I måndags hade vi poesipicknick i Vasaparken i Norrköping.
Jag gjorde en missbedömning och avbokade öppnandet av kyrkan, där vi skulle vara om det regnade.
Så när regnet kom och sen ökade i styrka tog vi fram paraplyer och regnjackor och gick in under ett stort träd för lite bristfälligt skydd. Vi var sex personer som trots allt hann med att lyssna på varann och läsa för varann. Ida Lewald hade till och med med sig gitarr och hann sjunga sin charmigt ironiska visa om vårt beroende av telefonen och det digitala flödet.

I parken flödade regnet och våra dikter. Ett par bilder från vår blöta träff visar jag här också.

Ett resultat av våra träffar är att vi stimulerar varann att skriva nytt.
I går morse kom för mig en ny dikt till som talar  om tiden som går och dagar som kommer.

Jag kopierar in den här som ett uttryck för kärleken till poesin..

Hälsningar 19 juni 2024 från Ingvar H

Tiden går – men dagen kommer

Efterskörd i november –
när en 76-årig,
lite krokig gubbe
tar med sig svampkorgen
till skogen…

När en rakryggad lupin
står och lyser blåögd
på stigen.
”I juni kallar man oss invasiva,
men nu kanske jag uppskattas mer.”

Trattkantarellerna slutar aldrig
att överraska.
En aning gömmer de sig först
men vill sen gärna bli hittade
nu den elfte november.

I korgen har jag med mig hem
nog för att ta de finaste
med till ett annat par till kvällsmaten
och steka resten hemma
till ett par kvällssmörgåsar.

Efterskörd är fint,
fast man måste gå utanför dörren
för att plocka trattkantarellerna
och för att låta lupinerna stå kvar,
Att ta hem dem på bild
räcker gott och väl.

Ingvar Holmberg 231111

Jag älskar vandringar….
… men har det senaste året fått nöja mig med promenader.

Under de 16 åren i Vetlanda innan vi för 10 år sen flyttade till hemstaden Norrköping var jag ganska mycket ute på vandringar, både ensam och med min vandringskompis Cissi. Med henne ordnade jag några vandringar i grupp på lördagar och ett par gånger på Kristi Himmelsfärdsdag. Hon hade som definition på vandring (och som jag har införlivat också i min egen syn), att en vandring ska vara minst 10 km och att man ska ha matsäck med sig.

I maj förra året tog det tvärstopp för mig på en vandring mellan Borghamn och Vadstena. Jag tappade helt orken och fick ordna skjuts in till Vadstena och avsluta den pågående     korsvandringen under några dagar med att vara behjälplig via bilskjutsar och med sång och ukulelespel vid etappmålen i Vadstena och Linköping.
Så småningom konstaterades det att jag hade lite hjärtflimmer. Ett par behandlingar har inte hjälpt så mycket, och därför har jag nöjt mig med kortare promenader. Min inneboende lättja har gjort att jag till stor del har kommit av mig helt.

För ett tag sen tog jag nya tag och tar itu med promenaderna lite mer rejält, och det går alldeles utmärkt. 5-6 km klarar jag galant, så snart blir det nog en vandring, och att ha med matsäck är en ren njutning!
I dag gick jag längs en häck med massor av nyponbuskar. Nyponrosornas doft är förtjusande!

Vi har esplanader i Norrköping med namnet ”Promenaden”. Jag har vid mina många stadspromenader ofta tagit Södra och Norra Promenaden och ibland också Östra Promenaden som har fått nya träd och ny utformning. Men Västra Promenaden har jag aldrig hittat. Den har tydligen någon annan tagit (haha.. eller ”lol” som ungdomarna skriver i sina sms).

Precis som förra året var det värmebölja i juni med lindarnas söta doft längs promenaderna och ”Promenaderna”, och så i början av juli kom regnet och svalare dagar.
Då skrev jag en dikt ”Den söta doften av lindarna” och gjorde en inläsning av den på video i Järnvägsparken vid en ung lind alldeles för ett år sen. Spela gärna den korta 2-minutersvideon!Klicka på länken! https://youtu.be/4bMgdaQ0yIw

Hälsningar från en promenerande och kanske snart vandrande

Ingvar Holmberg (230706)