I vår tid och vårt samhälle finns det lilla behändiga formatet på telefoner och andra elektroniska apparater. Däremot är utrymmet och apparnas och programmens antal och funktioner nästan helt obegränsat.

Det visar sig i antalet ord och antalet bilder i olika sammanhang.

Och TV-serierna finns till hands i så många säsonger med 10-12 avsnitt i varje säsong, att det liksom aldrig tar slut.

Antalet sidor i böckerna ökar också ständigt. Numera måste en roman eller en bok i en Fantasyserie vara på 700 sidor eller mer.

Jag finns själv mitt i allt det här.
Ganska ofta ”sträcktittar” jag på många avsnitt av en serie som fängslar mig.
Och en av mina favoriter att läsa i fantasygenren är Robert Jordans ”Wheel of Time” som består av omkring 15 volymer på vardera 7-800 sidor. Den har jag läst igenom åtminstone två eller tre gånger, även om jag läser fort, när det handlar om förströelse.

De senaste veckorna under den här sommaren har jag några gånger återkommit till det lilla formatet.

Min pappa Agne, den fromme och aktive missionären, tyckte om att läsa på lediga stunder. I sitt hem i södra Indien hade han bl.a. ganska många tunna, häftade böcker av den engelske författaren Edgar Wallace. Denne skrev sina innehållsrika och spännande böcker på 1920- och 1930-talen, och böckerna trycktes i många upplagor. Jag har ett 20-tal titlar av dessa gulnade, sönderfallande små häften, och den här varma sommaren har jag läst ett tiotal av de här gamla favoriterna. På 150 sidor får man en detaljerad och fullständig historia med tillfredsställande slut. Det är en stark kontrast till vår tids ”tegelstenar” till böcker.

Jag har aldrig varit i Japan, men jag är fascinerad av det landets kultur. På den lilla ytan trängs bokstavligen miljontals människor, och ändå är det en osynlig privat zon omkring var och en. Organisationen och ordningen i detaljer och det avskalade blir ett livsmönster.

I japansk poesi finns det lilla formatet i form av den treradiga dikten ”haiku” med fem, sju och fem stavelser på varje rad. Så finns tilläggsformen ”tanka” med två rader på sju stavelser som en avslutning, så att ”tanka” är en femradig dikt.

I kulturella kretsar i det gamla Japan kunde sällskapslivet bestå av att någon läste upp de tre första raderna (haikun), och sen fick någon annan bidra med de kompletterande raderna till en ”tanka”.
Japansk poesi har djupa rötter i naturen och årstiderna och förenar det med känslor och tankar med många klangbottnar, som är utanför min begreppsvärld.

Ändå är jag fascinerad av det lilla formatet. Ett sätt för mig att gestalta det är att – mitt i orkestrarnas och musikgruppernas och ljudanläggningarnas värld – ställa mig i ett gathörn med ukulelen och sjunga en av mina egna visor.

Tre nyskrivna haiku-försök kommer här från de senaste dagarnas promenader och funderingar. Länge leve det lilla formatet!

”Hängbjörkens grenar
dansar i sommarvinden –
fängslar mitt öga”.        (12/8 2022)

”Sötman i luften
svalkar den heta sommarn –
lindarnas väldoft”.         (18/8 2022)

”Nystartat hjärta
får jag om några dagar –
elkonvertering.”         (18/8 2022)

                                                                                 Ingvar Holmberg 220818