I väntan på tåget
eller
Vi kan väl vara vänner
En ”radiopjäs” av Ingvar Holmberg

 Personer:
Peter
Maria
Helen
—
(Högtalarröst): Välkomna till Nässjö! X2000 från Stockholm till Malmö och Köpenhamn är en timma och fyrtio minuter försenat. Vi återkommer med ny information.

Peter: Det är första gången jag väntar på tåg i Nässjö. Hoppas det är sista också! Träbänkar med   springor i och inte ens ryggstöd!
Maria: Jag bor i Vetlanda, och det är inte första gången jag väntar på tåg i Nässjö – och antagligen inte sista heller.
Peter: Är Vetlanda i närheten?
Maria: En halvtimme med Krösatåget. Du är från Skåne, vad? Vad är det era lokaltåg heter, nu igen?
Peter: Pågatåget. Och vi var nog först med den sortens namn på tågen.
Maria: Jag vet. Ni skåningar skryter ju inte. Ni bara säger som det är.
Peter: Jaså, visste du det? Hej, Peter heter jag, förresten.
Maria: Maria
Peter: Jag bor i Lund och var uppe i Stockholm hos min syster förra helgen. Så åkte jag till Jönköping för att hälsa på en sorts vän, och nu är jag på väg hem. Den här vintern verkar alla tåg vara försenade.
Maria: Och jag ska flyga från Kastrup, om jag hinner. Tur att vi har så gott om tid på oss. Kanske hinner vi med planet till Gran Canaria. Fast jag börjar tvivla. Ja, det här är min väninna Helen från Eksjö. Vi är kollegor. Och reskamrater.
Peter: Hej, Helen!
Helen: Hej!
Peter: Jag antar att Eksjö ligger i närheten också.
Helen: Ja, lite närmare än Vetlanda. Vi jobbar på sjukhuset i Eksjö bägge två.
Peter: Jaså, är Eksjö större än Vetlanda? Eller finns det sjukhus i Vetlanda också?
Maria: Nej, inte numera. Fast vi har massor av affärer, ofattbart mycket. Vetlanda är lite större än Eksjö. Men när vi ska visa utsocknes gäster Vetlanda, då åker vi till Eksjö med dem.
Peter: Vad finns det där, då?
Maria: Gamla trähuskvarteren vid torget är jättefina. Och på sommarlördagarna är det musik och beridna husarer och jag vet inte vad.
Helen: Jag går till Pressbyrån nedanför trappan och köper kaffe och bulle. Ska jag ta åt er också?
Maria: Ja, tack! Du får pengar sen.
Peter: Tack! Hemskt gärna! Lite mjölk i kaffet också, tack!
Helen: Det ska bli.

(Paus)

