Efter ett par svamputflykter på välkända ställen, då jag bara sett en och annan kantarell detta goda svampår, bestämde jag mig häromdan för att gå längre in i skogen.
Det verkade lovande, och jag tyckte jag hade ungefärlig koll på åt vilket håll jag gick.
Och som så många gånger förr om åren, gick jag vilse i vår vänliga natur.
Den är ju vänlig med väldigt få farliga djur och andra faror – men träd och sly och snår har vi gott om i vårt rymliga land.

Numera blir jag fortare trött än för några år sen, och skillnaden mellan att gå på slät mark och i mer oländig terräng är väldigt stor numera.
Efter ett tag hade jag ändå fått lite taggsvamp, kantareller och Karl Johan i korgen.

Jag bestämde mig för att ”vända hemåt” till där bilen stod och tyckte ett par gånger att jag kände igen mig.

Så var jag med om något märkligt, när jag gick och pratade med Gud (som jag gör en hel del varje dag, var jag än är)! Tre, fyra gånger bad jag konkret: ”Herre, led mig hem!”

Varje gång såg jag sen alldeles i närheten ganska mycket kantareller lysa gult nära mig. Jag sa: ”Tack och lov! Halleluja” – och plockade och gick vidare. Men jag förstod så småningom att jag var på helt okänd mark, när jag skymtade tre, fyra hus bortom ett par åkrar utanför skogen.

Hus innebär ju också väg och oftast möjlighet att fråga var man är. Min tanke var nu att så snart jag fick veta var jag var, så skulle jag ringa min snälle svåger och vän Jan-Erik att komma och hämta mig och köra mig till bilen, för nu var jag riktigt trött och nästan ostadig på benen.

Det tog en bra stund för mig att via ett par hagar komma upp till husen, där det stod flera bilar parkerade. En hund skällde någonstans, och i en trädgård gick stora, vackra, spräckliga höns omkring. Jag ropade högt utanför de olika husen men fick inget svar. Visste alltså fortfarande inte var jag var.
Jag ringde i alla fall till Jan-Erik och Barbro med en lägesrapport, och sen gick jag från husen vid vägens ände längs vägen. Nästan direkt såg jag husnamnen på två brevlådor och visste var jag befann mig och kände strax igen mig också. Så ringde jag igen och satte mig och väntade på min ryggsäcksstol. Efter en stund kom Jan-Erik med den vita bilen, och jag lade tacksam in mina saker och satte mig i bilen. Vi var bjudna på fika hos dem lite senare. Vi körde till där bilen stod ett par, tre kilometer bort. Så kunde jag köra iväg för egen maskin, ta en dusch och ta på mig torra kläder och sen njuta av både te och kaffe med tilltugg hos systern och svågern.

Och massor av svamp hade jag hittat! Och vilse hade jag gått. Och bett Gud om hjälp hade jag gjort. Och hjälpt hade han på sitt eget, ganska humoristiska sätt – lett mig till en väg och till hjälp och ”räddning” via fina svampställen.

Vilket underbart land vi lever i! Vilket härligt liv jag har! Vad Gud är god!

Hälsningar 26 augusti 2023 från Ingvar H