Svordomar ”på ren svenska” – nej tack!

Det svenska språket har blivit vulgärt i det offentliga rummet. Tidigare var det en hederssak för reportrar och programledare liksom framstående idrottsutövare, politiker och ledare i olika sammanhang att inte använda svordomar och grovt språk. Även om man svor privat, så gjorde man inte det offentligt. De flesta människor verkar kunna tala utan att svära, för ganska många gånger har jag upplevt det, till exempel på golfbanan. När jag har gått i sällskap med någon tillfällig medspelare och vi har pratat litet under vandringen, då har svordomarna ofta försvunnit helt när den andre fick klart för sig att jag var pastor.

Alla språk är fantastiska och vackra och rika, och för mig är förstås svenska det allra finaste. Det är en tragedi att numera höra alla dessa svordomar i vissa människors tal – i så gott som varenda mening. Likaså verkar en del som har gått hela vägen i svensk skola ha svårt för inte blanda in engelska eller ”svengelska” stup i ett när de pratar.

Tre färska exempel får illustrera det här, och eftersom det är ordagranna citat, så kommer ett par svordomar att finnas med i en text som jag har skrivit, och det är jag visst inte stolt eller glad över.
Alldeles häromdagen publicerades i media årets vinnare av Augustpriset, ett prestigefullt författarpris. I kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok vann Emma Adbåge med ”Gropen” (Rabén & Sjögren). När hon glad höll sitt tacktal, sa hon bl.a. ”Jag tänker välja ett ord. Så jävla roligt. Det är inte ofta man får svära när man skriver för barn, men nu så.”
Denna prisbelönta författare som säkert beundras bland annat av tusentals barn och ungdomar, säger alltså att man när man är verkligt glad eller berörd, så går det bara att uttrycka det med svordomar.
Jag blir påmind om barnprogram eller barnsång för flera årtionden sen där man myntade ett påhittat ord för att uttrycka starka känslor eller glädje. Jag kommer inte ihåg det så bra men det var något i stil med ”superextrakollofantastiskt”. Hellre såna konstruktioner än att vulgarisera språket!

I dag läste jag i vår lokala tidning om två unga män som ska starta en musikpodd för att ge röst och plats åt mer okända musiker och garageband. Programmet ska heta ”Vem fan är du?”
Ger det ett seriöst intryck? Är det ett bra sätt att marknadsföra kulturliv och sång och musik?

Tredje exemplet:
I Norrköping mitt i stan går jag ofta förbi en restaurang med namnet ”Gu’ va gott”. Jag går förbi, för jag skulle aldrig kunna tänka mig att gynna ett matställe som i sin viktigaste marknadsföring, sitt namn, ”missbrukar Herrens namn”, för det är detta som är de allvarligaste övertrampen i området ”svordomar”. Guds bud till sitt folk genom Mose sammanfattades i ”de tio budorden”. Där sägs det rakt på sak ” Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” (2 Mosebok kap 20).

Man kan le lite åt min puritanska, frikyrkliga uppväxtmiljö där barn blev åthutade för att säga ”sjutton” eller ”himla” för att man var så rädd för att överhuvudtaget närma sig att synda mot budet i Bibeln. Men det jag tror budet i första hand talar om är att profanera Guds namn och göra det till ett kraftuttryck. Att använda ”Gud” och ”Herre” och ”Jesus” som kraftuttryck, det ska vi inte göra. Då ”gråter Guds änglar i himlen” som man uttrycker det i Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga”. Jämfört med detta är varianter av den onde som kraftuttryck kanske något mindre förkastligt.

Ja, nu har jag visst tagit i ordentligt! Men när man kallar svordomar för att säga något ”på ren svenska”, då blir jag upprörd. Språket är något fantastiskt! Det ska vi älska och vårda, även om vi inte behöver bli sura ”språkpoliser” för det. Språket utvecklas hela tiden, och nya uttryck blir rumsrena och står i Svenska Akademins Ordlista. Men vissa ord kommer aldrig att finnas i min egen ordlista eller ordförråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *