Pingst – några fakta och funderingar

I dag är det Pingstafton. Här i Norrköping är det en varm sommardag som inbjuder till badutflykt i någon insjö. På nationaldagen för två dagar sen badade jag i vår närmaste sjö Ensjön och mätte upp 23 grader i vattnet. I dag har det blivit utflykt till Skirensjön 7-8 km från Östra Ryd och bad i 25-gradigt vatten i flödande sol.

Tänkte skriva några tankar om Pingsten. Det kan ju passa bra, eftersom jag föddes i en pingstvänsfamilj och själv har varit med i Pingstkyrkan sen 14-årsåldern och dopet i Norrköpings Pingstkyrka på Hantverkaregatan (numera Skomakaregatan). Dessutom har egentligen hela mitt arbetsliv som pastor och predikant funnits i Pingstkyrkan på olika ställen i vårt land från Lund i söder till Örnsköldsvik i norr (och tillfälliga gudstjänstinsatser ända uppe i Kalix och ända nere i Trelleborg).

”Pingst” kommer av grekiskans ”pentecost” som betyder ”den femtionde” – alltså 50:e dagen efter påsken. På påskdagen uppstod Jesus från döden efter sin försonande gärning på korset.
Påsken och pingsten i den kristna kyrkan sammanfaller också med två av de tre judiska högtider, då alla judar som kunde, skulle vallfärda till Jerusalem och templet för att offra och fira högtid tillsammans. De tre högtiderna var påsken, veckofesten (pingsten) och lövhyddohögtiden.
Därför var fromma judar från olika delar av Medelhavsområdet i Jerusalem, när Gud sände den helige Andes kraft över den unga kyrkan i enlighet med Jesu undervisning och löfte i t.ex. Apostlagärningarna kapitel 1:1-8 och kapitel 2:1-17.

Andeuppfyllelsen eller andedopet är alltså den kristna människans utrustning och verktyg för livet och tjänsten. De andliga gåvorna är ”gudomliga talanger” för att hjälpa andra människor och för att delta i byggandet av Guds Rike. (Läs t.ex. 1 Korintierbrevet kap. 12:4-13 och Romarbrevet kap. 12:6-21!)

Tron på och upplevelsen av Andens kraft i det kristna livet och de överraskande och överbevisande undren med helande, befrielse från onda makter, tungomålstalande och profetia och liknande var i själva verket det som gav kristendomen dess starka genomslag för evangeliet, glädjebudskapet om Jesus och frälsningen.

Efter några hundra år blev kyrkan mer institutionell och mindre livskraftig och karismatisk (= fylld av ”charismata”, de andliga gåvorna och kraften). Här och var i kyrkohistorien flammade pingstens låga upp igen under århundradenas gång.
I början av 1900-talet börjar ”pingstväckelsen” bryta fram i USA och Europa. Andedop och tungotal och profetia och helande blir ”den nya rörelsen” som väcker bestörtning, oro och till och med avsky i många kyrkor. I Sverige börjar pingströrelsen med Lewi Pethrus och andra 1907. Det bildas ”fria, bibliska församlingar” som verkar både i Sverige och i andra länder genom missionärer. De svenska pingstmissionärer som kom till Brasilien redan 1910 blev början till en mångmiljonrörelse som i dag har 22,5 miljoner medlemmar och bara är ett av flera pingstsamfund. Liknande utveckling blev det i Centralafrika i länderna Kongo, Burundi och Rwanda efter de svenska pingstmissionärernas ankomst dit från 1921 och framåt.

På 1960- och 1970-talet började också ”pingsten” beröra de stora protestantiska kyrkorna och den katolska kyrkan, men i dessa s.k. ”karismatiska väckelser” fortsatte man att fungera som förnyelsedelar av de gamla kyrkorna – med tungotal, sång i anden, profetia och helande mm.

De snabbast växande kyrkorna i världen i dag på de olika kontinenterna har oftast det som en gemensam nämnare att de är öppna för ”pingsten” och är öppna för Guds ingripande mitt i alla våra mänskliga begränsningar.
Om du ska vara en kristen, var då en ”Pingstkristen”, vilken kyrka du än är en del av!

Och som pensionerad pingstpastor och besökare och medverkande i många Pingstkyrkor i Sverige vill jag ödmjukt bekänna och deklarera: ”Det behövs mer ”pingst” i alla våra kyrkor, också i Pingstkyrkorna”.

Glad Pingst!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *