Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Välkommen till min blogg!
Här kommer nästan varje vecka ett nytt blogginlägg med funderingar i skilda ämnen. Dessutom kommer det ofta att vara information om och länkar till videos och radioprogram med mig som upphovsman. T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger och se mig framföra dem i enkla videos.

Mellandagstankar

Julen det här året blev koncentrerad till fredag, lördag och söndag och gav alltså inte några gratis lediga dagar för dem som arbetar.

Vi pensionärer hade en delvis mycket trevlig jul, även om min kära Gittan hostade förfärligt och höll sig inomhus. Vår dotter och hennes 22-årige son var ju hos oss över juldagarna, så vi fick  fira vår vanliga jul med några av de viktigaste ingredienserna:
julaftonsmiddag med sill, sallader, skinka, revbensspjäll. lax och lite annat,
andakt på eftermiddagen med julsånger, julevangeliet och bön,
kalkonmiddag på Juldagen,
sällskapsspel, fika, filmer på TV och prat,
sånggudstjänst på Annandagen, där jag ansvarade för sång och musik tillsammans med några sångare.
Nu är det vardag igen. Vår dotter tog bussen till stan för att titta lite på klädrea och annat, och jag ska strax göra lunch med något som inte är julmat.

När jag satte mig vid datorn en stund, nu när mitt arbetsrum blev ledigt någon timme, så tittade jag lite på e-posten och Facebook.
Jag överraskades av att vår sons bästa kompis i tonåren i Örnsköldsvik hade hittat mig på Facebook och skrev till mig. Han hade förgäves sökt efter vår Magnus och vände sig nu till mig för information. Han visste alltså inte att M dog hastigt för tio år sen i slutet av september 2011! Jag skrev lite information åt honom och svarade via Facebooks Messenger (e-post). Så ville jag att han skulle kunna se det minnesalbum jag gjorde i ordning till minnesstunden efter begravningen. Jag fick leta upp det i datorns filer, upptäckte att jag aldrig hade gjort en YouTube-video av det. Så gjorde jag det nu och skickade länken till min sons tonårskompis.

När jag själv tittade igenom den korta videon, kom tårarna av sorg och också tacksamhet för Guds trofasthet igenom de olika tiderna i livet.

Det finns ett liv efter jul, när mellandagarna och vardagarna kommer och också de oväntade påminnelserna om det smärtsamma vi upplevde. Det är läkt, men inte mer än att det hugger till lite när vi påminns om det i ett brev från en nu drygt 50-årig tonårsvän till min döde son.

Jag är en glad prick och en livsnjutare, men jag vill inte vara utan de mörka perioderna livet gav mig. Utan dessa mörka penseldrag, skulle livets tavla vara ointressant och ytlig. Guds godhet och trofasthet är något att ta med sig alltid. Jesus sa innan han lämnade jorden och for till himlen: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

(Ingvar Holmberg 211227)

PS Om du vill titta på mitt minnesalbum som just kommit på YouTube, så går det bra via länken:  https://youtu.be/vdqNISJSH9Y

Har vi tindrande ögon inför julen?

Vi talar ibland om tindrande barnaögon inför julen – glädjen över festen, förväntan om julklappar och godis. Men hur är det med vår egen förväntan och glädje och tindrande ögon?

Vi vuxna i föräldragenerationen eller mor- eller farföräldragenerationen – hur är det med oss?
Är det bara vad som måste göras för att det ”ska bli jul”, som fyller våra tankar? Hinner vi fira advent och jul eller är vi alltför upptagna med att förbereda och ”göra” advent och jul?

Själv är jag så tacksam över att vara pensionär och till större delen råda över min tid själv. De som känner mig vet, att jag håller på med ganska många saker och lever ett aktivt liv på sätt och vis. Den stora skillnaden är att jag har ”luft” och utrymme mellan engagemangen, som dessutom består av saker jag gör för att jag vill det, Det finns gott om tid under en vecka att ”lufsa omkring” och koppla av och bara vara.

Adventstiden före jul trivs jag verkligen med. Det mörka och lite ruggiga utomhus vägs upp av adventsljus och stjärnor i fönstren och ljusslingor på balkonger och i trädgårdar.

Jag erkänner villigt, att för många är det här en tid som kan bli stressig med alla måsten, särskilt om man ska hinna med både arbete och ansvar för barn och förberedelser med julklappar och julmat och dekorationer som liksom förväntas.

Men min fråga är: Kan man inte göra de där sakerna och samtidigt bara ”sakta in lite” och göra dem med glädje och omsorg för att vi vill göra dem, inte för att det förväntas av oss att vi ska göra så mycket och köpa så mycket?