Maria: Jag vet att Lund och Malmö är gamla, fina städer.
Peter: Lund är fint. Men Malmö brukar vi i Lund mest kalla för ”träden på väg till Köpenhamn”. Äh, jag skojar. Åtminstone lite. Förr var det stor konkurrens mellan Lund och Malmö. Nu är det mycket samverkan mellan sjukhus och universitet och företag. Malmö är jättefint. Dom har ju havsbad nästan i centrum.
Maria: Men du jobbar i Lund?
Peter: Ja, på Astra Zeneca. Läkemedelsindustri.
Maria: Och så har du en sorts vän i Jönköping. Betyder det att han eller hon är smålänning?
Peter: Han. Nej, han är också skåning. Vi pluggade tillsammans ett tag i Lund. Och då hängde vi ihop för jämnan på fester och spelade med i studentspex lite tillsammans. Vi hade inte träffats på hemskt länge. Han jobbar på högskolan i Jönköping. Vi stötte ihop som hastigast för ett tag sen, och då råkade jag bara säga att jag kunde hälsa på honom på vägen hem från Stockholm. Det var ingen bra idé, för vi var som främlingar för varann. Hade inget att prata om. Jag var lycklig när jag gick till tåget och åkte hit till Nässjö – lycklig ända tills jag kom hit!
Maria: Jag fattar! Men var ni nånsin vänner? Kände ni varann mer ingående på den tiden?
Peter: Nej, nu inser jag att vi inte var vänner egentligen – utan bara på ett ytligt sätt. Jag trodde det var på riktigt, men det var det inte.
Maria: Ja, jag är då ingen mästare på relationer och vänskap. I flera år har jag blivit besviken gång på gång. På sista tiden har jag börjat förstå att det var mitt eget fel, och att jag hade felaktiga förväntningar.
Peter: Hur menar du?
Maria: Jag gav en massa vänskap till såna som jag beundrade och ville vara vän med, men som egentligen inte var intresserade av mig. Och samtidigt tog jag kanske emot en massa vänskap och beundran från någon annan, som jag egentligen inte brydde mig så värst om. Min vänskap och förväntan på vänskap var väldigt självisk.
Peter: Jag såg en skämtteckning en gång med texten ”Alla tänker på sig. Det är bara jag som tänker på mig”.
Maria: Det är precis så jag menar. Jag gav massor med uppmuntran och respons till en person men fick inte nån respons i min tur, fast jag verkligen hade behövt det då. Den där personen var som ett svart hål som bara slukade allt men inte gav något. I alla fall kändes det så då.
Peter: Är du på Facebook? Har du många vänner på nätet?
Maria: Du pratar just nu med en människa som inte är på Facebook. Jag skriver mycket epost, och fler och fler av mina epostbekanta skickar erbjudande om att dom vill ha mig som vän på Facebook. Men jag vet ganska lite om Facebook, vet bara att jag inte har lust att ansluta mig till en förening för att kunna se någon väns senaste bilder. Till några av dom har jag skickat mejl och sagt att jag gärna vill se deras bilder men inte vill gå med i Facebook för att göra det. Jag har hittills inte fått något brev med några bilder, bara nya brev om att si och så vill ha mig som vän på Facebook. Just nu är jag som i ett ingenmansland, där varje ny inbjudan till Facebook betyder ännu en förlorad brevvän.
Peter: Men du styr ju helt själv över vem du inbjuder att bli din vän.
Maria: Ja, jag har säkert fått det hela om bakfoten, men just nu är jag väldigt osäker. Blir inte Facebook och bloggar ett slags invasion av hela ens liv, där man bara lever genom Facebook eller bloggen? En del av informationen som skrivs verkar väldigt trivial. Det är ju inte säkert att ens bekantskapskrets är så intresserad av vad man åt till lunch eller vilken tid man gick på toaletten.
Peter: Du har nog lite rätt i det du säger. Hörde häromdan, att en person hade massor av vänner på Facebook, men att han inte kunde få nån som hjälpte honom att bära lite möbler vid en flyttning till ny lägenhet. Facebook och liknande innebär kanske att begreppet vänskap urholkas väldigt mycket.
Maria: För att du inte ska tro att jag är en stenåldersmänniska skyndar jag mig att säga att chatt och Skajp på internet är fantastiska sätt att verkligen odla vänskap och gemenskap.
Peter: Jag håller med. Min kusin i Stockholm, som jag också träffade på den här resan, har en pojkvän eller manvän i Canada som ett resultat av ett års chattande och skajpande. Dom hade pratat hundratals timmar med varann innan dom träffades första gången i levande livet, så dom kände väl varann bättre än många par som har varit gifta eller bott ihop ett tag, skulle jag tro.
Marie: Det verkar som om du inte tror att sex är bästa vägen att lära känna en människa. Förresten, så delar jag den synen.
Peter: Jag tror sex är viktigt – jag är ju faktiskt kille, men har man pratat om allt möjligt i massor av timmar och ändå är intresserade av varann, så har man väl bättre förutsättningar att få en bra relation än om man har sex på tredje dejten – eller första.
Marie: Mmm. Helen har lärt mig mycket om vänskap och relationer.
Peter: Du sa att hon är din väninna. Är ni ett par?
Marie: Vi är ett par…människor som är vänner och kompisar. Hon är förlovad med en kille i Eksjö. Och jag bodde ihop med en kille för ett tag sen, men han var väldigt hårdhänt……

(Paus)

Peter: Jag är lessen.
Maria: Och Helen bor inte ihop med sin fästman. Dom är med i en frikyrka, och hon säger att hennes kristna tro lär henne att sex är jättefint men ska bara finnas inom äktenskapet. Dom har tydligen bestämt sig för att vänta med sex till bröllopet. Det verkar inte vara så helt enkelt, har jag förstått, så kristna människor känner nog som andra. I alla fall så har inte hennes kille semester nu. Vi träffas ofta, och hon har som sagt lärt mig mycket om vad vänskap är. Och jag har nog aldrig träffat en så osjälvisk människa. När jag hör hur hon tänker känner jag mig oerhört självisk.
Peter: Jag har hört något om att Nässjö och Jönköping är i bibelbältet. Att det skulle vara något slags kyskhetsbälte också, hade jag ingen aning om.
Maria: Var lagom spydig! Här kommer hon. Fråga henne själv! Men var inte elak mot henne!
—
Helen: Kaffe utan mjölk till dig, Maria. Kaffe med mjölk, varsågod, Peter. Bullarna verkar jättefina. Och eftersom jag inte har gjort av med en massa pengar på mat i restaurangvagnen, så känner jag mig generös och bjuder. Nej! Inga protester, det kostade nästan ingenting.
Peter: Tack så mycket! Maria har berättat mycket om dig, medan du har varit borta.
Helen: Hoppas hon inte har ljugit ihop om att jag har stulit av kaffekassan på jobbet! Kaffet och bullarna är köpta för ärligt förtjänta och hårt beskattade pengar.
Peter: Var inte rädd! Hon har höjt dig till skyarna. Jag trodde att ni kanske var ett par, men hon berättade att du har en fästman som du inte heller ligger med.
Maria: Förlåt, Helen! Bli inte arg! Vi pratade om vänskap och relationer, och det blev naturligt att berätta.
Helen: Det gör inget. Peter, jag är fläckvis en helt normal människa. Och jag smittar inte.
Maria: Det är precis vad du gör. Jag berättade för Peter, att du har lärt mig mycket om vad verklig vänskap är. Jag hann inte berätta, att du faktiskt har gjort mig nyfiken på det där med tro och kristendom och kyrka, i alla fall din kyrka.
Peter: Jag känner till Marias mörka hemlighet också – att hon inte är med i Facebook. Men smålänningar som förstår skånska och bjuder på kaffe och bulle kan ju inte vara helt onda. Jag är glad att vi kan prata i väntan på det eländiga tåget. Tyvärr kan jag ju inte bara skälla på Småland. Skåne är hemskt när vinden gör att snön lägger sig i drivor. Och ni har väl hört om Bornholm? Dom har visst metervis med snö där och kommer inte ut över huvud taget. Deras snöröjning har gett upp, och dom har inkallat assistans från Sverige. Hoppas ni hinner med ert plan till Gran Canaria!
Men jag börjar misstänka att när ni kommer dit, så blir det inte värsta röjandet med partyn och sexorgier.
Maria: Det blir sol och bad och god mat..
Helen: Och en och annan utflykt..
Maria: Jag älskar att bada i havet. Förra gången jag var på Gran Canaria var jag tilssammans med min mamma. Vi bodde granne med ett äldre par från Västmanland. Dom pratade om playan hela tiden, om att dom gillade att vara på playan. Först efter en vecka fattade jag att dom talade om poolen vid hotellet. Vilken språkförbistring!
Dom badade inte i havet en enda gång. Då kan man ju nästan lika gärna åka till familjebadet i Sävsjö. Det är ganska bra.
Peter: Är Sävsjö också i närheten?
Maria: Jajamen. Kolla på kartan! Allt är på Småländska Höglandet – utom Jönköping, det hör inte till Höglandet. Men här är vi nästan 300 meter över havet. Högsta punkten på järnvägen mellan Malmö och Stockholm.
Peter: Nu använder du fula ord igen!
Maria: Helen, Peter berättade att sanna Lundabor talar om Malmö som ”träden på väg till Köpenhamn”.
Helen: Har inte ni en flygplats vid Lund? Är det inte den som heter Malmö-Sturup?
Peter: Jag fattar. Jag sa faktiskt till Maria, att jag tycker Malmö är fint. Dom har havsbad nästan i centrum av stan – eller om det är playa, jag är inte säker.
Maria: Bravo, Peter! Apropå playan, så har jag faktiskt lovat Helen att följa med henne till Skandinaviska Turistkyrkan i Playa del Ingles. Dom har tydligen kafé och sångkvällar och utflykter.
Helen: Och ärtsoppa på torsdagar. Hundra gäster varje gång.
Maria: Ingen ärtsoppa för mig! Där går gränsen. Äter jag inte ärtsoppa hemma, så blir det inte på Gran Canaria heller. Tacka vet jag tapas!
Helen: Jag tror att det kanske är dom som bor där hela vintern som är spekulanter på ärtsoppa. Det är ju våfflor också efteråt. När mamma och jag var där, hörde jag turistpastorn säga med glimten i ögat: Det finns olika sätt att få fart på det inre livet.
Maria: Du ser. Till och med han förstod vad ärtsoppa kan ställa till med.

 (Högtalarröst): Välkomna till Nässjö! X2000 från Stockholm till Malmö och Köpenhamn är en timma och fyrtio minuter försenat. Vi återkommer med ny information.

Peter: Välkomna till Nässjö? Det är ju rena hånet!
Helen: Men mycket av tiden har ju gått redan! Blir det inte mer är två timmar, så hinner i alla fall vi, tror jag. Har du nåt viktigt du missar?
Peter: Jag ska bara hem, och jag går hem på fem minuter från stationen i Lund. I vanliga fall cyklar jag mest i Lund, men inte nu i snön.
Maria: Studenterna cyklar mest, vad?
Peter: Inte bara dom! Alla cyklar. Man kan se folk cykla i frack till sin doktorspromovering och med doktorshatten på pakethållaren. Jag kan en dikt om cyklar i Lund. Vill ni höra?
Helen: OK
Peter:
Lund, det är cyklarnas stad.
Oändlig tvåhjulingsrad –
svarta och gula,
prickiga, fula,
terroriserar vår stad.

Högsta fart helst ska det va’
gärna på var trottoar.
Fotgängarkrakar
fruktar och skakar.
Livet på spel varje da’.

Vanlig polisrapportfil:
”Cykel kör djärvt in i bil.”
Och var uti fjärran
finns cykeln med kärran
och tre barn som skjutsas med stil?

Oförberedde bilist,
aningslöst trygge turist:
”I morrn är en skälm.
Bär plåster och hjälm.
På spänning du får ej nån brist.”

Om du är rädd om ditt skinn,
vill du i Lund smälta in:
Låt bli promenera!
Din bil pensionera!
Men kasta dig på cykeln din!

Maria: (applåderar tillsammans med Helen) Och alltihop utantill! Inte illa! Jag trodde kemiska formler var din specialitet.
Peter: Man är väl läskunnig. Glöm inte att jag spelade teater ett tag.
Maria: Javisst, ja!
Helen: Har du cykelkärra med barn som skjutsas med stil? Vad har du för civilstånd? Eller vill du inte prata om det?
Peter: Jag är skild sen två år.
Helen: Jag är lessen. Var ni gifta länge?
Peter: I tre år. Det var bra i början, men vi växte ifrån varann.
Helen: Det där med cykelkärra med barn var inte för att såra. Förlåt!
Peter: Vi fick inga barn. Det är nog lika bra det, som det nu blev.
Maria: Är ni fortfarande vänner?
Peter: Var vi nånsin vänner? Jo, det var vi väl. Jag festade rätt hårt en kort period, och då drogs vi till varann. Min mamma hade nyss dött i cancer, och jag var inte i balans. Över drinkarna blev jag helt betagen i Åsa. Jag blev som besatt av tanken på att bilda familj, på att komma in i trygghet på nåt sätt. Bra sex och en period av mycket alkohol bäddade nog för förhastade beslut. När vi efter ett tag såg att vi hade ganska lite gemensamt gick vi in i våra studier och jobb och liksom slutade att kämpa för vårt äktenskap. Så skildes vi. Vi pratar aldrig med varann numera.
(Tystnad)

Peter: Så jag blev ganska tagen, när du, Maria, började tala om vänskap och om Helen som lärt dig mycket om vänskap.
Maria: Jag har massor mer att lära. Garanterat.
Helen: Hoppas ni inte tror att jag är nån vänskapsguru! Jag bråkar ibland med både Maria och Samuel, fast dom är mina bästa vänner.
Peter: Samuel, är det din pojkvän, jag menar fästman?
Helen: Ja, min livspartner, min bäste vän.
Peter: Som du inte har sex med? Är det möjligt?
Helen: Det är inte lätt! Vi är faktiskt väldigt attraherade av varann. Men vi har bestämt oss för att vänta tills bröllopsnatten.
Peter: Det kanske inte alls blir bra sex då, om det är första gången.
Helen: Vi tror att bra sex växer fram lite i taget, om det finns kärlek, ömhet, vänskap och vilja att gå varann till mötes. Det är kanske inte fel om bästa kärleksnatten inte är bröllopsnatten utan fem eller tio år senare. Mina föräldrar är en bit över sexti, och om inte jag ser fel, så är det inte bara platonisk kärlek där, inte. Jag misstänker att det är hett i det sovrummet ibland. Och inga barn har dom hemma, som kan bli störda….
Peter: Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Mitt sätt verkade ju inte fungera nåt vidare. Men det är en religiös grej, vad?
Helen: Ja, Bibeln pratar öppet och vackert om sex men säger att det bara ska finnas inom äktenskapet. En gång hörde jag en pastor tala om människan som tre enheter – ande, själ och kropp. Han sa att det helst ska vara starka band mellan två människor i ett äktenskap både till ande, själ och kropp. De kroppsliga banden, sex – är väldigt starka och viktiga men ska komma först när man är gifta med varann.
Så Samuel och jag delar den kristna tron och vi är vänner som lär känna varann bättre och bättre. Och om tre månader och fem dagar ska vi gifta oss och ha massor av sex i alla tre rummen i hans lägenhet som då ska bli vår lägenhet. Och kanske i köket med, förresten. Det ska bli underbart!
Peter: Wow!
Maria: Ja, du ser! Ingen dussinmänniska, precis!
Peter: Verkligen inte! Inte någon av er!
(Tystnad)

Peter: Kropp och själ brukar man ju prata om. Men ande, själ och kropp…. Hmmm. Innebär det att kristna bara gifter sig med kristna? Det kan väl inte stämma? Kan det vara riktigt eller viktigt?
Helen: Det är nog inte alltid så nuförtiden. Men det kanske är lyckligast om det är så.
Maria: Nog borde man väl kunna respektera varann och komplettera varann ändå?
Peter: Ja, så tycker nog jag. Det är ju faktiskt religionsfrihet i Sverige. Åtminstone i Skåne.
Helen: Gud är det allra viktigaste för mig, till och med viktigare än Samuel. Om man inte har det allra viktigaste gemensamt, hur går det då med dom andra sakerna efter ett tag? Räcker dom för att hålla ihop relationen?
Peter: Gud som det allra viktigaste… Ursäkta mig, det här är inte vana tankebanor för mig…
Helen: Lisa är med i vår kyrka. Hon är väl femti ungefär. Hon är gift men jag har aldrig sett hennes man med henne i kyrkan någon gång. Vi var med i samma bönegrupp förut, när jag bodde hemma. Hon brukade be oss om förbön för att hennes man skulle bli kristen. Fast jag vet inte så mycket om hur hon har det hemma. Jag håller nog fast vid ”ande – själ och kropp”.
Peter: Är det ditt mantra?
Helen: Kanske snarare livsmodell.
Peter: Vänskap, det hör till själen, vad?
Helen: Och vänskap kan man ge och ta emot hur mycket som helst. Och vänskap behövs i kärlek och äktenskap, kanske allra mest där.
Nu har jag ett förslag: Vi vet alla tre en hel massa viktigt om vänskap. Nu lämnar vi våra misslyckanden åt sidan och säger viktiga saker om vänskap. Du, Peter, verkar inte ha så mycket självförtroende i frågan, men jag är övertygad om att du i själva verket har mycket att lära andra om vänskap. Jag lyssnar gärna.
Peter: OK. Jag gör ett försök….. Jag tror vänskap börjar med öppenhet och ärlighet från båda personerna.
Maria: Jag tror det är viktigare att ge vänskap än att begära den.
Helen: Jag vill att min man också ska vara min bäste vän hela livet.
Peter: Och jag börjar tro att alkoholen inte främjar vänskapen utan fördunklar den.
Maria: Det är viktigt att tacksamt ta emot vänskap var den än kommer från och försöka ge sann vänskap tillbaka.
Peter: Jag hörde nån säga: Jag vill veta allt om mina nya vänner och inget om mina gamla.
Helen: ”Försök inte ställa er in hos betydelsefulla människor, utan uppskatta vanliga människors sällskap.” Det står faktiskt i Bibeln, och jag tror det pekar på vår svaghet att vilja vara tillsammans med dom som är populära eller kända eller häftiga. Men varje människa är intressant om man lär känna henne.
(Tystnad)

 Peter: Ett sånt här samtal har jag aldrig haft med nån förut. Och vi känner ju inte ens varann.
Maria: Vi kan väl vara vänner?
Peter: Folk brukar säga så, när dom gör slut.
Maria: Så långt har vi ju inte hunnit än förstås.

 (Högtalarröst): Välkomna till Nässjö! X2000 från Stockholm till Malmö och Köpenhamn kommer om några minuter in på spår 4. Vi beklagar förseningen. Lycklig resa!
Maria: Nu får vi röra på oss. Kom Helen!
Peter: Vilken vagn har ni? Jag har 5.
Maria: Vi har 2
Peter: Vi kan väl ses på tåget. På bistron, kanske. Fast det är så trångt där. För säkerhets skull – Maria, här är mitt visitkort med min epostadress.
Maria: Visitkort! Tjusigt! Här får du en adressetikett med min epostadress.
Peter: Jag ska inbjuda dig att bli min Facebook-vän. Skojar bara. Hej då! Lycklig resa! Hej, då Helen!
Helen: Hej då!
Peter: Jag söker nog upp er i vagnen.
Maria: OK

(Slut)