”Ålder är bara en siffra” hör man ibland. Ibland sägs det väl ”i försvarssyfte” av någon som tycker att andra människor har hängt upp sig lite väl mycket på personens ålder. Ibland sägs det kanske tröstande eller uppmuntrande till någon som deppar för att alltför många år har gått alltför fort.
(Om du hellre vill höra Ingvar läsa inlägget på video, klicka på filen nedan! Annars läser du bara vidare)
https://youtu.be/CEFPw4kZwoQ
Själv fyllde jag 71 för några dagar sen och vet mycket väl att för de flesta unga människor är 71 nära gravens rand. Och samtidigt träffar jag bland annat i kyrkans och församlingens värld varje vecka människor som är 10 eller 20 år äldre än mig och som verkligen aktualiserar talesättet ”Ålder är bara en siffra”.

Det som förde mig in på de här tankarna var att jag och en nästan jämnårig bekant i går kväll satt på vår församlings musikrådsmöte. Där satt vi tillsammans med de övriga deltagarna i mötet, 35 – 40 år yngre än mig, och samtalade om musiken och sången i våra gudstjänster och planerade medverkande etc. När mötet var alldeles i slutminuterna ringde min telefon, och jag valde att svara och gick några steg åt sidan. Det var pastor Stanley Sjöberg i Stockholm som ringde för att få tag i en person som han visste att jag hade lite koll på. Stanley och jag har träffats i många pastorssammanhang under många år, särskilt då han var pastor i Citykyrkan i Stockholm och ibland anlitade mig som tolk till gästande pastorer från utlandet. Nu var det några år sen vi pratades vid, och vi utbytte lite information om hur det var med hälsan och vad vi höll på med. Han berättade bl.a. att han nu är 83 år och nyss tyckte att han hade ”gubbat till sig”. Därför köpte han för en tid sen ett årskort på ett gym, och där var han nu aktiv flera dagar i veckan. Jag visste ju att han i många år haft mycket predikningar på internet och haft en webbkyrka och jag var intresserad av att höra om han fortfarande höll på med det där (som jag just nu har börjat utveckla lite mer med den här bloggen och med att börja producera korta predikningar på internet). Han berättade att han fortfarande gör en predikan i veckan på YouTube, och att just nu är det 700-800 personer i veckan som följer hans predikningar. I hans fall är ålder verkligen bara en siffra! När jag sent i går kväll kollade på nätet på hans YouTube-predikningar fick jag till min häpnad se att en del av hans predikningar i ”heta” ämnen har följts av flera tusen personer under årens lopp.

Men, som sagt, så träffar jag ofta här i Norrköping gamla människor som inte förnekar sin ålder och inte försöker spela unga på något hurtigt vis. De bara är sig själva, och det är en glädje att träffa dem och prata med dem, och de betyder mycket för alla som möter dem, vilken ålder dessa än är i.
Karl-Erik, närmare 90 år, träffar jag på dagbönemötet på tisdagarna. Han har varit med i Pingstkyrkan i massor av år och berättar bland annat att han hade ganska mycket kontakt med min pappa, missionären, som föddes 1916 och dog vid 76 års ålder. När Karl-Erik ber högt under den fria bönen pratar han så innerligt och enkelt med Gud med fräscha ord, och han blandar in mycket ”tack” i sina böner. Till och från bussen går han med högburet huvud och ganska raska, pigga steg.
Karin fyllde 80 förra året. I höstas tog hon med sig en grupp på ett tiotal personer på gruppresa till sitt älskade Etiopien och lät dem vara med i små och stora sammanhang och se de kristna församlingarnas växande arbete där. I Norrköping är hon ”mamma Karin” för många unga människor från Eritrea och andra länder.
Ester fyllde 90 härom året. Hon har varit ogift hela livet och arbetat som lärare i skolan på landsbygden en stor del av sitt liv. Hon springer inte precis med raska steg längre utan rör sig långsamt med rullatorns hjälp och är inte lika snabb i replikerna som när hon var yngre. Men replikerna kommer fortfarande träffsäkert från henne när man skojar lite med henne, och hon är med i kyrkan varje vecka.

Nu tog jag tre, fyra exempel men det finns många fler. Det finns många unga och medelålders människor jag respekterar och beundrar, men de här med mellan åtti och nitti ”årsringar”, de är mina föredömen som jag vill likna.
Visst känner jag och träffar också dem som med åldern fått skador i minnet och har drabbats av demens. Och visst känner jag hur det snör till över hjärtat vid tanken på att jag mycket väl kan vara en av dem som förlorar det mesta av allt det där oskattbara – minnena och minnet. Men då tänker jag på drygt 80-åriga Lilian på demensboendet där borta i Mjölbytrakten. Hon lyser upp när man kommer till henne med ukulelen i handen. Fast hon inte har så mycket koll på läget och vad som händer är hon glad och nöjd med livet och skrattar ofta när vi pratas vid. Och när vi sjunger de välkända sångerna om Jesus, så sjunger hon med och kan alla versarna utantill. Hon läser med i psalmen ”Herren är min herde” och i bönen ”Fader vår”. Mycket har hon förlorat men Jesus och glädjen har hon kvar. Skulle jag bli dement, då hoppas och ber jag att jag kan vara som Lilian.
Men än så länge är ålder bara en siffra, och än så länge kommer jag ihåg vad den siffran är.

Käre vän, låt oss leva medan vi lever!