De senaste veckorna har jag varit tillsammans en del med alldeles nyfrälsta ”I”, som den senaste tiden har upptäckt Bibeln, den fria bönen med egna ord, gemenskapen med andra troende människor. Och för några dar sen tog hon emot det medvetna dopet i vatten i gudstjänsten som var en fest. Där tindrade mångas ögon, men allra mest tindrade hennes. Där var många glada, men gladast var hon.

Jag förespråkar inte slarv eller lättja eller att vi ska strunta i våra åtagande. Däremot förespråkar jag att vi ska ge utrymme för förundran och glädje och tindrande ögon i våra liv – varje dag och varje vecka och kanske alldeles särskilt under advent och jul och påsk och de stora högtiderna i livet och den kristna tron. Det är ofta de enkla men innerliga måltiderna, de inte så dyra men finurligt uttänkta eller omsorgsfullt gjorda gåvorna och den opretentiösa ärliga gemenskapen som ger oss minnena för livet. Kanske var det också där vi hade tindrande ögon?
Låt oss lära av barnen!

Inte för inte sa Jesus: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer inte in dit”.

I lördags var jag på en sann adventsfest på landet utanför Åtvidaberg hos mina nya vänner Margareta och Henry tillsammans med min fru och ett annat par. Där upplevde jag det goda och enkla med mat och dryck och samtal och sång och bön. Sen körde jag hem i skymningen, och jag tror jag hade tindrande ögon.

God Jul och Gott Nytt År!

(Ingvar Holmberg 211221)

Vänner och vänskapsband

Det där med vänner och vänskapsband är något av livets största rikedom!
Men kapitlet ”vänner” är inte helt okomplicerat.

I lite över ett år har jag själv prövat på Facebook och på den tiden fått många Facebookvänner. När jag började med Facebook, uppmuntrad till det och hjälpt igång av vännen och pastorskollegan Lisbeth Stigemyr i Nyköping, så var jag lite kluven och osäker. Jag hade hört uttalanden som ”Han hade 500 vänner på Facebook men ingen som ville hjälpa honom att flytta!”

Det var nog bra att jag bestämde mig för att som regel bara bli vän på Facebook med människor som jag kände sen förut eller i alla fall något så när visste vem det var.
Förutom de mycket genomskinliga ”vänförslagen” från lättklädda damer med exotiska namn – lätt att välja bort! – så väljer jag nästan alltid bort också de som verkar seriösa, för säkerhets skull.

Men jag är så tacksam för att Facebook har gett mig kontakt igen med många, som jag har stått nära på de olika platser jag har bott eller besökt vid olika tillfällen på olika platser i vårt land och också utomlands. För till min stora förvåning hör många av mina ryskspråkiga och engelskspråkiga vänner och bekanta av sig och kommenterar mina svenska FB-inlägg, som de med ett par knapptryckningar gjort tillgängliga genom översättningsapparna som tycks bli allt bättre.

Tillbaka till ämnet ”vänskap” på ett mer allmänt sätt.

Det som för mig tycks vara vanligt och kännetecknande för vänskap är att, när man än får kontakt efter sju dagar eller sju eller sjutton år, så är det som man möttes i går. Samtalet och gemenskapen tar vid, där man slutade senast. Sån vänskap är fantastisk att ha, och det har varit min förmån att ha just sån vänskap.

Nu och då i livet öppnar sig nya kontakter och ny vänskap, där man direkt känner, att man har fått en vän för livet. Vid såna tillfällen förstår man innebörden i talesättet ”Jag vill veta allt om mina nya vänner och inget om mina gamla”.

För många år sen skrev jag i en av mina barnsånger:
”Om du vill ha en vän, så va’ en vän!
Det finns alltid nån att bry sig om.
Öppna ögonen och hjärtat och räck ut din hand!
Om du vill ha en vän, så va’ en vän!”

En av våra bekanta i Örnsköldsvik för många år sen var en vänsäll och enkel och anspråkslös man.
Han gick i de olika kyrkorna och trivdes överallt genom sin egen varma tro. Han älskade kyrkkaffe och bjudningar och hade som motto ”Det är underbart med vänner!”. Han hade ett speciellt uttal på ordet ”vänner”, som vi andra ibland försökte härma. Han hade inga stora krav på vänskap men uppskattade vanlig vänlighet. Jag förstår mer och mer, att han hade en hel del att lära ut.

Det är underbart med vänner!

                                                             (Ingvar Holmberg 211215)

Vad ger vi våra barn och barnbarn?

Så här i december med ett par veckor fram till jul är förmodligen många människors sinnen fyllda med frågan om vad man ska ge barnen och barnbarnen i julklapp.

Många av våra jämnåriga vänner har flera barn och många barnbarn och kanske till och med barnbarnsbarn som de ska ge julklappar till. Antagligen är det ett kärt besvär, men det är nog ändå mycket att fundera på och kostar också massor av pengar. Det kan inte vara lätt för pensionärens eller pensionärsparets kassa.

Det har blivit så, att vi nuförtiden är en ovanligt liten familj. Vi firar jul tillsammans med vår dotter och hennes vuxne son. Dessutom bestämde vi häromåret, att vi inte ger varann julklappar. Vi äter gott tillsammans av våra gemensamma favoriträtter, och vi umgås genom att spela spel och se på TV och umgås med andra.

En viktig sak med julen, som jag fick av mina föräldrar, har jag gett vidare till mina barn och mitt barnbarn: Det är att julaftons eftermiddag innehåller en stund av julandakt med läsning av julevangeliet i Lukasevangeliets andra kapitel och sång och bön tillsammans.

I min barndom firade vi rätt många jular i Indien, och då var vi barn hemma hos pappa och mamma ”på slätten” efter terminen på internatskolan i bergen i Sydindien. Vi levde ett enkelt liv med ganska få julattribut från Sverige, men vi åt julmat och fick julklappar. Och varje julafton läste pappa julevangeliet och bad med oss innan utdelningen av julklappar.

Många år har gått sen dess, men jag har tillsammans med min egen familj gjort samma sak. I rätt många år nu har dessutom en av sångerna vi sjunger i julandakten varit min egen sång ”I Betlehem” där första versen lyder: ”Josef och Maria reste upp till Betlehem. Alla rum var fulla, det fanns ingen plats för dem. I en krubba lade hon Jesus Krist, Guds egen Son. Josef och Maria reste upp till Betlehem.” Vi sjunger förstås också Nu tändas tusen juleljus och Stilla natt.

Vad ger vi till våra barn och barnbarn? Frågan handlar väl om mer och viktigare saker än julklappar. Vad ger vi till generationerna efter oss?

Jag älskar en av Psaltarens psalmer, nr 71 av David med rubriken ”En gammal mans bön”. Där finns bl.a. följande versar:
Psalt 71: 17 Gud, du har undervisat mig ända från min ungdom, och än i dag förkunnar jag dina under.
18 Överge mig inte, Gud, när jag blir gammal och grå, innan jag fått förkunna
din makt för nya släkten, din kraft för alla som ska komma.

För ett bra tag sen kände jag en stark längtan att ge vår unga generation i Sverige lite av det som jag fått i livet av kristen tro och undervisning och grund för tillvaron, saker som gett mig så mycket trygghet, frid och lycka. Och så gjorde jag en ”engångspodd”, korta radioprogram på Internet som jag kallat ”En morfars podd”. I tretton korta avsnitt är jag en ”låtsasmorfar” till unga människor från 14-15-årsåldern.

Om du skulle vilja, får du väldigt gärna provlyssna lite på podden och ”ge den vidare” till de ungdomar du har i ditt nätverk. Kanske kan det bli en gåva som räcker längre än den här julen.

Enklaste sättet att lyssna är på Spotify eller Google eller YouTube söka på ”En morfars podd”, och jag ger YouTube-länken till introduktionsavsnittet nedan: https://youtu.be/CBJqexGTuhM

Bilder:  Logo för ”En morfars podd”
Min pappa Agne och min dotter Qarin julafton 1974 i Indien

Det var inte för sent…..

Det var inte för sent för det gamla prästparet Sakarias och Elisabet att oväntat och överraskande vänta barn och få Johannes som blev Döparen, det som är en prolog till julens händelser och Jesus födelse….

Det var inte för sent för den gamle Simeon i Jerusalem att få en inre maning att vara på plats i templet och ta det 40 dagar gamla spädbarnet Jesus i famn och få vissheten att detta var Frälsaren…

Det var inte för sent för den 84-åriga änkan och profetissan Hanna, som ständigt var i templet i tjänst med böner och fastor att på samma sätt möta Jesusbarnet och Maria och Josef och proklamera för alla att Frälsaren hade kommit…..

Överhuvudtaget finns det massor av exempel i Bibelns berättelser på människor som i oväntat hög ålder spelar en viktig roll i avgörande skeenden i historien och har andlig kraft och mental vigör och ofta också fysisk kraft.

Man kan påminna om Abraham, Mose, Moses syster Mirjam som vid närmare nittio års ålder på Röda Havets strand anför lovsången till Gud över befrielsen från Faraos armé, profeten Samuel på gamla dar som en fästning av andlig kraft och beskydd dit David kan fly undan livsfara och hot, Daniel i Babel under olika kungar och välden och ända fram till den gamle aposteln Johannes på fängelseön Patmos.

Psaltaren 92 uttrycker det här på ett underbart sätt: ”13 De rättfärdiga grönskar som palmer, de växer som cedrar på Libanon, 14 planterade i Herrens hus, grönskande på vår Guds förgårdar. 15 Även vid hög ålder bär de frukt, de frodas och grönskar 16 för att förkunna att Herren, min klippa, är rättfärdig. Ingen orätt finns i honom.

Jag är nästan 75 år gammal nu. För ett par generationer sen var väldigt många 75-åringar förvärkta och slitna i kroppen av hårt kroppsarbete, och det finns för all del människor i dag också med samma livslott, samtidigt som vi läser om allt fler 90-åringar och hundraåringar som är vitala till både kropp och själ.

Själv är jag inte generad eller besvärad över att vara så här pass gammal. Däremot fylls jag mer och mer av tacksamhet över att jag har varit ett Guds barn och i Hans tjänst ända sen övre tonåren och i alla fall tjugoårsåldern. Hur mycket andlig nytta det har blivit under alla dessa år, går naturligtvis att undra över, men just nu överväldigas jag över att jag får vara med och vill vara med i raden av gamla människor som finns ”i templet” och i Jesu närhet och på olika sätt pekar på Honom, Frälsaren.

I början på den här veckan var jag med på en fest för kören Solrosorna, som har som huvuduppgift att hålla sångstunder och andakter på äldreboenden och Träffpunkter i Norrköping med omnejd. Det var terminsavslutning, då också ett par medlemmar i kören avtackades. De två mogna männen – S i omkring 80-årsåldern och O i 85-årsåldern, slutade inte för att var less på det hela eller inte hade tid längre, utan för att kroppen och hälsan lade hinder i vägen. Och båda dessa hedersmän upphör inte med kärleken till Gud och tjänsten åt Honom för det.

Det är inte för sent……..

Du kanske har gjort paus i ditt tjänande av Gud av olika skäl ….. dåligt självförtroende, andras kommentarer eller åsikter, bekvämlighet eller själviskhet, men det är inte för sent…..

Gud kallar oss i alla åldrar att vara en del av Hans folk och att ”vävas in” i Guds Rikes väv som proklamerar Frälsaren, som föddes, levde och verkade, dog och uppstod och som är den kommande Konungen.

Det är inte för sent.

Låt oss inte tröttna på att göra gott, för när tiden är inne får vi skörda om vi inte ger upp.” Galaterbrevet 6:9

(Ingvar Holmberg 211202)

Solrosorna på Träffpunkten Kalkstensgatan 5, sept 2017

Advent – tankar om ankomst och väntan

Ett par dagar innan första advent sitter jag och funderar.

Advent betyder ”ankomst” och syftar på när Jesus red in i Jerusalem och Kungens ankomst till sitt folk. På svenska och i vår tid har innebörden i advent (kanske på grund av ljudlikheten) mer och mer gått över till att betyda väntan, det vill säga väntan på julen. Också i våra kyrkor säger vi det numera – att advent skulle betyda väntan.

Det är klart att någons ankomst kan vara något vi väntar på.
Kanske är det två livsstilar som kännetecknas av de här två orden? Jag påstår inte bestämt att det är så, men vill ändå fullfölja tanken ett ögonblick.
En del människor tillbringar väldigt mycket tid och energi på att vänta och längta och otåligt sakna.
Andra är mer ”ankomstmänniskor” och agerar utifrån det som faktiskt händer omkring dem och i deras liv.

Själv tycker jag att mycket av det viktigaste i mitt liv har varit en följd av saker som har hänt, dörrar som har öppnats, och så när jag har utforskat dessa möjligheter, så har mycket lagts till rätta.
Under livets gång har jag lärt mig att planera och anteckna i kalender och hålla reda på olika saker och på så vis undvika onödiga kollisioner och obehagliga överraskningar.

När vi ska ha gäster, vill vi gärna veta det i förväg, men ibland är det de oväntade besöken som blir allra trevligast, när vi väl accepterar dem. Och vissa personer är välkomna, när de än kommer! Vår dotter får komma när som helst, det är bara roligt. Hon kan nog aldrig komma vid ett olämpligt tillfälle. Hon vet också var kaffeburken står och var lakanen och handdukarna finns och hur man fäller upp bäddsoffan.

