Alldeles nyss hände något oväntat.
Jag står efter kassan i min vanliga matvaruaffär nära där jag bor och packar alla mina varor i två shoppingvagnar -”dramaten”, ni vet. Den senige och pigge mannen alldeles intill och som också packar varor, säger: ”Tack för din insändare om svordomarna! Den var jättebra!
”Känner du igen mig”, frågar jag. Han ser vagt bekant ut men är ändå okänd för mig, kanske jag har sett honom och växlat några ord på golfbanan.
Vi pratar lite vidare och han berättar att han klippt ut insändaren och kopierat den och skickat till sextio personer – ”som alla svär jättemycket”.
Jag tackar honom för uppmuntran och börjar dra mina shoppingvagnar mot utgången.
”Tack för att du finns!”, säger han högt till min ryggtavla. ”Tack, själv!”, säger jag.
Ja, du okände och sympatiske man, du gav mig uppmuntran i dag – mer än jag kan säga!
Förlåt att jag blev lite handfallen av det du sa och inte ens bad om ditt namn!
Tack för att du finns!
PS Nedan kopierar jag in texten i min insändare och också länken till mitt något längre blogg-inlägg i samma ämne. DS
https://ingvarholmberg.se/blogg/svordomar-pa-ren-svenska-nej-tack/
Norrköpings Tidningar 3/12 2018:
Svordomar ”på ren svenska” – nej tack!
Det svenska språket har blivit vulgärt i det offentliga rummet. Tidigare var det en hederssak för reportrar och programledare liksom framstående idrottsutövare, politiker och ledare i olika sammanhang att inte använda svordomar och grovt språk.
Alla språk är fantastiska och vackra och rika, och för mig är förstås svenska det allra finaste. Det är en tragedi att numera höra alla dessa svordomar i vissa människors tal – i så gott som varenda mening. Likaså verkar en del som har gått hela vägen i svensk skola ha svårt för inte blanda in engelska eller ”svengelska” stup i ett när de pratar.
Två färska exempel får illustrera det här, och eftersom det är ordagranna citat, så kommer ett par svordomar att finnas med i en text som jag har skrivit.
Alldeles häromdagen publicerades i media årets vinnare av Augustpriset, ett prestigefullt författarpris. I kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok vann Emma Adbåge med ”Gropen” (Rabén & Sjögren). När hon glad höll sitt tacktal, sa hon bl.a. ”Jag tänker välja ett ord. Så jävla roligt. Det är inte ofta man får svära när man skriver för barn, men nu så.”
Denna prisbelönta författare som säkert beundras bland annat av tusentals barn och ungdomar, säger alltså att man när man är verkligt glad eller berörd, så går det bara att uttrycka det med svordomar.
Nyligen läste jag också i vår lokala tidning om två unga män som ska starta en musikpodd för att ge röst och plats åt mer okända musiker och garageband. Programmet ska heta ”Vem fan är du?”
Ger det ett seriöst intryck? Är det ett bra sätt att marknadsföra kulturliv och sång och musik?
När man kallar svordomar för att säga något ”på ren svenska”, då blir jag upprörd. Språket är något fantastiskt! Det ska vi älska och vårda, även om vi inte behöver bli sura ”språkpoliser” för det. Språket utvecklas hela tiden, och nya uttryck blir rumsrena och står i Svenska Akademins Ordlista. Men vissa ord kommer aldrig att finnas i min egen ordlista eller ordförråd.