Dag 17 av Gran Canaria-bloggen

Lite överallt här ser man hur människor pratar med varandra i färd med att fråga om vägen eller förklara vägen eller ge tips om restauranger eller affärer eller badstränder. Ibland kan det vara någon ortsbo eller affärsinnehavare man frågar. Lika ofta kan det vara två turister som pratas vid på något för dem egentligen främmande språk men där man i alla fall förstår varann. För någon vecka sen letade jag efter en affär som jag hade hört hade cykelpumpar. Jag hade letat mig till området och frågade en man som förmodligen var indier i en affär om detta. Han log pillemarigt och sa: ”För en euro ska jag visa dig.” Så gick han några steg och pekade på en affär där det stod något om cyklar, fast den inte var öppen just då. ”De öppnar nog lite senare”, sa han. Det gjorde de också och jag lyckades köpa en liten, behändig cykelpump där senare på eftermiddagen. Det där med euron var säkert bara ett skämt, för jag har inte sett någon faktura från den hjälpsamma mannen. När jag härom dan vid caféet letade efter buss och busshållplats tillbaka till trakten kring hotellet, var det ett par tyska damer som bekräftade att det gick flera bussar till ”Tropical”. Man ser ofta folk med huvudena ihop över en karta och peka på den. Flera av våra cafegäster som kommit till oss har påpekat att de haft lite svårigheter med att hitta oss på det nya stället. Det har varit så inkört i många år att kaféet har varit granne med kyrkan. Det har funnits skyltar med adressen och kartbilder till nya stället, men det har ändå varit knepigt för en del att hitta. Man ser lättnadens leende när de sen kom rätt. Min kollega Anders har i flera omgångar cyklat runt på stan och tagit ner förlegade affischer och satt upp nya, och nu är det nog riktig information överallt. I dag berättade jag om min favoritstrand Amadores strax bortom Puerto Rico för ett par som har varit här i två månader varje vinter i flera år men aldrig hade varit vid denna sagostrand med lugnt vatten, där vattentemperaturen ofta är ett par grader högre än på andra håll.

Det är ju en glädje att kunna visa vägen! Jag har uselt lokalsinne i mig själv, även om jag hittar och klarar mig nog så bra när jag har lärt mig.

Hela vitsen med Turistkyrkan är ju för övrigt att vara vägvisare – vägvisare till en välkomnande miljö där det finns fikabröd och kaffe och svenska tidningar och inbjudan till aktiviteter som våra utflykter och kafeprogram. Och samlingarna i kyrkan är på samma sätt vägvisning till positiv tro och bön och kontakt med Jesus Kristus som är själva ”Vägen, Sanningen och Livet”.

Manipulation och tvång vill jag inte syssla med! Det finns det nog av i vår värld. Vägvisning vill jag gärna vara förknippad med! Och det passar bra i Playa del Ingles, där jag varje dag ser människor ge vänlig och välmenande vägvisning till främlingar.

Vår geniale svenske skald Hjalmar Gullbergs dikt ”Människors möte” passar här:

Människors möte

Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog.

Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så.

(Hjalmar Gullberg 1898-1961)