I lördags blev det årstidsskifte här i Norrköpingstrakten.

På förmiddagen var jag på det som förmodligen blev den sista svamputflykten för året tillsammans med min svåger och vän Jan-Erik. Eftersom vi var beredda på snö när som helst åkte vi till skogen i hans bil som redan hade vinterhjulen på.

Men vi fick ingen vinter den förmiddagen, utan vi plockade lite spröda trattkantareller som hade blivit såna i frosten på marken, men som går att plocka och tillaga ändå, fast man behöver plocka dem varsamt för att få med stjälkarna. Så hittade jag riktigt många taggsvampar alldeles på slutet, så vi kunde fylla på med dem i korgarna.

En lite rolig detalj på utflykten blev att Jan-Erik hade skurit sig litet lätt på tre ställen vid rakningen på morgonen men inte hunnit eller kommit ihåg att plocka bort de små papperslapparna som stoppade blödningen. Jag trodde han visste om det själv, så jag sa inget. Under utflykten tog jag upp ett samtal om rakning med hyvel respektive apparat (som jag har använt i många år), men han uppfattade samtalsämnet som något som bara föll mig in och svarade i allmänna ordalag. Först efteråt när han kom hem upptäckte han det vid sin hustrus påpekande.

Jag vet inte riktigt varför jag inte sa något på våra drygt tre timmar tillsammans, men som sagt – jag trodde han visste om det och mig störde det inte.

Foto: 8/11 & 19/11 I Holmberg

Så kom ju rejält snöväder senare på lördagen, både i Östergötland och på andra håll.

Det som också hade kommit på lördagen eller kanske dagen innan, var en rejäl vinterförkylning med snuva, lite ont i halsen och att jag kände mig lite allmänt ”uschlig”, som min vän Sven med östgötsk vältalighet beskriver det.

Jag tog mig med bussen till bönemötet på lördagskvällen och sångövning efteråt inför sång- och musikmedverkan i Vidablickskyrkan på den stora högtidsgudstjänsten på söndagen med pastorsavtackning i en fullsatt kyrka och kyrklunch efteråt.

Det var skönt att kunna klara av det åtagandet, innan jag sen på eftermiddagen ”släppte fram” förkylningen och avbokade ett par engagemang och träffar de närmaste dagarna.

Nu har det pipit i bröstet några nätter, så jag har flyttat till arbetsrummets bäddsoffa tillfälligt för att inte pipandet ska hindra min fru från att sova.

Men samtidigt som det piper i bröstet ganska ljudligt och delvis komiskt, så sjunger det i hjärtat – som vanligt.

Och jag har det ju så bra och bekvämt här hemma – det är verkligen inte synd om mig!

Några dagars vinterförkylning med måttliga symptom är en bagatell, särskilt som jag under de två pandemiåren har varit friskare än vanligt, faktiskt.

Det piper i bröstet, men det sjunger i hjärtat.

                                                                                  (Ingvar Holmberg 221123)