Agera och reagera

Alla människor både agerar och reagerar.
Ändå är vi olika på så sätt att vi förmodligen som personer mer lutar åt det ena eller andra förhållningssättet.

Jag är nog en utpräglat agerande, ja, utagerande människa. Det påverkar också mitt sätt att reagera, så att jag ofta spontant kläcker ur mig något. Det kanske inte alltid är så balanserat och övervägt.

Om jag skriver aktion och reaktion blir det kanske ännu tydligare med de olika grundläggande förhållningssätten. Särskilt om reaktionen mest uttrycker sig i kritik.
Vi brukar tala om konstruktiv kritik, och det är väl en bedömning eller ”recension” som lyfter fram både positiva och negativa sidor. Om kritik enbart är negativ, att säga eller skriva om det man tycker är är dåligt eller felaktigt, så tycker den man kritiserar – kanske med rätta – att det är svårt att ta till sig kritiken. ”Fanns det verkligen inget positivt att tala om i förslaget, idén, projektet eller verket?”

Jag läste eller hörde en gång att ett negativt uttalande ”tynger ner” så mycket att det behövs tolv positiva uttalande för att balansera upp det. Hur vetenskapligt eller riktigt detta förhållande är kan jag inte bedöma, men jag tror det ligger mycket i det. För mig är det mycket lättare att ta emot kritiska och ifrågasättande synpunkter om de har föregåtts av någon eller några positiva kommentarer först, men jag kanske är ovanligt omogen…

Den som agerar ofta och mycket är väl ofta också kreativ, skapande eller har lätt för att kläcka idéer och hitta på projekt och aktiviteter.
Där behövs det naturligtvis att omgivningen i form av familj eller kollegor eller vänner reagerar. Och ju närmare man står ”idékläckaren”, desto mer ärlig kan man naturligtvis vara i sin reaktion, sina kommentarer.

Ändå tror jag det är viktigt med konstruktiv kritik och balanserade ”recensioner” – principen att säga tolv positiva saker för att väga upp en besk ”sågning” av något.
Lika väl som att barn behöver mer kärlek än kritik i sin uppväxt, behöver alla människor mer uppmuntran än ”nedmuntran” från omgivningen.

Ett ganska nytt begrepp i ledarskapsteori och företagstänkande är att vara ”proaktiv” snarare än ”reaktiv”. Reaktiv står då mer för att inte ha initiativet utan mest behöva rätta sig efter vad andra gör och vad som händer. Risken är då att det blir många ”brandkårs-utryckningar”. Att vara proaktiv är då att i förväg förutse invändningar och problem och ha en lösning på dem redan. Det är säkert bra att vara ”proaktiv” om man klarar det.

Jag läste just på internet i en artikel på engelska en annan sak som kanske hör ihop med att agera och reagera: Författaren vill göra en nyansskillnad på ”reaktion” och ”respons” (de engelska orden är verben ”react” och ”respond”). Då skulle ”reaktion” vara mer den spontana, instinktiva reaktionen som beror på olika (ofta negativa) erfarenheter vi har sen tidigare. ”Respons” skulle då stå för ett svar eller uttalande, då vi stannat upp lite och vägt vår reaktion och ger ett lite försiktigare svar.

Även om nyansskillnaden låter lite krystad, så är själva tanken kanske inte så dum.
Det är kanske lite som att när man blir arg eller upprörd eller ledsen ”räkna till tio” innan man reagerar.

Nu, käre läsare, får du reagera. Hoppas du förstår vad jag ville säga!
Jag, för min del, får väl fortsätta att vara kreativ och utagerande – och i det ibland eller ofta göra ett och annat fel. Bättre det än att inte göra något alls, tycker jag själv. Och så behöver jag själv träna mig i att ”räkna till tio” innan jag reagerar, bedömer eller kritiserar andras uttalande, handlingar eller verk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *