Mitten: Leonid Mironyuk 1992, Höger: nuvarande pastorn Sergey Samokhvalov 2008

Flera gånger i år har jag nämnt 100-årsjubileet för Pingstförsamlingen i Norrköping under det här året. Jubileet och församlingens historia är också en del av min egen historia, eftersom min farfar David Holmberg var en av pionjärerna som bildade församlingen i september 1921.

I går på bussen till stan såg jag i min WhatsApp i telefon att min ryske pastorsvän i Satpayev i Kazakstan hade sökt mig flera gånger i ett angeläget ärende, så jag tryckte på videosamtalsknappen på hans nummer i telefonen och fick efter några sekunder se hans ansikte därborta 8-9 timmars flygning bort och kunde prata med honom. Hans ärende var att församlingen där hade 30-årsjubileum just nu, och han ville gärna att jag skulle skriva en hälsning till deras jubileum och skicka en färsk bild.
Jag är själv inte så förtjust i att folk pratar högt i telefon på bussen, så jag förstår mycket väl att damen framför mig ryckte till och sen tittade ängsligt på mig som pratade högt på ryska för att göra mig hörd till min vän Sergey.

I dag har jag ägnat några timmar åt att sammanställa den beställda artikeln och få fram ett par bilder och annat material.

Rubriken på artikeln jag har skickat i väg nu är ”Två jubileer som berör mitt hjärta”. Och jag berättar om 100-årsjubileet i vår Pingstkyrka här och hur det till och med har gjort avtryck i årets upplaga av Norrköpings berömda kaktusplantering.

Så här skriver jag i andra delen av min artikel till församlingen i Kazakstan:

”Det andra jubileet som berör mitt hjärta är förstås 30-årsjubileet för Agapeförsamlingen i Satpayev.

Den församlingen i centrala Kazakstan är den församling och kyrka som jag känner de allra starkaste banden till av alla de kyrkor jag har besökt och haft gemenskap med i Sovjetunionen och OSS-länderna under alla dessa år sen 1979, då jag för första gången besöka ryskspråkiga kristna i Riga i Lettland.

På våren 1992 var jag ny pastor i Lunds Pingstkyrka i södra Sverige. Jag kom till Kazakstan med en längtan att hitta en vänförsamling till vår egen församling. I Almaty mötte jag den unge Leonid Mironyuk, som reste med mig till Satpayev och berättade för mig om den nya församling som hade startat de senaste månaderna. De nyomvända hade ännu inte blivit döpta, så det var alldeles i början.

Sen dess har jag haft förmånen att vara i Satpayev många gånger och arbeta tillsammans med ledarna och medlemmarna i denna enastående församling. Vänskapen och gästvänligheten jag alltid har mött fyller mitt hjärta med stor tacksamhet till Jesus Kristus. Jag värdesätter vänskapen med Leonid Mironyuk och den nuvarande pastorn Sergey Samokhvalov och håller dem för två av mina bästa vänner.

Ta emot mina varmaste gratulationer på ert jubileum och mina uppriktiga böner om Guds fortsatt välsignelse över er församling och tjänst i Satpayevområdet och i Kazakstan och den omgivande världen!

Ett av de viktigaste dragen i er församling är att ni är en sann cellgruppsförsamling som kan avbildas som en fågel som flyger stadigt framåt med de två vingarna av den lilla gruppens gemenskap och den stora festgudstjänsten och det offentliga vittnesbördet genom att sprida Guds Ord och evangeliets budskap. Byggstenarna i denna sanna församling består av enskild, pånyttfödda Jesustroende som älskar Gud och Hans barn och som älskar och betjänar människor överallt.

Gud välsigne er alla!
Ingvar Holmberg, Norrköping, Sverige”

Jag ”dammade av” gamla videoklipp från 1992 från de två första resorna till Satpayev, varav den andra var i september det året med en grupp från Lunds Pingstkyrka, då vi var tretton personer från en 80-årig kvinna till 3-4-åriga Marlene som följde med sina föräldrar. Vi hade en oförglömlig resa vars höjdpunkt kanske var att vara med på dophögtid i en konstgjord sjö på stäppen en solig dag då Satpayevförsamlingens första omvända kazak, en ung flicka, var en av dem som döptes.

Jag har just lagt ut videoklippen på YouTube. Bild- och ljudkvaliteten är inget för moderna människor, men Leonids berättelse och bilderna från den nyfödda församlingens liv är nog egentligen fascinerande missionshistoria. Här kommer YouTube-länken: https://youtu.be/WheTtkc173E

I morse satt jag som vanligt i min soffa med Bibeln framför mig och bad, nynnade och jollrade och I morse satt jag som vanligt i min soffa med Bibeln framför mig och bad, nynnade och jollrade och funderade på sångerna i mitt liv och inom mig och omkring mig. Tanken slog mig, att bakom och mellan och mitt i alla de hundratals sångerna av olika slag som finns inom mig och i högre eller mindre grad finns på mina läppar och i mina fingrar, så finns Sången, sången med stor bokstav.

I universum, det jag gärna kallar Skapelsen, eftersom jag tror att en Skapare står bakom alltsammans, finns Sången som ett utflöde, ett slags överallt närvarande dna, som strömmar genom all materia och alla levande varelser. Musiken och sången är en gåva från Skaparen till hela hans skapelse, och skapelsens uppgift är att ge tillbaka sången och musiken till Skaparen som en hyllning.

Själv tycker jag mest om att tala om ”sånger”, där musiken och texten är en enhet som förmedlar tankar och berör. Ren instrumentalmusik är väl också fantastiskt och kan beröra sinnena, men också de största musikstyckena liksom ”längtar efter” och kräver namn och rubriker som blir som nycklar till musikupplevelsen. En Dvoraksymfoni får namnet ”Från nya världen”, en pianosonat av Beethoven får titeln ”Månskenssonaten” och så vidare i all oändlighet.

I allt och genom allt äkta musik- och sångskapande finns kanske bitar av Sången. För mig ryms den framför allt i den sång och musik som medvetet hyllar Gud, Skaparen och Frälsaren, men jag tror också den ryms i sångerna om naturen, kärleken, barnen, det komiska och också det som har stråk av ångest, mörker och kamp.

Själv har jag sjungit sånger och hittat på sånger och gnolat ända från min tidiga barndom. Och ända sen ungdomen har jag författat sångtexter och komponerat melodier till dem. Jag vet inte riktigt hur många det har blivit, för många var för ett tillfälle eller som en del av en sångsvit eller musikal och står liksom inte på egna ben. En bra bit över 300 sånger är det i alla fall, och om några av dem kommer att överleva mig, det vet jag ju inte än av naturliga skäl. Jag skulle önska det, men förmodligen kanske jag aldrig kommer att kallas en stor sångförfattare utan kanske bara en storväxt sångförfattare.

I dag ser jag ändå klart och tydligt, att viktigare än enskilda sånger i mitt liv är Sången i mitt liv – att Sången till Skaparen och Frälsaren ständigt finns där. Om du har tappat sjungandet, nynnandet och Sången, så börja med den igen! Den viktigaste Lyssnaren är alltid beredd att höra din sång, ditt gnolande och jollrande. Han som lyssnar på både koltrasten och korpen, lyssnar på dig – med tålamod, ömhet och glädje.

En stund i morse under det lite osammanhängande nynnandet och jollrandet i soffan, såg jag liksom inom mig hur detta nynnande och ”barnjoller” knyter samman alla mina sånger, tätar luckor mellan dem och formar ett långt band av sång och musik som en gengåva till Honom som skapade sången som en del av universum.

Jag kanske inbillar mig detta, men jag tror inte det.

