Nu är det påskveckan eller som den också kallas ibland ”Stilla veckan”.
Av flera skäl har jag den här veckan nästan glömt ”posta” mitt blogginlägg. Det har berott på flera saker – förkylning i kroppen, lite extra ansvar i min kyrka med städning och värdskap, förberedelser inför nästa veckas cafémötesturné mm.
I natt kom jag på att det det är sämsta veckan på året att hoppa över eller glömma skriva det som ligger på mitt hjärta!
Evangeliet om Guds kärlek genom Jesus Kristus och hans liv och gärning kallas ibland för ”den stora berättelsen”, ”the greatest story ever told” och liknande. Själva kärnan och höjdpunkten i den berättelsen är påskens händelser med Jesu sista måltid med lärjungarna, kampen i Getsemane trädgård, Judas förräderi och Jesu lidande med plågsamma förhör och neslig behandling och korsfästelsen på Golgata och hans död och sedan begravning i en klippgrav genom en rik och gudfruktig mans försorg. Och så är det den stora vändningen med uppståndelsen på Påskdagen och hur Jesus visar sig för många av sina lärjungar.
I dag när jag sitter och skriver detta är det påskafton, lördagen innan Jesu uppståndelse på söndagen.
I Sovjettidens kristna församlingar bland baptisterna och pingstvännerna har jag firat påsk ett par gånger. Där följde kyrkan noggrant med i de olika dagarnas händelser.
På Skärtorsdagen var det fotatvagning och nattvard under djupt allvar, på Långfredagen var allt i sång, musik och tal om korset, långsamt och mest i moll. Och på påskafton var de kristna familjerna hemma i stillhet utan fest och glam, för då firade man att Jesus var i graven. Och så på påsknatten och påskdagen då var stämningen förbytt i ljus och blommor och lovsång. Många gånger ropade mötesledaren ”Khristos vaskres” – Kristus är uppstånden, och församlingen reste sig och svarade ”Vo istinu vaskres” – I sanning uppstånden!

Berättelsen ska ges vidare! När de religiösa ledarna i den första tiden efter Jesu Himmelsfärd och Pingsten förbjöd Jesu lärjungar att tala om hans uppståndelse och predika i hans namn, svarade de: ”Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört”.
Jag har stått vid dörren i vår kyrka den här veckan som mötesvärd i torsdagens ”Getsemanestund” med bibelläsning, sång och nattvard. En man som aldrig hade varit i vår kyrka kom och satt med allvarlig och tyst i hela gudstjänsten. Jag förklarade för honom lite om de olika gudstjänsterna under påsken, och han tackade för informationen. Så stod jag vid dörren igen på Långfredagen, när han kom tillbaka. Vi pratade lite mer då.
Jag kände en sån djup tillfredsställelse över att ”Den Stora Berättelsen” än i dag får gå vidare till nya människor. Sen måste man personligen ta ställning för Jesus och ta emot hans frälsningserbjudande, men för att kunna göra det, måste man ju höra budskapet.

Ja, den här veckan vore den allra sämsta veckan av alla att glömma eller hoppa över att berätta….

I morgon är det Påskdagen. Då står jag vid ingången i kyrkan igen. ”Kristus är Uppstånden! Ja, Han är sannerligen Uppstånden!”