Jag har haft en lite komplicerad relation till trädgårdar under nästan alla år jag har varit vuxen ända sen 1973, då vi med två små barn bodde i en fin, nybyggd lägenhet på markplanet i utkanten av Eskilstuna.

Trädgården följer ju (tyvärr, har jag oftast tyckt) med det egna huset eller radhuset eller lägenheten på marken. Att vi ändå har bott i hus med tomt på flera olika ställen och under så många år beror mest på bostadens utrymmen och friheten för både barn och vuxna och känslan av att inte störa grannarna för mycket, om man pratar högt eller sjunger eller spelar piano. Att trädgårdarna och utemiljön blev försummade berodde inte på elakhet från min sida utan mer på ointresse och lättja och kanske också på alla de andra intressena jag hellre har ägnat mig åt. Det har gärna varit i naturen i och för sig men lite längre bort från huset….

Jag minns en gång i Ö-vik (Örnsköldsvik) på slutet av 1970-talet då släktingarna från Norrköping kom i bil den långa vägen och hälsade på i vårt första egna hus – en gul trävilla – och direkt började rensa ogräs i trädgården innan de gick in i huset.

Sen blev det två hus i Strängnäs – först radhus, sen ett nybyggt hus – en gul trävilla – på en gammal tomt.
Och efter det kom ett par, tre år i Jönköping – också med gul trävilla nära Ljungarums kyrka och inte långt från köpcentret A6.
Sen tog vi vårt förnuft till fånga vid flyttningen till Lund 1992 och bosatte oss i insatslägenhet ett par våningar ovan marken. Under den tiden skrev jag dikten ”Maskrosglädje” som kommer här:

”Maskrosglädje”
Tjugo års
halvhjärtat trädgårdsinnehav
(i andras ögon
helhjärtad vanvård).

Fem förvildade trädgårdar
på mitt samvete.
Skönt att den villan är över!

Nu bor jag i lägenhet
i trygg förskansning
på tredje plan
(utmärkt plan).

Ohämmat
gläds jag på nytt
över tusentals
glada solar därute –
större och mer lysande
än tussilago.

Inte lika välkomna
men lika mycket bud om våren,
om obändig livskraft
och livets seger.

Efters sex år i Lund blev det sexton år i Vetlanda – med trädgårdar igen – först i hyrt hus och sen eget hus (också det en gul trävilla). Där var det Ölandstokarna och maskrosorna och mossan som trivdes och växte bäst. Jag älskar den ljusblå förgätmigejen och fick av vänner på landet en rejäl tuva med förgätmigej att plantera i vår trädgård, men de dog en alltför tidig död….

Nu är vi sen sju år i hemstaden Norrköping efter pensionen och bor i hyreslägenhet på sjätte etagen (5 tr upp).
Och nu efter alla dessa år och vid 73 års ålder har jag stiftat fred med alla trädgårdarna i mitt eget förflutna och med alla trädgårdar i världen – jag är gärna i dem och beundrar dem gärna, men där ”sätter jag gränsen”.

Jag avslutar dessa rader med första (och sista) versen i min nyskrivna dikt och sång ”Alla trädgårdar är mina”. Jag ger dig längst ned länkarna till både hela texten och till en sångvideo som är rätt så trevlig.

Samtidigt önskar jag alla trädgårdsälskare och trädgårdsarbetare allt gott och mycket nöje och glädje!

«Alla trädgårdar är mina men inte arbetet i dem.
Alla parkerna så fina går jag i som i mitt hem.
Jag vandrar genom sommarns rum, förtjust och hänförd, ibland helt stum.
Alla trädgårdar är mina men inte arbetet i dem.”

https://ingvarholmberg.se/blogg/alla-tradgardar-ar-mina-en-nyskriven-sommarvisa/

https://ingvarholmberg.se/video/alla-tradgardar-ar-mina-sommarvisa-och-sangvideo/