Från andra halvan av augusti är det klassisk surströmmingstid.

De senaste två, tre åren har de norrländska surströmmingsätarna oroligt fått köa utanför affärerna för att få köpa köpa åtminstone en eller två burkar av de begärliga läckerbitarna, och på några minuter har lagren tagit slut.

Så när jag för ett par veckor sen såg ganska många burkar surströmming i vår vanliga affär, köpte jag nästan automatiskt två burkar, fast priset var oväntat mycket högre än väntat.

Jag och mina fyra syskon med respektive har i rätt många år träffats och ätit surströmming, men den här sommaren har vi på grund av bristen i affärerna samlats omkring vår kärlek till indisk mat i stället.

Min svåger och vän Jan-Erik kommer från en norrländsk familj och har ätit surströmming sen barndomen, och jag och min fru lärde oss tycka om det under våra ganska många år i Gävle och Örnsköldsvik.

I går var det dags att njuta av detta ”exotiska”. När jag nämnde om det till vänner och grannar innan, blev det den vanliga reaktionen, där de flesta förfasade sig över detta hemska. Men en och annan sa: ”Jag har ofta tänkt att jag skulle vilja smaka surströmming.”

Och i går lyste solen och det var en fin sensommardag.

Jag fick tre fina upplevelser i går: Först sångstunden med kören Solrosorna på Träffpunkten Söderport i Hageby, sen hem och hämta min Gittan och köra ut till surströmmingsmiddagen med Barbro och Jan-Erik på deras veranda. Där åt jag mitt lystmäte på surströmming (inklusive rommen), potatis, lök, tomat, gräddfil och fick sen kaffe och glass med hjortronsylt.

Pricken över i-et blev att som avslutning med Jan-Erik promenera ner till Ensjön och ta en simtur i sjön med stilla 20-gradigt vatten och se en skäggdopping som simmade och dök en bit bort.

Det finns fortfarande lite sommar kvar, och livet är härligt!

Hälsningar 29 augusti 2023 från sång- , surströmmings- och badentusiasten Ingvar H

PS Bilden med Solrosorna är från i våras på ett annat ställe DS

(Foto: Barbro Henriksson, Ingvar H)