För en vecka sen skrev jag att jag, som älskar vandringar, har fått nöja mig med promenader sen i maj förra året, då jag under en vandring till Vadstena fått ge upp, när orken tvärt tog slut.

Men i morse, när jag vaknade tidigt, bestämde jag mig för att ta med mig matsäck och regnjacka i axelväskan och göra en ”stadsvandring”.

Minuterna efter att jag lämnat huset började det regna lätt, men jag tog på mig jackan och hatten och gick vidare förbi Skarphagen Centrum och mot Himmelstalund, förbi hällristningarna och fram till spårvagnsspåret längs Finspångsvägen vid Vidablick och Östra Eneby. Där var det läge att sitta under tak i spårvagnshållplatsens kur och äta matsäck och dricka kaffe (enligt parollen för ”vandring” som ska vara minst 10 km och innehålla paus med matsäcksätning).

Så gick jag hemåt via Folkparken, förbi universitetet och fram till Bergsbron över Strömmen och sen vidare hem till Vilbergen. I Folkparken stötte jag på något som liknade Tolkiens ”enter” – trädherdarna i Sagan om Ringen. Jag tog en bild men vågade inte undersöka närmare vad det var för något…..

När jag kom hem, såg jag till min glädje på telefonen att jag hade gått 11½ km!
Jag är alltså en vandrare igen efter ett uppehåll på över ett år! Vilken glädje!

Det blir nog inga tvåmilavandringar mer….. inte än i alla fall, men jag är glad att jag nyligen kom överens med mig själv, att mitt lilla hjärtflimmer kanske mest ”satt i huvudet” och inte borde hindra mig att gå lite längre sträckor. Jag anar, att det kanske också var lite uppmuntran från Honom jag brukar prata med – Han som ibland kallas Herden och Läkaren.
Jag är 76 år och behöver inte springa fram eller bestiga höga berg eller försöka mig på ”stolleprov”, men jag kan vara en vandrare. Tack, gode Gud, för det!

Hälsningar 12 juli 2023 från Ingvar H

”Jag är i telefon!”
Så kallade jag en diktsvit jag satte samman 2016 med hjälp av nyskrivna och ett par äldre dikter.
(I slutet av de här raderna finns en länk till diktsviten, som nu är införlivad i mitt diktprojekt ”Poeten Ingvar Holmberg”).

Det blir ju mer och mer så, att telefonen är på en gång vårt privata rum och vår ”partner” som vi umgås med mer än med någon annan.
Fler och fler går på stan med blicken stadigt riktad mot telefonen till fara för sig själva och ohägn och problem för andra. Alla är ju inte så positiva i sin inställning som den ”gamle farbrorn” i följande skämtteckning, sänd till mig på MMS från en humoristisk vän:

Det finns mycket att säga och skriva om det här, men jag drar ihop det en aning till uttrycket ”Telefonen är en bra tjänare men en dålig herre.”

Det jag mest av allt vill skriva och påminna om just nu, är den oerhörda uppmuntran och hjälp ett telefonsamtal kan vara för en annan människa!
Det har aldrig varit enklare och billigare än nu att ringa upp och prata med någon – i samma stad eller på andra sidan jordklotet!

När vi ställer oss frågan ”Vem ska jag ringa?”, ska anledningen lite oftare vara ”för att uppmuntra och höra av mig” och lite mer sällan vara vårt eget behov av tröst eller bekräftelse.
Ofta blir vi ju själva uppmuntrade och tröstade, när vi tar oss tid och lyssnar på någon och försöker säga något uppmuntrande och tröstande.
Och för mig som kristen är det ofta naturligt att i slutet av samtalet fråga: ”Får jag be en bön för dig nu i telefon?”. Oftast uppskattas det mycket.

Slå en signal till någon du tänker på!

Vänliga hälsningar 2 juli 2023 Ingvar Holmberg.
Länk till diktsviten ”Jag är i telefon”: https://youtu.be/tO9sKY5nvRs

I dag är det midsommarafton. Av hälsoskäl håller vi oss mest inne och hemma den här helgen.

Men i dag gick jag en runda i kvarteren i Ektorp, Skarphagen och Vilbergen, när jag ändå skulle handla ett par saker i vår vanliga mataffär. När jag gick längs en gata kände jag den söta jasmindoften i vinden och tittade förgäves efter jasminbuskarna på båda sidor. Sen såg jag en bra bit fram blommande jasminbuskar med grenar som hängde över tomtgränsen på högra sidan. Jag gick fram och nära och luktade förtjust på blommorna innan jag fortsatte och till och med provsmakade ett körsbär som började bli rött på trädet, som växte ovanför Söderledens motorväg. Det var lite surt, men om man väntar tills det är helt moget, så hinner väl fåglarna före…

Ordet ”sommarnöje” är ett trevligt svenskt uttryck. Min syster Barbro, som verkligen är berest och kunnig på mycket, är precis som jag uppväxt i Indien. När hon kom hem och fick svenska kamrater i skolan, hörde hon plötsligt en kompis fråga: ”Har ni något sommarnöje?”
Hon blev lite ställd och svarade sen ”Javisst, har vi det!”
Hon tänkte: ”Det är väl klart att vi har en massa sommarnöje! Vad är det för en fråga?”
Det var så, att hon inte visste att kamraten frågade om vår familj hade en sommarstuga, som vi åkte till. Det hade vi inte, men mamma och pappa hyrde ett par somrar ett sommarnöje vid namn ”Utantorp” på Vikbolandet.

Nu hyr Barbro och hennes Jan-Erik ett hus på landet vid Gamla Ö utanför Norrköping. ”Mellangården” ligger vackert och har en blommande trädgård med blommor, fruktträd och just nu jättelika jasminbuskar med tusen och åter tusen doftande blommor. Det huset och trädgården får jag ha som sommarnöje, och det är jag tacksam för.

Önskar dig en fin sommar med mycket sommarnöje!

Nedan är länkar till två trevliga musikvideos med mina sånger, gjorda de senaste somrarna och mycket passande till funderingarna om sommarnöje.

Dels är det min sång ”Alla trädgårdar är mina”, dels ett knippe lovsånger inspelade i Barbros och Jan-Eriks trädgård på ”sommarnöjet”. Där har jag en talad inledning innan jag börjar sjunga och spela. Lyssna på den och fortsätt lyssna, om du du har lust! Länkarna är nedanför!

Glad Midsommar och trevlig sommar!

Ingvar Holmberg Midsommarafton 23 juni 2023

Alla trädgårdar är mina

https://youtu.be/ipbrwg8DCno

Lovsånger i en sommarträdgård

https://youtu.be/0lpeyK3A6nE

I går mötte jag framåt kvällningen, det vill säga varma eftermiddagen i solen vid sextiden, två underbara bevis på kristen tro mitt i stan.

Med ukulelen på ryggen och bibeln och sångblad i axelväskan gick jag halvtimmespromenaden till kyrkan för att ansvara för bönesamlingen. Jag gick i god tid för att hinna stanna på trottoaren vid de två spårvagnshållplatserna mittemot varann och uteserveringen en bit bort. På vägen ner längs Drottninggatan såg och hörde jag gatuevangelisten med sin ”megafon” stå och predika om Jesus och berätta om sitt ganska trassliga liv innan mötet med Jesus. (Må Gud välsigna honom i den uppgiften!)

Ett par hundra meter längre ner stannade jag på ”min” plats och hade min sångstund med Jesussånger, där jag är mån att sjunga evangeliet med fraser som ”Den som tror och blir döpt, han ska bli frälst”, ”Och det ska ske att vem som helst som Herrens nåd begär, skall från all synd och nöd bli frälst..”, ”Halleluja i alla fall! Herren lever, Herren verkar” och ”Skaffa dig ett liv, ta mot det som han just nu räcker dig! Förlåtelse och frid och himmel…inte tänker du väl tacka nej”.
När jag packade ner ukulelen och just skulle gå vidare, lite svettig i pannan, hörde jag några flickor ropa på mig. Fyra unga flickor, kvinnor, hade suttit vid utekaféet och lyssnat och kom nu glädjestrålande och tackade för sångerna. Vi pratade en stund, och de frågade om mig och mina sånger. Så sa de plötsligt: ”Får vi be för dig?” ”Javisst!”, sa jag, tacksam och överraskad. ”Får vi lägga händerna på dig?” – ”Javisst! Det brukar jag också göra.” Så bad de innerligt för mig och min familj och min uppgift som gatusångare.
Efteråt bjöd jag in dem till bönesamlingen jag var på väg till och skulle hålla i.

Sen dök de upp och var med i sångerna och bönen tillsammans med oss andra. Vi passade på att höra deras namn och be välsignelse över dem också. En av dem går till en församling i Linköping, och de tre andra till en ganska ny församling i Norrköping.

För några årtionden sen var det mer regel än undantag att människor från pingstkyrkorna och Frälsningsarmén sjöng och spelade och predikade på stan.

Desto mer gläds jag över min kollega med megafonen och fyra flickor som utan att skämmas ber för en gammal, något skamfilad sångarpastor på trottoaren.
Och jag gläds mycket över den ”återuppståndna” lilla Frälsningsarmékåren i Strängnäs som hela sommaren varje söndagseftermiddag har friluftsmöte i Ugglans Park mitt i centrum. En av deras officerare är Daniel Viklund, utbildad operasångare och musiker och tillika gatupredikant. Grattis till Strängnäs, mitt tidigare arbetsfält under fem år på 1980-talet!

Hälsningar 15 juni 2023 från Ingvar Holmberg

Att ha vänner är sann rikedom

Min fru och jag kom häromdan hem från 6 dygn i Örnsköldsvik, där våren kommit en bra bit på väg men inte riktigt som här, när jag i går gick bland ljuvligt doftande syrener i närheten av vårt hus och de tre höghusen som snart är klara för inflyttning.

Vi bodde sex år i ”Ö-vik” 1978-84 och fick många goda vänner där och med många består vänskapen, fast det är nästan 40 år sen vi flyttade därifrån.

Att ha vänner är sann rikedom!
Vad sägs om att få bo och äta i sex dygn och inte känna att det är till besvär? Att kunna ta fram det man är sugen på i kylskåp och förråd? Att få stöka ner i köket med mina indiska kryddor och tillbehör för att sen få bjuda hem några vänner på indisk mat ena kvällen? Att få träffa andra vänner ytterligare ett par kvällar, inbjudna av våra värdar Gunnel och Stefan? Att få äta frukost och andra måltider på veranda med utsikt mot fjärden och bergen med skog på? Att få sitta i vedeldade bastun vid vattnet och sen doppa sig i 8-9-gradiga vattnet, där isen gick upp 10 maj i år?
Att få sjunga och be och prata med människor som också älskar Jesus Kristus och Hans kyrka?

Att få träffa de gamla vännerna Rune och Marianne som jag har delat så många underbara naturupplevelser med både runt fjällstugan i Lappland och vid kusten utanför Ö-vik?

Lördagen och söndagen blev återvändarhelg för Pingstkyrkans 100-årsjubileum som firas med flera olika händelser det här året. I festliga gudstjänster med återuppväckta körerna Con Brio och Nytt Liv och en rad pastorer från olika årtionden mötte jag dem jag kände igen och dem jag inte kände igen. Bl.a. var det tre, fyra brudpar, (varav ett vigdes hemma i vårt hem), som glädjestrålande berättade att jag vigt dem under mina år som en av pastorerna i församlingen. För mig hade det där bleknat bort…. Så det var en del generande ögonblick, men det kändes som om jag var ursäktad för att jag inte kom ihåg lika bra som de. Men vilken rikedom att möta vänskapen och uppskattningen efter alla dessa år!

Att ha vänner är sann rikedom!
Tack, Gunnel och Stefan, för underbara dagar tillsammans!

Hälsningar från Ingvar Holmberg 24 maj 2023

Denna varma sommareftermiddag tog jag gott om tid på mig på vandringen till kvällens bönemöte i Pingstkyrkan.
Jag spände på mig ukulelen i fodralet på ryggen och tog min ”bibelpåse” över axeln.

På Gamla Övägen såg jag blommande hägg för första gången i år. Jag passade på att ta en ”häggselfie” – selfies med blommor och träd är för mig mer angelägna än de med kändisar.

Också spirean blommade i häckarna. Personligen uppskattar jag häggens söta doft mer är spireans lite skarpare, så är det för mig.

Så tog jag en liten pratstund på en bänk i Vasaparken med en okänd man från Gambia som just installerade nytt sim-kort i sin telefon.

På ”vanliga” platsen vid spårvagnshållplatserna på Drottninggatan vid Hörsalsparken stannade jag och tog ukulelen ur fodralet och sjöng några sånger stående i solskenet. Nästan direkt kom ett par unga människor fram till mig som dragna till sången. De log uppmuntrande och pratade med mig och berättade att de var från IMC, den internationella kyrkan vid Norrtull. De var ute och pratade med ungdomar och andra och blev förvånade och uppmuntrade att någon sjöng om Jesus på stan.

Så hände en oväntad och uppmuntrande sak: En man som suttit vid Espresso House en bit bort, kom fram till mig och ställde utan ett ord en oöppnad flaska juice och en mugg med isbitar vid mina fötter och log mot mig och gick i väg igen.

Efter min sångstund hällde jag upp denna smoothie med smak av apelsin och passionsfrukt och njöt under vandringen vidare. Det var första gången för mig och så välkommet. Jag undanber mig alltid pengar, om någon vill ge det, men det här kändes annorlunda. Var det en ängel i förklädnad?

Efter en timmes bönemöte gick jag till bussen och tog den hem, tacksam för min eftermiddag och kväll.

Just nu är jag i en period av inläsning av många dikter på video för YouTube. Den här som följer, finns på en av mina videos, men den passar att ta med i dag.

Hälsningar från Ingvar Holmberg 10 maj 2023

Häggens svar
Hur kan tiotusen blommor
på ett träd
slå ut och börja dofta
samma dag?

Och hur kan tusen andra träd
göra det samtidigt?

”Så fort vi kan och vågar
och när solen lyser
och när vinden är varm.
Ingen onödig väntan!”

Och när när brukar det bli?

”Vi måste hinna före
syrenerna –
någon vecka eller dag
eller några timmar
i alla fall.”

Och när var det i år, då?

”I år var det igår.
Det måste först bli vår.
Så är det varje år.”

                                                /Ingvar Holmberg 180510/