Dag 4 av Gran Canaria-bloggen

På förmiddagen och kvällen har jag varit upptagen med Skandinaviska Turistkyrkans café och prat med nya människor och med ”stammisarna” som kommer varje dag mer eller mindre och har caféverksamheten och samlingarna i kyrkan som sin fasta punkt. Idag pratade jag med två nyanlända som hade sökt sitt boende alldeles intill Oasen, som vårt café kallas. Frun gick med hjälpmedel och de såg Turistkyrkan som sin viktigaste fasta punkt på semestern och valde boende efter det. Ett annat par kom i går och öppnade varsin liten ryggsäck och lämnade över välkomna gåvor till husmor – svenska ärtor och svenskt kaffe. Sen betalade de själva för sitt fika i kassan och såg hur nöjda ut som helst. Det var den allra bästa illustration av bibelordet ”Det är saligare att ge än att ta”. Ordet volontär får en djup och varm klang när man ser dessa svenska och norska pensionärer städa, jobba i köket, bära bord och stolar, snickra och fixa och skänka grejor.  Ändå betalar de allt de äter och dricker i cafét. Och det finns mer att säga i det här ämnet…..

I går kväll lades min fru in på sjukhuset och behövde vård på flera sätt. I eftermiddags satt jag hos henne och fick höra att hon ”knappt hade haft en lugn stund” för all personal och alla behandlingar hon fått. Hon började nästan tro att hon var enda patienten på avdelningen. När jag var där kom en rätt ung, skäggig man in, klädd i skjorta, tröja och byxor  utan några som helst attribut av arbetskläder eller namnskylt. Jag hälsade och sa att jag var patientens man. Min fru teaterviskade att det var hjärtläkaren. ”Men du har ju varken läkarrock eller stetoskop,” sa jag. ”Jag tycker det blir så varmt”, sa han och flinade.

Ja, vi är imponerade av sjukhuset och sjukvården här. Dessutom var jag tidigare i dag med om något rörande på caféet. Plötsligt kom sköterskan in från svenska kliniken intill och sökte upp mig och frågade hur det gått för min fru i går på sjukhuset. Hon var genuint intresserad! Jag tackade henne rörd för hennes intresse, men hon tyckte det var självklart. Vilket fint bemötande från både svensk och spansk medicinsk personal här!

Och i mitt eftermiddagsdopp i havet i den ganska starka vinden, var det nästan bara jag och en trevlig finländare från Turkku (Åbo) som nöjt vältrade oss i vattnet och pratade lite med varann på engelska. Det var som Hjalmar Gullberg skriver ”Byta ett ord eller två…. Alla människors möte borde vara så.”