De senaste dagarna har det varit en hel regn och gråa dagar. Och dagarna bli kortare och mörkare.
Men jag har så mycket i mitt liv som är bra och som jag ofta tackar Gud för – både när jag är ensam och när jag träffar andra i olika sammanhang, till exempel ”bönemöten” som för mig till stor del är ”tackmöten”.

Också i år är svampskogen för mig som bäst nu sent på hösten, då trattkantarellerna oförtrutet växer och förökar sig och litet retfullt leker kurragömma med mig. Men när jag väl får syn på en eller två, så finns det nästan alltid många fler i närheten som liksom säger: ”Plocka oss också! Vi bara retas lite!”

I fredags kunde min Gittan och en av våra bästa vänner åka med mig till ett bra ställe, där det finns svampar att plocka alldeles nära bilen, vilket passar min fru bra för tillfället. Det var uppehållsväder och vindstilla och jätteskönt, och tunnbrödsrullar med goda pålägg och kaffe till gjorde bara det hela ännu bättre.

I förra veckan upplevde jag också på ett annat sätt Sverige och det svenska samhället från dess bästa sida – och det handlar om hörapparater!
De senaste fyra åren har jag använt mina första och moderna hörapparater och samtidigt lite mer sett och förstått, att hörapparater är en del av vardagen för väldigt många i vårt land.

Sverige måste vara världens bästa land att behöva hörapparater i, och i detta bästa land, så verkar Östergötland vara den bästa och förmånligaste regionen för den som behöver hjälpen. (Och personligen är jag övertygad om att audionomen Marie Lindberg på Audio Nova i Norrköping är ”världsmästare” på att möta och förklara och hjälpa den som behöver hjälp med hörapparat.)

Jag har betalat 500 kr per apparat för att ha modern hörhjälp i fyra år. Varje apparat kostar egentligen 15000 kr! Nu efter fyra år erbjöds jag att byta upp mig till de modernaste grejorna för ytterligare 500 kr per apparat, och då ingår finesser som batteriladdare utan att behöva köpa och byta batterier varje vecka. Och så ingår en tillsats att koppla till TV-n, så min bättre hörande fru kan ha normal ljudnivå på TV-n och jag kan ha ”starkare ljud”. Dessutom kommer jag att i min gamla bil kunna ta emot inkommande telefonsamtal under färd genom att få samtalet in i hörapparaterna.
I andra regioner kan det här bli jättedyrt för kunden / klienten / patienten. Om några veckor får jag mina nya. Som extra bonus omkalibrerade min audionom mina gamla hörapparater efter senaste hörselmätningen och sa: ”Dom här får du behålla som reserv i fortsättningen.”

Inte konstigt man utbrister: ”Öschöte, guschelov!”

Det klagas mycket i vårt land. Och visst finns det saker som går snett och inte fungerar, men det kan antagligen hända i nästan alla länder. Vårdpersonal och servicemänniskor och hemtjänstpersonal går nästan på knäna men möter oss patienter och brukare nästan alltid med vänlighet och omsorg och stort kunnande. Låt oss uttrycka vår tacksamhet – både till människor och till Gud!

”Gud ske lov!”

221108 Ingvar Holmberg

När jag skriver det här är det i början av november och alldeles efter Halloween. Halloween är spök- och monsterfesten som är jättestor i USA och som ivrigt firas av många också i Sverige på senare år – framför allt av affärerna och företagen som tjänar stora pengar på det.
Visst finns det en hel del del roligt och festligt med belysning och dekorerade och utskurna pumpor och mat och dryck och att klä ut sig och att barnen kan gå runt och ringa på dörrar och ropa ”bus eller godis?”.

Ordet ”Halloween” är från engelskans ”All hallows eve” dvs Alla helgons afton och infaller 31 oktober. Ursprungligen kommer seden från Irland och Skottland via Nordamerika och sen ut över världen.

Efter Halloween kommer den kristna högtiden ”Alla Helgons Dag”, då den kristna kyrkan särskilt minns dem som har lämnat det här livet och gått in i evigheten. På kyrkogårdarna smyckas gravarna med blommor, kransar och ljus och lyktor. I gudstjänsten håller man minnesstund för dem som dött under det senaste året.

I pingstkyrkorna och andra frikyrkor sjunger vi och talar mycket om himlen och det eviga livet under Allhelgonahelgen.

För en kristen är inte döden det definitiva slutet på all existens, en slutlig separation från dem vi älskar. Nej, döden är mer sedd som en port in i en annan värld, en oförgänglig tillvaro där smärtan, sjukdomen, sorgen och saknaden inte finns längre.

Därför händer det ofta att släktingar, som är med i en aktiv kristen människas begravningsgudstjänst, uttrycker sin förvåning över att det är så ljust och fridfullt, så mycket tacksamhet och hopp.

Så här sammanfattar aposteln Paulus de här tankarna i 1 Tess 4: 13 ”Bröder / Syskon, vi vill att ni ska veta hur det blir med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. 14 Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så ska Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade tillsammans med honom.
15 Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade. 16 När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. 17 Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. 18 Trösta därför varandra med dessa ord.”

Döden, nedbrytningen och förgängelsen är en del av livet i en skadad värld. Det var inte så från början när Gud satte människorna i Edens lustgård i jordens barndom.

Den fysiska döden är ett resultat av synden, ondskan. Människan är i sig själv utlämnad och förlorad. Utan att synden och ondskan renas ur våra liv, är vårt möte med döden också förknippat med det som kallas den andra döden – att för alltid vara skild från Gud, förtappad och förlorad…..

Men Gud kommer i människogestalt genom Jesus Kristus. Jesus dör frivilligt i stället för oss alla. För alla som tror på honom och ber om hans frälsning har han förvandlat döden till en port till det eviga livet, till ett väntrum innan vi stiger in i en fullkomlig värld.

Bibelns mest kända rader talar om det här: Johannes evangelium 3:16 ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.”

Låt oss inte undvika tankarna på döden till varje pris. Men låt oss vara beredda på döden och att ta emot det eviga livets gåva av Jesus Kristus.
Be gärna följande lilla bön – tyst inom dig eller halvhögt eller högt, om det går att göra rent praktiskt!
Bön:
”Jesus, tack för livet på jorden!
Hjälp mig att inte ha panik inför döden!
Ge mig frälsningens liv!
Låt mig få del av det eviga livet!
Amen

PS Det här var innehållet i ett avsnitt av ”Ukulelegubbens podd”. Om du vill lyssna och också få del av tre av mina sånger i ämnet, så kan du klicka på länken nedan. DS
https://pod.space/ukulelegubbenspodd/04_vad-kommer-efter-halloween

Både i fredags och lördags besökte min fru och jag Söderköping, vår trevliga grannstad dit man kör bil på en kvart.

I fredags var det bara en utflykt i det soliga vädret för att se höstfärgerna på träden. Vi körde in och parkerade vid Söderköpings Brunn och gick längs ån, först på skuggsidan och sen på solsidan. Jag bad en mellanstadieflicka ta bild på det ”vackra pensionärsparet” med den stilla och spegelblanka ån i bakgrunden.

Så gick vi förbi skolan, där vi promenerade längs ån. Det var rast och skratt och stoj från barnen.

Så hörde vi någon ropa: ”Gamlingar, titta!”
Och när vi tittade in mot lekplatsen med klätterställningar och gungor, hade en grabb klättrat upp på en metallställning och hoppade ner på marken via en frivolt till allas jubel.

Och vi jublade också förstås och lät vederbörligen imponerade, innan vi stolta gamlingar gick vidare på vår långsamma promenad utan frivolter men med lite pauser nu och då för att hämta andan. Det var lite rörande, att barnen ville bli sedda av oss. Jag misstänker att en del barn inte har regelbunden kontakt med äldre människor, fast de gärna vill det. Och jag ställer gärna upp som ”gamling”, om det kan vara till någon glädje.

Just nu pratar vår nye pastor i kyrkan om kyrkan och söndagsgudstjänsten som mötesplatsen för alla åldrar särskilt under första delen av gudstjänsten innan barnen går till sin egen söndagsskolesamling. Då ska det vara fest och tillgängligt för alla. Och gudstjänsten avslutas med kyrkkaffe, där det finns varmkorv och kall dricka för barnen och ungdomarna.

Ja, leve gemenskapen över generationsgränserna!