Under adventssöndagarna finns som teman också att bana väg för Herren, att öppna ”portarna” samt Herrens återkomst till jorden. För de här händelserna kanske vi kan oroa oss. Det finns förutsägelser i Bibeln, och vissa kristna förkunnare är väldigt upptagna med att räkna ut tider och tidstecken.
Jesus är välkommen, när Han än kommer! Han behövs för vår värld och vårt universum, så snart som möjligt, faktiskt.

För 53 år sen den här tiden på året hade jag alldeles nyss fått klart för mig att jag på nyåret skulle börja ett nytt liv som predikantlärling i Pingstkyrkan i Gävle. Där hade församlingen en ledig trerumslägenhet för mig att hyra. Detta innebar ju också som en bonus att min fästmö Gittan och jag kunde gifta oss nästan direkt och antagligen betydligt snabbare än det hade blivit annars. Vilken lycka för kärlekstörstande unga människor! Och det var bara första bonusen av många under ett långt liv med visserligen mestadels låg lön och levnadsstandard men massor av glada överraskningar och upplevelser i olika länder och miljöer och spännande resor och möten med fascinerande kvinnor och män och flickor och pojkar. Och de talanger som jag har burit, mer eller mindre medvetet, har utvecklats och kommit till sin rätt i olika sammanhang. Jag har aldrig varit rik på pengar men på nästan allt annat, och jag och min familj har alltid haft livets nödtorft och ofta mer än så.

I morse tänkte jag på och läste på nytt berättelsen om husbonden som anställde folk till vingården vid olika tider på dagen och som sen vid dagens slut betalade ut lön på ett överraskande sätt, som förargade en del av arbetarna. Så kom jag på att jag skrivit om detta förut och letade upp det i mitt blogginlägg för nästan ett år sen. Läs det gärna som en del av de här tankarna! Länken är:
https://ingvarholmberg.se/blogg/besok-i-en-vingard/

Den kommande helgen firar vi i kyrkan Första Advent – Konungens ankomst till sitt folk. Det är också förknippat med väntan, förstås. Låt oss bara inte vara så upptagna med planering och väntan av olika ting, att vi missar de oväntade besöken, de öppna dörrarna. Bibelns berättelser och kyrko- och missionshistorien är fyllda av exempel på människor som oväntat mötte Mästaren som sa ”Följ mig!”, och när de följde honom, kom det stora Ljuset in i deras tillvaro.

Glad Advent!

                                                     (Ingvar Holmberg 211125)

När jag dör – om jag hinner

 

I slutet av den här veckan infaller Domssöndagen, som är avslutningen på kyrkoåret.
Inför lite tankar på livet, sammanfattningen av det vi gör och är, och tankarna på att det är ganska skönt att det finns en Allsmäktig och rättvis Gud som är den slutgiltige Domaren, så formulerades tidigt i dag följande rader och dikt:(Foto: I Holmberg på kyrkogården i Vetlanda

När jag dör – om jag hinner

När jag dör – om jag hinner,
får du gärna sakna mig
en liten stund,

men sedan vill jag helst
att du gläds med mig
över att jag är hemma,
framme vid målet
som jag startade vandringen mot
för länge, länge sen.

När jag dör – om jag hinner,
för det är ju inte säkert
att jag hinner dö.

En generation av oss,
som tillhör Jesu lärjungar,
kommer ju inte att hinna dö,
vare sig sjuka eller friska.

De – eller kanske vi –
får se Kungen komma tillbaka
och möta honom
när han kommer tillbaka
till en jord i kaos och lågor.

Han straffar ondskan
och skapar fridsriket,
och exakt hur det går till
tror jag ingen människa
riktigt vet,
fast många låtsas det.

Jag vet att mitt namn
finns i hans bok,
otroligt nog,
tack vare Jesus meriter
och gåva,
som jag får ta emot
i tro och glädje.

Så när jag dör – om jag hinner,
så är det bara början
på nästa kapitel…
och du får gärna sakna mig
en liten stund,
men sedan vill jag helst
att du gläds med mig.

                            (Ingvar Holmberg 211117)

Sluta aldrig hoppas!

Här fortsätter jag lite med ämnet hopp och att hoppas – det som jag skrev om för någon vecka sen i samband med några diktrader som blev en sång och som för ett par dagar sen också resulterade i en sångvideo med titeln ”Hoppet i vår själ” och som finns på YouTube nu och har haft rätt många visningar på två, tre dar.

När jag på Internet sökte positiva och finurliga ordspråk och uttalanden om hoppet, chockades jag ju av mängden cyniska och nedlåtande och desillusionerade formuleringar om hopp och att hoppas. Jag fick ”gräva djupt” för att få fram några positiva ordspråk och talesätt. Här kommer i alla fall några:

Vad är livet om man inte kan hoppas?” (Svenskt ordspråk)
Människans starkaste egenskap är att alltid hoppas.” (Alf Larsen 1885-1967)
”Den som hoppas har allt, den som ej hoppas har mist allt” (Svenskt ordspråk)
”I var och en av oss fanns det något dött, för hoppet var borta.” (Oscar Wilde 1854-1900)
”Om först hoppet släcks, vad finns då kvar?” (Joachim Aagaard)
”Hoppet är det sista man släpper.” (Danskt ordspråk)
”Ingen behöver skämmas över att hoppas.” (Voltaire 1694-1778)
”Hoppet är något bra – kanske det bästa, och det som är bra dör aldrig.” (Stephen King f 1947)
”Det är på hoppet man lever” (Detta, som jag trodde var ett känt ordspråk, hittade jag inte på internet, men för mig har det varit något, jag tycker jag har känt igen sen jag var ung, så jag tar med det bland citaten)

I mitt förra inlägg tog jag upp hur den kristna tron och kristna människor i så stor omfattning i tidigare generationer talade och sjöng om hoppet, något som vi moderna kristna i vårt land delvis eller nästan helt har tappat.
De så kallade ”läsarna”, de fromma och Jesustroende, talade och sjöng om himlen och Jesus återkomst och det eviga livet och tog ofta upp det i sina privata och gemensamma böner.

I vår tid behövs det kristna hoppet mer än nånsin!
Mitt i all välfärd och trygghet som ändå finns i vårt land på så många sätt, tycks hopplösheten hos människor i alla åldrar växa lavinartat, till och med hos de unga som förmodligen mest av alla borde få känna hopp och positiv förväntan.

Vi som kristna kan vara bärare av hoppet. Bibelns texter formulerar ”hoppets teologi” och ”hoppets sång”. Och Guds löften kan vi lita på, för vi känner honom som står bakom löften, den allsmäktige och gode Guden. Om vi var barn i en familj med goda och trygga föräldrar, visste vi att det pappa eller mamma lovade oss, det fick vi också. Vår kunskap och relation till den som lovar något, betyder allt för kraften i vårt hopp. Och det handlar nu om Gud, den trofaste Givaren som i sitt sändande av Jesus gav sig själv till oss. Hans Rike är också vårt. Hans framtid är också vår.

Här kommer ett axplock av Bibelns hoppingivande löften:
1 Kor 13:13 Så består nu tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
Jer 29: 11 Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.
Psalt 71: 5, för du är mitt hopp, Herre, Herre, min trygghet ända från min ungdom. ….14 Men jag ska alltid hoppas och prisa dig om och om igen.
Ef 1:18 f 18 Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga 19 och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.
Tit 2: 11 Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. 12 Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, 13 medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.
Hebr 10:23 Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, för han som har gett oss löftet är trofast.

Jag nämnde i början av de här raderna om min sångvideo ”Hoppet i vår själ”, som på YouTube har fått ett bra mottagande. I dag har jag på YouTube skapat musikvideon ”Sluta aldrig hoppas!” där en pratad introduktion ger en inledning till ”Hoppet i min själ”. Spela gärna videon via följande länk!

https://youtu.be/3v942JP-B6o

Sluta aldrig att hoppas!

                                 (Ingvar Holmberg 211111)

Hoppet i vår själ

Inför Allhelgonahelgen nu har jag i några dagar funderat mycket på begreppet ”hopp”.

Vi kristna talade och sjöng väldigt mycket om hoppet under många årtionden och århundraden. På något sätt har det talet och den sånger blivit tystare och mer sällan eller har nästan tystnat helt.
Det enkla frikyrkofolket talade och sjöng väldigt mycket om himlen och Jesus återkomst och den saliga framtiden när tårar och sorg och sjukdom och död inte finns längre.

Det är inget överflöd på hopp i dag. Prognoserna för jorden och världen och mänskligheten är dystra och mörka. Många ungdomar är rädda för framtiden och har varken glädje eller hopp, det som borde vara deras självklara rättighet.
När jag på internet nyss sökte positiva och kluriga ordspråk om hopp och att hoppas, så översköljdes jag av cyniska och pessimistiska ordspråk om hopp. Jag fick verkligen gräva djupt efter de positiva. Ett som jag hela mitt liv trott vara ett allmänt känt uttryck, hittade jag inte alls, nämligen ”Det är på hoppet man lever”.
Jag hittade några bra i alla fall, och jag återkommer till ämnet igen.

