Funderingar på en bilresa

För några dagar sen gjorde jag på nytt som massor med gånger tidigare resan mellan Norrköping och Vetlanda. Den här gången skrev jag vid framkomsten ned mina intryck och ordnade dem så att du kanske kan ha glädje av att läsa detta som jag kallar ”Vägbeskrivning”.

Vägbeskrivning
I det tidiga, ännu svaga morgonljuset
kör jag genom regnet
söderut från stan på motorvägen.

På åkrarna längs vägen
är de rådjursliknande cementklumparna
och de cementklumpsliknande rådjuren
svåra att skilja från varandra.
Men i dag är det visst bara cementklumpar, tror jag.

Resan mellan Norrköping och Vetlanda,
som jag gjort så många gånger,
blir i dag lite som en pilgrimsfärd.

Vid Norsholm korsar jag
Göta Kanal – Sveriges blå band –
där nere under bron,
överflödande full med vatten
ända upp till de nyreparerade bankarna,
men chokladbrun,
som smygreklam för
Cloettafabriken inte så långt härifrån.

Två grävlingar ligger överkörda på motorvägen
med någon kilometers mellanrum.
Hade de just vaknat från vintersömnen?
Men hur kom de in på vägbanan
genom de olika stängslen?
En del har starkare tänder och klor
än vad som är nyttigt
för både omgivningen
och dem själva.

Det är Gertruddagen
den sjuttonde mars,
annonserar radiovärden.
Jag tänker på min faster Gertrud
som har stort 99-årskalas
senare i dag
i staden jag nyss har lämnat.
Hon har det bra på äldreboendet,
men varför tar de bort de
gamla, fina namnen som
Vrinnevihus och Solhöjd
och kallar ställena
Pimpstensgatan 3 och Rösgången 31?

När det efter trekvart
vid Mjölby tar av mot Vetlanda
svänger bilen av automatiskt.

Det har regnat hela tiden
men nu och då gnisslar
vindrutetorkarna mot rutan,
så jag stänger av dem.

Vid Smålandsgränsen strax innan Sommen
– både sjö och samhälle –
försöker vintern halvhjärtat
komma igen
med snö på marken
i tunt lager bredvid vägen,
men snart är det snöfritt igen.

Granskogens sågtandsrand
står mörk mot den grå himlen,
ibland i Östergötland
och ofta, ofta i Småland.

Vänliga dalsänkan och kyrkbyn Säby
kommer som en idyll
med kyrkan med alla småtornen
och de hemtrevliga, gula
trähusen bredvid,
skola och kanske prästgård…

Vid Vrangsjö kan jag inte låta bli att
titta efter storgranen
som brukade resa sig högt över
grangrannarna,
men jag vet ju att den
väl är borta sen flera år.

Vid nya vägen förbi Anebyinfarten
åker jag på lite längre avstånd
än förut
förbi kyrkan jag aldrig
kommer ihåg namnet på,
näpen och skolfrökenprydlig
i vit klänning.

I Skullaryd med sin älgpark
ligger isen kvar på hela sjön.

Strax innan Eksjö
passerar jag
avtagsvägen mot Östergötland
över Rydsnäs och Kisa,
vacker och norrlandsliknande
på sina ställen.
Den var exakt lika lång
men lite långsammare
än vägen över Mjölby,
och en gång om året
brukade vi ta den,
för skönhetens skull.

Jag ler för mig själv när jag
åker förbi trästaden Eksjö
och tänker på min gamle vän
företagaren och konstvännen
i Vetlanda som med ett
spjuveraktigt uttryck ibland sa:
”När vi vill visa våra vänner Vetlanda,
tar vi dem till Eksjö.”

Ja, ja, Vetlanda är inte så dumt.
Vi har ju i alla fall Lena Ph och
Skivor från Vetlanda
och Åsanisse och Sapa.

Vid Ingarps trä inte långt från Ekenässjön
luktar det sågspån ända in i bilen.
Massor av timmer ligger och väntar
liksom stora travar av färdigsågade
plankor och bräder.

Den långa genomfarten genom
Ekenässjön, det välordnade
och trevliga samhället,
ett Gnosjö i miniatyr.
Jag blir nästan chockad över
att äldrecentret Ekebo
fortfarande får heta så efter
nybyggnaden och flytten.

Så är jag framme i Vetlanda
efter två timmar och en kvart.
Här bodde jag i sexton år,
längsta sammanhängande tiden någonstans
i mitt kringflackande, drygt sjuttioåriga liv.
Mina rötter är i Norrköping,
men mycket av hjärtat är kvar
i Vetlanda, känner jag.

Efter kaffepaus på snabbmatskedjan
med skylten ”Alltid öppet”
fortsätter jag till
missionshuset i skogen.
Där väntar gudstjänsten
och många kära återseenden.

Och efteråt har regnet blåst bort
och vädret klarnat.