I går mötte jag framåt kvällningen, det vill säga varma eftermiddagen i solen vid sextiden, två underbara bevis på kristen tro mitt i stan.

Med ukulelen på ryggen och bibeln och sångblad i axelväskan gick jag halvtimmespromenaden till kyrkan för att ansvara för bönesamlingen. Jag gick i god tid för att hinna stanna på trottoaren vid de två spårvagnshållplatserna mittemot varann och uteserveringen en bit bort. På vägen ner längs Drottninggatan såg och hörde jag gatuevangelisten med sin ”megafon” stå och predika om Jesus och berätta om sitt ganska trassliga liv innan mötet med Jesus. (Må Gud välsigna honom i den uppgiften!)

Ett par hundra meter längre ner stannade jag på ”min” plats och hade min sångstund med Jesussånger, där jag är mån att sjunga evangeliet med fraser som ”Den som tror och blir döpt, han ska bli frälst”, ”Och det ska ske att vem som helst som Herrens nåd begär, skall från all synd och nöd bli frälst..”, ”Halleluja i alla fall! Herren lever, Herren verkar” och ”Skaffa dig ett liv, ta mot det som han just nu räcker dig! Förlåtelse och frid och himmel…inte tänker du väl tacka nej”.
När jag packade ner ukulelen och just skulle gå vidare, lite svettig i pannan, hörde jag några flickor ropa på mig. Fyra unga flickor, kvinnor, hade suttit vid utekaféet och lyssnat och kom nu glädjestrålande och tackade för sångerna. Vi pratade en stund, och de frågade om mig och mina sånger. Så sa de plötsligt: ”Får vi be för dig?” ”Javisst!”, sa jag, tacksam och överraskad. ”Får vi lägga händerna på dig?” – ”Javisst! Det brukar jag också göra.” Så bad de innerligt för mig och min familj och min uppgift som gatusångare.
Efteråt bjöd jag in dem till bönesamlingen jag var på väg till och skulle hålla i.

Sen dök de upp och var med i sångerna och bönen tillsammans med oss andra. Vi passade på att höra deras namn och be välsignelse över dem också. En av dem går till en församling i Linköping, och de tre andra till en ganska ny församling i Norrköping.

För några årtionden sen var det mer regel än undantag att människor från pingstkyrkorna och Frälsningsarmén sjöng och spelade och predikade på stan.

Desto mer gläds jag över min kollega med megafonen och fyra flickor som utan att skämmas ber för en gammal, något skamfilad sångarpastor på trottoaren.
Och jag gläds mycket över den ”återuppståndna” lilla Frälsningsarmékåren i Strängnäs som hela sommaren varje söndagseftermiddag har friluftsmöte i Ugglans Park mitt i centrum. En av deras officerare är Daniel Viklund, utbildad operasångare och musiker och tillika gatupredikant. Grattis till Strängnäs, mitt tidigare arbetsfält under fem år på 1980-talet!

Hälsningar 15 juni 2023 från Ingvar Holmberg