De här veckan har jag i sällskap med min fru varit på Skåneresa på cafémöten i fyra olika kyrkor och träffat vänner och bekanta på alla platserna.

I tre av samlingarna har jag läst min ganska nyskrivna bön ”Om jag blir dement”. Den har tydligen berört många och blivit kommenterad i samtalen efteråt. I något fall har den också upprört någon, som tyckte att man talade för lättvindigt om detta svåra och känsliga som drabbar så många och berör ännu fler.

Det är en stor förmån att på en sån här resa träffa många vänner man inte träffat på länge och prata lite och hinna få lite färska informationer och intryck. Framför allt är det fantastiskt att möta människors vänskap och leende ögon och värme och känna att vänskapen finns kvar i dag. I något fall är det faktiskt människor som jag tidvis hade en mycket ansträngd relation till under en tid, men nu är allt negativt som bortblåst, och vi möts igen som verkliga vänner i sann, äkta glädje.

Att minnas är fantastiskt men att minnas alltför väl är ibland en belastning.
Jag lever i stor utsträckning i nuet och framtiden. Mitt minne är väldigt klart i många frågor, men en del saker är jag glad över att kunna glömma eller i alla fall omvandla, så minnena inte blir kristallklara och kanske smärtsamma upplevelser.

En och annan i min närhet visar ibland prov på ”elefantminne” för något jag sagt eller berättat någon gång. Det är inte på något sätt en sammanfattning av vad jag är eller min historia eller vem jag är i dag. Att få höra något sådant återberättat skapar bara en besk eftersmak inom mig. Är detta verkligen denna persons bild av mig? Hur många år ska nuet finnas innan det räknas för mer än något mindre lyckat ögonblick för länge sen?

För en del människor är tydligen nuet aldrig tillräckligt.

Att glömma är inte bara negativt. Ibland behöver vi glömma. För en stund sen läste jag Guds tröstande ord till sitt älskade folk i Jesaja: ”Var inte blyg, för du ska inte bli förödmjukad. Nej, du ska glömma din ungdoms skam, och din änketids förakt ska du inte minnas mer, ….Israels Helige är din återlösare, han som kallas hela jordens Gud.” (ur kap 54).

Varje dag möter jag under en stund den gode Guden i Hans Ord och i bönen. Han förebrår mig aldrig mina misslyckade ord och handlingar. Det verkar nästan som om han har glömt dem. Han möter mig med oändlig välvilja och nåd – varje dag, varje gång.

Kopierar in min bön ”Om jag blir dement”, så får du själv bedöma om du ska bli berörd eller upprörd… eller kanske inget alls.

Om jag blir dement
Herre, du vet hur jag fasar för detta!
Lite disträ eller glömsk är OK,
men inte detta!

Jag vet att livet är skört
och att en olycka,
en stroke eller hjärtinfarkt
eller galopperande cancer
kan klippa av livstråden snabbt
eller helt oväntat.

Jag är beredd på det, Herre,
men inte på demensens långsamma
utplånande av tankens flykt, minnena,
kontakten med omgivningen,
ja, själva personligheten.

Låt mig dö levande, om möjligt!

Men om jag blir dement,
så ber jag dig, Herre,
låt mig bli det så skonsamt som möjligt –
för omgivningen!

Låt mig slippa bli elak
och oregerlig!
Lite clown har jag nästan alltid varit.
Låt min demens om möjligt roa andra!

Låt mig helst få slippa,
men om jag blir dement,
hör denna min bön!
Amen