Vår tid och vårt samhälle talar mycket om både kropp och själ.
Det allra mesta i budskap och reklam talar förstås allra mest till kroppen – att vårda kroppen och tillfredsställa kroppen. Vackra kroppar i vackra frisyrer och vackra kläder skapar idealbilder som få når upp till men de flesta ser som åtråvärt och det som ger lycka.
Själen med känslorna och också intellektet kommer liksom på efterkälken och ska bli tillfredsställd av bara farten om bara kroppen får allt den vill ha.
Och kärleken, vart tar den vägen? Den förkroppsligas också till största delen, så att kärlek i språkbruket handlar så mycket om sex att vi nöjer oss att ”älska med” och ställer frågan till vår partner ”Ska vi älska?”.

I rättvisans namn, så talas det för all del mycket om själen också, till exempel i uttrycken ”livskvalitet” och ”egentid” och ”kvalitetstid”.
Men mycket som serveras för själen är för ganska ytlig konsumtion. Vi upplever genom andra i stor utsträckning: Det är andra som tävlar i dans eller musik eller matlagning eller överlevnad på en ö.
Och så ser vi filmer och serier med andras upplevelser och lycka och olycka.

Men ande, vad är det? Räcker inte kropp och själ?

Bibeln och alltså också den kristna tron talar om människan som ”ande, själ och kropp”. Ordningsföljden är gjord med ett slags rangordning, även om både ande, själ och kropp behöver sin vård och sin näring och stimulans och övning. För anden i människan är det viktigaste jaget, den del som är skapad i likhet med Gud och för att umgås med Gud, Skaparen och Herren.
Själen med känslor, vilja, talanger, drömmar och värderingar är också unik för varje människa. Och kroppen är bostaden för personligheten och verktyget för att förverkliga drömmar och planer.

Om inte Gud finns i ens världsåskådning, finns inte heller det andliga. Då är människan bara kropp och själ. Då är frågorna om varför och varifrån och varthän meningslösa, och livet är bara biologiska och kemiska reaktioner och processer.

Under många år besökte jag Sovjetunionen, ett samhälle där man hade avskaffat det andliga, Gud och alltså också den mänskliga anden. När jag i slutet på 1970-talet började resa i olika delar av Sovjetunionen och umgås med många kristna människor men också många sekulära medborgare som bekände sig som ateister, blev jag ofta förvånad av olika typer av reaktioner.
Ofta blev jag också imponerad av människors kulturella intresse och kunnande vad gällde läsning av böcker och tidningar, lyssnande på klassisk musik, stora intresse för konst, teater, opera och balett. Ofta använde man uttrycket ”andlig” – på ryska ”dukhovny” för upplevelserna. Min slutsats blev att i ett samhälle där det andliga och Gud praktiskt taget förbjöds, så tänjde man så mycket man kunde på utrymmet för själen.
Och så mötte jag i olika församlingar och kyrkor det andliga livet, bönen och tron och den innerliga andliga sången. Det var mycket lärorikt.

Den stora olyckan i människans historia är att med ondskan och synden som kom in i världen och människan, så skadades det andliga i människan. Kontakten och gemenskapen med Gud blev inte längre självklar och enkel. Bibeln kallar det för att vi var ”döda i våra synder och överträdelser”. Genom Jesus och hans frivilliga offer för vår synd kan vi bli ”födda på nytt” och andligt levande. På nytt är den andliga kontakten med Gud naturlig och enkel.

Bibelns och den kristna kyrkans och kristna ledares uppgift är att stärka detta nya, pånyttfödda liv. En människa är då mer hel i sitt väsen, fortfarande en vanlig och riktig människa med ande, själ och kropp. Gud som har skapat oss ser med glädje på hela människan, där kropp och själ ska vårdas och skötas och utvecklas, men hela tiden med Gud och Guds ära och Guds Rike i blickpunkten.

Till detta behövs hela livet och evigheten också. Detta är min verklighet. Är det din verklighet?