Den här helgen avslutas Olympiska Spelen i Japan, som jag och min fru har sett på TV en hel del, till och med på obekväma tider mitt i natten. Då har vi, som de pensionärer vi är, kunnat sova ett par timmar på dagtid eller tidig kvällstid för att klara av att vända på dygnet i viss mån.
Det vi har följt med störst intresse är damfotbollen, där Sverige fick silvermedalj, och friidrotten, där Sverige genom Daniel Ståhl, Armand Duplantis m fl fått fina medaljer. Och i dag fick vi se något vackert och imponerande – de tre svenska hästhoppningsekipagen som i en ”rysare” i omhoppningen vann guldmedaljen.
Utåt sett är det väldigt olika intryck man får, när Daniel Ståhl skickar iväg en diskus mellan 75 och 80 meter, och när tre olika hästar med ryttare och deras team av medhjälpare tillsammans tar hem en guldmedalj. Det ena har karaktären av en soloprestation, och det andra är ett typiskt lagarbete, när inte bara mänskliga medarbetare är med i bilden, utan också hästarna ska fås att samarbeta och prestera på toppen av sin förmåga samtidigt som ryttarna.
Men också de synbara soloprestationerna har naturligtvis många andra med i bilden – familj, tränare med flera, som under många år har hjälpt till att förbereda ”medaljögonblicket”.
I varje sånt här lagarbete är det människor engagerade, som inte nödvändigtvis har någon supertalang själva, men som genom träget och lojalt arbete och kärlek, omsorg och stöttning fyller en viktig funktion för helheten.
Lördagskvällen i dag för oss inleddes som ofta annars med den korta men innehållsrika helgmålsbönen i SVT strax före kl 18. Kyrkoherden i kyrkan i Göteborgstrakten påminde om denna söndags tema om kroppens olika lemmar som är olika men bildar en helhet.
Många människors drömmar i dag är att vara en stjärna, en kändis, som med sin talang och personlighet kan stråla med sina soloprestationer. Och en del av dem som lyckas med detta i unga år, känner ett ansvar att redan i 30-årsåldern skriva sina memoarer och dela med sig av sin stora visdom till omvärlden.
Men i själva verket är det ju lagarbetet, att finnas i ett sammanhang – en ”kropp” med olika delar som samarbetar – det är detta som är livets mening och lycka och sanna tillfredsställelse.
Den gamle aposteln Johannes formulerar detta på pricken i ett av sina brev till kristna människor runt om i sin värld: ” Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.» (1 Johannesbrevet 1:3-4) (Folkbibeln 2015)
Gemenskapen med den treenige Guden och med Hans barn, kyrkan, församlingen och alla andra gemenskaper som Han leder oss till, det är livet vi alla är skapade för. Och ”guldmedaljen” är inom räckhåll för var och en av oss.
Aposteln Paulus skriver om det här i sin fångenskap i Rom strax innan sin martyrdöd på 60-talet efter Kristi födelse: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans. Den ska Herren, den rättfärdige domaren, ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskar hans återkomst.» (2 Timoteusbrevet 4:7-8) (Folkbibeln 2015)