I denna vecka har jag namnsdag, för 10 april är det Ingvar. Jag fick också några moderna gratulationskort då, dvs sms. Annars var det inget firande.
Det är väldigt olika hur man firar namnsdagar i olika familjer. När jag växte upp var namnsdagarna inget vi firade i min familj. Hos andra är det stort kaffekalas med tårta.
I min barndoms sångbok ”Nu ska vi sjunga” finns sången ”Mors namnsdag” med text av Paul Nilsson och musik av Alice Tegnér. Jag minns fortfarande första versen: ”Röda små smultron, blommor och grönt, blommor och grönt läggas kring bordet sirligt och skönt. Nu är det Mammas namnsdag”. Detta sjöng vi frejdigt på Svenska Skolan i Kodaikanal i södra Indien många, många mil från närmaste smultron.
Många gånger har jag undrat varför mina djupt kristna och fromma pingstvänsföräldrar gav mig det hedniska namnet Ingvar som betyder ”Guden Ings krigare”. Ändå trivs jag bra med namnet, även om det kanske är lite malplacerat på den som nästan hela livet har varit kristen förkunnare och pastor.
I olika tider och kulturer har man lagt väldig tonvikt vid vilket namn man gav ett barn. Ofta gav man ett namn med en stark och positiv innebörd för att man på så sätt skulle styra sitt barns liv i en sån riktning. Och sen har det väl alltid varit så att namnet man får har burits tidigare av någon i familjen eller släkten.
Nu återkommer många av de gamla namnen som man nästan hade dömt ut tidigare. Av flicknamnen låg under 2017 följande i topp: Alice, Alicia, Olivia. Ebba, Ella och Lilly. De populäraste pojknamnen under 2017 var: William, Oscar, Liam, Lucas, Oliver, Alexander, Elias och Hugo.
Mindre troligt är väl att Ingvar återkommer som populärt pojknamn, men man vet aldrig.

Ett namn som aldrig minskar eller faller i glömska är namnet Jesus. I katolska länder är det vanligt, annars inte. Men Bibeln och särskilt Nya Testamentet har en rik och överväldigande undervisning om betydelsen av Herrens namn, Jesu namn. I min personliga bibelläsning just nu har jag läst i Apostlagärningarna kapitel 3 och 4 om den oerhörda vikt de första kristna fäste vid Jesus namn (så börjar man säga mer och mer nu, även om man tidigare alltid sa ”Jesu namn, Jesu kraft” etc i en gammal genitivform). När Petrus blir tillfrågad om i vilket namn / auktoritet han agerar säger han: ”9 Om vi står till svars i dag för en välgärning mot en sjuk man och ska förklara hur han blev botad, 10 så ska ni alla och hela Israels folk veta att han står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. 11 Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. 12 Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.” (kapitel 4)
Den kristna människan uppmanas att bekänna och uttala Jesus namn, berätta om Jesus namn, be i Jesus namn. Och Bibeln säger nästan lite snöpligt: ”23 Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern. ” (1:a Johannesbrevet kapitel 2)
På sätt och vis borde vi ”fira Jesu namnsdag varje dag”. När Jesus finns i våra tankar och på våra läppar lever vi ständigt nära Gud och Hans kraft och eviga liv. Paulus sammanfattar denna tanke i Kolosserbrevet 3:17: ”Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom. ”
De gamla namnen återkommer i popularitet, men högst på min ”lista” står Jesus.