Vi talar ibland om tindrande barnaögon inför julen – glädjen över festen, förväntan om julklappar och godis. Men hur är det med vår egen förväntan och glädje och tindrande ögon?
Vi vuxna i föräldragenerationen eller mor- eller farföräldragenerationen – hur är det med oss?
Är det bara vad som måste göras för att det ”ska bli jul”, som fyller våra tankar? Hinner vi fira advent och jul eller är vi alltför upptagna med att förbereda och ”göra” advent och jul?
Själv är jag så tacksam över att vara pensionär och till större delen råda över min tid själv. De som känner mig vet, att jag håller på med ganska många saker och lever ett aktivt liv på sätt och vis. Den stora skillnaden är att jag har ”luft” och utrymme mellan engagemangen, som dessutom består av saker jag gör för att jag vill det, Det finns gott om tid under en vecka att ”lufsa omkring” och koppla av och bara vara.
Adventstiden före jul trivs jag verkligen med. Det mörka och lite ruggiga utomhus vägs upp av adventsljus och stjärnor i fönstren och ljusslingor på balkonger och i trädgårdar.
Jag erkänner villigt, att för många är det här en tid som kan bli stressig med alla måsten, särskilt om man ska hinna med både arbete och ansvar för barn och förberedelser med julklappar och julmat och dekorationer som liksom förväntas.
Men min fråga är: Kan man inte göra de där sakerna och samtidigt bara ”sakta in lite” och göra dem med glädje och omsorg för att vi vill göra dem, inte för att det förväntas av oss att vi ska göra så mycket och köpa så mycket?
De senaste veckorna har jag varit tillsammans en del med alldeles nyfrälsta ”I”, som den senaste tiden har upptäckt Bibeln, den fria bönen med egna ord, gemenskapen med andra troende människor. Och för några dar sen tog hon emot det medvetna dopet i vatten i gudstjänsten som var en fest. Där tindrade mångas ögon, men allra mest tindrade hennes. Där var många glada, men gladast var hon.
Jag förespråkar inte slarv eller lättja eller att vi ska strunta i våra åtagande. Däremot förespråkar jag att vi ska ge utrymme för förundran och glädje och tindrande ögon i våra liv – varje dag och varje vecka och kanske alldeles särskilt under advent och jul och påsk och de stora högtiderna i livet och den kristna tron. Det är ofta de enkla men innerliga måltiderna, de inte så dyra men finurligt uttänkta eller omsorgsfullt gjorda gåvorna och den opretentiösa ärliga gemenskapen som ger oss minnena för livet. Kanske var det också där vi hade tindrande ögon?
Låt oss lära av barnen!
Inte för inte sa Jesus: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer inte in dit”.
I lördags var jag på en sann adventsfest på landet utanför Åtvidaberg hos mina nya vänner Margareta och Henry tillsammans med min fru och ett annat par. Där upplevde jag det goda och enkla med mat och dryck och samtal och sång och bön. Sen körde jag hem i skymningen, och jag tror jag hade tindrande ögon.
God Jul och Gott Nytt År!
(Ingvar Holmberg 211221)