Vi läser och hör ibland om att alla borde ha rätt till en värdig ålderdom. Jag tror att resonemanget då oftast rör sig om dem som är äldre eller skröpligare än 71-åringen Ingvar som erkänner sig som gubbe men ännu inte som åldring. I en dikt från hösten 2016 skrev jag nämligen om mig själv följande rader i dikten ”Morgonbön”:
”Lite stel och ledbruten känns kroppen,
men jag vet att det går över
när jag har varit i gång lite.
Också i dag är jag skapligt klar i huvudet
och är riktig frisk
(med mina mediciners hjälp, förstås).”
En värdig ålderdom handlar nog mycket om att den, som behöver mycket hjälp för att kroppen eller sinnet fungerar sämre än förut på grund av sjukdom eller skador, ska få hjälp och lättnad och möta respekt och vänlig omvårdnad. Man ska slippa vara ett ”vårdpaket” eller en besvärlig andra klassens människa och i stället få så mycket stöd och medmänsklighet att livet blir uthärdligt eller kanske rentav meningsfullt och gott.
I kyrkan jag är med i finns en grupp sångare och musikanter som kallas ”Solrosorna”. De leds av två entusiastiska damer i åldrarna cirka 55 och cirka 75. Den yngre av dessa är dessutom en av pastorerna i min kyrka. Solrosornas huvuduppgift är att besöka äldreboenden och s.k. ”Träffpunkter” med sång och musik och en kort bibelandakt. Detta är inte en à två gånger i månaden som jag har varit van med från mina år som pastor i olika städer, nej det är ofta två eller tre gånger i veckan! Och ledarna och den nästan 80-årige pianisten och flera av sångarna är med praktiskt taget varje gång. Det händer ibland att de medverkande är upp till tjugo personer och att åhörarna är betydligt färre.
Ibland blir jag ombedd att vara med i Solrosorna och hjälpa till med sång och ukulelespel och kanske ”Ett gott ord” som bibelandakten brukar heta. Så var det den här veckan, och det var då jag såg ett fantastiskt exempel på bra atmosfär och bemödande om att ge alla en värdig ålderdom. Jag kom i väldigt god tid med ukulelen i fodral över axeln och steg in på äldreboendet där också min 98-åriga faster bor. Den ansvariga i personalen, en fräsch dam i 55-årsåldern med glad, röd arbetsrock hälsade på mig och frågade om jag inte hade kommit fel. Hon höll på att ställa i ordning salen för gympa. När jag frågade var Solrosornas sångstund skulle vara såg hon betänksam ut och gick för att titta i sina papper. När hon kom tillbaka sa hon frankt att hon hade tagit fel, och så började hon med glatt humör ställa tillbaka borden och stolarna för kafé och sångstund och hälsade mig så välkommen. Jag visste att det varit tillfällen på andra håll i stan för Solrosorna då de varit inplanerade och kom med 15-20 personer för att få vända i dörren när någon i personalen surt sagt att det var något misstag och att nu skulle det vara gymnastik eller något annat. Men nu kom rullstolar och rullatorer och åldringar i långa rader hjälpta av glada människor i röda arbetsrockar. Vi hade en jättefin samling med gott fika för alla efteråt. Det var glam och skoj och trevligt runt borden. Och huvudanledningen till denna fina atmosfär var så tydligt personalens goda inställning till sina klienter och oss gästande sångare och främst att hon som var ansvarig mötte oss med sån välvilja och vänlighet. Jag fick höra av mina vänner att detta äldreboende var i privat regi. Om det bara var en händelse eller inte vet jag inte, men jag fick i alla fall lust att bo just där, om jag kommer att behöva det om tio år eller så.
Förmodligen behandlas svenska vårdbehövande åldringar överlag bra i vårt land, även om vi läser och hör om skräckexempel på motsatsen. Låt oss ändå hjälpas åt att ge alla en värdig ålderdom, rent praktiskt och framför allt genom att möta sjuka och behövande åldringar med värme, intresse, respekt, glädje och kärlek!
Själv är jag inte riktigt i den situationen än, att jag behöver stöd och hjälp för att klara sysslorna och vardagslivet. Jag tänker fortsätta att försöka göra mitt för att hjälpa till bland behövande åldringar och tror att det inte försämrar mina egna chanser till en värdig ålderdom, när jag så småningom själv behöver hjälp.