Pilgrimsvandring – korsvandring – bönevandring

Allhelgonakyrkan Ljungsbro /             E4 innan Linköping                   /  I Motala Stadspark

Sen förra fredagen har jag varit på vandring under fyra dagar – först tre dagar i sträck i pilgrimstrakterna vid Vadstena och Vättern och sedan nu i onsdags mellan Ljungsbro och centrala Linköping. Den dagen var den avslutande av 25 vandringsdagar runt Östergötland som en del av Gå För Sveriges allkristna och omfattande vandringar som en stafett, där ”stafettpinnen” är ett cirka tre meter högt kors med hjul längst ner, som bärs och dras längs vägar och stigar. Förra året var det mellan Haparanda och Ystad/ Smygehuk från april till första dagarna i oktober. I år blir det en vandring mellan Stockholm och Oslo med start 6 juni. I Oslo tar de norska kyrkorna över korset och gör sin egen vandring genom Norge.
I korsvandringens syfte ligger proklamation, vittnesbörd och förbön och att peka på praktisk kristen enhet. Just tanken att korsvandrarna är från de olika kyrkorna i Sverige verkar göra stort intryck på människor man möter. För många är det förvirrande med de många olika kyrkorna och samfunden, och de har svårt att se och veta om den ofta hjärtliga gemenskap som i våra dagar finns mellan kristna från de olika kyrkofamiljerna.

Både under vandringen förra året och vår Östgötavandring i vår, så har Corona-pandemin försvårat och hindrat större samlingar i samhällen och kyrkor under vägen, men båda gångerna har själva vandringen längs vägarna och stigarna kunnat genomföras med villiga människor i olika åldrar som har löst av varandra och gått med korset i 3-5 km i timmen och 15- 25 km per dag.

Om det har varit svårt med torgmöten och samlingar i lite större skala, så har det ändå varit många informella små möten och samtal längs vägen. Det genomgående intrycket jag fick under mina fyra dagar, var att nästan alla var positiva, lite uppmuntrade och glada och nyfikna. Delvis berodde det säkert på att vi var i ”vandringsland och pilgrimsland”, där många av dem vi mötte var positivt inställda till andra vandrare. Jag tror också att Covid-19-s mörka moln över oss alla får många att öppna sig för andliga värden och djupare tankar kring livsfrågorna.

Bönen och lovsången till Gud och förbönen för orterna och människorna vi mötte kändes som något mycket viktigt.

Den yttre vandringen genom landskapet leder också till den ”inre” pilgrimsvandringen, både i egna funderingar och i samtalen med medvandrarna under vägen och på rasterna och i de enkla andakterna innan och efter dagens vandringssträcka.

Varje dag var jag duktigt trött de sista kilometerna, vare sig det var de 23 km första dagen över hela Ombergs längd från Ödeshög till Borghamn eller de 15 km fjärde dagen mellan Ljungsbro och S:t Larsparken i Linköping på jämn mark. Men jag är så tacksam, så tacksam!
Både för den yttre vandringen och för den inre!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *