”Ådra” är ett lite äldre ord jag har stött på nyligen i flera korsord. Ofta menas då ”begåvning”, ”anlag” och liknande.
Om man tittar i en synonymförteckning så hittar man också orden ”läggning, inre drivkraft, gåva” förutom den den rent fysiska betydelsen ”blodkärl, pulsåder, artär, ven, nerv, källåder, underjordisk vattenled” eller ”streck, gång, strimma”.
Om man är svensk så förväntas man förneka att man själv har några större anlag eller begåvningar. Ändå vet vi nog med oss att det inte är sant. Om vi är normala människor så har vi celler, och dessa har gener som innebär fallenhet för olika saker. Alla har vi alltså anlag och begåvning.
I går slog jag på kylskåpet i kyrkans gästrum där jag skulle hålla till ett par dagar på min årliga personliga retreat. En plasthylla ville, förargligt nog, inte komma på plats, fast jag försökte trycka in den på sin plats. Jag gick ut i korridoren och fick se min praktiske vän Sören som liksom jag har arbetat som pingstpastor i många år. Han kom, kände lite på hyllan och tittade in i kylskåpet. ”Jaha, den var felvänd”, sa han och vände på hyllan och satte enkelt in den. Förmodligen hade jag så småningom efter mycket tittande och funderande kommit på felet, men han gjorde det direkt, för han har ådra för praktiska lösningar och också mångårig erfarenhet av montering av olika saker. Det var väl ingen slump att han var församlingens pastor här under åren på 1980-talet då man byggde sin fina kyrka, som fortfarande upplevs mycket fräsch och ändamålsenlig.
Mycket har vi lärt oss i livet genom att ge oss i kast med det och träna oss att klara av också det som inte direkt är enkelt för oss. ”Övning ger färdighet” som bekant, och jag är tacksam att jag hjälpligt klarar vissa administrativa eller praktiska saker i dag som jag absolut inte kunde när jag var ung. Livets skola fortsätter för oss så länge vi andas. Och det är viktigt att vi inte blånekar att försöka lära oss nya saker. Vi vet inte om vi klarar det förrän vi åtminstone försöḱer och kanske inte bara en gång och under fem minuter. Jag kan spela piano riktigt skapligt och även orgel och ukulele utan att skämmas. Men dragspel kan jag inte lära mig fast jag skulle vilja och har försökt ett par omgångar med lånade dragspel. Min fru brukar apropå detta i torr ton lägga till att jag bara försökte några minuter varje gång. Kanske är det så, men jag tror ändå att min musikalitet inte riktigt räcker till för dragspel….
Med risk för att vara ”osvensk” tänkte jag nu avslöja något om ”ådra” i mitt eget liv.
Orden och språket har alltid funnits nära till hands för mig. Många säger och känner att de inte finner orden för vad de har inom sig. För mig går insikten och känslan nästan alltid hand i hand med orden för att beskriva och förmedla det jag ser och känner. Kanske kan man säga att jag har en ådra för att hitta orden.
En lite udda funktion för detta är förmågan att tolka från ett språk till ett annat. Ända från ungdomen har jag vid massor av tillfällen fungerat som tolk både till många människor i en gudstjänst och i samtal vid ett kaffebord eller matbord. Till och från svenska, engelska och ryska har brukat gå bra i alla kombinationer. Och fast jag har ganska många ”hål” i ordkunskapen på både engelska och ryska har jag oftast lyckats förmedla meningen i det hela, och det är som om jag inte behöver tänka efter så mycket, orden bara kommer – som ett rinnande vatten.
Att förklara Bibelns budskap i predikan eller skriva dikter eller prosa är kanske varianter av samma ådra.
En andra ådra som liksom flätar sig omkring ord-ådran är sången och musiken. Musiken och orden flätas samman för mig i massor av egna visor och sånger. Enbart musik berör mig inte alls så mycket som sånger, där orden och musiken flätas samman och hör ihop.
Min sångröst är stark men inte särskilt vacker utan mest en ”bruksröst”, en ”verktygsröst” för att förmedla hopflätade ord och toner. För mig är texten inte en halvbra ursäkt för att få spela musik. Texten är det viktigaste, det som bärs ut av musiken. Visst skulle jag vilja ha en vacker och helt ren och tonsäker sångröst men i brist på det kan jag nöja mig med en övertygad och engagerad sångröst.
Ända sen ungdomen har jag fascinerats av Dan Anderssons dikt ”Tiggarn från Luossa” och hur den börjar:
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!”
När jag föreställer mig den här scenen vid lägerelden är det inte sångröstens skönhet som är det viktigaste utan glöden i sången, budskapet.
Jag tror att erkännandet av ådra, anlag och talanger i mitt eget liv inte alls behöver vara förknippat med högmod eller stolthet, lika lite som markägaren kan påstå att han eller hon har skapat malmådern eller källådern av friskt vatten som upptäckts i marken.
Det är en del av de överraskande gåvorna i livet, det som med Bibelns språkbruk kallas nåd. Ådra är nåd att förvalta, inte ägodel att skryta med.
Ur den synvinkeln vill jag gärna se på ”ådra” som att överraskande och utan förtjänst ha del av en källåder eller blodåder med pulserande liv. Att i någon mån få ha del i det vackra och kreativa i tillvaron är en sann glädje att vara tacksam över.
Vad är din ådra? Är det inte dags att sluta förneka den? Att kunna organisera arbete, baka gott bröd eller laga god och vacker mat, reparera trasiga ting och bygga möbler eller hus eller skapa en intressant trädgård eller ett bekvämt hem – alla de sakerna är exempel på ådra.
Bli inte mallig nu men var tacksam! Bejaka och förverkliga det som finns i dig!
Förresten, jag funderar på att lära mig spela dragspel… Finns det någon som har ett pianodragspel att låna ut på obestämd tid?*
(Ingvar Holmberg 180108)
* (Fotnot 2 februari: Jag köpte ett begagnat dragspel i januari och håller nu på och tränar…..)