I morse satt jag som vanligt i min soffa med Bibeln framför mig och bad, nynnade och jollrade och I morse satt jag som vanligt i min soffa med Bibeln framför mig och bad, nynnade och jollrade och funderade på sångerna i mitt liv och inom mig och omkring mig. Tanken slog mig, att bakom och mellan och mitt i alla de hundratals sångerna av olika slag som finns inom mig och i högre eller mindre grad finns på mina läppar och i mina fingrar, så finns Sången, sången med stor bokstav.

I universum, det jag gärna kallar Skapelsen, eftersom jag tror att en Skapare står bakom alltsammans, finns Sången som ett utflöde, ett slags överallt närvarande dna, som strömmar genom all materia och alla levande varelser. Musiken och sången är en gåva från Skaparen till hela hans skapelse, och skapelsens uppgift är att ge tillbaka sången och musiken till Skaparen som en hyllning.

Själv tycker jag mest om att tala om ”sånger”, där musiken och texten är en enhet som förmedlar tankar och berör. Ren instrumentalmusik är väl också fantastiskt och kan beröra sinnena, men också de största musikstyckena liksom ”längtar efter” och kräver namn och rubriker som blir som nycklar till musikupplevelsen. En Dvoraksymfoni får namnet ”Från nya världen”, en pianosonat av Beethoven får titeln ”Månskenssonaten” och så vidare i all oändlighet.

I allt och genom allt äkta musik- och sångskapande finns kanske bitar av Sången. För mig ryms den framför allt i den sång och musik som medvetet hyllar Gud, Skaparen och Frälsaren, men jag tror också den ryms i sångerna om naturen, kärleken, barnen, det komiska och också det som har stråk av ångest, mörker och kamp.

Själv har jag sjungit sånger och hittat på sånger och gnolat ända från min tidiga barndom. Och ända sen ungdomen har jag författat sångtexter och komponerat melodier till dem. Jag vet inte riktigt hur många det har blivit, för många var för ett tillfälle eller som en del av en sångsvit eller musikal och står liksom inte på egna ben. En bra bit över 300 sånger är det i alla fall, och om några av dem kommer att överleva mig, det vet jag ju inte än av naturliga skäl. Jag skulle önska det, men förmodligen kanske jag aldrig kommer att kallas en stor sångförfattare utan kanske bara en storväxt sångförfattare.

I dag ser jag ändå klart och tydligt, att viktigare än enskilda sånger i mitt liv är Sången i mitt liv – att Sången till Skaparen och Frälsaren ständigt finns där. Om du har tappat sjungandet, nynnandet och Sången, så börja med den igen! Den viktigaste Lyssnaren är alltid beredd att höra din sång, ditt gnolande och jollrande. Han som lyssnar på både koltrasten och korpen, lyssnar på dig – med tålamod, ömhet och glädje.

En stund i morse under det lite osammanhängande nynnandet och jollrandet i soffan, såg jag liksom inom mig hur detta nynnande och ”barnjoller” knyter samman alla mina sånger, tätar luckor mellan dem och formar ett långt band av sång och musik som en gengåva till Honom som skapade sången som en del av universum.

Jag kanske inbillar mig detta, men jag tror inte det.