Världsnyhet i svampskogen

I dag var jag i svampskogen i norra Östergötland med ren, klar luft och solsken. Jag njöt av den svenska allemansrätten och gick på fjädrande mark i skogen och plockade trattkantareller, taggsvamp och några kantareller. När min fru och jag och vår vän I som varit pingstmissionär i Afrika träffades vid bilen för att äta matsäck, bubblade I över av lycka om att via telefonen fått höra att Nobels fredspris gått till Dennis Mukwege, doktorn på Panzisjukhuset i Kongo, för hans oförtröttliga kamp emot det sexuella våldet i Kongo. I ansvarade för många år sen för internatet på den skola där Dennis gick som ung pojke, en skola startad av svenska pingstmissionen. Hon har träffat honom flera gånger som vuxen och i hans nuvarande arbete. Han delar ju Nobelpriset med Nadia Murad, kurd som själv drabbats av IS och deras våld och våldtäkter som ett vapen i terrorn.

Dessa personer har i många år och under dödshot levt nära det trauma tusentals kvinnor gått igenom och går igenom i två olika delar av världen.

Doktor Mukwege kallas ”pappa” av massor av de kvinnor som han personligen har opererat och reparerat i underlivet. Den lille pojken från enkel familj, pingstvänner i Centralafrika, har gjort en klassresa och en livsresa och är nu en av de mest firade hjältarna i vår värld.

Vi åt våra äggsmörgåsar och drack vårt kaffe där i vår idyll i vårt skyddade hörn av världen, och sen tog vi bilen till nästa ställe i skogarna ett par kilometer bort och fortsatte promenaden i skogen och plockandet av svamp. Och vårt sökande av svamp var ju inte för att få mat till livets nödtorft och överleva utan helt enkelt som guldkant på tillvaron.

Och vi gjorde det i tacksamhet och små utrop nu och då om hur bra vi har det. Och tacksamheten riktades självklart också till Gud som gett oss så mycket gott.

I går hade jag kafémöte i Pingstkyrkan i Motala. Mina sånger och mina ord och allsångerna vi sjöng hade som röd tråd och tema ”Tacksamhet”. Bl.a. läste jag min dikt ”Bubblande livsglädje” där de avslutande orden är:
Skulle inte jag –
även om jag tillhör moder Jords
mest otacksamma och missnöjda livsform –
skulle inte jag
ha bubblande livsglädje
och tacksamhet? ”

Vilken dag jag har haft i dag i vacker natur och höstväder och härliga höstfärger!
Och lugnt och skönt var det i skogen nu tre dagar innan älgjakten gör att det kommer att smälla och låta lite här och var i markerna. Men jag unnar älgjägarna deras lycka.
Avslutar med min svampdikt från Smålandsskogarna för tjugo år sen:

Liten svamplära
Kantarellen – läcker i smak och doft,
en glad, gul vitamininjektion i ögonen.
En stor ring sådana på marken
får hjärtat att klappa snabbare.

Taggsvampen – fullgod tröst
i sökandet efter kantareller.
Svamparnas punkare
med hår och nitar under hatten.

Trattkantarellen – liten men naggande god.
Skogens brunhättade kameleont
som älskar kurragömma.
Stammen kan lysa gul i kvällssolen
som en minitall.
Får du se en, så stå still,
och plötsligt syns tio och hundra.
Skratta, om du vill,
men jag tror fullt och fast
att de kan flytta på sig.
I alla fall gick jag tio meter bort,
och när jag kom tillbaka
var de borta – retstickorna.
Jag älskar dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *