”Man får inte samlas fler än…. 20 personer…. 50 personer … 500 personer …. 8 personer…”.
Så har buden och pratet och tankarna gått de senaste månaderna.
De här begränsningarna är tråkiga, och vi längtar alla efter den tid då de inte behövs längre.
Men ännu tråkigare är de onödiga, psykologiska gränserna i vår hjärna och tankarna om att ingenting går att göra. Och så finns risken att vi inte gör något alls, när vi nu inte kan göra allt.
De små mötena är nog så viktiga och dem kan vi ju ha!
I går var jag i Svenska Kyrkan några minuters gångväg från mitt hem. Där träffade jag fyra andra personer, och vi höll fysiskt avstånd men var mycket nära varann ändå.
En församlingspräst, en gatumissionär och församlingsplanterare, en kristen entertainer och kommunikatör, en lekmannaledare i kristen församling (pensionär) och en pensionerad pingstpastor satt i en stor ring i kyrksalen runt en ljusbärare i sång, bön och andakt. Sen flyttade vi in i församlingshemmet och hade möte om det som förenade oss förutom den kristna tron – vi hade alla fem varit engagerade i korsvandringsstafetten ”Gå för Sverige” från Haparanda till Smygehuk / Ystad på sensommaren förra året.
Nu samtalade vi om planerna på riksplanet för en ny korsvandringsstafett från Stockholm till Oslo i sommar för att där lämna över den cirka tre meter höga ”stafettpinnen” till de norska kristna för att fortsätta inom Norge. Det här är planerat att vara från 6 juni till 24 juli.
Men vårt huvudärende var att arbeta vidare med en tanke om att denna vår göra en mer grundlig vandring i vårt landskap Östergötland än de åtta dagar rakt igenom landskapet från Krokek till Boxholm (och Tranås) som vi hade medverkat i under augusti 2020.
Vår lilla grupp startade alltså planeringen och det konkreta arbetet för 25 dagars korsvandring genom olika delar av Östergötland under tiden 25 april till 19 maj. Om vi lyckas, återstår att se, men vi ska i alla fall försöka. Små möten kan vara viktiga.
Häromdan satt jag också vid telefonen ganska mycket för att ordna ett annat litet, men viktigt möte.
I Vidablickskyrkan, som också har blivit ett andligt hem för mig vid sidan av min församling Pingstkyrkan, blev jag ombedd att ta hand om en hemgrupp / bönegrupp med äldre medlemmar från min egen ålder och upp till lite över de nitti. Det var som om de alla hade väntat på en kontakt, och jag möttes av glädje och entusiasm. Nu kommer vi att träffas i kyrkan om några dagar – åtta personer som håller avstånd och har eget fika med sig. Men vi får vara nära vår Herre och varandra i sång och bön och gudsordet och lite prat och fika.
Små men viktiga möten……