Livsdrömmen blir verklighet

I går kväll såg jag på Netflix filmen Billy Elliott (inspelad år 2000) om kolgruvestaden i England och 11-åringen Billy (suveränt spelad av Jamie Bell), som börjar dansa balett i en kultur där grabbar ska boxas och inte dansa på tå.
(Om du hellre vill höra Ingvar läsa det här stycket på video, klicka då på länken nedan! Annars fortsätter du bara att läsa.
https://youtu.be/D_LfIrFeT6s )

Jag har sett den ett par gånger förut, men nu blev det en ännu större upplevelse. Jag blev verkligen berörd.
Att ha en stor livsdröm och så småningom få se den förverkligad, om än genom svårigheter, det är verkligen lycka.
Är jag inte oerhört privilegierad som har fått se flera livsdrömmar bli verklighet?
Det jag ville som ung har slagit in på så många sätt:
Musiken, eller rättare sagt, sången har funnits som min följeslagare ända från barndomen. Jag skriver ”sången”, för det står alltmer klart för mig att det är texten och musiken i förening som fascinerar mig. Musiken som slingrar sig genom orden och orden som ger substans till musiken och förstärks av den, det är min ”melodi”. Och att sjunga och spela själv eller med andra har fått extra mening och djup genom alla mina egna sånger där orden och melodin är skrivna av mig eller kanske genom mig. Jag tror på inspirationen, att vara inandad och ingiven av något högre, i vissa fall av Gud själv. Att formulera texter som är bitar, fragment och tolkningar av evangeliet, Guds eget Ord, vilken lycka! Och att många år senare, ja, över 40 år senare, vara med om att sånger och musikaler som jag skrivit lever kvar i människors sinne och uppförs av andra och betyder något än en gång och gång på gång, det är en förmån. Det behöver ju inte vara tiotusentals eller hundratusentals sålda plattor eller spelningar på YouTube som är enda måttstocken. Det kan också vara den nu drygt medelålders kvinnan som jag pratade med i telefonen nyligen. Hon frågade efter en musikal som jag hade övat in med ungdomarna i hennes hemstad i Mälardalen för 45 år sen. Hon hade nämligen en tanke om att kanske göra den musikalen med en grupp i den församling, där hon och hennes man nu är verksamma. Nu kunde jag med lätthet skicka henne noter och text med epost och också en länk till en ljudfil på nätet för att hon skulle kunna höra den från en konsert i S:t Johannes kyrka i Norrköping för tre år sen. Vilken glädje för mig!

Mitt oväntade yrke som predikant och förkunnare och pastor hade inte varit någon ungdomsdröm för mig, men det var, naturligtvis, det som var meningen från början, fast jag inte själv såg det. Jag hade för mig själv formulerat yrkesdrömmarna som språkman, kanske tolk eller musiklärare eller diplomat för att se olika och främmande länder. Alltihop smälte ju sen samman i förkunnartjänsten – sången och musiken, utlandstjänsten i Indien och de ryskspråkiga länderna och tolkning av många av de mest intressanta förkunnare och talare man kan tänka sig. Och att få betalt för att umgås med Gud och Hans Ord och förmedla Hans Ord och tröst och ibland hjälp till människor, är inte det en önskedröm, så säg?

Att finna kärleken i unga år och få familj och barn och ett gemensamt hem och en stabil relation som nu har bestått i över femtio år, det har också gått i uppfyllelse. Det är sant att fnurrorna på tråden och påfrestningarna och kriserna har funnits där under denna långa tid, och kanske det värsta av allt, smärtan att förlora en 42-årig son vars hjärta slutade slå utan förvarning. Men sorg och förlust och saknad är också en del av livet och helheten. Värdet av det man hade är inte mindre för att man har mist det.

Naturen, Guds underbara skapelse och värld och att i den röra på sig och kunna motionera och vara utomhus är för många något man bara kan drömma om. För mig finns detta kvar, fast jag inte kan springa och hoppa som i unga år. Promenader och golf och svamp-och bärplockning och bad i sjöar och hav, det finns fortfarande kvar för mig att njuta av.

Och detta som pågår just nu – att jag sitter och skriver ner mina tankar och har kanaler för att få ut dem till andra människor via epost, samtal med andra, genom att lägga ut dem på internet som ett blogginlägg eller trycka dem i böcker, det är också fantastiskt. Att upplagan på en bok med dikter eller prosa är några hundra i stället för några miljoner spelar inte någon avgörande roll (utom kanske för bankkontot). Det går att sprida sina tankar förhållandevis enkelt och billigt.
Min föregångare Paulus skrev sina odödliga och fantastiska tankar på papyrus eller kanske pergament i ett enda exemplar. Sen har hans skrifter skrivits av och numera tryckts på massor av språk och finns över hela världen. Men åtminstone ett av hans brev till de kristna i Korint i det första århundradet är förlorat helt och hållet. Han nämner någon detalj från det i ett annat brev, men själva brevet finns inte kvar.

Just nu är det möjligt för mig att fortsätta att leva i livsdrömmen – att sjunga mina sånger på stan till ukulele eller kanske dragspel, att tala och sjunga och berätta om Gud och det kristna livet i kafémöten och gudstjänster, att skriva epost och blogginlägg och en och annan dikt, att umgås med dem jag älskar och tycker om, att vara ute i Guds underbara värld och natur, att gå mina lyckade och misslyckade golfrundor. Och sist men inte minst, just nu kan jag leva med min Gud och Frälsare i tacksamhet, bön och gemenskap och tjänst bland människor.

Hur blev det med din livsdröm? Gick den i uppfyllelse? Om inte, så kanske det inte är försent än. Något går kanske att göra nu.
Drömmen lever! Leve drömmen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *