Ett mycket stort antal människor i vårt land besöker i vanliga fall kyrkan varje vecka. Det är faktiskt en folkrörelse helt jämförbar med besökare på diverse sportevenemang.
Nu har i all hast i samband med Corona-pandemin så gott som alla kyrkor ställt om till webbgudstjänster som finns tillgängliga alla timmar på dygnet för den som vill höra predikningar och kristen sång.

Och flera av mina kristna vänner följer i dag fler gudstjänster och hör fler predikningar än de nånsin gjort förut, till och med under årtiondena på 40- till 70-talen då många församlingar hade fyra, fem gudstjänster i veckan i stället för som nu oftast bara en eller två.

De som är online, dvs har möjlighet och kunskap att vara uppkopplad på internet eller ”nätet”, kan uppleva eller konsumera massor av ”andlighet”, och de som inte har lärt sig den moderna tekniken får kanske nöja sig med SVT:s eller Sveriges Radios ofta utmärkta gudstjänster. Många har ju också Kanal 10 eller andra kristna TV-kanaler som sänder enbart kristna program.

Är risken snarast nu att vi är för lite ”offline”, dvs då vi lägger undan telefoner och surfplattor och lämnar TV-tittandet till förmån för gemenskap i verkligheten?
Även om vi ska hålla distans till andra rent fysiskt och inte tränga ihop oss, så kan vi ju samlas på samma ställe och se varandra i ögonen och sjunga och be tillsammans. Just nu i den ljuvliga svenska sommaren kan vi ju mötas utomhus, och vi kan var och ha med sin kaffekorg. Folkhälsomyndigheten och experterna lär oss ju att det är mindre risk att bli smittad utomhus än inomhus.

Häromdan träffades vi ett 10-tal 70-plussare på gräsmattan utanför vårt höghus och hade samling med lite prat och sång och bön och en fikastund. Visserligen fick vi jäkta lite för att hinna med alla momenten eftersom regndropparna började komma allt tätare. Men vilken glädje det var att mötas!

För kristen gemenskap och andlighet är inget man håller på med ensam framför en liten eller stor skärm, när det inte är nödvändigt. Det är mötet med Gud tillsammans som vi behöver.
Därför ska vi vara rädda om och uppsöka alla tillfällen vi kan och möta åtminstone några och vara ”offline” för att tillsammans ”koppla upp oss” till kontakten med det himmelska och gudomliga. Och jag tror att detta är kännetecknet för levande och krismedvetna kyrkor i dag, att man har stor uppfinningsrikedom i att skapa och inspirera till skapandet av mötesplatser i den fysiska verkligheten. När jag läser om gudstjänster arrangerade i trädgårdar och parker, om grillkvällar på kyrkans parkeringsplats, då blir jag glad.

Det kan ju mycket väl hända att vi inte kan mötas fler än 50 personer under lång tid framöver. Då kan vi inte sätta allt på ”paus” och nöja oss med de många gudstjänsterna och andliga programmen vi kan ta del av i soffan hemma med kaffekoppen i hand. Och här har vi alla ett ansvar – både församlingsledare och vi gräsrötter.

Om jag får välja mellan ”online” och ”offline”, då väljer jag ”offline”.