Alzheimers och demens är stora gissel och prövningar – i många fall ännu mer för de närstående än för den som själv drabbats. Nu är jag själv 74 år och har tyvärr flera eller många i min vänkrets och bekantskapskrets – i min egen ålder eller lite äldre eller lite yngre – som har drabbats mer eller mindre av symptomen att glömma, tappa orienteringen eller säga samma saker om och om igen.
Mediciner och forskning och behandlingsmetoder och förebyggande åtgärder utvecklas hela tiden också inom hjärnans sjukdomar. Ändå känner jag ibland, att jag behöver säga till mig själv att inte i förväg oroa mig för det här vad gäller mitt eget liv eller egen familj.

Ett sätt att bearbeta det här är kanske dikten jag skrev för ett par år sen med titeln ”Om jag blir dement”. Den finns längst ner i det andra blogginlägget nedan. (klicka på länkarna nedan, om du vill läsa de inläggen också!)

Det jag vill ta upp alldeles särskilt i de här raderna är att i vår egen tanke och i samtalen med våra vänner och bekanta så mycket som möjligt undvika att snabbt sätta etiketten ”Alzheimers” eller ”dement” på människor vi pratar om. Jag är rädd att dessa etiketter får oss att tappa respekten för människor och förminskar dem i onödan. Det här är ju sjukdomar som kommer gradvis och ofta långsamt. Vi och alla andra skulle säkert må bra av att lite mer använda uttrycken som vi använde förr, när kunskapen om Alzheimers och demens var lite mer luddig: ”Hon är lite glömsk nuförtiden”, ”Han har blivit väldigt glömsk, särskilt om det som ligger nära i tiden”, ”Ibland blir han lite virrig” etc.
Jag läste nyligen ett reportage i vår lokala tidning om ett par som på olika sätt och öppet arbetade för att leva med den demens som ena parten hade. Heder åt dem!

”Lite glömska” kan vi alla drabbas av – ja, en del tror inte det om sig själva, med de kan ju eventuellt ha glömt att de aldrig glömmer.

För ett halvår sen uppvaktade vi vår dotter på 50-årsdagen med en fotobok, som jag hade lagt ner mycket arbete på. Qarin hade drygt två år av sin barndom i Indien i olika perioder, och jag dokumenterade dessa resor med foton och lite bildtexter. Så sa hon, och min fru intygade att det var sant, att jag inte hade med en tvåmånaders resa till Indien i samband med jullovet, då hon fyllde sju år. Sanningen var att jag inte hade några minnen från den resan och de två månaderna. Hur kan det vara så? Jag kan spela och sjunga kanske ett par hundra sånger delvis eller helt utantill, och jag kan massor av telefonnummer och håller koll på rätt många lösenord i dator och telefon och på kort.

Nu får jag helt enkelt lita på, att du som läser det här inte sätter etiketten ”lite dement” på mig, men i värsta fall får jag väl överleva det också.

Låt oss uppskatta varje människa för den stora, vackra väven hennes liv är, även om det skulle finnas lite slitage här och var och ett och annat litet hål. För egen del vill jag göra allt för att komma ihåg det viktigaste i mitt liv – Guds kärlek och omsorg och förlåtelse genom Frälsaren Jesus Kristus och att mitt liv är i Hans händer, alltid, alltid. Lite glömska kan jag leva med.

Minnesbilder och minnesluckor : https://ingvarholmberg.se/blogg/minnesbilder-och-minnesluckor/

Demens – ämne som berör och upprör: https://ingvarholmberg.se/blogg/demens-amne-som-beror-och-uppror/