I lördags i Söderköping var det dag två av Poesifestivalen. Jag hade tagit reda på att Restaurangen ”Hålls Bar och kök” på kanalstranden hade ”Öppen scen”, då den som ville läsa sina dikter för andra kunde få göra det. Jag fick med mig min Gittan, och vi tog en pizza på restaurangen innan jag var en av poeterna som kallades upp för att läsa. Samlingen inleddes och leddes av Sissela, en av de lokala bibliotekarierna, som själv skriver dikter och sysslar med estradpoesi och ”Poetry Slam”, moderna dikttävlingar med applåder och skratt och jury som bedömer och utser vinnare. Hon både läste upp ett par egna dikter med bravur och vana och lockade fram och uppmuntrade oss deltagare med varierande vana att läsa. Och så fick jag för några minuter kallas ”poet” och läsa upp tre dikter för de andra.

Först var det två drygt 20-åriga dikter om ”Älgtorn” och ”Konjunkturkänslig epok”, och så avslutade jag med en Norrköpingsdikt om lindarnas doft, som jag upptäckte för ett par, tre år sen. Den avslutar jag de här raderna med.

Norrköping 17 okt 2022 Ingvar Holmberg

Inlindad

Under fem dagar i förra veckan genomförde jag en solidaritetsaktion på stan i Norrköping med affischer, utdelande av flygblad och några dygns fasta från mat på kristet vis.

Det händer ganska ofta att jag fastar någon eller ett par dar utan att prata om det för andra, men den här gången ville jag på det här lilla sättet visa mitt engagemang för en ung man som efter sju år i Sverige hotas med utvisning, fast han inte har något annat hemland eller föräldrar eller nära släktingar i livet.

Några hundra människor tog emot flygbladet och ganska många sa sig villiga att vidarebefordra affischen från sin telefon till Migrationsverket och lokala massmedia. Det var naturligtvis många fler som inte tog emot flygbladet eller låtsades om att de såg mig eller affischen eller ryggsäcksstolen eller ukulelen liggande på sitt fodral. För nu och då tog jag upp ukulelen och sjöng ett par sånger om Jesus och gudstron.

Ofta kan man inte alls av det yttre intrycket avgöra människors reaktion på ett framsträckt flygblad och ett leende!

Som väntat var många stressade och mer upptagna med sina telefoner eller samtal med andra i en grupp så att de inte var intresserade av mitt ärende. De gick bara förbi utan en min eller med en avfärdande gest.

Men jag snappade under de här dagarna upp ett ”vänligt och respektfullt ’nej, tack!’¨” från många som jag gissade hade sin kultur från Mellanöstern: De bugade lätt på huvudet och satte ena handen över hjärtat och mötte min blick.

Det intressanta var de oväntade reaktionerna och samtalen:

Den somaliska kvinnan i muslimsk dress som intresserat tog emot och ställde frågor och lyssnade…

De kraftigt tatuerade männen i 35-40-årsåldern med ganska tufft yttre som vänligt tog emot lappen och intresserat började läsa….

Skolungdomarna som ville prata och lovade att de skulle sms-a och mejla affischen vidare… Och när jag i en stark vindpust som välte affischtavlan tappade ett knippe flygblad som flög iväg, sprang en grupp skolbarn snabbt som blixten och fångade upp dem och lämnade dem till mig med glada miner och välgångsönskningar.

En udda figur med en varuvagn framför sig och med en nedfälld pälsmössa med öronlappar stannade och berättade utan vidare att han också hade skyddslingar som han hade omsorg om. Han berättade också glad och stolt att han slutat helt med spriten, cigaretterna och snuset för cirka 15 år sen.

En man i min egen ålder berättade om sin skyddsling från Iran, som han följt i många år nu….

En litet medfaren kvinna med flera tatueringar kom fram till mig glädjestrålande, när jag sjungit ett par sånger. ”Jag var på så dåligt humör i dag, men så blev jag plötsligt så glad när du sjöng!”

En storväxt man med finsk accent sa: ”Be för mig!”

Jag tog tillfället att be till Gud för alla dessa olika, men av Gud älskade, människorna jag såg och mötte de här dagarna. Det tror jag har verkan, även om jag inte vet, om min aktion för min unge afghanske, kristne broder kommer att göra att han får stanna i Sverige.

Ibland eller kanske ofta får man göra det man tror är riktigt, även om inte allt man önskar, sker.

Foton: Åke Henrysson & Jan-Erik Henriksson (som vikarierade för mig ett par timmar, då jag tjänstgjorde men sån och musik på en begravningsgudstjänst).

Efter störtregnet för en dryg vecka sen och ett par svala dagar, har sommarliknande dagar kommit åter.

I dag och i morgon är det rosdoft och surströmmingsdoft som upptar mina tankar.
Min fru och jag och mina syskon med respektive brukar äta surströmming tillsammans på sensommaren eller när det går att träffas.
I år har det varit ont om surströmming, och i Norrland har det varit köer och kriser och lite osämja, för att det har varit svårt att få tag i burkarna. Omkring den 15 augusti såg jag några burkar Röda Ulven i vår vanliga ICA-affär här i stadsdelen där jag bor. Jag köpte en burk med tanke på att vi skulle nog äta den snart.
Så blev det lite hastigt bestämt att vi skulle ha syskonträff med surströmming den 6 september, och då visade det sig att det inte fanns några burkar att få tag i här i Norrköping i de affärer mina syskon kontaktade.
Så var min fru och jag på besök i Värnamo i torsdags för ett kafémöte i en kyrka på eftermiddagen. Jag gick in i en stor livsmedelshall och frågade, men där fanns det inte. Så fick jag tips och ringde ICA Kvantum, och där hade de surströmming. Jag bad dem lägga undan fyra burkar åt mig, så jag skulle kunna komma in på vägen till kafémötet. Kvinnan i telefonen sa att det nog inte var någon fara, men hon skulle ändå göra det. ”Det verkar finnas 50 burkar här”, sa hon. Vilket ofattbart överflöd, när hungriga norrlänningar får kämpa för att få tag i en och annan burk. Jag köpte själaglad fem burkar och kände mig lycklig som på så sätt kunde hjälpa ett par av mina syskon.

I dag är det rosendoft i vår lägenhet, för jag köpte för en stund sen blommor och två bakelser för att fira att det var 57 år år sen just i dag, som min Gittan och jag blev ett par. Vi brukar uppmärksamma den dagen liksom förlovningsdagen och bröllopsdagen.

Det finns mycket att oroas över och en del att klaga på i och för sig.
Så mycket större anledning att ta vara på glädjeämnena som ändå finns.

Så i dag och i morgon njuter jag av rosendoft och surströmmingslukten och åt att vi förmodligen kan sitta ute i solskenet i morgon i kära vänners gemenskap.

5 september 2022 Ingvar Holmberg

I vår tid och vårt samhälle finns det lilla behändiga formatet på telefoner och andra elektroniska apparater. Däremot är utrymmet och apparnas och programmens antal och funktioner nästan helt obegränsat.

Det visar sig i antalet ord och antalet bilder i olika sammanhang.

Och TV-serierna finns till hands i så många säsonger med 10-12 avsnitt i varje säsong, att det liksom aldrig tar slut.

Antalet sidor i böckerna ökar också ständigt. Numera måste en roman eller en bok i en Fantasyserie vara på 700 sidor eller mer.

Jag finns själv mitt i allt det här.
Ganska ofta ”sträcktittar” jag på många avsnitt av en serie som fängslar mig.
Och en av mina favoriter att läsa i fantasygenren är Robert Jordans ”Wheel of Time” som består av omkring 15 volymer på vardera 7-800 sidor. Den har jag läst igenom åtminstone två eller tre gånger, även om jag läser fort, när det handlar om förströelse.

De senaste veckorna under den här sommaren har jag några gånger återkommit till det lilla formatet.

Min pappa Agne, den fromme och aktive missionären, tyckte om att läsa på lediga stunder. I sitt hem i södra Indien hade han bl.a. ganska många tunna, häftade böcker av den engelske författaren Edgar Wallace. Denne skrev sina innehållsrika och spännande böcker på 1920- och 1930-talen, och böckerna trycktes i många upplagor. Jag har ett 20-tal titlar av dessa gulnade, sönderfallande små häften, och den här varma sommaren har jag läst ett tiotal av de här gamla favoriterna. På 150 sidor får man en detaljerad och fullständig historia med tillfredsställande slut. Det är en stark kontrast till vår tids ”tegelstenar” till böcker.

