Den här veckan gick jag igenom en hörselundersökning hos en professionell audionom – en person som arbetar för att på olika sätt hjälpa människor till bättre hörande.
Som väntat visade den tekniska undersökningen genom ett överskådligt diagram på papper att de ”vanliga” hörselnedsättningar som ibland finns hos 70-åriga män också hade kommit till mig. Det innebar att hörseln är skaplig för ljud i det lägre registret men är mer nedsatt i det högre.

Och på mindre än en timme var det klart – med allmänt samtal, teknisk undersökning, förklaring av olika hjälpmedel och val av det som förmodligen kommer att passa mig. Nu har jag en ny tid efter semestrarna för att hämta och prova ut och få instruktioner om mina hörapparater. Sen blir det en månads praktisk test innan uppföljningen.
Allt detta bekostas inom Landstingets regelverk som för övrig sjukvård och läkarbesök, så mina moderna och diskreta hörapparater kostar mig som klient bara en bråkdel av den egentliga kostnaden. Vilket fantastiskt land vi lever i – på de flesta sätt!

Vilken gåva det är att kunna höra överhuvudtaget! Olika människor har säkert olika måttstock och krav vad gäller att uppleva ljud. En del kan lägga förmögenheter på ljudanläggningar för musik och film och tala sig varma eller hesa för olika detaljer och nyanser. Och med jämna mellanrum köper de nyare och dyrare utrustning.

Men att höra på ett mer grundläggande sätt är bara det fantastiskt.
Och än hör jag tillräckligt. Och i slutet av sommaren kommer jag att höra bättre och kanske till och med uppfatta de ljud som jag har missat de senaste åren eller den senaste tiden. Det blir trevligt – både för mig och omgivningen.

För ett tag sen skrev jag dikten ”Än hör jag tillräckligt”. Jag ger den vidare här och hoppas den kan sätta igång lite tankar och också orsaka tacksamhet för det vi, trots allt, hör.

Än hör jag tillräckligt
(Skrivet 170812)

Mina sjuttioåriga öron
missar ibland
pipen från timern vid ugnen,
om jag inte är tillräckligt nära,
och vissa ljud
hör jag inte alls längre.
Om jag fortfarande
kan höra syrsorna
vet jag inte,
vi har inga såna i lägenheten
eller i närheten av vårt
åttavåningshus.
Vid TV-n drar jag gärna
upp volymen rejält,
(är det bara jag som tycker
att nyhetsuppläsarna
bara mumlar nuförtiden?)

Men än hör jag tillräckligt.
Ofta drar jag ner
eller stänger av
eller stänger dörren om mig.

Inom mig ljuder sångerna
och musiken
från otaliga sånger
från min barndom och framåt.
Och melodislingor och fraser
från mina egna sånger,
de finns där, dem hör jag.
Mycket kan jag sjunga
ur minnet och hjärtat.
Och ibland gör jag det.
I maj i år i solskenet
vid affärscentret –
femti minuter i sträck
med ukulelen i händerna.
Sång på sång sjöng jag
utan upprepningar.

Än hör jag tillräckligt.