I går satt jag och önskade att jag skulle kunna skriva några bra rader om hoppet, kanske en sång. Jag har skrivit många sånger, men inte någon som huvudsakligen handlar om hoppet, fast det är ett så viktigt ämne. Utan hopp kan man nästan inte leva, och bristen på hopp är kanske till stor del orsak till många självmord och självmordsförsök.

Utan att påstå att mina rader som faktiskt blev en sång är något klockrent från Gud, så tackar jag ändå Gud för orden och melodin som växte fram.
Här vill jag ge dig raderna, och jag tar med en fiktiv inledning i rap-liknande läsning som sen övergår i sången.
Talat:
Hennes unga ansikte var sorgset, ögonskuggan fanns i hela blicken.
Hon klia’ sig, och ärmen åkte upp en bit. Jag hann få en skymt av skurna ärr på armen.
Hon borde fått va’ lycklig, full av hopp och ljusa drömmar,
fått va’ underbar och älskad utav alla.
Vet inte vad som fått henne till mörka tankars strömmar,
där det känts bäst att i evig glömska falla.

Jag hade stått och sjungit en stund på trottoaren,
ukulelen var i handen och Jesus på repertoaren.
Hon satt en stund på trappan där och lyssnade på sången.
Så gick hon, fast jag velat säga henne gärna den där gången:

Hoppet i vår själ
1 Ljuset i våra ögon från hoppet här i vår själ
att, trots alla hot på vägen, ska allt, faktiskt, sluta väl.
Tro, hopp och kärlek kommer ju att genom allt bestå.
Så: älska och tro och hoppas! Vår Herre ska med oss gå.
Så: älska och tro och hoppas! Vår Herre ska med oss gå.

2 Ondskan är stor i världen, och jorden är sjuk och nött.
Ja, stenig är vandringsfärden, och själen blir matt och trött.
Hoppet från Gud mig säger, att ondskan tar slut en gång.
Jorden ska pånyttfödas, och luften blir full av sång.
Jorden ska pånyttfödas, och luften blir full av sång.

3 Kristus har slagit Draken, men genom sin kärleks kraft.
Gud gör snart slag i saken, allt ont har sin tid nu haft.
Ärren och alla såren är borta och läkta då.
I eviga nya våren bland änglarna får vi gå.
I eviga nya våren bland änglarna får vi gå.

4 Ljuset i våra ögon från hoppet här i vår själ
att, trots alla hot på vägen, ska allt, faktiskt, sluta väl.
Tro, hopp och kärlek kommer ju att genom allt bestå.
Så: älska och tro och hoppas! Vår Herre ska med oss gå.
Så: älska och tro och hoppas! Vår Herre ska med oss gå.

(Ingvar Holmberg 211104)

Min vän Vladimir – ett invandraröde

Tidigt i morse mellan klockan fyra och sex följde jag via internet-strömning en minnesgudstjänst från Portland i Oregon, USA, dvs med nio timmars tidsskillnad, så tiden i USA var sju på kvällen innan. I den huvudsakligen ryskspråkiga invandrarkyrkan hade man en drygt två timmars gudstjänst med kransar och buketter och ett stort kort på den avlidne men inte någon kista med kroppen i. Själva gravsättningen var planerad till fredag kl 11 (dvs kl 20 här hos oss).

Det var små sånggrupper som avlöste varann och sjöng på ryska eller ukrainska, det var violinmusik med två kända melodier, det var flera korta bibelhälsningar och en ganska rejäl predikan. Det var ganska många, bl.a. två av sönerna, som höll minnestal. Och en stund innan gudstjänsten och hela tiden under gudstjänsten gick en bildspel på skärmarna både hos mig och i kyrkan med familjebilder från alla sjuttio åren som Vladimir hade levt – från den fattiga barndomen i västra Ukraina i en tolvbarnsfamilj med litet jordbruk. Vladimir var äldsta barnet och fick redan som barn stort ansvar hemma, när pappa ofta var bortrest för att tjäna ihop lite pengar.

Jag lärde känna Vladimir i Kiev 1980, när jag första gången kom till Ukraina under Sovjettiden. Genom att Vladimir hade en ny och bra Volga och hade tid att skjutsa mig till flera platser också i västra Ukraina, där han kände pastorer och församlingar och liksom introducerade mig, så fick jag bästa möjliga hjälp och guidning. Då hade han studerat och arbetat upp sig och blivit en framgångsrik man som under perioder åkte till ryska städer och arbetade med byggen och husrenoveringar och sen i perioder fanns hemma hos sin fru och två små barn. Jag var i deras gästvänliga hem och blev god vän också med hans fru Ludmila som var några år yngre än han.

När Tjernobylolyckan hände 1986 flyttade han sin familj till Ryska Republiken under en tid, tills man visste mer om smittoläget.

För sin familjs skull, för barnens hälsas skull, beslöt Vladimir något år senare sig för att utvandra till USA med familjen. Flera gånger sa han till mig, att han själv helst hade velat vara kvar och att han ju inte hade några svårigheter med att försörja sig och familjen bra i Ukraina och Sovjetunionen. Perestrojka och glasnost hade fått effekt och det blev lite lättare för sovjetmedborgare att utvandra. 1988 kom han med fru och tre barn till Portland i Oregon. En amerikansk familj som något eller ett par år tidigare hade stått som inbjudare och ekonomisk garant för hans syster med familj, gjorde nu samma generösa handling igen och tog emot ännu en ryskspråkig barnfamilj i sitt hem och hjälpte dem igång.

Vladimir hade ytterst bristfälliga kunskaper i engelska, men läste både engelska och andra ämnen, plockade bär och sålde och tog de jobb som yppade sig. Både han och Ludmila lärde sig engelska snabbt, och den ytterst arbetsamme och envise och företagsamme Vladimir öppnade bara efter några år ett byggnadsföretag, som reparerade hus och byggde nya. När vi drygt 15 år senare hälsade på dem i Portland tog de emot oss med sann ukrainsk / rysk gästvänlighet i sin jättelika villa som han byggt själv. En villa i 10-12-miljonerklassen i en svensk medelstor stad i dag. Han hade nu ett blomstrande företag och producerade och sålde villor i Portlandtrakten. Våra vänner överraskade oss med att under en vecka sända oss med flyg till Maui-ön på Hawaii, där de byggt ett hus nära stranden. Där fick vi bo, och det fanns en suv till vårt förfogande att köra runt på ön med. Vi fick en drömsemester under den veckan, innan vi återvände till våra vänner i Portland. När vi har varit i Portland ytterligare en gång några år senare, var två av sönerna etablerade företagare i byggbranschen i samarbete med pappan och hade bildat familj och hade var sitt nybyggt stort drömhus i vars och ens personliga stil och alldeles intill varann, oskiljaktiga både i arbete och på fritiden.

Och hela tiden hade familjen och sönerna med familjer bevarat sin innerliga fromhet och tro på Gud och var aktiva i sin kyrka, även om sönerna och deras ukrainska fruar valde att vara med i engelskspråkiga kyrkor, eftersom de numera var mer hemma på engelska än på den ukrainska, som Vladimir och Ludmila fortsatte att tala hemma.

I USA finns det hundratusentals ryssar och ukrainare och en uppsjö av ryskspråkiga församlingar och kyrkor där man till stor del håller kvar mycket av sin slaviska fromhet och sångkultur med många sånger i moll. De yngre generationerna blir förstås mer och mer amerikaniserade på gott och ont.

I den här framgångssagan för paret från Ukraina finns det också mörka stråk av slitningar på senare år mellan de envise och ”fyrkantige” Vladimir och hans några år yngre och mycket öppna och känslosamma Ludmila, och för några år sen separerade de.

För ett par veckor sen dog Vladimir i sjukdom. Innan dess hade familjen försonats och talat ut. Näst äldste sonen Roman skrev till mig via epost: ”Vi är så glada att vi fick prata med pappa de senaste veckorna, säga till varandra ”Jag älskar dig”, förlåta varann och bekräfta för varann hur mycket Gud älskar oss alla utan förbehåll. Pappa sa till mig två dagar innan han dog: ”Frälsning genom Jesus Kristus!”

Jag är inte någon 100-procentig USA-vän, men tveklöst finns det en hel del som är bra i det amerikanska samhället. För den som är envis och stark finns det stora möjligheter att lyckas och ha stor mänsklig framgång och skapa ett bra liv för sina närmaste. En annan bra sak är att i USA är det naturligt att tro på Gud och vara en aktiv kristen. Min vän, den hårt arbetande ukrainaren Vladimir passade bra i USA. Nu är han hemma hos den Gud, som han älskade att sjunga om i de klassiska andliga sångerna, både de välkända västerländska och de sorgmodiga men vackra kristna sångerna från den ryska och ukrainska andliga sångskatten. Frid över hans minne!

Ingvar med Vladimir & Ludmila c:a 1980         Vladimir Ozeruga i mogen ålder

                                                                                                                                    (Ingvar Holmberg 29/10 2021)