Om man hör orden ”en unik röst” tänker man genast på någon eller några personer som har fängslat med sin speciella röst. Jag tänker till exempel direkt på Arne Thorén (1927-2003), utrikesreportern i radio och TV med sina reportage från olika håll i världen, eller jazzmusikern Louis Armstrong (1901-71) som var trumpetare men också särpräglad sångare med hes, sprucken röst och osviklig musikalisk känsla och tajming.
(Om du hellre vill höra Ingvar Holmberg läsa detta, klicka på länken till nedanstånde video!
https://youtu.be/Xwsm9rkwSiI
Annars fortsätter du bara att läsa,)
Andra röster från mina sammanhang i frikyrkan och pingströrelsen är barytonsångaren Einar Ekberg (1905-61) som jag aldrig hörde i levande livet men desto mer på skiva samt den originelle pingstpastorn Georg Gustafsson (1899-1983) från Värnamotrakten som i ungdomen var kommunistisk agitator och efter omvändelsen till Kristus blev en brinnande väckelseförkunnare.

Men egentligen har alla människor sin unika röst även om de inte är berömdheter som Edith Piaf (1915-63), Martin Luther King (1929-68) eller Mahalia Jackson (1911-72). För någon vecka sen ringde jag en pastor i Ångermanland för att boka in en gudstjänst om det skulle passa. Vi hade bara träffats en eller ett par gånger, så när jag presenterade mig i telefonen och frågade om han kom ihåg mig, blev jag överraskad när han sa: ”Ja visst, om inte annat så känner jag igen din röst!” Och efter bara ett par minuters samtal förklarade han att jag var så välkommen att predika och sjunga i gudstjänsten det datum jag hade föreslagit. Jag kom mig inte för att be om någon förklaring på hans ord om att han kände igen rösten. Ibland har jag varit med om något liknande, när jag har träffat människor som har sagt: ”Vi har inte träffats, men jag känner så väl igen rösten.” Det har visat sig att de för massor av år sen hört mig berätta på LP-skiva och kassett i kristna barnmusikaler på 1970- och 1980-talet. Antingen de själva eller deras barn hade lyssnat gång på gång, och så hade rösten präntats in i minnet så de direkt kände igen den 20-30 år senare.

När vi talar om rösten talar vi samtidigt om vad rösten står för och förmedlar. Martin Luther Kings röst står för den orädda kampen för de svartas rättigheter, ”drömmen han hade” som han fick ge sitt liv för. Einar Ekbergs praktfulla röst går inte att skilja från de odödliga sångerna han sjöng om Guds storhet och trofasthet och om Jesus som Frälsaren. För han sa ju nej till de världsliga estraderna där han förutspåddes en lysande karriär. I stället valde han den enkla och då ofta föraktade frikyrklighetens estrader, även om också det förde honom till sällan skådad framgång och stora åhörarskaror. Han gav inte sin röst till tvetydiga eller ekivoka sånger för att underhålla. För honom var rösten till för att hylla och tjäna den store Herden som hade sagt ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.” (Johannes evangelium 10:27). Kanske Einar Ekberg också ibland tänkte på orden i Höga Visan där brudgummen (förebilden till Jesus) säger till sin älskade (den kristna människan): ”Låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst, för din röst är ljuv och ditt ansikte skönt.” (kapitel 2, vers 14).

Din röst är unik. Vem ger du den till och vad ger du den till?
Jag skulle vara så tacksam och lycklig om min röst för alla som hör den i första hand förknippades med den stora Berättelsen om Guds kärlek och Frälsaren Jesus Kristus.

I år är det valår i Sverige. Samtliga politiska partier och deras företrädare vill ha din röst i det sammanhanget och talar om hur viktig just din röst är. Jag röstar alltid i det valet och försöker då ge min röst till dem som står för de värderingar och det program som motsvarar mina egna övertygelser. Så tycker jag alla röstberättigade ska göra – efter sina värderingar och sin övertygelse.
Men vår unika röst i livet, då? Vad ska den förknippas med? Må vi välja att använda den varje dag – och i det godas tjänst, i Guds tjänst!