Under den lite vintriga halvan av året promenerar jag ganska ofta till stans centrum de tre, tre och en halv kilometerna. Under den varmare delen av året brukar mina promenader mest vara på golfbanan eller i bär- och svampskogen.
Min ordinarie promenadväg till stan och min favoritkyrka har jag dokumenterat i dikten ”Promenaden” som också finns som video på min hemsida ( https://ingvarholmberg.se/dikter/diktvideos/promenaden-video/ ).
Den promenadvägen hittar mina fötter av sig själva, så tankarna är fria att gå i alla möjliga riktningar.
I går tog jag en delvis annan väg längs minnenas kvarter här i min hemstad Norrköping. Jag är inte så särskilt nostalgisk av mig men trivs utmärkt i min födelsestad och ungdoms stad under några år.
I solskenet i går blev det som vanligt den vanliga nedförsbacken från Vilbergen längs gångbron över Söderleden och via Kaffebacken och Gamla Övägen förbi Albrektsalen och sluttningen med alla krokusarna och nu scillan fram till Mobecksgatan. Där svängde jag vänster mot Gymnastikgatan och genom parken förbi von Leesengatan, där min farbror och faster bodde på tredje våningen, tror jag det var. När vår missionärsfamilj på hemmabesök från Indien var där på middag en gång, hörde grannarna oroligt av sig till min farbror och faster och sa att de såg två magra, ljushåriga pojkar klättra på och balansera på balkongräcket. Jag och min storebror var mer vilda än tama på den tiden, vi bör ha varit sju och nio år.
På Gymnastikgatan går jag sen förbi sandplanen Getängen intill gymnastiksalen Linghallen i anslutning till både realskolan De Geer och gymnasieskolan Högre Allmänna Läroverket där jag hade mina tonår. I gympa, friidrott och fotboll hade jag full koll och bra balans, men mina försök att åka skridskor och prova på ishockey i mina begagnade och alltför stora skridskor var underhållande för andra men inte för mig. Vintersporter sysslade vi inte med i min annars sportfyllda barndom i södra Indien.
Jag sneddar över gården till min gamla gymnasieskola och går nerför den branta Dalsgatan som vi kallade ”Lärkabacken” (Läroverksbacken). När jag korsar S:t Persgatan för att gå längs Holmens Bruks område där numera kongress- och konsertsalen och andra lokaler finns i de gamla industribyggnadernas skal, ser jag till höger min barndoms och ungdoms Pingstkyrka som numera rymmer nya insatslägenheter i huskroppen med sin, ovanliga tårtbitsliknande form. Där fanns jag otaliga gånger under mina tonår och fick andlig och musikalisk fostran och umgicks med kompisar och tittade på och längtade efter flickor.
Vid Gamla Torget går jag förbi ”Tvål-Jockes” hus. Min ungdoms skrönor påstod att i tvålaffären där lyfte man på telefonluren och svarade: ”Två – två – två, Tvålaffären”.
Sen vid Strömmen (egentligen ”Motala Ström”) går jag nerför trapporna längs vattnet och dammanläggningen den nya gångvägen vid brusande fors ner till Strömparken och den nya laxtrappan och förbi den gamla röda tegelbyggnaden där ”Yfa” låg, Yllefabriken. Där är ju bara ytterväggarna kvar och om bara ett par veckor börjar inflyttning i nya och fina lägenheter.
Så går jag längs Strömparken där magnoliorna kommer att blomma och dofta om ett par, tre veckor, förbi de gamla pilarna som står alldeles ljusgröna nu med nya, små blad. Strömmen rinner fram, bred och mäktig här vid Saltängsbron och Drottninggatan med gula spårvagnar och gulröda bussar och Carl Johans Park där kaktusplanteringen med årets motiv kommer att dra åskådare om ett par månader.
Och mittemot parken ligger kvarteret Renströmmen, där i min ungdom Standard Hotel låg och där jag och min fru för 51 år sen hade vår bröllopsnatt efter vigsel i Pingstkyrkan och bröllopsfest på Riks-City i stadsdelen Haga på norr. Numera är min gamla Pingstkyrka lägenheter, vår bröllopsnatts hotell inrymmer nya Pingstkyrkan, och festlokalen Riks-City är Träffpunkt på äldreboendet Norralundsgatan. Mycket har ändrats i min ungdoms Norrköping, men minnena finns kvar och staden lever och blomstrar. Och jag stiger in min kyrka och kommer att tänka på att på denna promenad längs minnenas kvarter korsade jag inte ett enda trafikljus. Den vägen tar jag nog fler gånger, men du ska slippa läsa om det….