Vilken lycka och njutning det finns i enkla, vardagsnära saker!

Att sitta i skogen i en sluttning i vackert väder och framför sig se en avbärgad åker och blå himmel mellan trädstammarna.
Att njuta av tystnaden och frisk klar luft.
Att vid fötterna ha en korg med lite fina, gula kantareller och trattkantareller – ingen stor skörd men alldeles lagom till kvällsmaten för oss två i hushållet.
Att ha kaffe i termosmuggen och en bulle att mumsa på.

Att den gamla chokladbruna bilen gick att köra med utan problem i dag också och hit till mitt ”vanliga” ställe att ströva omkring på några kilometer från mitt hem.

Att jag fortfarande kan gå omkring i skogen med mina 74-åriga ben, fast jag blir fort trött i uppförsbackarna.

Att jag inte behöver plocka svamp eller bär för att överleva, utan att jag har det som bonus i tillvaron, där pensionen räcker till livets nödtorft och ibland till lite mer än så.

Att jag är någorlunda frisk i kroppen och klar i huvudet (så långt jag begriper…).
Att jag har harmoni i min själ och livsglädje.
Och att jag har förstånd att vara tacksam för allt detta.

Evert Taube kallade sin sång ”Så länge skutan kan gå” för en psalm.
Jag ändrar hans begynnelsetext lite:
”Så länge bilen kan gå, så länge hjärtat kan slå,
så länge skogen är öppen och himlen är blå….”

Tack, min Gud, för livet och de stora, små sakerna jag har!

I dag under cykelturen till kyrkan i strålande solsken körde jag vid trafikplatsen Södertull förbi nyuppsatt och färgglad ”husmorsgraffiti” på ett stängsel.

Jag hade satt på mig röd slips i dag för att lysa upp de svarta byxorna och den gröna skjortan. Under många år i pastorstjänsten hade jag alltid slips på söndagarna. Sen blev det frihet från slips, och numera höjer människor på ögonbrynen när de ser en man i slips. Men än så länge finns det ingen lagstiftning mot slips, så då gör jag väl som jag vill i dag. Så här i början av hösten finns ju också alla former av klädsel på pojkarna och männen – från shorts och T-shirt till långbyxor med vinterjacka och yllemössa med öronlappar. Och lika mycket variationer för damerna och flickorna.

När jag ser de muslimska kvinnorna med täta sjaletter om huvudet och deras döttrar på samma vis, så vill jag ärligt ge dem möjlighet att följa sin religions föreskrifter i klädvalet. Ändå kan jag ibland inom mig fundera hur mycket det är frivilligt och hur mycket det är övertalning och kanske tvång. Jag ska inte förneka, att jag känner glädje när jag ser flickor och kvinnor från muslimska kulturer frigöra sig mer och mer och skrattande och färgglada gå med sina mobiltelefoner i handen och liksom vara en sinnebild av valfrihet och ungdomlig glädje.

Frihet att gestalta sitt eget liv, sin egen stil och sin egen längtan utan att för den skull försöka trampa på andra eller tvinga andra eller förstöra för andra – det känns väldigt viktigt. Graffiti är en konstform på rätt plats men kan oerhört lätt urarta i klotter, som invaderar andra människors miljö och känslor och kostar enskilda personer eller samhället stora pengar att sanera.

Det är genialiskt med husmorsgraffiti, där virkade lappar i glada färger fogas samman till en uppkäftig men snäll form av demonstration av kreativitet som inte skadar andra.

Jag har i olika sammanhang hört om ”änglahyss” det vill säga små saker som man gör för att någon skall bli glad – utan att man själv tar åt sig äran. Undrar om inte husmorsgraffiti hör till änglahyssen.

Under två kvällar har min kyrka Pingstkyrkan i Norrköping smält samman sitt 100-årsfirande med stans ”kulturnatt”, som har spritts ut över en hel helg. I fredags kväll kom en bra bit över 100 personer till den mångkulturella, internationella buffén i Restaurang Renströmmen. Där umgicks barn, ungdomar, medelålders och gamla med olika hudfärg och bakgrund med god mat från flera olika länder. Och de flesta tittade också igenom fotoutställningen från Pingstkyrkans internationella arbete. På lördagskvällen var tre konstnärer igång i kyrksalen och arbeta med målningar och foton och pratade med intresserade. Och i en salong satt jag och läste egna Norrköpingsdikter och visade några diktvideos och pratade också med ganska många.

Mångfalden och friheten och nyfikenheten på varandras erfarenheter och respekten för andras liv och övertygelser – det är en bra förutsättning för samvaro i samhället och i kyrkan.

I dag fick slipsen och husmorsgraffitin vara symboler för det här.

Kanske poesin är den första formen av blogg, om man undantar de tidigaste människornas grottmålningar och inristningar på sten. Bloggen är ju ofta reflektioner födda av det man ser omkring sig precis som poesin är det.

Det finns en film som lite lugnt och vardagligt berättar om det här: I filmen ”Paterson” spelar Adam Driver en busschaufför som alltid har en skrivbok och en blyertspenna med sig och skriver små dikter om det han ser i vardagen. Hans fru drömmer om att bli countrysångerska. Hon uppmuntrar honom i hans poesi och ber honom ordna kopior av sina dikter.

Många av de bevarade dikterna från hundratals eller tusentals år tillbaka är förmodligen ”blogginlägg” i viss mening.

Japansk kortdiktning med ”Tanka” och ”Haiku” på fem respektive tre korta rader ger ofta en ögonblicksbild ur naturen och årstiderna och samtidigt en skymt av en människas inre tankar eller känslor.

Jag har läst poesi och också skrivit dikter ända sen jag var barn. Brottstycken av dikter jag läste och lärde mig för 50, 60 år sen finns fortfarande kvar i minnet.
Jag citerar ett par strofer av Pär Lagerkvist som knyter an till hösten i naturen och livet:
”Livet tar sitt barn till sig, öppnar slitna grinden.
Ljungen står vid utnött stig, svalor flyr i vinden.…
Gammal gård – i köket stång för de hårda bröden.
Nöd och längtan, fågelsång – ända in i döden.”

Eller vad sägs om en dikt av Hjalmar Gullberg (Människors möte)?
”Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog.
Giva om vägen besked, därpå skiljas ifred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så.”

I vår tid är vi vana vid TV-bilder, videos och filmklipp som på kort tid förmedlar massor av intryck.
Ibland kan en diktrad göra samma sak – sätta fantasin i rörelse och skapa bilder och känslor inom oss.

Det finns mycket att skriva och säga om det här ämnet och jag återkommer nog. Här kommer (hoppas du ursäktar) några diktrader från mina dikter från en lång rad av år och som kan vara något av ”blogginlägg” från olika platser där jag har bott och varit och från olika år och årstider.
Jag börjar med en höstbild från den här tiden på året i ett ”haiku”-försök med den treradiga dikten med 3, 5 och 3 stavelser:

Höst:
”Till blodröd klängväxt
har ”murgrönan” förvandlats.
Hösten har kommit.” (1996)

Vinter:
”Yrvädersdagen
njuter jag bäst från fönstret.
Börjar bli gammal.» (haiku 1996)

«Snödrev i Skåne –
vintervindens version av
återanvändning.” (haiku 1996)

Vår:
”Med upplyft ansikte
mot den klarblå himlen
dricker jag
ur vattenflaskan
denna sommarvarma vårmorgon.

Fåglarna jublar med olika läten.
Golfbanan blir till ett andaktsrum,
och tacksamheten stiger inom mig.

Det luktar hav tycker jag.
Bråviken skymtar därborta,
i dag som ”Blåviken”.” (2018)

Försommar:
”Också i Vetlanda och andra städer
njöt jag av oxlarna här och där.
Men i år och här i Norrköping
är det som om oxlarna har tagit över stan,
oxelkongress överallt.

Vi har alltid haft stadsdelen Oxelbergen,
men just nu får vi nog säga
att vi bor i Oxelstaden.

Visst njuter jag av syrenerna också.
Deras färg och doft
kommer ifatt mig på cykeln.

Och kastanjernas vita ljusstakar
lyser i den sena skymningen,
varje träd en levande katedral.

Men just nu är det oxlarnas tid
och oxlarnas stad.” (2017)

Sensommar:
”I år i augusti
var ljungen mer lysande,
kraftig och klar
än jag nånsin kan minnas,
både på västkustön
och hemma i Östergötland.

Mina ögon frossade
utan att bli mätta.
Jag satt i ljungen,
låg i den.

Den viskade till mig
om tacksamhet –
över sommaren som var
och fortfarande är,
över livet som varit
och fortfarande är.

Viskar ljungen vemod till dig?
Till mig viskar den tacksamhet.” (2017)

I den ena av de två församlingarna jag deltar och medverkar i har man den här hösten ”sökargudstjänster”, det jag också kallar gudstjänster för ”kyrk-ovana”. Det ordet kan ju mest grammatiskt skrivas ”kyrkovana”, men då betyder det ju nästan automatiskt för oss, som ofta går i kyrkan , just att vara van vid kyrkan.

Och i denna veckas söndagsgudstjänst medverkar jag med sång och musik i den första i en serie av dessa gudstjänster för kyrk-ovana.

I vår lilla arbetsgrupp har vi vänt och vridit på olika frågor om både innehåll och form. Vi har också insikten att vår första sökargudstjänst måste vara ett test som vi sen utvärderar tillsammans med många andra. En grundtanke, som allt hänger på, är att vi som älskar kyrkan och gudstjänsten är trygga med sökargudstjänsten och själva tar med oss våra kyrk-ovana vänner och bekanta. Det är ju vi, som själva lever det kristna livet och älskar och följer Jesus, det är vi som är de främsta ”affischerna”, ”flygbladen” och ”PR-människorna” – det som aposteln Paulus i första århundradet kallade ”kristusbrev”.

Här kommer några av mina personliga tankar om vad som kanske bör finnas i en gudstjänst för kyrk-ovana:
Begriplighet i sångerna och talet och samtidigt utrymme för ”mysteriet” – det oändliga, Gud själv.
Vänlig, öppen och avspänd atmosfär och samtidigt öppenhet för gudsmötet, undret och det övernaturliga.
Jesus i centrum av både sånger, livsberättelser och undervisning ur Bibeln.
Inbjudan till deltagande, omvändelse till Kristus, fortsatt kontakt.

För min del och egen medverkan kommer jag som ett inslag till ukulele sjunga en av mina ”Jesussånger för utomhusbruk”. Den har följande text:

”Det handlar inte om att gå i kyrkan. Det handlar inte om att vara from.
Det handlar faktiskt om att följa Jesus, bli född på nytt och bli hans egendom.
Att tända ljus i vackra katedraler och höra orgeln spela skön musik
kan vara fint men öppnar inte porten, den trånga porten till Guds himmelrik.
Etik, moral och tro förutan Jesus är som att hälla soppa i ett såll.
Men säg hans namn, ta mot hans frid och rening, så spelar inget annat någon roll.
En sökare som söker hela livet, det verkar fint och ganska religiöst,
men ”Den som söker finner” står det skrivet, och här hos Jesus blir din tro förlöst.
Det handlar inte om att gå i kyrkan. Det handlar inte om att vara from.
Det handlar faktiskt om att följa Jesus, bli född på nytt och bli hans egendom.”

För min egen del kommer jag nog aldrig att bli fri från dragkampen inom mig mellan att fortsätta att göra det som är rätt och viktigt å ena sidan och den ständiga längtan efter respons och yttre siffror och framgång å andra sidan.

