”Strötankar på kanelen – strax före julen”

Ursäkta den kanske olämpliga ordleken!
”På kanelen” är ju ett slanguttryck för att vara berusad, men det är jag inte.

Tankar på kanel är inte så långsökt så här strax innan jul. Att strö kanel först och socker sen på risgrynsgröten som ska vara kokt med kanelstänger i och så mjölk på det – det smakar bra året om men alldeles särskilt vid jul.

Många stressar nästan ihjäl sig nu i adventsljusens tid, trots längtan efter ro och stillhet som vi kanske har inom oss.
I min kyrka i söndags var det julavslutning av söndagsskolan och barnverksamheten inför jullovet. Det var som det skulle vara – med rörelsesånger, dockteater, julspel med nästan riktiga herdar i fullängd från två meter till cirka en och åtti. Och vår härliga Elisabeth, barnledare och församlingsledare och mamma till två flickor, predikade enkelt om det viktiga på julen med rum för Jesus och med lite stillhet och enkelhet och tacksamhet mm.

När den kristna kyrkan trängde igenom i Sverige för drygt tusen år sen, var adventstiden fram till jul en fastetid, då man levde enkelt de flesta dagar och avstod från kött och fisk och vin och annat.
Det var tänkt som en förberedelse för den stora högtiden till minne av Jesu födelse.

Just när jag skriver det här har jag två dagar, då jag hoppar över maten – jag fastar för att jag vill det och trivs med det. Och ganska många veckor gör jag så, även om jag inte känner mig mer andlig för det. Det är bara skönt att ha lite mindre omsorg om matbestyr och kunna känna att livet är så mycket mer än maten och det materiella. Och alla som känner mig vet att jag njuter av mat, oftast alltför mycket!

Hur uttrycker vi vår längtan efter Gud, efter andlig verklighet och det som består i tillvaron?

Alldeles nyligen har jag läst in som radio, audio och podd Stig Hällzons berättelse om ”T B Barratt – Nordens pingstapostel”. Han var en lysande pianistbegåvning och elev hos Edvard Grieg vid sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet. Så valde han predikstolen framför flygeln och var verksam inom Metodistkyrkan först och blev sen den som förde pingstväckelsen till Norge och Norden.

Hans andliga längtan förde honom till USA vid tiden då pingstväckelsen bröt fram 1906. Alldeles i slutet av året gjorde han sin andliga upplevelse och kom hem till Norge och dåvarande Kristiania (Oslo) strax före jul. Och i julgudstjänster och söndagsskolfest då man gick runt granen och sjöng julpsalmer, kom Andens kraft över både barn och vuxna. Julfesten övergick i bönemöte med olika andliga manifestationer, och många av de vuxna var kvar i kyrkolokalen till morgonen.

TB Barratt blev ledare för norsk pingströrelse och var också den som ledde fram den unge svenske baptistpastorn Lewi Pethrus till insikt och erfarenhet av andeuppfyllelsen.

Vad säger att inte du och jag kan få göra starka andliga upplevelser den här julen?
Låt oss öppna oss för vår andliga längtan och ge rum för Jesus, Konungarnas Konung!

Det är inte fel att längta efter kanel, socker och julgröt och skinka och familjegemenskap och glädje!
Men livet handlar om mer. Det handlar om att liksom en ung begåvad pianist, sångare och musiker för omkring 115 år sen, låta längtan efter Gud vara viktigare än allt det andra omkring oss.

Om mina strödda tankar här delvis blir störande tankar för dig, som får dig att längta mer efter Jesus Kristus och Hans Ande, då ber jag inte om ursäkt.

Vänliga hälsningar 14 dec 2022

Ingvar Holmberg

PS Om du vill lyssna på kapitlet om TB Barratt, klicka på länken nedan! DS

https://pod.space/bitarurlivetingvarholmbergspodd/tb-barratt-en-nordens-pingstapostel