Tidigt i morse mellan klockan fyra och sex följde jag via internet-strömning en minnesgudstjänst från Portland i Oregon, USA, dvs med nio timmars tidsskillnad, så tiden i USA var sju på kvällen innan. I den huvudsakligen ryskspråkiga invandrarkyrkan hade man en drygt två timmars gudstjänst med kransar och buketter och ett stort kort på den avlidne men inte någon kista med kroppen i. Själva gravsättningen var planerad till fredag kl 11 (dvs kl 20 här hos oss).
Det var små sånggrupper som avlöste varann och sjöng på ryska eller ukrainska, det var violinmusik med två kända melodier, det var flera korta bibelhälsningar och en ganska rejäl predikan. Det var ganska många, bl.a. två av sönerna, som höll minnestal. Och en stund innan gudstjänsten och hela tiden under gudstjänsten gick en bildspel på skärmarna både hos mig och i kyrkan med familjebilder från alla sjuttio åren som Vladimir hade levt – från den fattiga barndomen i västra Ukraina i en tolvbarnsfamilj med litet jordbruk. Vladimir var äldsta barnet och fick redan som barn stort ansvar hemma, när pappa ofta var bortrest för att tjäna ihop lite pengar.
Jag lärde känna Vladimir i Kiev 1980, när jag första gången kom till Ukraina under Sovjettiden. Genom att Vladimir hade en ny och bra Volga och hade tid att skjutsa mig till flera platser också i västra Ukraina, där han kände pastorer och församlingar och liksom introducerade mig, så fick jag bästa möjliga hjälp och guidning. Då hade han studerat och arbetat upp sig och blivit en framgångsrik man som under perioder åkte till ryska städer och arbetade med byggen och husrenoveringar och sen i perioder fanns hemma hos sin fru och två små barn. Jag var i deras gästvänliga hem och blev god vän också med hans fru Ludmila som var några år yngre än han.
När Tjernobylolyckan hände 1986 flyttade han sin familj till Ryska Republiken under en tid, tills man visste mer om smittoläget.
För sin familjs skull, för barnens hälsas skull, beslöt Vladimir något år senare sig för att utvandra till USA med familjen. Flera gånger sa han till mig, att han själv helst hade velat vara kvar och att han ju inte hade några svårigheter med att försörja sig och familjen bra i Ukraina och Sovjetunionen. Perestrojka och glasnost hade fått effekt och det blev lite lättare för sovjetmedborgare att utvandra. 1988 kom han med fru och tre barn till Portland i Oregon. En amerikansk familj som något eller ett par år tidigare hade stått som inbjudare och ekonomisk garant för hans syster med familj, gjorde nu samma generösa handling igen och tog emot ännu en ryskspråkig barnfamilj i sitt hem och hjälpte dem igång.
Vladimir hade ytterst bristfälliga kunskaper i engelska, men läste både engelska och andra ämnen, plockade bär och sålde och tog de jobb som yppade sig. Både han och Ludmila lärde sig engelska snabbt, och den ytterst arbetsamme och envise och företagsamme Vladimir öppnade bara efter några år ett byggnadsföretag, som reparerade hus och byggde nya. När vi drygt 15 år senare hälsade på dem i Portland tog de emot oss med sann ukrainsk / rysk gästvänlighet i sin jättelika villa som han byggt själv. En villa i 10-12-miljonerklassen i en svensk medelstor stad i dag. Han hade nu ett blomstrande företag och producerade och sålde villor i Portlandtrakten. Våra vänner överraskade oss med att under en vecka sända oss med flyg till Maui-ön på Hawaii, där de byggt ett hus nära stranden. Där fick vi bo, och det fanns en suv till vårt förfogande att köra runt på ön med. Vi fick en drömsemester under den veckan, innan vi återvände till våra vänner i Portland. När vi har varit i Portland ytterligare en gång några år senare, var två av sönerna etablerade företagare i byggbranschen i samarbete med pappan och hade bildat familj och hade var sitt nybyggt stort drömhus i vars och ens personliga stil och alldeles intill varann, oskiljaktiga både i arbete och på fritiden.
Och hela tiden hade familjen och sönerna med familjer bevarat sin innerliga fromhet och tro på Gud och var aktiva i sin kyrka, även om sönerna och deras ukrainska fruar valde att vara med i engelskspråkiga kyrkor, eftersom de numera var mer hemma på engelska än på den ukrainska, som Vladimir och Ludmila fortsatte att tala hemma.
I USA finns det hundratusentals ryssar och ukrainare och en uppsjö av ryskspråkiga församlingar och kyrkor där man till stor del håller kvar mycket av sin slaviska fromhet och sångkultur med många sånger i moll. De yngre generationerna blir förstås mer och mer amerikaniserade på gott och ont.
I den här framgångssagan för paret från Ukraina finns det också mörka stråk av slitningar på senare år mellan de envise och ”fyrkantige” Vladimir och hans några år yngre och mycket öppna och känslosamma Ludmila, och för några år sen separerade de.
För ett par veckor sen dog Vladimir i sjukdom. Innan dess hade familjen försonats och talat ut. Näst äldste sonen Roman skrev till mig via epost: ”Vi är så glada att vi fick prata med pappa de senaste veckorna, säga till varandra ”Jag älskar dig”, förlåta varann och bekräfta för varann hur mycket Gud älskar oss alla utan förbehåll. Pappa sa till mig två dagar innan han dog: ”Frälsning genom Jesus Kristus!”
Jag är inte någon 100-procentig USA-vän, men tveklöst finns det en hel del som är bra i det amerikanska samhället. För den som är envis och stark finns det stora möjligheter att lyckas och ha stor mänsklig framgång och skapa ett bra liv för sina närmaste. En annan bra sak är att i USA är det naturligt att tro på Gud och vara en aktiv kristen. Min vän, den hårt arbetande ukrainaren Vladimir passade bra i USA. Nu är han hemma hos den Gud, som han älskade att sjunga om i de klassiska andliga sångerna, både de välkända västerländska och de sorgmodiga men vackra kristna sångerna från den ryska och ukrainska andliga sångskatten. Frid över hans minne!
Ingvar med Vladimir & Ludmila c:a 1980 Vladimir Ozeruga i mogen ålder
(Ingvar Holmberg 29/10 2021)
