På senare tid har jag börjat lösa korsord och tycka det är trevligt. Inte är jag någon särskilt duktig korsordslösare än, eftersom jag inte har hållit på så mycket eller så länge.
I alla fall har jag märkt att vissa ord och begrepp och tankar återkommer så ofta att de liksom är en del av mångas tankevärld.
Ordet ”otro” återkommer ganska ofta i korsorden som något ont och negativt. Oftast är det då i betydelsen ”otrohet” har jag förstått. Det är bra att otroheten mot en make / maka / livspartner fördöms, tycker jag. Men jag har förvånat mig över att det i korsorden alltid står ”otro” och inte ”otrohet”.

I Bibelns och det kristna livets språkbruk används ”otro” så gott som alltid om människan i sin relation till Gud, att hon sviker Gud, överger honom. Också otroheten fördöms givetvis i Bibeln, för i Guds plan är kärleken mellan man och kvinna och äktenskapets relation tänkt att vara något livslångt. I flera av bibeltexterna i Gamla Testamentets profetböcker talar Gud genom profeten på ett målande sätt om otron att överge Gud och hans ord och liknar det vid otrohet i en kärleksrelation.

Otro handlar alltså huvudsakligen om människans förhållande till Gud och talar om att vända sig bort från Gud, svika honom. Otro fördöms av Gud därför att det är en viljeakt, ett medvetet val.

Tvivel är något helt annat. Det är mer bristande tro fast man kanske egentligen vill lita och tro.
De flesta människor hyser nog tvivel – på Gud, på andra människor och på sig själva. Oftast är det då inte ett medvetet avståndstagande utan mer en bristande tillit. Det kan bero på att man inte tillräckligt väl känner den man tvivlar på, eller också beror det på att man blivit sviken och besviken av den personen eller andra, så att man blir en tvivlare.

I både otro, otrohet och tvivel är ju tro och trohet utgångspunkten. I äldre tiders kultur föregicks äktenskapet av trolovning (man lovade trohet till varann), och att bryta denna förlovning / trolovning var något mycket allvarligt och ovanligt.

Utan tro är det svårt eller snarare omöjligt att leva. I mitt liv och yrke som pastor och församlingsledare har jag mött otaliga människor som valt trons och trohetens väg både ifråga om  Gud och människor.
En del av dem har livet farit fram hårt med, och man skulle kunna börja misstänka att de skulle lämna trons väg eller trohetens väg i familjelivet. Men de har envist hållit fast vid Gud och gudstron och lika envist kämpat och varit trofasta i relationen till familj och livspartner mitt i all turbulens och de svek man mött. Det är som om tron och troheten är det självklara valet för dem, och tvivlet håller de ifrån sig så mycket det går.

En av vår tids sjukdomar är att ge upp för lätt. Vi kanske också tenderar att se på relationer och kärleksförhållanden som ”slit- och slängvara” som ofta bara håller en tid och bara i särskilt sällsynta fall är livet ut.

Jag tycker också att det borde vara lättare och mer vanligt att i livet hitta svaren och se underbara lösningar. Livet är inte så enkelt att förstå sig på. Men mina förebilder är de som envist håller fast vid tro och trohet och som i möjligaste mån inte ger rum för tvivlet. Och jag vill fortsätta att ta mina ideal från Bibeln och Jesus och apostlarnas undervisning.

Just nu försöker jag gång på gång än en gång upprepa inom mig de andens frukter som apostelns Paulus menar ska vara våra livsideal genom tron på Jesus och genom den helige Andes hjälp och kraft: ”22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, 23 mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. ….25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då också följa Anden. ” (Paulus brev till galaterna kapitel 5)