Redan som 20-åring sa jag ”ja” till det jag upplevde som en kallelse från Gud att tjäna Honom och Hans Rike och Kyrkan / Församlingen. Det har ju helt följdriktigt inneburit att det alltid är viktigast att säga, skriva och göra det som är i andan hos Jesus Kristus och Bibeln, särskilt Nya Testamentet. Antalet lyssnare, läsare och tittare och eventuella supportrar och fans måste alltid vara underordnat.

Jag är så gammal att jag mycket väl minns skrivandet och mottagandet av handskrivna brev i ett exemplar och så småningom maskinskrivna brev och handlingar med en ibland svårläst kopia med hjälp av karbonpapper. Och så började jag använda dator på Pingstkyrkans expedition i Lund i början av 1992 och köpte en begagnad PC på hösten samma år. På den datorn var det från början en hårddisk på 20 megabyte. Numera skulle tre vanliga foton med en mobilkamera vara allt som rymdes på den datorn! År 1996 skaffade jag mig min första epostadress i samband med ett års anställning på Reinhard Bonnkes organisation och ett projekt med att trycka och sprida en kristen skrift med Posten till alla hushåll i Sverige (Från Minus Till Plus). Den organisationen använde moderna media i kristen tjänst, och jag fick ”hänga med på tåget” och lära mig ett och annat.
Det är också lite komiskt att jag än i dag har den huvudsakliga epostadress som jag började med 1996 (ingvar.holmberg@telia.com), även om jag under vissa perioder har bytt till andra bolag och adresser.

Och nu är jag ”infångad” och engagerad i rätt många av de moderna medierna med egen hemsida och Facebook-sida, blogg, två ”poddar” (= radioprogram på Internet ), närradioprogram i Norrköpings- och Linköpings-trakten, YouTube-konto med massor av program i olika genrer (och vanligtvis väldigt få tittare). Och jag har gett ut några böcker – på ett riktigt förlag med ett par böcker och för övrigt på eget förlag genom Print on Demand, där man själv beställer några eller många ex av en bok allteftersom som man har sålt eller gett bort den förra upplagan på 200, 50, 20 eller 10 böcker.

Och det går inte att helt bortse från antal sålda böcker eller CD-ar och besök på hemsidan, ”Gilla-markeringar” på Facebook eller tittare på videos eller lyssnare på podden, för det finns räknare och uppgifter på allt det där. Som du nog redan har förstått, så ligger mina ”siffror” genomgående ganska eller väldigt lågt.

Men det är inte meningslöst! Mitt vägval som tjugoåring gäller fortfarande. Jag älskar respons och popularitet, men det får aldrig bli måttstocken för det jag gör. Mitt liv kanske är litet i jämförelse med andras, men det är värdefullt och viktigt. Och för den kristna människan är den viktigaste åhöraren, åskådaren och deltagaren Herren Gud själv. Det är Hans omdömen och uppskattning som slutligen gäller.

Ibland ser jag för min inre syn aposteln Paulus som efter många års resande, predikande och författande och församlingsplanterande i flera områden hamnar i helt ”meningslöst” häkte under minst två år, bara i väntan på en rättegång med falska anklagelser. Han pratar med dem han kan träffa, han skriver mödosamma brev till vänner och församlingar, han ber och umgås med Gud. Och så småningom kommer förändringen med en dramatisk resa till Rom, fängelsevistelse och frisläppande för en tid med nya resor etc.

Han bara fortsatte att göra det som var hans kallelse och uppgift, hur än de yttre betingelserna och responsen var. Det får du och jag också göra.

I morse i min bibel- och bönestund kunde jag summera min gårdag med små men viktiga handlingar: Att skjutsa min fru till ett besök inom vården, sen på förmiddagen tillsammans med några andra sjunga och spela för boende och personal på ett äldreboende och där prata med en tidigare granne. Sen på eftermiddagen promenerade jag till stan och stannade en dryg halvtimme i den vanliga parken vid gatan och sjöng några ”Jesussånger” till min ukulele. En av parkens ”tilltufsade” besökare kom fram med en brinnande marschall i metallfodral och ställde vid mina fötter, innan han gick tillbaka till sina vänner. När jag sen lämnade tillbaka lånet, blev det en kort pratstund och vänliga farväl.

På promenaden genom stan fick jag också hälsa på tre små grupper av ungdomar och ge dem mitt visitkort med min podd för kyrk-ovana ungdomar ”En morfars podd”. Och så fick jag hjälpa till att spela och sjunga i bönemötet i vår kyrka. Och jag hade ju några okända ”tilltufsade” parksittare och ett tiotal okända ungdomar att tänka på och be för i mina böner.

När jag tänker på det, så var det ju en mycket bra dag. Tack, Herre! Hjälp mig att se det viktiga i tillvaron!

Ett fönster, en lucka att öppna och komma ut genom eller en möjlighet tvärtemot oddsen och det troliga – det är fantastiskt att uppleva. Jag har på engelska läst och hört uttrycket ”a window of opportunity”, och uttrycket har fastnat i mitt minne.

Ett möjlighetens fönster händer nu och då i livet, och då är vi efteråt glada att vi tog tillfället.

Alldeles häromdagen kom jag och min fru tillbaka från en semesterresa till underbara Brattön utanför Kungälv, där vi fick låna ett bekvämt gästhus hos goda vänner under fem, sex dagar.

Så här sent i augusti i år med regnväder och översvämningar lite varstans fick vi uppleva fem dagar av strålande sol, badtemperatur på 20-21 i klart, manetfritt vatten, god mat och gemenskap och trevliga promenader. Det blev verkligen ett ”möjlighetens fönster”, som vi är så tacksamma för. Efter att ha besökt Brattön under omkring tio år hade jag för första gången med mig min videokamera. Jag gjorde ett ”vänporträtt av en ö och två öbor” och håller just nu på att lägga sista handen vid filmen innan den kommer på YouTube. Det är mycket blå himmel och blått hav i bilderna och filmsekvenserna.

Häromkvällen såg jag på Rapport ett underbart och rörande reportage av ett annat ”möjlighetens fönster” i en helt annan dimension, än om jag har solsken eller regn på min semester.
Den unga afghanska familjen med två barn var för några dagar sen i kaosets och våldets Kabul och försökte likt tusentals andra komma in på flygplatsen. Efter ett par dagar av misslyckade försök lyckades de, bland annat via ett avloppsdike, till slut uppleva lyckan att bokstavligen lyftas till säkerhet av vänliga soldater och få komma på planet hem till Helsingborg och sin lägenhet där. För SVT-reportern berättade de ivrigt på sin enkla men fungerande svenska om lyckan över att vara i trygghet.

I Bibeln uttrycker Esra samma fenomen med orden ”ett ögonblick av nåd”, när han beskriver hur en grupp av hans judiska folk får återkomma till Jerusalem efter många års fångenskap :”8 Men nu fick vi ett litet ögonblick av nåd från Herren vår Gud. Han lät en räddad skara bli kvar av oss och gav oss fotfäste på hans heliga plats. Vår Gud lät våra ögon få ljus och gav oss nytt liv i vårt slaveri.» (Esra 9:8 ff)

Vilket vackert uttryck – ett ögonblick av nåd – !

Frälsningen genom Jesus Kristus här i livet och i evighet, det är det viktigaste ”möjligheternas fönster”. Det är jag mest tacksam för, även om jag med glädje tar chansen till soldagar på västkusten, vandringar i den svenska naturens skönhet, och det övriga jag får chansen till.
Men man ska ta chansen. Annars missar man förmodligen den…..