Jag har aldrig varit i Japan, men jag är fascinerad av det landets kultur. På den lilla ytan trängs bokstavligen miljontals människor, och ändå är det en osynlig privat zon omkring var och en. Organisationen och ordningen i detaljer och det avskalade blir ett livsmönster.

I japansk poesi finns det lilla formatet i form av den treradiga dikten ”haiku” med fem, sju och fem stavelser på varje rad. Så finns tilläggsformen ”tanka” med två rader på sju stavelser som en avslutning, så att ”tanka” är en femradig dikt.

I kulturella kretsar i det gamla Japan kunde sällskapslivet bestå av att någon läste upp de tre första raderna (haikun), och sen fick någon annan bidra med de kompletterande raderna till en ”tanka”.
Japansk poesi har djupa rötter i naturen och årstiderna och förenar det med känslor och tankar med många klangbottnar, som är utanför min begreppsvärld.

Ändå är jag fascinerad av det lilla formatet. Ett sätt för mig att gestalta det är att – mitt i orkestrarnas och musikgruppernas och ljudanläggningarnas värld – ställa mig i ett gathörn med ukulelen och sjunga en av mina egna visor.

Tre nyskrivna haiku-försök kommer här från de senaste dagarnas promenader och funderingar. Länge leve det lilla formatet!

”Hängbjörkens grenar
dansar i sommarvinden –
fängslar mitt öga”.        (12/8 2022)

”Sötman i luften
svalkar den heta sommarn –
lindarnas väldoft”.         (18/8 2022)

”Nystartat hjärta
får jag om några dagar –
elkonvertering.”         (18/8 2022)

                                                                                 Ingvar Holmberg 220818

Det är förmodligen en hel del kvar av sommaren än, men just i dag passar det bra med en rapport i ord och bilder från de senaste veckorna. I dag är det på nytt sol från klarblå himmel och temperaturen kommer här i Norrköpingstrakten närma sig 30 grader i luften.
Under fyra veckor (fram till och med 7/8) hade jag en yttre ram av sommarvikariat i Pingstkyrkan här med ansvar för gudstjänster och bönemöten och mötesannonsering och besök hos medlemmar som sällan eller aldrig kan komma till kyrkan. Under de veckorna var jag lite oftare än vanligt ute på gatorna med sång och ukulelespel, och då delade någon vän ut foldrar med vägledning till kristen tro, medan jag sjöng.

Men det har också varit en omväxlande badsommar med badtemperaturer från 25 grader i vattnet på Öland sista dagarna i juni till 14 grader i havet utanför Oxelösund 9 augusti, då jag tog ett dopp efter cafémötet på Hjortensbergskyrkans sommarhem.
Det mest ovanliga doppet blev 4 augusti efter min syster Barbros 70-årsfest i trädgården utanför Norrköping, då jag och dottern Qarin skulle ta ett dopp i närbelägna Ensjön på hemvägen,
Efter 2-3 timmar av soligt festväder kom moln och åska och störtregn precis när vi skulle gå i vattnet. Regnet med stora hagel i var ”på längden i stället för på tvären”. Vi gick i och hann ta några simtag och kolla på termometern att vattentemperaturen var 22. Sen gick vi till våra helt genomdränkta kläder och stod en stund i ”låtsasskydd” av ett stort träd. När vi efter en liten stund gick stigen upp till vägen låg en ung ek fälld över stigen, och den fick vi klättra över.
Sånt där är ganska obehagligt att uppleva men roligt att minnas efteråt!
I år var det Skänninge Marken efter två års uppehåll. Med fru och dotter gick jag där – tittade lite på olika varustånd och människor och en hel del i min bok jag hade med i vimlet.

Trevliga sommarutflykter och god mat och god gemenskap med gamla och nya vänner, det är några av livets glädjeämnen. Efter cafémötet i tisdags och det kallaste doppet hittills i år var vi bjudna till Hjortensbergskyrkans tidigare pastor Lisbeth Stigemyr på kvällsmat i hennes trerummare, innan vi skjutsade Qarin till stationen för resan tillbaka till Stockholm. Med Lisbeth har jag flera saker gemensamt – gudsrelationen och pastorsuppdraget och kärlek till bad utomhus och till alla vackra blommor i naturen och allt annat vackert omkring oss. Men förutom detta har hon en stor passion för krukväxter och är också en duktig fotograf. Det var en verklig upplevelse att se all blomprakt på hennes balkong och i lägenheten! Jag fick för mig att fråga hur många olika sorters pelargoner hon har och väntade mig ett ungefärligt svar. ”100 stycken, och jag har dem dokumenterade med namn på kort!”, svarade hon genast!

Nästa vecka blir det en tur till goda vänner i Gävletrakten och två kyrkor där. Innan vi far dit har vi hunnit börja med höstterminens sångstunder på våra äldreboenden med vår kör Solrosorna.
Och veckan därpå blir det några dagar på Brattön i Kungälvstrakten hos våra vänner Svensson.
Det finns visst material för ytterligare en sommarrapport.

Foton: Qarin Holmberg, Lisbeth Stigemyr, I Holmberg

Det lilla 5-minutersprogrammet Helgmålsbön på SVT på lördag kl 17.50 är en höjdpunkt i veckan.
Och särskilt bra är det, när pensionerade prästen och biskopen Caroline Krook dyker upp i rutan, som hon rätt ofta gör.
I lördags berättade hon att söndagens tema i kyrkoåret var ”Efterföljelse”.
För mig blev det en liten men underbar bekräftelse och uppmuntran.

I flera månader har jag inom mig bearbetat ett tema för predikan med namnet ”I Jesus fotspår – i vår tid”, och just i söndags skulle jag hålla första predikan i ämnet i min egen kyrka Pingstkyrkan i Norrköping, där jag hjälper till som sommarvikarie under några veckor. Och som bonus hade jag bara ett par dagar tidigare blivit ombedd att predika på söndagskvällen i TV Vision Sveriges direktsända kvällsprogram och kunde ge vidare det här som brann i mig.
Det händer att jag predikar om dagens text någon gång ibland, men oftast har jag ingen koll på det – inte heller denna helg.

Både predikan i kyrkan och den via TV avlöpte bra och var efter min bästa förmåga.
I gudstjänsten i kyrkan blev jag dessutom mycket uppmuntrad av en liten detalj i att ”gå i Jesus fotspår”. På morgonen hemma kände jag plötsligt att jag skulle åka ännu tidigare till kyrkan än jag tänkt. Och precis när jag kom – en och en halv timme för tidigt – såg jag på trottoaren mannen jag inbjudit att komma ett par dagar tidigare och som inte hade varit i vår kyrka på några år. Så kunde vi gå in tillsammans i en tom kyrka och få en pratstund, och jag kunde i omgångar klara av mina små göromål inför gudstjänsten.

När vi går i Jesus fotspår, får vi ofta bekräftelse på att han har banat vägen för oss.

Fyra tankar har blivit viktiga för mig i det här ämnet. Två av dem betade jag av i kyrkan i söndags, och de övriga två kommer nu de närmaste söndagarna. I TV-sändningen gjorde jag en kortversion av alla fyra tankarna, som följer här:

1 ”Vi vet…” så mycket om Guds kärlek och frälsningsplan för alla människor

2 ”Vi räknar med…” .. att också just vi är inbegripna bland dem som Gud vill använda nu. Det är inte bara de andra, de som kan och vet bättre….

3 ”Vi tar risken…” .. att göra bort oss ibland och att misslyckas ibland. Vi gör det ändå.

4 ”Vi vandrar på…” … Att börja är bra, liksom att hålla på ett tag, med det viktigaste kanske är att fortsätta tills det är färdigt, tills Jesus kommer tillbaka eller tills vi avslutar vårt liv. Och om vi har slutat eller lagt av, så är det dags att börja igen – att förena sig med efterföljarna och att vandra på.

Det här vill jag själv leva i och uppmuntra andra till. Tänk själv tanken, att hundratusentals kristna som kommit av sig, startar igen… säger ” Jag tar risken. Jag vandrar på.”! Vad ska inte börja hända!

Om du vill lyssna på söndagskvällens sammanfattande predikan i TV Vision Sverige, så blir jag glad om du gör det! Jag har klippt den till en separat video med länk att klicka på nedan.
Men viktigast av allt är att vi går i Jesus fotspår – i vår tid!

Hälsningar från Ingvar Holmberg 220728

”I Jesus fotspår – i vår tid” – 29 minuters video inkl presentation:

https://youtu.be/RPv6wARFErE