”En degel är en eldfast behållare som bland annat används inom kemi och metallhantering. Den är tillverkad av till exempel järn eller speciellt porslin och används för att smälta eller transportera ämnen vid hög temperatur, till exempel vid kemiska försök eller vid gjutning av metaller.” (Wikipedia)

I dag använder vi oftast ordet ”smältdegel” i bildlig bemärkelse för en plats där olika saker, seder och kulturer smälter samman. Och i praktiken handlar det om att vi alla påverkas av varann och påverkar varann. I politiken och det offentliga samtalet talas det en hel del numera om ”det svenska” och vad som är bra i Sverige.

I tidningen Dagen den 26 oktober 2018 finns flera reportage om svenskhet från olika perspektiv och reflektioner från dem som flyttat till Sverige nyligen eller för många år sen.
Jag läser att 20% av vår befolkning i dag har bakgrund i ett annat land.

Livet och det vi upplever under livets gång är en verklig smältdegel. Vår syn på saker och ting modifieras och ändras av upplevelser och samspelet med andra människor. För en tid sen blev jag både förvånad – och lite irriterad – när en man jag var vän med för 30 år sen i Ukraina i brevkorrespondens citerade eller ”mindes” någon åsikt jag uttryckt på den tiden och tog för givet att jag tyckte exakt lika nu. Dessutom tror jag att jag aldrig då sa exakt det han tyckte sig minnas.

Äktenskap och parrelation och familj är också en viktig smältdegel. Ofta tycker vi att makar som levt 40 eller 50 år tillsammans är lika och oerhört samspelta. Förmodligen var det inte så från början, men vi tar intryck av varann på många sätt, även om vars och ens unika personlighet inte behöver gå förlorad för den skull.

Den kristna församlingen och gemenskapen är eller kan vara en smältdegel. Dagenartikeln jag läste rapporterade från ett besök i New Life-församlingen i Stockholm (Evangeliska Frikyrkan). Bland de 800 medlemmarna finns 52 nationaliteter representerade. En av dessa medlemmar är Sheila Jeriot från Kenya som bott 23 år i Sverige. Hon säger något viktigt som belyser smältdegelns effekt: ”I Sverige känner jag mig kenyansk, men när jag besöker Kenya känner jag mig väldigt svensk.”

Jag är mycket tacksam för livets och erfarenheternas och det långa äktenskapets smältdeglar. Mycket har förändrats i mig och med mig på de sextio åren sen jag var den blonde, magre, blixtsnabbe och aktive svenske missionärspojken i södra Indien med svenska, indiska, engelska och amerikanska kamrater och bekanta. En hel del av den pojken finns nog kvar hos mig, men jag är glad över att det finns mycket annat också som är jag i dag.

Den viktigaste smältdegeln i mitt liv är relationen med Gud, med Jesus Kristus och Guds Ord. Denna sanna smältdegel kan allra bäst smälta bort det orena slagget i ett människoliv och få fram ädel metall. Det är inte klart än men en dag kommer det att hända – den fullkomliga sammansmältningen med Gud och det nya samhälle som kallas Guds Rike i fullkomning.

Låt mig avsluta med några rader ur Ingmar Johanssons underbara sång ”Alltid på väg”:

”Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination
bortom det man kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration
till att möta år som jag nu har framför mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.”