Nyligen skrev jag ett stycke om ”otro, otrohet och tvivel”. Visserligen skrev jag där ett par rader om trons kraft och det positiva i tron, men det var ändå det negativa som var ämnet för mitt skrivande. I flera dagar nu har jag känt en stor längtan att skriva om tron som en tillgång och positiv kraft och nu vill jag göra slag i saken.

Tro är den medfödda och naturliga livshållningen ända från födelsen. Det lilla nyfödda barnet tror blint på att dess mor ska ta det i famn och ge det vad det behöver. Och det lite större barnet kastar sig med ett skratt i sin fars famn uppifrån trappsteget eller trädgrenen och vet att det finns ett par starka armar som tar emot.

Tron på en högre makt, på Gud, verkar också vara något medfött och gemensamt för alla människor. Från det lilla barnets tro på pappas och mammas förmåga är det bara ett litet steg till att tro på en mäktig och påhittig och underbar Gud som har skapat universum och står bakom alltsammans. Och att be till Gud tillsammans med barn och höra deras böner är en underbar upplevelse för oss vuxna som har fått våra törnar i livet och kanske tappat tron på mycket i tillvaron.

Att bevara och utveckla tron på Gud under livets gång verkar vara något av det viktigaste i livet enligt Bibelns undervisning. När Jesus vandrar omkring med sina närmaste lärjungar och undervisar och formar dem under tre års tid tar han upp det här temat många gånger med ord som ”Ha tro på Gud!”, ”Tro på Gud, tro också på mig!”, ”Allt är möjligt för den som tror”, ”Var är er tro?” och ”Har ni ännu ingen tro?”.

Ordet ”tro” har i vår moderna svenska alltför mycket klangen av osäkerhet i sig. Det är bra att påminna sig om att uttrycket för tro i Bibelns Gamla Testamente ofta är ”förtröstan”, det vill säga att helt lita på – ganska likt babyn hos sin mor eller det lite större barnet som just med lite fjärilar i magen ska hoppa från trädets gren till sin pappas armar.

Bibeln säger i Hebreerbrevet 11 (det s.k. ”trons kapitel”): ” Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. ….Utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som kommer till Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. ” (v 1, 6)

En av den kristna kyrkans och förkunnelsens viktigaste uppgifter är att stärka, utveckla och uppmuntra tron hos människor både inom och utanför kyrkan. Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet kapitel 10: ” Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord.” (v 17)

Något som är nästan lika viktigt som att bevara och utveckla tron på Gud är att bevara och visa tron på människorna omkring oss. Att uppmuntra andra och visa förtroende för dem kan locka fram oanade resurser och handlingar. Att ibland bli besviken eller sviken är ingen anledning att ständigt misstänka eller misstro andra. Tro och förtroende och förtröstan ska vara vår ”ordinarie” inställning när vi möter andra människor.

Mer och mer inser jag att bönen till Gud och förbönen för människor och vår värld är en viktig uppgift och en stor del av livet. Och i bönen har tron och förtröstan mycket stor betydelse. Den kärve Jakob, Jesu halvbror, skriver ” Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden.  En sådan människa ska inte tänka att hon kan ta emot något från Herren,  splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar. ” (Jakob 1:6-8)

Tro kan vara att frimodigt be Gud hjälpa människor vi känner och inte känner. Ofta verkar bönen oberoende av avstånd.

Tron kan också vara att, snarare än att ständigt ”skicka ut Gud att gå våra ärenden”, själv vara villig att gå ut och utföra Hans ärenden till oss. För tron får inte stanna vid att be den Allsmäktige ”att hoppa upp och göra det vi bestämmer”. Trons vandring är att vi vågar ”hoppa” och finna att den store Gudens armar alltid tar emot oss och att Hans hand alltid leder oss.