheten i ett land, region eller globalt – i motsats till avkristningen.

Jag smakar gärna på och använder ordet påkristning, och det ger mig hopp om att många och kanske rentav massor av människor i olika åldrar i vårt land ska dras till personen Jesus Kristus och till den kristna tron och Nya Testamentets budskap. I frikyrkans och pingströrelsens sammanhang har man ofta talat om ”väckelse” som en folkrörelse tillbaka till ett personligt kristet liv. Påkristning motsvarar till stor del det som vi menar med väckelse.

Det finns ett annat ord som i och för sig har rötter i Bibeln och i det kristna tänkandet – ett ord som jag aldrig har tyckt om och som nästan alltid har använts på ett felaktigt sätt i våra kristna församlingar, mest i frikyrkan. Det är ordet ”avfälling”, Bibelns benämning på någon som bestämt och radikalt lämnar det kristna livet och den kristna tron och i stället blir en motståndare till kristet liv och etik och moral.

Ofta har vi i kyrkan satt etiketten ”avfälling” på människor som råkade ut för ett misslyckande, ett syndafall och som av olika anledningar kom bort från den kristna församlingsgemenskapen. Denna separation ökades ofta på och gjordes värre av dömande eller obetänksamma kristna som stämplade svagheten och vilsenheten som ett avfall.

Det har ju ofta visat sig när man samtalar med människor som kom bort från församlingsgemenskapen för trettio, fyrtio år sen eller ännu mer och som av lyckliga omständigheter får en förnyad kontakt med kristna människor i dag, att de egentligen aldrig under alla dessa år vände sig bort från Gud. De fortsatte att hylla de kristna värderingarna och den kristna tron och fortsatte att be till Gud, kanske i hemlighet. Ändå blev deras andliga liv sporadiskt och kanske förkrympt av brist på god kristen gemenskap.

Jag skulle vilja sätta en ny benämning på alla dessa människor – vad sägs om ”påläggskalvar”?
En påläggskalv är ju en ofta ung, lovande person i ett företag som man låter komma in i allt mer betydelsefulla uppgifter och som är tänkt att utvecklas till en ledare och en synnerligen användbar person i företaget och branschen.

Gud har positiva tankar om alla människor. Han ser möjligheterna i första hand och inte bristerna. Han ser nog varje människa som en påläggskalv där det finns stora och viktiga uppgifter framför.

Jag skulle så gärna önska att vi i vårt uppsökande av alla de vilsna fåren i den store Herdens hjord såg denna mycket stora grupp människor i våra större och mindre samhällen – som just ”påläggskalvar” och såg på dem och bemötte dem ur den utgångspunkten.

Om du som har kallats ”avfälling” och kanske frestats att själv kalla dig så, läser det här, skulle jag önska att du började se dig själv som en påläggskalv i Guds ögon och Guds ”familjeföretag”. De bästa åren ligger framför dig! Lämna bitterheten och besvikelsen åt sidan och upptäck att de kristna kyrkorna och församlingarna i dag med stor glädje välkomnar dig tillbaka.

Välkommen hem!