Minnesbilder och minnesluckor

Den här gångna veckan har min fru och jag varit ”på Nyhem”, det vill säga Pingströrelsens stora sommarkonferens utanför Mullsjö i Västergötland men också nära ”Smålands Jerusalem” Jönköping. För över femtio år sen började vi resa dit och lyssna till många kända förkunnare och sångare i jättetältet med flera tusen sittplatser. Och det som betydde praktiskt taget lika mycket var att gå bland tallarna på konferensområdet och prata med vänner och bekanta.
Jättetältet har numera blivit en stor, praktisk möteshall och serviceanläggningar, kaféer och toaletter och campingmöjligheter har under åren moderniserats, men mötena med människor består. Det underbara och samtidigt lite skrämmande är att jag fortfarande möter många av dem jag träffade här för 40 eller 50 år sen. Vi känner igen varann även om det ibland tar några ögonblick att i minnet koppla ihop ansiktet och namnet och platsen. Och om det ”slirar” ibland är det väl förståeligt. Min fru och jag har varit pastorspar eller missionärspar på sju olika orter och i tio olika församlingar. Dessutom har jag rest runt ensam eller med utländska gäster på massor av platser i olika gudstjänster och andra sammanhang. Det finns alltså oändligt många minnesbilder – och tyvärr också många minnesluckor – av människor och händelser.

Hjärnan är ett märkligt ting, detta jättearkiv där så mycket finns i ”rummen” och ”på hyllorna”. Ofta är det svårt att få tag i, och sen är det plötsligt bara där.
I min ålder kan man lätt få för sig att skriva sina memoarer, sin livshistoria, ibland kortfattat och ibland onödigt detaljerat. En del av dessa författare som också är mina vänner eller bekanta har ett fenomenalt och detaljerat minne och klarar nog av denna uppgift tämligen väl. Själv bestämde jag mig för ganska länge sen att ”min väg” är att låta mina sånger och dikter och andra alster vara fragment och ”fjärilar” som återger ögonblick, upplevelser och eventuella insikter i mitt liv. Det räcker för mig.

Tillbaka till dagarna den här veckan. Vilken överraskande glädje att möta människor i trettioårsåldern eller tio år äldre som kommer fram och säger: ”Hej, min pastor som döpte mig som tonåring!” eller något liknande. Ofta känner jag personerna mycket väl efter att under ganska lång tid ha träffat dem så gott som varje vecka i barnkören eller kyrkans gudstjänster. Man att det var jag som döpte dem eller var med när de gjorde någon särskild och viktig erfarenhet, det kommer jag inte ihåg. Det är en del av deras historia och livsberättelse men har redan slutat finnas i min egen.
Och de förargliga minnesluckorna! När människor kommer fram och hälsar och har varit nästan närmaste grannar med mig på någon plats, och jag praktiskt taget inte har en aning om det, då är det pinsamt. Då talar jag inte om dem som kommer fram och säger: ”Känner du igen mig? Du bodde hos oss en natt för tretti år sen. Vi åt middag tillsammans.” Där känner jag mig inte särskilt misslyckad för att jag inte minns.
Jag mötte också den sympatiske pensionerade missionären och läraren som hälsade vänligt på mig och sa: ”Vi känner väl varandra. Vad är det nu du heter igen?” Och så förnyade vi bekantskapen (lika mycket för mig som för honom) och pratade en stund.

Minnesbilder och minnesluckor – det är en del av livet. Och bitar av mitt liv, som jag har tappat, dem har någon annan kvar som ett gott minne och god erfarenhet. Vilken tröst, när man ibland undrar om det blev något av det man gjorde! Vi har lätt för att döma ut andra och oss själva också, men vi har ju inte alla fakta, inte alltid ens dem vi borde ha i minnet.

Det bästa med ”minnenas promenad” bland tallarna på Nyhem, vet du vad det var? Jo, att möta gamla och nya vänner och bekanta och känna värmen och samhörigheten nu. Det är nu vi lever.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *