För att läsa dikten, tryck på ”Läs mer” 

Högsommarens vita blomrikedom

när fruktträdens blomblad redan fallit

och gett plats för

små plommon, päron och körsbär.

Lysande i kvällsskymningen,

doftande i natten,

lockande på dagen,

ljuvlig att gå nära.

Inte lika förnämt damig som magnolian

men ungflicksfrisk

som en student i ny klänning,

som den första kärleken

och promenaden tätt intill varann

i sommarkvällens förtrollning.

Också när blombladen kantas av brunt

och faller som snöflingor

till en matta vid buskens rot,

finns doften kvar i luften –

och i mitt inre för alltid.

(Ingvar Holmberg, 2000)