Skogshallonsylt är nog den godaste sylt som finns, fast jag älskar den lite annorlunda hjortronsylten lika mycket. Sen jag flyttade från Örnsköldsvik i mitten på 1980-talet, har jag inte haft hjortronsylt hemma så ofta, i alla fall inte från hjortron jag plockat själv. Och en och annan gång när jag bjudit utländska gäster på hjortronsylt, har det inte uppskattats så mycket som jag trodde.
Häromdagen gick jag ut i skogen i första hand för att hitta hallon men också med blåbärshinken och bärplockaren med för säkerhets skull.
Och där jag hoppats hitta hallonbuskarna på ett hygge mellan två skogsbackar, där hittade jag dem också – massor med lysande röda bär i snåren, och en del av dem stora och fina.
Men för mig med mina klumpiga fingrar är det en sak att hitta buskarna och bären, och en helt annan sak att få bären till min gammaldags mjölkkruka som jag brukar fästa i livremmen för att ha båda händerna fria.
Ett par gånger under Ö-viksåren såg jag min helt jämnåriga kollega församlingssystern Kerstin plocka skogshallon – snabbt och effektivt och med synbar njutning. Det påminns jag om varje gång jag själv plockar hallon ute i naturen.
Men vilken njutning det var, trots lite fumliga fingrar, att trampa omkring mellan buskar och grenar och se bären lysa röda i solskenet och veta att de fanns där, helt gratis för mig, om jag bara hade tålamod att plocka dem, ett och ett, och upptäcka fler fina, mogna bär när jag lyfte på grenarna.
Så satt jag och vilade på min ryggsäcksstol, tog lite kaffe med tilltugg.
Och på vägen till hallonstället och på vägen tillbaka till bilen plockade jag blåbär och fick med mig en del.
Och nöjd åkte jag hemåt och köpte lite mer syltsocker och andra varor med mig hem från affären.
Duschen hemma efter en svettig och tröttande skogspromenad, den är ljuvlig.
Och att se de röda och blå bären hemma – både före och efter rensningen – det är också ljuvligt.
Ett par burkar nykokt sylt och lite blåbär kvar i kylskåpet att lägga i yoghurten eller äta med socker och mjölk – det är också en rikedom!